Nåt som jag blir så jävla less på är när folk börjar sätta titlar på sig själva. Jag lyssnar på jazz. Då frågar folk "är du jazzare eller". Vad är en "jazzare"? Likadant med olika -ismer. Eller om man är för jämnställdhet, så måste man bli feminist. Man kan inte bara vara för jämnställdhet, det går ju inte...
Eller när jag ser ungdomar i min egen ålder, som sminkar sig svartvitt och klär sig i långa svarta rockar bara för att dom lyssnar på hård-metal. Eller att man måste bli vegeterian för att understryka att man inte gillar kött/inte gillar hur man behandlar djuren i boskap..
Varför kan man inte bara vara sig själv, med sina egna personliga åsikter och tankar.. Låta livet flyta, inte sätta sig inom en kategori.
Själv har jag ungefär samma åsikter som kommunismen - är jag kommunist för det? Nej...
Jag är så trött på denna eviga kategorisering.. man kan inte tycka eller tänka nånting utan att plötsligt ligga i en välorganiserad kategori..
Kategorisering
Moderator: Moderatorgruppen
Kategorisering
"Varför slava för verkligheten, när man kan vara kung i sin egen gränslösa fantasi"
Stefan skrev:Eller om man är för jämnställdhet, så måste man bli feminist.
Men är inte det här bara grammatiskt skilda sätt att uttrycka samma sak? Att säga att man är för jämställdhet är i någon mening också att kategorisera.
Det undrar jag? Jag uppfattar det som att det Xargo talar om handlar om "identitet" snarare än uppfattningar? Kommer att tänka på en diskussion för många år sen som handlade om man "var" sitt yrke eller yrket var något man gjorde. Slutar man att "vara" till exempel läkare eller lärare om man inte längre arbetar som sådan? Är man snabbköpskassörska hela livet även om man blivit arbetslös eller sjukskriven. Om man först är snabbköpskassörska och sedan telegrafist är man då båda delarna samtidigt? Sådär gick diskussionen som jag minns den.
När man säger att man "är" det ena eller andra följer också ett helt "kit" med av förväntade attityder och sätt att leva (bland ungdomar ända in på klädseln och make-up, som Xargo nämner).
Visst kan man bli trött på sånt! Och undra vad det beror på att vi "blir" det vi tycker. Kanske är det ett uttryck för vårt behov att hålla fast och skapa "ting" av allting. Eller så tycker vi det vi är. Kanske handlar det om att vi måste sortera i kategorier för att klara av den eenorma mängd av intryck vi tar emot hela tiden. Vi kanske inte är konstruerade för att klara av att vara sociala med så många människor som vi för det mesta möter under en enda dag och därför ordnar vi klichéer som gör att det blir lite lättare att hantera det hela. Jag vet inte. Inte vet jag heller om man blir så mycket öppnare med åren, det kan verka så eftersom man knappast håller på med musiksmaksidentifikation på det viset när man blivit medelålders. Jag tycker snarast att det verkar som om kategori-tänkandet tar sig andra uttryck när man blir äldre.
Jag håller med Xargo att det är trist och tycker själv att det roligaste som finns är när man blir överraskad och en människa kliver ur den kliché man (omedvetet) tilldelat henne och man kan mötas på riktigt. Jag tror att man kan skapa bättre eller sämre förutsättningar för sådana schablon-brott. Vissa sätt att kommunicera tenderar att låsa oss vid kategori-uppfattandet och andra skapar förutsättningar för genombrott.
Hej Fann. Kul att du skriver här igen; hoppas du gör det oftare i fortsättningen.
Visst, det ger lite olika konnotationer att säga att "jag är för jämställdhet" respektive "jag är feminist", "jag tror på kommunismens idéer" respektive "jag är kommunist" etc.
I filosofin uttrycker man sig ofta med -ism-termer. Man är realist/nominalist vad gäller matematiska objekt, emotivist/objektivist i metetiken, etc. Jag har svårt att se att det är så stor skillnad på att säga att "jag är emotivist" och "jag tror på emotivismen". Så där är det inte så stor skillnad mellan "-ist" formuleringen och den andra.
Naturligtvis innebär varje klassificering av åsikter en kategorisering i någon mening. Dvs. även att säga "jag är för jämställdhet" är att kategorisera sig själv i någon mening.
Det här är viktigt. Jag tror dock, som vi såg i fallet med "emotivist", att man inte alltid ska hänga upp sig på exakt med vilka ord man uttrycker sig. Men det är tråkigt när människor ser det som självklart att en person som yttrat åsikt A har åsikt B, C, D och E som brukar följa med A. Det håller jag med om. Människor borde få vara mer fria att själva konstruera sina system av åsikter; det borde inte bara finnas en fyra-fem att välja på, vilket verkar vara fallet bland ungdomar åtminstone.
Till sist skulle jag vilja skilja på olika typer av kategorisering. Det finns något som kan kallas "kategorisering" som måste finnas. Vi måste t ex ha kategorier som röd, blå, materiellt objekt, osv. för att kunna överleva. Det är heller inget dåligt med denna typ av kategorisering.
En annan tankeverksamhet som kanske kan kallas "kategorisering" är den som leder människor till att se det som helt självklart att människor som har en viss åsikt har vissa andra åsikter. Givetvis får man göra gissningar om människors åsikter, det är inget fel i det, men det man kan störa sig på är när människor tillskriver en uppfattningar.
Visst, det ger lite olika konnotationer att säga att "jag är för jämställdhet" respektive "jag är feminist", "jag tror på kommunismens idéer" respektive "jag är kommunist" etc.
I filosofin uttrycker man sig ofta med -ism-termer. Man är realist/nominalist vad gäller matematiska objekt, emotivist/objektivist i metetiken, etc. Jag har svårt att se att det är så stor skillnad på att säga att "jag är emotivist" och "jag tror på emotivismen". Så där är det inte så stor skillnad mellan "-ist" formuleringen och den andra.
Naturligtvis innebär varje klassificering av åsikter en kategorisering i någon mening. Dvs. även att säga "jag är för jämställdhet" är att kategorisera sig själv i någon mening.
När man säger att man "är" det ena eller andra följer också ett helt "kit" med av förväntade attityder och sätt att leva (bland ungdomar ända in på klädseln och make-up, som Xargo nämner).
Det här är viktigt. Jag tror dock, som vi såg i fallet med "emotivist", att man inte alltid ska hänga upp sig på exakt med vilka ord man uttrycker sig. Men det är tråkigt när människor ser det som självklart att en person som yttrat åsikt A har åsikt B, C, D och E som brukar följa med A. Det håller jag med om. Människor borde få vara mer fria att själva konstruera sina system av åsikter; det borde inte bara finnas en fyra-fem att välja på, vilket verkar vara fallet bland ungdomar åtminstone.
Till sist skulle jag vilja skilja på olika typer av kategorisering. Det finns något som kan kallas "kategorisering" som måste finnas. Vi måste t ex ha kategorier som röd, blå, materiellt objekt, osv. för att kunna överleva. Det är heller inget dåligt med denna typ av kategorisering.
En annan tankeverksamhet som kanske kan kallas "kategorisering" är den som leder människor till att se det som helt självklart att människor som har en viss åsikt har vissa andra åsikter. Givetvis får man göra gissningar om människors åsikter, det är inget fel i det, men det man kan störa sig på är när människor tillskriver en uppfattningar.
hej själv! och tack för välkomnandet!
Visst kan man säga att man i någon mening klassificerar sig när man säger att man tycker det ena eller andra. Men det ÄR skillnad på att uttrycka en uppfattning som en identitet ("ist") och som något man GÖR. Om man säger "jag tycker om jazz" så är det uttryckt i presensform och det är inte svårt att då tänka sig att man tidigare tyckt om nåt annat eller att man i framtiden kommer att ändra sig. Det är lite lurigt med "istandet" på det viset. Även inom vetenskap/filosofi. Det här är ju kategoriseringar som mest är meningsfulla på avstånd, tidsmässigt framför allt. Många tänkare som efteråt och av andra kalllas för nån slags "ist" skulle aldrig ha kommit på tanken att klistra en sån etikett på sig själva. Själv är man förhoppningsvis i rörelse så länge man lever.
Naturligtvis är kategorisering en nödvändig aktivitet för begreppsbildningen/minnet, men det var ju inte den djupa och grundläggande nivå som Xargos avsåg, utan den som har med uppfattningen om sig själv och andra att göra.
När det gäller det där med yrkesidentitet så vill jag minnas att det främst är yrken som man måste ta nån form av examen för att få, dvs sådana som bygger på särskild utbildning, som ger identitet. Snabbköpskassörska är inget man "är" . Men ibland hör man även läkare säga att de arbetar "som" läkare. En del reagerar då och tycker det låter som att personen bara "låtsas" vara läkare, dvs saknar utbildning, medan andra tycker det låter sympatiskt och som om personen ser sig som mer än bara en utbildning/ett yrke.
Jag funderar på vad jag själv säger att jag "är" och vad jag säger att jag "gör" eller "har". Jag arbetar som lärare, jag "är" inte lärare. Jag är mamma, jag har inte en relation som mamma. Jag är närsynt, jag har inte en närsynthet. Jag har ett handlingsorienterat synsätt men jag "är" inte handlingsteoretiker. Osv. Intressant att fundera över.
Visst kan man säga att man i någon mening klassificerar sig när man säger att man tycker det ena eller andra. Men det ÄR skillnad på att uttrycka en uppfattning som en identitet ("ist") och som något man GÖR. Om man säger "jag tycker om jazz" så är det uttryckt i presensform och det är inte svårt att då tänka sig att man tidigare tyckt om nåt annat eller att man i framtiden kommer att ändra sig. Det är lite lurigt med "istandet" på det viset. Även inom vetenskap/filosofi. Det här är ju kategoriseringar som mest är meningsfulla på avstånd, tidsmässigt framför allt. Många tänkare som efteråt och av andra kalllas för nån slags "ist" skulle aldrig ha kommit på tanken att klistra en sån etikett på sig själva. Själv är man förhoppningsvis i rörelse så länge man lever.
Naturligtvis är kategorisering en nödvändig aktivitet för begreppsbildningen/minnet, men det var ju inte den djupa och grundläggande nivå som Xargos avsåg, utan den som har med uppfattningen om sig själv och andra att göra.
När det gäller det där med yrkesidentitet så vill jag minnas att det främst är yrken som man måste ta nån form av examen för att få, dvs sådana som bygger på särskild utbildning, som ger identitet. Snabbköpskassörska är inget man "är" . Men ibland hör man även läkare säga att de arbetar "som" läkare. En del reagerar då och tycker det låter som att personen bara "låtsas" vara läkare, dvs saknar utbildning, medan andra tycker det låter sympatiskt och som om personen ser sig som mer än bara en utbildning/ett yrke.
Jag funderar på vad jag själv säger att jag "är" och vad jag säger att jag "gör" eller "har". Jag arbetar som lärare, jag "är" inte lärare. Jag är mamma, jag har inte en relation som mamma. Jag är närsynt, jag har inte en närsynthet. Jag har ett handlingsorienterat synsätt men jag "är" inte handlingsteoretiker. Osv. Intressant att fundera över.
Naturligtvis är kategorisering en nödvändig aktivitet för begreppsbildningen/minnet, men det var ju inte den djupa och grundläggande nivå som Xargos avsåg, utan den som har med uppfattningen om sig själv och andra att göra.
Visst. Jag tycker ändå att detta är en relevant distinktion. Om man säger att "kategorisering är nödvändig för tänkandet", så måste man vara noga med vad man menar. Det är bara den mer oskyldiga varianten av kategorisering som är nödvändig för tänkandet. Den andra varianten vi talat om är det inte.
Om man säger "jag tycker om jazz" så är det uttryckt i presensform och det är inte svårt att då tänka sig att man tidigare tyckt om nåt annat eller att man i framtiden kommer att ändra sig. Det är lite lurigt med "istandet" på det viset. Även inom vetenskap/filosofi. Det här är ju kategoriseringar som mest är meningsfulla på avstånd, tidsmässigt framför allt. Många tänkare som efteråt och av andra kalllas för nån slags "ist" skulle aldrig ha kommit på tanken att klistra en sån etikett på sig själva.
Till viss del håller jag med dig, men om jag säger att jag är emotivist, så menar jag inte att jag aldrig tänkt i andra banor och att det är otänkbart att jag kommer att ändra mig. I filosofin talar man oftast i "ist" termer helt enkelt för att det är enklast. "Quine var först nominalist, men blev sedan nominalist", etc. Så jag vidhåller att det inte är så stor skillnad mellan de två uttryckssätten, även om det i vissa fall kan finnas en skillnad.
När det gäller det där med yrkesidentitet så vill jag minnas att det främst är yrken som man måste ta nån form av examen för att få, dvs sådana som bygger på särskild utbildning, som ger identitet. Snabbköpskassörska är inget man "är" .
Håller med.
Stefan skrev:Till viss del håller jag med dig, men om jag säger att jag är emotivist, så menar jag inte att jag aldrig tänkt i andra banor och att det är otänkbart att jag kommer att ändra mig.
Man får uppfattningen av att du isf alltid har haft samma åsikter.
Fann förstod mig klart och tydligt när hon(?) talade om att det jag menade inte var kategorisering i allmänhet, utan självkategorisering. Det man stöter på överallt är kristna, feminister, vegeterianer, nazister, nationalister osv. med redan stiftade åsikter. Man kan inte tycka om det ena utan att bli en del av någon grupp som har en enda åsikt som är likadan.
Stefan talade om yrkestitlar. Den titel man får inom ett yrke skildrar ju vad man ÄR. Det där kan jag faktiskt inte se något fel med. Vad som jag anser är fel, är när man titulerar sig själv efter vad man TYCKER. Det är rent ut sagt fel, om man inte har någon större medverkan i själva åsiktsfrågan (t ex om man är medlem i någon organisation). Hur blir man en feminist? Är man det om man är för jämnställdhet? Jaså, det visste inte jag.. Då måste väl jag vara en feminist då!
Grejen är den att dagens sociala system inte tillåter fria eller självständiga åsikter. Man väljer en grupp som redan har synpunkter och argument klara, och ansluter sig till den gruppen. Ska jag vara ärlig så sjunker alltid min respekt för människor som har kategoriserat in sig i sådana grupper. Metalare - de som lyssnar på metal, klär sig och sminkar sig svart - är de som jag ogillar mest. De är även tydliga exempel på vad jag menar. Det är sådan här sorts självkategorisering som manar fördomar. Om jag ser någon svartklädd kille eller tjej på stan så får jag genast uppfattningen av att den personen gillar metal. Jag borde veta bättre. Jag gick ju också klädd i svart ett tag, dock utan att lyssna på metal.
Likadant med kristna. De tror inte på en egen gud, utan har valt (tvingat?) sig själva att tro på den gud som bibeln målar upp för dom. Det är enklare så, eller hur? Javisst.. Varför anstränga sig?..
"Varför slava för verkligheten, när man kan vara kung i sin egen gränslösa fantasi"
Kan det inte vara så att vi vill kategorisera oss för att ge legitimitet i vårat val.
1 miljard kinerser kan inte ha fel.
Om jag möter någon som säger jag är vegeterian, får det 2 betydelser.
1. jag äter inte kött.
2. jag sympatiserar med det som anses vara vegiterianrörelsens ideal.
Här måste jag kliva in för att avgöra vad som menas, vad utrycket vill förmedla.
Och visst är det sorgligt att många säger sig vara något annat än varande, och inte skiljer på tyckande/handlande och varande.
Men är det språklig förvirring eller identitestförvirring?
1 miljard kinerser kan inte ha fel.
Om jag möter någon som säger jag är vegeterian, får det 2 betydelser.
1. jag äter inte kött.
2. jag sympatiserar med det som anses vara vegiterianrörelsens ideal.
Här måste jag kliva in för att avgöra vad som menas, vad utrycket vill förmedla.
Och visst är det sorgligt att många säger sig vara något annat än varande, och inte skiljer på tyckande/handlande och varande.
Men är det språklig förvirring eller identitestförvirring?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Fann förstod mig klart och tydligt när hon(?) talade om att det jag menade inte var kategorisering i allmänhet, utan självkategorisering.
Vad som jag anser är fel, är när man titulerar sig själv efter vad man TYCKER.
Men att säga att "jag är för jämställdhet" är också i någon mening att kategorisera sig själv. Jag kan inte se att det är så förkastligt att säga t ex "jag är kommunist". Det är bara ett praktiskt sätt att tala på, som du av någon anledning stört dig på.
Grejen är den att dagens sociala system inte tillåter fria eller självständiga åsikter. Man väljer en grupp som redan har synpunkter och argument klara, och ansluter sig till den gruppen.
Det här håller jag däremot, som synes ovanför, med om. Men jag kan inte se att det är dåligt att kalla sig för "vegetarian", "kommunist", etc.
istning
Det finns väl alla möjliga psykologiska orsaker till att man skaffar sig identitet genom sina åsikter och att denna identitet, som du Xargo säger, också är en grupp-identitet med särskild yttre uniformering. Bland ungdomar är det tydligare än bland vuxna och ungdomar lägger ned mer medveten energi på den sortens identitetsbygge. När man blir äldre handlar det antagligen mer om omedveten socialisering. Man klär sig och tycker något sånär lika som andra som tillhör samma sociala grupp som man själv, men man går liksom inte in för att skaffa sig åsikter och utseende med samma frenesi som när man är tonåring.
Jag kan inte uppfatta detta beteende som nåt annat än tecken på osäkerhet och som en mognadsprocess. När man är ung är det naturligt att fråga sig vem man är och man provar olika roller och kostymer i detta sökande. Att höra ihop med andra är viktigt och känslan av att göra det förstärks genom både inre och yttre uttryck. Allt detta är som jag ser det alldeles naturligt och för det mesta en övergående fas i livet.
Att vi ändå kategoriserar varandra i nån slags stereotyper är tråkigt men också ofrånkomligt men bara man är medveten om det så kan man faktiskt medvetet försöka skapa förutsättningar för att låta sig själv överraskas.
När det gäller "-istandet" inom tex filosofi, vetenskap och konst funderar jag om det inte är en ganska modern företeelse? Kanske utdöende dessutom? Jag har en känsla av att detta "istande" florerade som mest runt förra sekelskiftet, dvs under modernismens glansperiod. Jag har inga belägg för att att det är så och det vore intressant att höra en idéhistoriskt kunnig person säga nåt om detta. Det var ju som att det var en riktig kamp mellan "kubister" och "fauvister" och det man slogs om var på något vis "sanningen". Man trodde verkligen på framsteg och att man med rätt tolkning och metod skulle komma åt denna. Idag har vi ju inte riktigt samma självklara tro på en enda väg och då kanske "ismerna" inte får riktigt samma kraft.
I den akademiska världen (läs: boklig utbildningsverksamhet) ingår katgeorisering som en förutsättning. Man gör herarkiska "sexualsystem" av allting och plockar in i fack för att få grepp om verklighetens virrvarr. I det ingår förstås också att benämna personer som "ister" hit och dit. Men det är inte alltid det är hjälpsamt med den sortens etiketter. De är "intellektuella lathundar" - i stället för att ta del av resonemang som sådana och i sin helhet sorterar man och "vet" utan att behöva undersöka närmare. Vi måste säkert göra så för att få grepp om mångfalden men ibland lurar vi oss på det viset. Många tänkare/konstnärer/vetenskapsmän vägrar att låta sig etiketteras just av den anledningen att etiketten kan komma att ersätta det verkliga mötet. Det är lite kul att iaktta den upprördhet som sådana ställningstaganden kan väcka. Men visst kan man ha hjälp av etiketterna också.
Yrken var det jag som drog in, inte Stefan. Jag funderade på i vilka andra sammanhang man talar om grupptillhörighet som "identitet" och kom att tänka just på yrket. Det kan ju också vara naturligt att tyckandet är identitetsgrundande när man är ung, eftersom man då i allmänhet inte har en yrkesidentitet. Alla vuxna har inte sin huvudsakliga identitet som yrkesmänniskor, vet inte om åsikter eller livsstil eller något annat då blir viktigare?
Jag kan inte uppfatta detta beteende som nåt annat än tecken på osäkerhet och som en mognadsprocess. När man är ung är det naturligt att fråga sig vem man är och man provar olika roller och kostymer i detta sökande. Att höra ihop med andra är viktigt och känslan av att göra det förstärks genom både inre och yttre uttryck. Allt detta är som jag ser det alldeles naturligt och för det mesta en övergående fas i livet.
Att vi ändå kategoriserar varandra i nån slags stereotyper är tråkigt men också ofrånkomligt men bara man är medveten om det så kan man faktiskt medvetet försöka skapa förutsättningar för att låta sig själv överraskas.
När det gäller "-istandet" inom tex filosofi, vetenskap och konst funderar jag om det inte är en ganska modern företeelse? Kanske utdöende dessutom? Jag har en känsla av att detta "istande" florerade som mest runt förra sekelskiftet, dvs under modernismens glansperiod. Jag har inga belägg för att att det är så och det vore intressant att höra en idéhistoriskt kunnig person säga nåt om detta. Det var ju som att det var en riktig kamp mellan "kubister" och "fauvister" och det man slogs om var på något vis "sanningen". Man trodde verkligen på framsteg och att man med rätt tolkning och metod skulle komma åt denna. Idag har vi ju inte riktigt samma självklara tro på en enda väg och då kanske "ismerna" inte får riktigt samma kraft.
I den akademiska världen (läs: boklig utbildningsverksamhet) ingår katgeorisering som en förutsättning. Man gör herarkiska "sexualsystem" av allting och plockar in i fack för att få grepp om verklighetens virrvarr. I det ingår förstås också att benämna personer som "ister" hit och dit. Men det är inte alltid det är hjälpsamt med den sortens etiketter. De är "intellektuella lathundar" - i stället för att ta del av resonemang som sådana och i sin helhet sorterar man och "vet" utan att behöva undersöka närmare. Vi måste säkert göra så för att få grepp om mångfalden men ibland lurar vi oss på det viset. Många tänkare/konstnärer/vetenskapsmän vägrar att låta sig etiketteras just av den anledningen att etiketten kan komma att ersätta det verkliga mötet. Det är lite kul att iaktta den upprördhet som sådana ställningstaganden kan väcka. Men visst kan man ha hjälp av etiketterna också.
Yrken var det jag som drog in, inte Stefan. Jag funderade på i vilka andra sammanhang man talar om grupptillhörighet som "identitet" och kom att tänka just på yrket. Det kan ju också vara naturligt att tyckandet är identitetsgrundande när man är ung, eftersom man då i allmänhet inte har en yrkesidentitet. Alla vuxna har inte sin huvudsakliga identitet som yrkesmänniskor, vet inte om åsikter eller livsstil eller något annat då blir viktigare?
Härligt att ha dig tillbaka Fann 
Detta är pudelns kärna. Det är en (grad)skillnad mellan "emotivist" vs. "tro på emotivismen" jämfört med "feminist" vs. "tro på jämställdhet". Skillnaden ligger i att överensstämmelsen i det första begreppsparet är större än i det andra. Detta beror på att "feminist" kan betyda väldigt mycket. Skillnaden uppenbaras såhär:
"Jag tror på emotivismen men jag är inte emotivist." (låter besynnerligt)
"Jag tror på jämställdhet men jag är inte feminist." (låter fullt normalt)
Om de punkter i vilka ismen och tron/uppfattningen överenstämmer (A) är tydliga, och det därtill finns punkter där de skiljer sig (BCDE), då är det dåligt att använda begreppen synonymt.
Där finns också den skillnaden som Fann uppmärksammar, att den som är en ism i högre grad "tagit ställning" eller "bestämt sig" än någon som bara har en uppfattning. Om man jämför att vara buddist med att tro på karma är det inte bara "cirklarnas omfång" som skiljer sig, utan även dess beständighet och kanske grad av övertygelse.
En annan fråga är varför vi ändå delar in folk i ismer utifrån deras uppfattningar, när vi vet att uppfattningen och tron inte är synonyma.
Jag ljög.
En första fråga är nämligen: gör vi det? Jag delar inte Xargos erfarenheter i särskilt hög grad.
Det går bra att göra det. Go for it!
Försök.
Är inte detta just en sådan kategorisering som du motsätter dig? Varför inte bara se en person som lyssnar på tungmetall och klär sig i en lång svart rock? "Långa svarta rockar - det är ju typiskt metallare..."
Ju mindre man vet om en ism eller kategori, desto lättare har man att bortse från eventuella skillnader (BCDE) gentemot den dominanta uppfattningen. Därför ser jag lite skillnad mellan en emotivist och någon som tror på emotivismen, eftersom jag inte vet vad det är för något.
§
Stefan skrev:Men det är tråkigt när människor ser det som självklart att en person som yttrat åsikt A har åsikt B, C, D och E som brukar följa med A.
Detta är pudelns kärna. Det är en (grad)skillnad mellan "emotivist" vs. "tro på emotivismen" jämfört med "feminist" vs. "tro på jämställdhet". Skillnaden ligger i att överensstämmelsen i det första begreppsparet är större än i det andra. Detta beror på att "feminist" kan betyda väldigt mycket. Skillnaden uppenbaras såhär:
"Jag tror på emotivismen men jag är inte emotivist." (låter besynnerligt)
"Jag tror på jämställdhet men jag är inte feminist." (låter fullt normalt)
Om de punkter i vilka ismen och tron/uppfattningen överenstämmer (A) är tydliga, och det därtill finns punkter där de skiljer sig (BCDE), då är det dåligt att använda begreppen synonymt.
Där finns också den skillnaden som Fann uppmärksammar, att den som är en ism i högre grad "tagit ställning" eller "bestämt sig" än någon som bara har en uppfattning. Om man jämför att vara buddist med att tro på karma är det inte bara "cirklarnas omfång" som skiljer sig, utan även dess beständighet och kanske grad av övertygelse.
En annan fråga är varför vi ändå delar in folk i ismer utifrån deras uppfattningar, när vi vet att uppfattningen och tron inte är synonyma.
Jag ljög.
En första fråga är nämligen: gör vi det? Jag delar inte Xargos erfarenheter i särskilt hög grad.
Xargo skrev:Varför kan man inte bara vara sig själv, med sina egna personliga åsikter och tankar.. Låta livet flyta, inte sätta sig inom en kategori.
Det går bra att göra det. Go for it!
Xargo skrev:Jag är så trött på denna eviga kategorisering.. man kan inte tycka eller tänka nånting utan att plötsligt ligga i en välorganiserad kategori..
Försök.
Xargo skrev:Eller när jag ser ungdomar i min egen ålder, som sminkar sig svartvitt och klär sig i långa svarta rockar bara för att dom lyssnar på hård-metal.
Är inte detta just en sådan kategorisering som du motsätter dig? Varför inte bara se en person som lyssnar på tungmetall och klär sig i en lång svart rock? "Långa svarta rockar - det är ju typiskt metallare..."
Ju mindre man vet om en ism eller kategori, desto lättare har man att bortse från eventuella skillnader (BCDE) gentemot den dominanta uppfattningen. Därför ser jag lite skillnad mellan en emotivist och någon som tror på emotivismen, eftersom jag inte vet vad det är för något.
§
istfix
Som du säger Hovnarr är det skillnad mellan olika typer av kategorisringar och ju indre man vet om kategorin och vad som hör till den desto mindre förväntningar har man på "BC o D". Men "isten" ger inte bara en fastare kategorisering tidsmässigt utan antyder också nån slags grupptillhörighet. Som ett parti. Om man säger att man är "emotivist" (som jag inte heller vet vad det är även om jag kan gissa) eller "expressionist" eller "nudist" så får man autmatiskt bilden av en organiserad sammanslutning. Möten och klubbnålar och matriklar och eventuell uteslutning om man inte är tillräckligt renlärig.
Jag tror att det rent funktionellt är därför man "istar" folk. Man vill förstå dem genom att se dem som delar av ett visst socialt sammanhang, genom etiketteringen förstår man vilka andra de tagit intryck av. Det kan vara lättare att förstå en viss idé om man ser den som ett uttryck för något som diskuteras inom en viss grupp och som också kan ta sig andra uttryck.
Om man ska sätta ett "ist"-uttryck på just detta resonemang så är det kanske "social-konstruktionistiskt" och kanske kan den etiketten vara hjälpsam eftersom det jag just skrivit är ganska kortfattat, för den som har någon kunskap om socialkunstruktivism så skulle etiketten då kunna medföra att man inte behöver alla runtomkring-resonemang för att förstå vad jag menar. Men jag tror att i detta fall fyller etiketten ingen funktion alls. Den kan snarare hindra förståelse för den som har bestämt sig för att socialkonstruktivism är postmodernt bullshit.
Det är ganska vanligt att man har bestämt sig för att vara "för" vissa ismer och "mot" andra (tex mot socialkonstruktivism) men ändå resonerar man i vissa sammanhang just socialkonstruktivistiskt. Eller behavioristiskt fast man bekänner sig till existentialistisk grundsyn. Osv. Jag tror det klokaste är att vara försiktig med etiketter och att i stället lyssna på vad som faktiskt sägs och pröva det mot sina egna erfarenheter utan att först köra det genom etikettsfiltrering. Man kanske inte alltid klarar av det men man kan ha det som en strävan ändå.
Jag tror att det rent funktionellt är därför man "istar" folk. Man vill förstå dem genom att se dem som delar av ett visst socialt sammanhang, genom etiketteringen förstår man vilka andra de tagit intryck av. Det kan vara lättare att förstå en viss idé om man ser den som ett uttryck för något som diskuteras inom en viss grupp och som också kan ta sig andra uttryck.
Om man ska sätta ett "ist"-uttryck på just detta resonemang så är det kanske "social-konstruktionistiskt" och kanske kan den etiketten vara hjälpsam eftersom det jag just skrivit är ganska kortfattat, för den som har någon kunskap om socialkunstruktivism så skulle etiketten då kunna medföra att man inte behöver alla runtomkring-resonemang för att förstå vad jag menar. Men jag tror att i detta fall fyller etiketten ingen funktion alls. Den kan snarare hindra förståelse för den som har bestämt sig för att socialkonstruktivism är postmodernt bullshit.
Det är ganska vanligt att man har bestämt sig för att vara "för" vissa ismer och "mot" andra (tex mot socialkonstruktivism) men ändå resonerar man i vissa sammanhang just socialkonstruktivistiskt. Eller behavioristiskt fast man bekänner sig till existentialistisk grundsyn. Osv. Jag tror det klokaste är att vara försiktig med etiketter och att i stället lyssna på vad som faktiskt sägs och pröva det mot sina egna erfarenheter utan att först köra det genom etikettsfiltrering. Man kanske inte alltid klarar av det men man kan ha det som en strävan ändå.
Fann skrev:Om man säger att man är "emotivist" (som jag inte heller vet vad det är även om jag kan gissa) eller "expressionist" eller "nudist" så får man autmatiskt bilden av en organiserad sammanslutning. Möten och klubbnålar och matriklar och eventuell uteslutning om man inte är tillräckligt renlärig.
Aj!
Fann skrev:Jag tror att det rent funktionellt är därför man "istar" folk.
Men gör man det? Ytterst sällan upplever jag mig orättmätigen placerad i ett fack (och då fräser jag, som du vet). Jag går inte omkring och kallar folk för sosse om de inte sagt till mig att de är just det. Att folk sedan kallar sig själva för det - av olika skäl, t.ex. önskan om grupptillhörighet eller för att det är praktiskt - det är en annan fråga.
Fann skrev:Man vill förstå dem genom att se dem som delar av ett visst socialt sammanhang, genom etiketteringen förstår man vilka andra de tagit intryck av. Det kan vara lättare att förstå en viss idé om man ser den som ett uttryck för något som diskuteras inom en viss grupp och som också kan ta sig andra uttryck.
Det här känns för mig som en inte-förklaring. Jag förstår inte vad den betyder. Om någon säger till mig "jag tycker judar borde utrotas" så tänker jag kanhända "nazistsvin". Det är inte för att jag (såvitt jag vet åtminstone) vill förstå ett socialt sammanhang eller veta vem han tagit intryck av. Jag har bara fått lära mig att koppla judehat till nazism. Det finns ingen orsak eller strävan bakom.
Fann skrev:Jag tror det klokaste är att vara försiktig med etiketter och att i stället lyssna på vad som faktiskt sägs och pröva det mot sina egna erfarenheter utan att först köra det genom etikettsfiltrering.
Håller med.
§
För att korta ner ett långt tal (vilket jag inte orkar hålla i brist på sömn och mat) så går jag direkt på sak.
1. Jag självkategoriserar inte mig själv.
2. Hovnarr påpekar att jag ska börja göra allt det jag säger att man borde göra - t ex låta folk vara som dom är och göra som jag själv tycker är bäst.
Det gör jag, men det räcker inte för mig.
3. Det är stor skillnad på att kalla sig själv "kommunist" eller säga "jag stödjer kommunismen". Kallar man sig själv vid en titel som "feminist", "nudist", "metallare", "jazzare", "kommunist" osv så medföljer alla redan sagda argument med den titeln.
Är man "vegeterian" så är man det för att man är emot behandlingen av djur inom köttindustrin. Eller hur?.. (nej) Man får den uppfattningen. Eller hur?.. (ja?)
Är man "kommunist" så tycker man ju givetvis att alla ska följa samma lag och ha samma åsikter. Jag själv stödjer kommunismen. Jag är inte kommunist.
Anledningen till varför jag gnäller så mycket på självkategorisering och gruppering av människor med liknande åsikter, är att alla dessa människor inom de olika grupperna omöjligt kan dela samma syn på samma åsikt. Jag har skapat konst. Jag är ingen konstnär. Alla "konstnärer" skapar olika sorters konstverk, och varje "konstnär" har sin egen syn på konst. Vad är en konstnär? Kan man generalisera på detta viset?
Personligen anser jag att det är ganska löjligt att lägga sig själv i sådana fack. Talar jag med någon som säger "jag stödjer feminismen" så vinner den personen mycket(!) högre respekt av mig än om den personen hade sagt "jag är feminist".
Jag kanske uppfattas som lite gnällig (osv) nu, men jag känner mig lite smått pressad av skola och sömn.. Ni får isf ursäkta
1. Jag självkategoriserar inte mig själv.
2. Hovnarr påpekar att jag ska börja göra allt det jag säger att man borde göra - t ex låta folk vara som dom är och göra som jag själv tycker är bäst.
Det gör jag, men det räcker inte för mig.
3. Det är stor skillnad på att kalla sig själv "kommunist" eller säga "jag stödjer kommunismen". Kallar man sig själv vid en titel som "feminist", "nudist", "metallare", "jazzare", "kommunist" osv så medföljer alla redan sagda argument med den titeln.
Är man "vegeterian" så är man det för att man är emot behandlingen av djur inom köttindustrin. Eller hur?.. (nej) Man får den uppfattningen. Eller hur?.. (ja?)
Är man "kommunist" så tycker man ju givetvis att alla ska följa samma lag och ha samma åsikter. Jag själv stödjer kommunismen. Jag är inte kommunist.
Anledningen till varför jag gnäller så mycket på självkategorisering och gruppering av människor med liknande åsikter, är att alla dessa människor inom de olika grupperna omöjligt kan dela samma syn på samma åsikt. Jag har skapat konst. Jag är ingen konstnär. Alla "konstnärer" skapar olika sorters konstverk, och varje "konstnär" har sin egen syn på konst. Vad är en konstnär? Kan man generalisera på detta viset?
Personligen anser jag att det är ganska löjligt att lägga sig själv i sådana fack. Talar jag med någon som säger "jag stödjer feminismen" så vinner den personen mycket(!) högre respekt av mig än om den personen hade sagt "jag är feminist".
Jag kanske uppfattas som lite gnällig (osv) nu, men jag känner mig lite smått pressad av skola och sömn.. Ni får isf ursäkta
"Varför slava för verkligheten, när man kan vara kung i sin egen gränslösa fantasi"
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster