Perfektion

[Anna Sara]

Jag skriver det här med ångest.


Ödmjukhet. Detaljer. Synd.

Det är vår nostalgiska bild av perfektion, det blir ett värdelöst slaskbegrepp och därför återföder vi vår baksida fast vi är rädda för att bli smutsiga, allt handlar om att vi måste bli imponerad av vår näste, det är intellektets kod. Det är något som är fel, eller driver jag med mig själv, eller driver du med mig?


Vi förtrycker i lyckorus oss till kaoset för att vårt hjärta känns förgiftat just då bekräftelsen uppstår. Det är alltså något fel på oss, men det tjänar inget att generalisera det på detta sätt. Hur kan det generella objektiva objektifieras när vi klyvs sönder och beslutar oss för att offra vår oskuld. Jag säger det rakt ut, jag säger det vill säga sanningen: när perfektionistens lek med ödet sjunkit in på sin autopiltot kan inget i världen stoppa individen från sin bekräftelse av dess natur, och detta går före renhet, och pretentionen är hotet på grund av misslyckandets omytiska klassiska förnyelseavbildning. Ville egentligen inte uttala sista meningen men nu är det försent, jag skräper mig.

Varför säger vi "perfekt" till fantasten som lidit hit från kaoset och sen bli besviken och börja förtrycka?


Jag vet hur hela pusslet sitter ihop -men varför kan jag inte uttrycka det?


Mitt råd är; börja synda!

[Anna Sara]

Om du alltid varit konstig -börja synda.


Om du alltid haft en perfekt självbild -börja synda.


Om du alltid förstått synden -bevisa din oskuld.


Om du alltid trott på andras lögner -börja förneka allt.


Här uppstår passionen. Du visste att anden inte var sådan.






http://www.youtube.com/watch?v=MX-4dxjGr58