Disclaimer, denna text skrev jag EFTER resten av inlägget, för att skapa lite mer mening kring inlägget:
p.s.
("vaknade på den exakta tanke vågen", som att sätta ett "perfekt trick" som man försökt nöta in.
"omöjligt att komma ihåg min dröm när jag vaknat, men den hade så intressanta kvaliteer, att jag måste försöka berätta de fragment som jag minns just nu när jag vaknar"...
inte som lucid dreaming, alltså inget sådant som att jag kunde välja mina tankar, detta var något helt annat, men vet inte vad jag ska kalla fenomenet
här är min "stream-of-consciousness" av att försöka återbygga drömmen), detta är "lika omöjligt" som att återberätta handlingen i en bok eller film - det är en helt annan minnestruktur än själva substansen i det man försöker representera, men jag gör ändå ett försök i hopp om att hitta något relevant
orkar inte läsa vad jag skrivit, jag känner att substansen som upprätthöll känslan i drömmen har gått ur nu, nu ska jag sova igen).
d.s.
....
vaknade på hjärnvågen
alltså
det är den sjukaste dröm jag någonsin haft
jag har kanske en gång i livet varit med om något liknande, men detta var unik
när jag vaknade nu är min hjärna i perfekt synkronicitet
när ja skriver så känns det som att jag är en robot, för altt allt jag skrive rgår skit snabbt
måste var något med medicinen jag käkar
me
mer seratonintet
alltså
jag hade en skitflummig drömm
det
var som att se en film
fast fulilmen var en ny slags teknologi, filminnehållet i filmen var saker ur mitt liv, sakner som var relevans för mig
jag kände igen saker i den, eftesrom det var mönster som bara jag kände igen,
de var alltså alltså blande de mönster som jag lärt mig se, som de djupasteav min kunskap
dessa mönster vävdes in i filmen
det
var en dröm om att jag var handikappad,
jag var med om en olykca
en blocn tjej, jag skullle stagendea en olycka med henne, men råkade skapa en smääre katastrof, bilar flöd osv.
jag blev hnadikappad genom detta,
jag var inne i en slags michael more film, där jag var ett slags cp. jag fick upplev ahur mitt liv förändras efter olyckan.
när filmen var slut, så återfick jag min kraft, det var som att ha varit cpskadad, til att kunna dansa igen, gå runt och interagera med folk i små möten
att kunna se mönster igen,några kåltar seplades iupp
alltså
mario¨
..
alltså, det är några v de minnen som blandas, några av de mest betydesefulla.
jag skulle kunna kalla detta för en "känsla av solipsimsm", eller "en händelse, eller ett drama av solipsism,
jag äkänner att det är signalsubstanserna som spelar mitg ett spratt, men jag har adrig känn på deta sätt.
alltså, att man literärt vaknar på hjärn vågen. som att det som skiljer dröm från vaket, när vågen har spelats ut sig, är en "våg", alltså en tanke som slår mot
alltså tänk att du är ute och surfar på havet, och det är en våg som bär dig, vågen slår i land och plötsligt står du på strandmark.
men du kände hela tiden vågen, du red på vågen hela tiden. så att din "landning" blev helt perfekt. Det är som att göra ett skateboard, eller snoboardtrick, där man "verkligen" sätter tricker felfritt
. känslandet jag vill befona här, är "synroniciteten" i rörelsen, alltså, att rörelsen man gör, är som en "våg", och att man känner att vågen vekligen "landar" .
alltså, om du tänker dig, den mest pefekta sinuvågen, den är "ideell", som i en mattebok. det är inget " annan funktion som adderas ihop, inget annat "noise", utan det är bara denna signal som tilåts existera,
att man "rideer" på denna våg, och plötsligt så
.
det är som att gå med skur, skor som passar perfekt, skor som man "gått in", skorna har perfekt poasssform för att
det är just dina minnen, efter dina fötter. du känner att skorna är helt perfekta efter dig.
på samma sätt är det med innehållet i tankarna i drömmen.
det är seratoninet, hag har kännt detta när jag vaknar med denna medicin, men även med andra "mediciner".
det "finns" ingen solipsism, solipsismen skapas i signalsubstansen.
alltså, att jag pratar om signal substanser, är just för att det är just en "våg", varje tanke är en "våg" på ett hav
lugnar man sinnet, så ser kan man surfa med helt nya förutsättningar.
ett stormigt hav går ju inte att surfa på. det man väntar på är den "perfekta vågen" eftersom denna "bär en", den "rena tanken" är alltså när signalsubstanserna i ens hjärna så att säga "surfar in tankarna" rätt.
signalsubstansen är allltså den "objektiva aspekten" av den "subjektiva aspekten" solipsism.
varför tjatar jag om solipsism, ju för att de tär ens egna minnen som konstrueras, det är saker som man gett sin "yttersta mening", saker som man hela tiden försöker "vidareutveckla", för att ta det till nästa nivå. det är som skateboardtrick, man försöker hela tiden ta det till nästa nivå, och anledningen att man "känner igen det" är för att man EXAKT vet vart i processen man är med att försöka "sätta" ett visst nytt trick, så när man "rider på bärvågen" (man är synkade "på" signalen som skapar (den solipsistiska) "substansen"), så känner man att detta "kan inte luras", dvs. de att minnen som man ser som "mest kära" i olika sammanhang, blandas samman, KAN INTE vara en tillfällighet - eftersom då skulle hela "hjärnans medvetna funktion" kollapsa, eftersom själva "fundamentet" för det som gör att vi kan "surfa på våra egna tankar", själva "bärkapaciteten" är just att vid "känner oss vid mönstret", att vi identifierat något element i processen, att vi är "just där". ingen annan kan vara "just där", det vore absurt att anta, efterom det upplevs som "orimligt", eftersom man då behöver HELA ens egna liv som kronologi, för att göra fenomenet LIKA MENINGSFULLT, som man själv gör det till.
jag gjorde lite "yoga"/"meditation i rörelse" innan jag somnade, det var nog det som fick mig såhär "synkad".
"vaknade på den exakta tanke vågen", som att sätta
Moderator: Moderatorgruppen
När jag gick på Efexor (som jag tycker är mkt starkare än andra antidepp jag provat) så vakande jag EXAKT kl 8.00 varje dag efter att ha satt väckaklockan den tiden två gånger (för att ta medicinen då). Men när jag slutade med den (för att kunna använda andra droger) hade jag en sorts lucid mardröm där jag vaknade i ett litet utrymme mellan sängen och garderoben med ansiktet nedtryckt mot ett grusigt/smutsigt golv och förstod att jag mixtrat med tabletter och behövde försöka söka hjälp genom mobilen fast jag var förlamad och helt borta men var nästan för lat för det, och vaknade, i sängen.
Kom att tänka på en känsla av "rörigt-assimilerat-medvetande", något slags "kroniskt retarderat", en etisk förlust i bagaget.
Relaterar denna känsla till familjen och barndomen och en autistisk självmedvetenhet som reaktion på ofrivillig/obekväm fara. Mina kompisar vågade nästan aldrig komma hem till mig när jag var liten pga familjegrälet/otrevlighet, jag minns att jag mådde dåligt vid frukostarna, min pappa skrek "-jag vill ha mitt brööd" typ ljugkåt och alienerad i det sjuka äktenskapet mellan min far och mor, välte stolar osv.
För några timmar sen följde jag med min mamma och bror i bilen som ville ha med mig till polisen för att anmäla min lillasyster för misshandel/aggressivitet, först ville mamma ringa psyket vilket blir exakt samma dag för 4 år sen som jag blev ditskickad på likande mönster i familjen, min syster är också lika gammal som jag var då, jag sa att hon inte skulle göra det och visste inte hur jag skulle hantera situationen och kände skuld och skam över det patetiska, ville helst inte vara i huset. Kändes ungefär som om mamma isolerat mig för att under hela bilresan hata min pappa och säga att jag är sjuuuk när jag inte tar ställning. Min syster kom hem och skrek efter en cigarett just efter att pappa skrikit på mig efter att jag tagit hans eller den sista, och hon sprang och försökte slå mig, en gång slog hon av min pappas revben, försökte hugga mig med en sax osv. Hon har slagit mamma ganska kraftigt några gånger. Mamma kontaktade inte polisen, hon håller på så hela tiden. Hade precis innan händelsen läst en nyhetsartikel om en kvinna som mördade sin mamma och väninna för att komma åt två tabletter.
Har känslan av att ha ett "smutsigt rykte" och att man därför sökt det filosofiska och försvarar sig som skev för att andra ska förstå.
Jag vet inte hur man ska ta ansvar för denna typen av grav disharmoni, detta "överlastade bihang" som uppstår i viss kulturell föda, utan att fly.
Vad innefattar "egentligen" sk psykopati? Tror jag stängt av, överidealiserat gruppen och därför gör enorma kampanjer när "jag blir sårad", alltså att jag godtar den sadistiska teorin som en form av meningskapande när jag gått bortom den extravagans som "dem" (ursprungssammanhanget) behåller -och det var detta jag "tyckte synd om", deras bibehållande; bilden av "arten" och skillnader, och då kan man säga att vi gör allt på samma sätt hela tiden; religiös mening.
Relaterar denna känsla till familjen och barndomen och en autistisk självmedvetenhet som reaktion på ofrivillig/obekväm fara. Mina kompisar vågade nästan aldrig komma hem till mig när jag var liten pga familjegrälet/otrevlighet, jag minns att jag mådde dåligt vid frukostarna, min pappa skrek "-jag vill ha mitt brööd" typ ljugkåt och alienerad i det sjuka äktenskapet mellan min far och mor, välte stolar osv.
För några timmar sen följde jag med min mamma och bror i bilen som ville ha med mig till polisen för att anmäla min lillasyster för misshandel/aggressivitet, först ville mamma ringa psyket vilket blir exakt samma dag för 4 år sen som jag blev ditskickad på likande mönster i familjen, min syster är också lika gammal som jag var då, jag sa att hon inte skulle göra det och visste inte hur jag skulle hantera situationen och kände skuld och skam över det patetiska, ville helst inte vara i huset. Kändes ungefär som om mamma isolerat mig för att under hela bilresan hata min pappa och säga att jag är sjuuuk när jag inte tar ställning. Min syster kom hem och skrek efter en cigarett just efter att pappa skrikit på mig efter att jag tagit hans eller den sista, och hon sprang och försökte slå mig, en gång slog hon av min pappas revben, försökte hugga mig med en sax osv. Hon har slagit mamma ganska kraftigt några gånger. Mamma kontaktade inte polisen, hon håller på så hela tiden. Hade precis innan händelsen läst en nyhetsartikel om en kvinna som mördade sin mamma och väninna för att komma åt två tabletter.
Har känslan av att ha ett "smutsigt rykte" och att man därför sökt det filosofiska och försvarar sig som skev för att andra ska förstå.
Jag vet inte hur man ska ta ansvar för denna typen av grav disharmoni, detta "överlastade bihang" som uppstår i viss kulturell föda, utan att fly.
Vad innefattar "egentligen" sk psykopati? Tror jag stängt av, överidealiserat gruppen och därför gör enorma kampanjer när "jag blir sårad", alltså att jag godtar den sadistiska teorin som en form av meningskapande när jag gått bortom den extravagans som "dem" (ursprungssammanhanget) behåller -och det var detta jag "tyckte synd om", deras bibehållande; bilden av "arten" och skillnader, och då kan man säga att vi gör allt på samma sätt hela tiden; religiös mening.
Alltså, för det första så tror jag att "människor i allmänhet" har svårt att förstå relevansen i "denna typ av kaos". De agerar på en "helt annan våglängd" och KAN inte förstå detta.
De som kan börja förstå detta, är människor som, av någon anledning haft en "annan balans i signalsubstanserna", t.ex. exprimenterat med psykadeliska droger, varit deprimerade, traumatiserade, osv.
Så för det första, så är det en väldigt liten grupp människor som kan förstå (och inte fördömma) hur dessa fenomen ö.h.t. exiserar "innifrån". Vi kan kalla denna nivå för "psykotisk", eller "psyko-aktiv". Vi kan även kalla detta för mytiska bilder.
...
För det andra, den nivå vi talar om, är så "fundamental" att den är svår att begripa. Den är svår att begripa, för att vi befinner oss "i" den "nivå där tankar konstrueras", mer "rationella människor" befinner sig på en nivå efter detta - dvs de upplevar inte tankar på detta "fragmentariska sätt", de upplever sina tankar "mycket mer sammanbindna".
Deras tankar kommer som paket på posten.
...
Frågan är i vilken utsträckning det går att begripa den "psyko-aktiva" nivån, från den "rationella". Jag tror att det går att hitta viss stuktur i detta, men att det även är ett ganska svårt projekt.
Jag tror man ska försöka se det "psyko-aktiva" för vad det är, inte försöka få det att "bli rationellt", det är som att försöka låtsas att ett päron är ett äpple.
...
Jag tror att hjärnan blir "psyko-aktiv" av för mycket "stress" och om psyket blir "traumatiserat". Jag tror att man kanske får komma till insikt om att det är "så det är", att man infinner sig i där man är, att försöka acceptera att det "psyko-aktiva" i dessa mytiska bilde, är så pass väsenskilt från rationalitet.
Alla lever vi våra liv utifrån våra egna förutsättningar. Försöka vara kreativa, hitta egen vår egen mening i saker, och försöker bygga broar till andra så gott vi kan.
...
Jag tror det viktigaste är "tillit", tillit till vårat egna omdömme, och tillit till andras omdömme. När vi blir för hotade av stress så slås omdömmet ur. Att försöka hitta tillbaka i tilliten, i det som är stabbilt.
De som kan börja förstå detta, är människor som, av någon anledning haft en "annan balans i signalsubstanserna", t.ex. exprimenterat med psykadeliska droger, varit deprimerade, traumatiserade, osv.
Så för det första, så är det en väldigt liten grupp människor som kan förstå (och inte fördömma) hur dessa fenomen ö.h.t. exiserar "innifrån". Vi kan kalla denna nivå för "psykotisk", eller "psyko-aktiv". Vi kan även kalla detta för mytiska bilder.
...
För det andra, den nivå vi talar om, är så "fundamental" att den är svår att begripa. Den är svår att begripa, för att vi befinner oss "i" den "nivå där tankar konstrueras", mer "rationella människor" befinner sig på en nivå efter detta - dvs de upplevar inte tankar på detta "fragmentariska sätt", de upplever sina tankar "mycket mer sammanbindna".
Deras tankar kommer som paket på posten.
...
Frågan är i vilken utsträckning det går att begripa den "psyko-aktiva" nivån, från den "rationella". Jag tror att det går att hitta viss stuktur i detta, men att det även är ett ganska svårt projekt.
Jag tror man ska försöka se det "psyko-aktiva" för vad det är, inte försöka få det att "bli rationellt", det är som att försöka låtsas att ett päron är ett äpple.
...
Jag tror att hjärnan blir "psyko-aktiv" av för mycket "stress" och om psyket blir "traumatiserat". Jag tror att man kanske får komma till insikt om att det är "så det är", att man infinner sig i där man är, att försöka acceptera att det "psyko-aktiva" i dessa mytiska bilde, är så pass väsenskilt från rationalitet.
Alla lever vi våra liv utifrån våra egna förutsättningar. Försöka vara kreativa, hitta egen vår egen mening i saker, och försöker bygga broar till andra så gott vi kan.
...
Jag tror det viktigaste är "tillit", tillit till vårat egna omdömme, och tillit till andras omdömme. När vi blir för hotade av stress så slås omdömmet ur. Att försöka hitta tillbaka i tilliten, i det som är stabbilt.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
En av de viktigaste insikterna, som Wilber pratar om, är att "det inte finns någon att rädda". Detta "något", dvs. "subjektet", är något vi själva konstruerar genom vår "psykets historiska projektion".
...
Men det första steget är att inse att: det INTE FINNS NÅGON FARA (inget hot, inget att vara "rädd" för).
Andra steget är: Det FINNS INGEN ATT RÄDDA ("räddaren i nöden" är en projektion).
...
Det handlar om att hitta en acceptans i kaoset av att "allt vi håller kärt" (som identifikation), är en "historisk konstruktion genom födelsetraumat".
Får vi distans till vårat födelsetrauma, så blir vårat förhållningsätt till denna "fenomenvärld" mycket mer lektfullt.
Det handlar om att hitta "vår estetik", att kunna lära oss se "det sköna" i den psykotiska-konstruktion som världen trots allt är.
...
Och när vi hittar tillbaka till det lekfulla och kreativa (som barnet känner till), så är vi inte längre rädda.
...
Att se det vackra i förgängligheten, och försöka uppskatta det för vad det är, trots att det kan verka obehagligt.
Och det är viktigt att vi INTE romantiserar ("dyrkar") detta, utan betraktar det för vad det är, i sin skönhet. Att uppskatta och att dyrka är alltså inte samma sak: båda har en estetik, men dyrkandet är inte lika lekfullt. Dyrkandet leder förr eller senare till lidande, eftersom objektet vi dyrkar för eller senare kommer destrukturera.
Att kunna identifiera oss med förövaren, att leva oss in i dess maktfullhet, dess uttråkning och offret, i dess maktlöshet, i dess rädsla.
Men att inse att både förövare och offer är "konstruktioner", de skapas och försvinner, inte haka oss fast i "ramarna".
...
Men det första steget är att inse att: det INTE FINNS NÅGON FARA (inget hot, inget att vara "rädd" för).
Andra steget är: Det FINNS INGEN ATT RÄDDA ("räddaren i nöden" är en projektion).
...
Det handlar om att hitta en acceptans i kaoset av att "allt vi håller kärt" (som identifikation), är en "historisk konstruktion genom födelsetraumat".
Får vi distans till vårat födelsetrauma, så blir vårat förhållningsätt till denna "fenomenvärld" mycket mer lektfullt.
Det handlar om att hitta "vår estetik", att kunna lära oss se "det sköna" i den psykotiska-konstruktion som världen trots allt är.
...
Och när vi hittar tillbaka till det lekfulla och kreativa (som barnet känner till), så är vi inte längre rädda.
...
Att se det vackra i förgängligheten, och försöka uppskatta det för vad det är, trots att det kan verka obehagligt.
Och det är viktigt att vi INTE romantiserar ("dyrkar") detta, utan betraktar det för vad det är, i sin skönhet. Att uppskatta och att dyrka är alltså inte samma sak: båda har en estetik, men dyrkandet är inte lika lekfullt. Dyrkandet leder förr eller senare till lidande, eftersom objektet vi dyrkar för eller senare kommer destrukturera.
Att kunna identifiera oss med förövaren, att leva oss in i dess maktfullhet, dess uttråkning och offret, i dess maktlöshet, i dess rädsla.
Men att inse att både förövare och offer är "konstruktioner", de skapas och försvinner, inte haka oss fast i "ramarna".
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/FU7bFpPJiww?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/FU7bFpPJiww?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
en gammal distinktion är "ordning" och "kaos": "rationell" och "psyko-aktiv".
Att se båda för vad de är, inte blanda äpplen med päron (inte försöka göra ordning till kaos, eller kaos till ordning): ordning är ordning, kaos är kaos. Låt saker sköta sig själva. Låt dramat spelat sin intrig. Låt det implicita veckla ut sig i sin explication.
Det är som en blomma, som kämpar och strävar för att hävda sig, och som efter som storhet vissnar och dör.
Det är som en blomma som någon trampar på, och som för resten av livet är traumatiserad.
Det är som en blomma som vars frö var ruttet och aldrig blev en blomma.
Att se båda för vad de är, inte blanda äpplen med päron (inte försöka göra ordning till kaos, eller kaos till ordning): ordning är ordning, kaos är kaos. Låt saker sköta sig själva. Låt dramat spelat sin intrig. Låt det implicita veckla ut sig i sin explication.
Det är som en blomma, som kämpar och strävar för att hävda sig, och som efter som storhet vissnar och dör.
Det är som en blomma som någon trampar på, och som för resten av livet är traumatiserad.
Det är som en blomma som vars frö var ruttet och aldrig blev en blomma.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Elektron är inte "rationell" på samma sätt, den påvisar en mer kaotisk struktur. Den skapar musik genom att bryta ner musiken.
Jämför:
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/trWlSCse8Qc?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/trWlSCse8Qc?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Med:
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qMQ6KukH_Vs?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/qMQ6KukH_Vs?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Det psyko-aktiva, kaotiska är sönderbrutet på samma sätt. Inte försöka hitta det "rena" ideella, utan kunna se estetiken i det lekfulla och det sköna i det sönderbrutna.
Jämför:
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/trWlSCse8Qc?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/trWlSCse8Qc?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Med:
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qMQ6KukH_Vs?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/qMQ6KukH_Vs?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Det psyko-aktiva, kaotiska är sönderbrutet på samma sätt. Inte försöka hitta det "rena" ideella, utan kunna se estetiken i det lekfulla och det sköna i det sönderbrutna.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 36 och 0 gäster