Jag har aldrig gjort detta..

[Minded]

Jag såg precis Good Will Hunting.. En skön film. Och något är speciellt med den. Den rör mig.

Droger är idag bara ett skit-ord. Jag är dragen nu. Fuck, att ge en kontext såhär via text.. hah.


Jag är rädd. Jag är rädd för att inte kunna prata med folk, nej, jag är rädd för att inte bli uppskattad och omtyckt av folk. De sista åren har jag blivit hård. Verkat. Och blivit. Hah, delvis därför kan jag skriva det här nu, aningen medvetet. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad ni skriver och tycker, eftersom jag inte känner er, annat än som godtyckliga ord, namn, på internet. men vafan. Jag vill få det här ur mig någonstans.

Jag visar inte, jag säger, inte,  vad jag tycker och känner. För jag är rädd att skada folk. jag är rädd att jag kommer såra dem, för det jag vill säga till dem är inte att de är dumma (det är bara en grej som legat och blivit infekterad i mig, så är inte fallet - vafan, jag gillar barn, eftersom de är så jävla rena. Eller dumma, med annat ord. Så så är inte fallet.

Nu ska vi se hur det ser ut - för mig verkade det som en stor jävla grej innan jag nu skrev det.

[Minded]

Det jävla syndafallet, skärselden. Det svåra är inte att titta tillbaks på det, utan att vara i det i stunden, att säga vad jag egentligen inte vill säga, men vad jag egentligen vill säga. Vanan sitter djupt att hålla tillbaks.

Idag vet jag inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag vill, annat än bara komma djupare ned i detta jag företagit mig. Det är det ends relevanta, att se hur allting - eller kanske bara jag och andra - fungerar. Jag vill verkligen inte behöva känna skam för att jag tror mig veta, eller vet, hur saker fungerar. jag är rädd för att rätta  folk, jag får fan göra det hela tiden, skulle få göra det hela tiden. Folk säger så mycket, men vet soå jävla lite.

[Minded]

Tekniken är det jag kan prata om, finner anledning i att säga något om. Detta är relevant för andra, för läsare. Jag själv är djupare ned än så, men jag ser mig ännu inte själv helt. Extern relevans, extern rättfärdighet... tro.. religion. Jävla skit, jag ser igenom den, alla av den. Allting är samma sak. Oavsett om teknik eller religion, det är det häftiga. Effektivitet nås också via det som folk uppfattar som religion, bara att essensen av den verkliga religionen inte är det fokl tror är religion, och att den verkliga essensen är det som är mäktigt. inte vad folk tror.
Teknik. Fy fan. Faktiskt, tack harald för den - att lyfta upp ormen var gott för mig att höra. Auk, du har haft en hel del poänger på sistone som jag nästan inte förstått. Avant skulle säkert ge mig spö på något sätt ändå, jävlar va han verkade mäktig, haha.  Fan, jag saknar honom faktiskt. Även om jag vet att jag inte behöver honom. Jag kommer tränga igenom allting, det är bara en tidsfråga. Men det är just en tidsfråga, det är tydligen viktigt för mig att bli klar snabbt, och att välja min egen väg igenom det..

[Minded]

Nu är ögonblicket över.. Jag skulle uppskatta respons, om någon vill ge. Men behövs inte, har övat in att inte bry mig speciellt. Eller så tror jag det bara. Svårt att vara, istället för att bara distansierat se på, och samtidigt slappna av i det.

[Minded]

Och när jag nu ser på det jag skrivit.. asiatiskt, generaliserat, är att förhålla sig till bilden, konstverket, som ett avtryck, en avbild. I västvärlden där pengar och sånt(?) styr, är bilden dyr att köpa. Annanstans, är den sekundär. Så känner jag inför det skrivna, men jag vill låta det stå kvar, om inte annat för min egen övertygelses skull att jag lämnar det öppet för alla (nästan) att se.

[Skogsälvan]

Jag vet inte riktigt "var du befinner dig", men jag kan lätt relatera till att inte vilja såra och skada folk, att vilja prata och ändå inte. Vet inte om du och jag pratar om samma sak, men jag har kommit fram till att utveckling bör ske i sin egen takt och inget man bör påskynda för mycket och för fort... tycker jag alltså. Har du det tungt nu, Minded? Kom att tänka på vad min psykologilärare sa till mig när jag fick en depression av att läsa studier av hur människor tickade; "Mozarts musik blir inte mindre vacker för att du kan noterna".

[Justin Case]

"Mozarts musik blir inte mindre vacker för att du kan noterna".

Jag tror att den i många fall lätt blir det; många som lär sig "noterna" fokuserar så mycket på "noterna" att de glömmer bort att njuta av "musiken" (i både ordagrann och överförd betydelse). För en del kan det gå så långt att de utan att märka det övar in mer och mer en vana att stänga av sitt "lyssnande på musiken" till förmån för "notläsandet". Hos många (kanske framför allt mindre framgångsrika, känslomässigt hämmade) yrkesmässigt skapande människor är detta en yrkesskada, en ovana som till slut är mycket svår att ta sig ur. Men man behöver inte låta det gå så.

Det kan naturligtvis diskuteras huruvida en tillräcklig förutsättning för att en given kombination av toner ska kallas musik är att de skulle uppfattas som musik om någon hörde tonerna - eller om det är först när någon åhörare de facto uppfattar tonerna som musik som tonerna ska kallas musik.

[Skogsälvan]

Ja, Justin, i början när jag kunde "noterna" så förlorade "Mozarts musik" sin skönhet. Det var förkrossande, men det var ett övergående stadium.

Minded, du är så tyst...?

[Minded]

Som jag sa i sista posten - när jag nu går in och läser det jag tidigare skrev, så känns det inte igen. Annat än som just ett avtryck i tiden. Det var tydligen då, det kändes intensivt när jag skrev det, men det känns i princip ingenting nu. Det enda som jag känner inför det - om jag verkligen anstränger mig att igen läsa det - är att det idag inte stämmer.

Och det i sig är förvisso en lustig grej, jag gjorde en väldigt liknande grej på en annan plats, inför andra åskådare, för kanske en månad sen nu. Och direkt när jag hade 'gjort mig grej', tittade alla på mig och förhöll sig till mig som om det jag sa var sant. Och jag undrade hur jag skulle kunna förklara för dem att så inte alls var fallet. Direkt när jag pratat klart, visste jag att det inte stämde. Det var en grej som satt i huvudet på mig, som suttit i huvudet på mig och tillåtits vara kvar och växa. En direkt motsvarighet till parasit, faktiskt. En infektion, som dolts från friskt luft och solljus, och därför gått djupare och blivit mer allvarlig.

Dessa spöken i mig påverkar mig i vardagen, påverkar mina handlingar, liksom det här som jag nu skrev fortfarande kan vibrera på en djup nivå av mig. Jag vet att det är falskt, men det känns inte helt så ännu. Vanans makt. Det jag gör nu är att jag letar efter de jag ännu inte sett.

Men det stör mig på en nivå (titta, en till redan? ) att det jag säger inte verkar vara betydelsefullt annat än i stunden. Men rättfärdigandet av det kan vara att jag fortfarande är för fokuserad om ett där och då, en framtid eller dåtid, snarare än ett här och nu.

Skogsälvan, jo, och tack eftersom du frågar, jag tror jag mår rätt ok. Jag börjar faktiskt mer och mer tro på ödet, att allt redan är förutbestämt. Vilket är lustigt, eftersom jag Aldrig tidigare accepterat någonting åt det hållet..


Jäklar va stora post-rutorna har blivit

[Skogsälvan]

Vad fint att du hörde av dig, Minded. Jag började bli lite orolig.

[kort]

Och direkt när jag hade 'gjort mig grej', tittade alla på mig och förhöll sig till mig som om det jag sa var sant. Och jag undrade hur jag skulle kunna förklara för dem att så inte alls var fallet. Direkt när jag pratat klart, visste jag att det inte stämde.

Sådant är ett verkligt under, det känns som om allt och inget sagts och ingen vet, ett mysterium har skapats, svaret finns någonstans inom en som koden till ett kassaskåp. Ibland brukar jag tänka att ingen skulle ha klarat den resa som jag har gjort, men jag vet inte varför. Jag gillar det babianen Rafiki säger till Simba i Lejonkungen: "It doesn´t matter, it´s in the past!"

[dokido]

så flyktigt

skapas mysteriet i ordet
ja antagligen
vad är då slöjorna, också bara ord
bara och bara, ord
så vi fattar ingenting

[Harald Davidsson]

att vara i de tre första chakran är en klibbig och seg sinnessjukdom, du har skakat lite på dig nu. det är allt,

[dokido]

jag är inte intresserad av vägarna

[J R Auk]

Jag tror inte du är rädd för att såra andra folk. Jag tror att det enbart är en projektion. Jag tror att du står och balanserar mellan det att vända samhället ryggen och upprätta dig själv. Du har inte klippt banden helt och har alltså det undermedvetna behovet av att behålla vissa band. Bandet här är din omtanke om dem.

Men som jag sa till Skogsälvan om sanning. Vem är det du skyddar när du inte säger vad du tycker, vad du känner? Det sägs ändå, och den du främst ljuger för är dig själv i det att du vaktar på ditt uttryck över det som är närvarande.

Vad är att vara hård? Att inse vad man är kapabel till? Att inte bejaka känslor som man inte vill ge utrymme? Det är väl att vara svag. Att behöva något fast, i en princip, att ty sig till för att inte känna sig rubbad av något annat och maktlös ens att behålla sitt fäste. Varför man behöver fästet är en annan fråga. Men något fäste har vi nog alla. Är inte hårdheten kanske det som låter oss vara mjuka, precis som eremitkräftan skyddas av sitt skal och inte behöver växa till sig den hårda yta som dess släktingar har. Är kanske inte att vara hård en olycka vi behöver dras med innan vi kan bli mjuka och väna livet som skrämmer?

Har du lekt med din ontologiska trygghet? Alltså verkligen föreställt dig ett fundamentalt annat? Det går. Det går lättare på droger. Var det vad du gjorde kanske? Eller testade du bara vilken kontroll du kan utöva?

Sen undrar jag varför du ser det som betungande att tala om för andra vad du ser som fel i deras sätt eller föreställningar? Det är så snålt tycker jag. Jag menar har man tänkt, tagit sig tid, studerat, prövat så har man gjort så på en nåder. På nåder av de som ställs som 'normala' när man söker det annorlunda, på nåder av de 'annorlunda' när man söker det vana. Är det inte en skuld som behöver åtgärdas? Är inte vad som tynger den skulden, alltså inte det att göra det, utan det att inte göra det. Att inte tala om det. Är det att inte tala om det inte mer att sätta sig över än att omtala det?

Att våga sätta sig själv, upprätta sig själv är en betungande plikt. En sådan börda som bara låter sig avlastas när det är gjort. På så sätt är det väldigt likt att säga sanningen som man inte gillar till någon. Den bördan kan heller inte avlastas i annat än att det som sätts som orsak upplöses genom att man axlar bördan. Bördan är att man inte säger det, men bördan framställer sig som om det vore att det blev sagt. Därav vikten i att syna den ontologiska meningen i våra psykologiska artefakter, syna det konstgjorda.