Första gången jag trippade.. första upplevelsen, var jag som en "bortglömd gud", mina föräldrars intentionaliet, som om jag inte fötts ännu... Känner ett extremt starkt drama mellan (hårda) bedömningar och "förlåtelsen", jag ÄR mina föräldrars tankar och röster utan att höra dem... min pappa säger "hur ska vi få henne att förstå?".. "hur ska hon förstå?".. och mamma är bara "modern".... Jag legaliserade en "kortslutning" som romantisk: nödvändig, rätt.. hoppade in i "min samma envisa slutsats". Sen på afterglowen ser jag mina minnen materialiseras, mina paranoida avsikter och påbörjade förhoppningar, jag såg t.ex. mina om tankar om astrologi uppenbaras av fulgud.
Tänkte på att myten/bilden/skönheten i att "vara i fred" existerar i två skäl. Det är så att säga "ett knull"; estetisk självrelatering, och då pratar jag inte om det "privata". Det här är så hotfullt för en annan del av dramat att vi har klyvt oss till en annan slags logik för att förstå, vi gör tvärtom, moral bla bla..
Ibland upplever vi saker som vi möter som surrealistiska, alltså brottsligt. Tänker på postmodernismen.
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ps_MPAUAXvk?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/ps_MPAUAXvk?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Det känns som jag avskärmat mig så mycket att jag VRÄKT över min distans eller distanserade känsla över andra människor, och där ser jag asymmetrin -det välbekanta; idealismen osv osv..
Några reflektioner bla över droger
Moderator: Moderatorgruppen
Anna Sara. Jag önskar av hela mitt hjärta att du kan upphöra med drogerna. De bryter ner dig och du fastnar. Du är du. Du är bra som du är. Att bara vara räcker hela vägen. De naturliga kemiska substanserna i hjärnan klarar inte av att bli störda . Det första är att ansvara för din kropp ,dig själv. Inget annat är viktigt ty inget annat kommer att ske eller lösa sig emedans din kropp bryts ned. Du behöver inte fundera på din uppväxt eller dina föräldrar. Du skall leva. Du skall ha ett bra liv. Ingen faktor eller händelse skall få dig att vackla . En till synes tråkig dag skall du tillåta att vara tråkig. I det att du inte använder kemisk medicin står du i alla fall frisk nästa dag. Om den också är tråkig så förstör du ialla fall inte dig med droger. Efter hundra dagar är du friskare än någonsin. Friare. Starkare. Du är då på väg att bli så vacker som du är. Ersätt inte drogerna med någonting men sluta succesivt.
Jag önskar av hela mitt hjärta dig ditt liv
scirocco
Jag önskar av hela mitt hjärta dig ditt liv
scirocco
Med surralismen syftade jag i huvudsak på sånt som andra skriver eller uttrycker.
Inom bipolära diagnoser (inkl. Litium-medicinerade) finns det fler religösa -i den meningen praktiskt troende, än hos de med andra diagnoser och de utan. Groteskt.
Trots det menade jag inte drogsituationens autistiska livssammanhang med denna tråd.
Inom bipolära diagnoser (inkl. Litium-medicinerade) finns det fler religösa -i den meningen praktiskt troende, än hos de med andra diagnoser och de utan. Groteskt.
Trots det menade jag inte drogsituationens autistiska livssammanhang med denna tråd.
Ja det är groteskt när människor lägger över sig i någon religions händer. Ju mer de hänger sig desto säkrare känner de sig. Inget kan gå fel nu när jag lever som en rättrogen. Jag gör exakt som de menar. Inget annat.
Jag gör vad de säger. Här kan nu precis vad som helst hända. Själv går jag inte med i någon förening överhuvudtaget. Tydligen är jag rädd för de negativa effekter de vanligen har. Jag föreställer mig att det blir likriktning vilket i slutändan leder till någonting mycket ont.
Jag gör vad de säger. Här kan nu precis vad som helst hända. Själv går jag inte med i någon förening överhuvudtaget. Tydligen är jag rädd för de negativa effekter de vanligen har. Jag föreställer mig att det blir likriktning vilket i slutändan leder till någonting mycket ont.
Reflektion över tråden:
<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/0tE3T4GASI4?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/0tE3T4GASI4?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>
Jag har fått riktigt dåligt minne av Litium och vet inte egentligen hur den fungerar. Tror man får ett behov av att bli hög, om man inte går på andra mediciner samtidigt som trasslar till det så man får sin lek i alla fall, sjukt fragmenterad.
Johan Ågrens inlägg om psykadeliska erfarenheter var bland det första jag läste på forumet, sen nu kom jag att tänka på att jag aldrig frågade mig själv över min känsla i upplevelsen av min första tripp, när mitt minne "ramlade av" i projiceringen. Känner att jag relaterar till arketypen dubbelidentitet eller klyvt ego, alltså vänt inåt mot mig själv, typ ADHD. Tyckte just då att någon slags "andlighet" och upplösning var intressantare, sådär väldigt barnsligt, jag ville veta hur trippare eller de med erfarenhet upplevt detta, alltså som det skrivs om i be-om-hjälp-tråden, slavmoralen dramatiserat i en personlig kultur. Jag vet aldrig var jag är påväg och psykologiserade det, "avskärmat", har nu förnekat detta vilket gör mig rädd för mig själv, och det är min känsla nu, förstår att det var därför jag sökte religion, jag ville veta vad som var vad. Försöker hela min "identifikation" av att medicinerats med extremt mycket mediciner på psyket i några år. För typ två månader sen innan jag gick till församlingsmöten i frikyrkan när jag var hos mamma, och erbjöds att tvingas kvar där en tid så förstod jag att jag inte förstår utmaningar, rannsakade mig själv, men jag har en förnekad verklighetsflykt. Samtidigt känner jag att det här inte är något att ömka sig över, har extremt låg energi just nu. Vill ändå veta om jag är så pass traumatiserad att mitt liv är rent blaj.
<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/0tE3T4GASI4?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/0tE3T4GASI4?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>
Jag har fått riktigt dåligt minne av Litium och vet inte egentligen hur den fungerar. Tror man får ett behov av att bli hög, om man inte går på andra mediciner samtidigt som trasslar till det så man får sin lek i alla fall, sjukt fragmenterad.
Johan Ågrens inlägg om psykadeliska erfarenheter var bland det första jag läste på forumet, sen nu kom jag att tänka på att jag aldrig frågade mig själv över min känsla i upplevelsen av min första tripp, när mitt minne "ramlade av" i projiceringen. Känner att jag relaterar till arketypen dubbelidentitet eller klyvt ego, alltså vänt inåt mot mig själv, typ ADHD. Tyckte just då att någon slags "andlighet" och upplösning var intressantare, sådär väldigt barnsligt, jag ville veta hur trippare eller de med erfarenhet upplevt detta, alltså som det skrivs om i be-om-hjälp-tråden, slavmoralen dramatiserat i en personlig kultur. Jag vet aldrig var jag är påväg och psykologiserade det, "avskärmat", har nu förnekat detta vilket gör mig rädd för mig själv, och det är min känsla nu, förstår att det var därför jag sökte religion, jag ville veta vad som var vad. Försöker hela min "identifikation" av att medicinerats med extremt mycket mediciner på psyket i några år. För typ två månader sen innan jag gick till församlingsmöten i frikyrkan när jag var hos mamma, och erbjöds att tvingas kvar där en tid så förstod jag att jag inte förstår utmaningar, rannsakade mig själv, men jag har en förnekad verklighetsflykt. Samtidigt känner jag att det här inte är något att ömka sig över, har extremt låg energi just nu. Vill ändå veta om jag är så pass traumatiserad att mitt liv är rent blaj.
Vi tycker den halvblinda tragedin är vacker på något sätt. Jag kanske har ett modershat, den formlösa moderns kapital.
<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/fV_Z6Lhwr7A?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/fV_Z6Lhwr7A?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>
<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/fV_Z6Lhwr7A?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/fV_Z6Lhwr7A?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster