Förtvivlan och packad

[Anna Sara]

Allting som jag skrivit sammanfattar min förvirring -ett perfekt begrepp. Jag är öppen att möta det jag strävat efter när jag lossar alla begrepp som personliga inför opersonligheten och välkomnar det barnsliga av sinnets aspekt/tårta. Orden är överflödiga, jag saknar ord och mer än så. Varför fattar jag ingenting? Jag vill bara ha bekräftelse. Det enda jag har är tillit och jag bryr mig inte om mer än att ta fram mina autentiska känsloflöden. Allt är öppet. "Egentligen" skulle jag tyckt det var pinsamt att skriva det här.

En implicit emotion som genomsyrar allt som präglas tills det klyvs till det som är mig, det som händer när man vågar förstå att man har rätt när det gäller just detta. Att ingen lyssnar. Att begränsningar är nåd. Om min sorg/ledshenhet här är så stark att den skapar en tillit/tillsammanskap i mötet är detta fullbordat.

[Anna Sara]

...full...

[David H]

Äsch, du skriver så invecklat, svårbegripligt upplever jag. Mitt spontana intryck är också att du är självupptagen. Om du lyssnade och interagerade mer med andra kanske jag skulle orka försöka förstå mig på dig (antagligen skulle jag dock misslyckas eftersom jag är dum i huvet och har svårt att relatera).

[Anna Sara]

Är det sant? Och vadå, är jag självupptagen? Jag orkar inte försvara det här just nu tyvärr, jag känner mig för omogen. Är deprimerad, känner mig uppluckrad.

Förklarade lite vad jag menar i tråden "Vad är konst?". För du menar att jag avskärmar mig och inte interagerar med hela forumet?

Det känns som jag vridit mitt universum åt fel håll, det är ett självhat och subjektivitet. Jag ska sluta kämpa imot detta, som om jag vet allt om konflikter och missbrukar det.

Vill börja plugga filosofi, kom på det i somras.


Utdrag:

Jag tycker det är frustrerande när upphöjdhetens hyckleri blir bekväm i sin 'patologiskt patetiska' renässans-idealism. Ett personifierat patos för dess egen skull identifierat med sin lag men inte sanning. Därför är det ingen skada att uttrycka detta, eller säga att folk inte känner till sina roller, omkastar sig själva till bristen med vad de står ut med och utger sig för att vara barn. Jag menar, jag är ju ett barn eftersom jag lever paranoiskt. Jag tror många definierar den här konflikten som manschauvinistisk eftersom det är en kraftig projicering och det är något vi relaterar till kvinnor eller femininet.

Det rubbar en mer flytande och enkel kommunikation. Ser ofta hur t.ex. jag linjärt typ beskriver något eftersom jag följer min tankebana, ser att jag glömmer relativiteten och att det hela tiden skulle ta väldigt lång tid att sammansätta, vilket gör att läsaren kan missförstå mig. När någon tar ut frågan som poängen när det man söker handlar om en annan sorts dialog skapas det väldigt mycket av barnet och den vuxna (etc) utan någon egentlig mening, det faller tillbaka på en större problematik som sorterar den större kontexten. Meningsfullhet och gud är samma sak.

Jag relaterar till andra människor mer än till mig själv. Började reflektera över detta i 15-årsåldern.

[David H]

Är det sant? Och vadå, är jag självupptagen? Jag orkar inte försvara det här just nu tyvärr, jag känner mig för omogen. Är deprimerad, känner mig uppluckrad.

Förklarade lite vad jag menar i tråden "Vad är konst?". För du menar att jag avskärmar mig och inte interagerar med hela forumet?

Vi kanske skulle göra en statistisk analys. Hur många gånger varje användare skrivit orden "jag", "min" och "mig" i förhållande till hur många ord användaren skrivit totalt så får vi en ratio. Jag misstänker att du skulle hamna ganska högt upp på sådan lista.
Egentligen har jag inte så mycket emot det. Den mest inspirerande bok jag läst är Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij, och där har du en huvudperson som konstant pratar om sig själv, analyserar sin situation och andra människors tänkbara perception av honom själv. Men en person som konstant var så IRL, det skulle jag tycka var jobbigt (och Dostojevskij var aldrig så självupptagen heller, han spelade mycket teater i sina böcker (källarhålet ses av många som en självbiografi)).

Det känns som jag vridit mitt universum åt fel håll, det är ett självhat och subjektivitet. Jag ska sluta kämpa imot detta, som om jag vet allt om konflikter och missbrukar det.

Hoppas det ordnar sig och du kan må bättre.

Vill börja plugga filosofi, kom på det i somras.

Vad är filosofi? (jag dummar mig, du behöver inte svara)

Jag tycker det är frustrerande när upphöjdhetens hyckleri blir bekväm i sin 'patologiskt patetiska' renässans-idealism. Ett personifierat patos för dess egen skull identifierat med sin lag men inte sanning. Därför är det ingen skada att uttrycka detta, eller säga att folk inte känner till sina roller, omkastar sig själva till bristen med vad de står ut med och utger sig för att vara barn. Jag menar, jag är ju ett barn eftersom jag lever paranoiskt. Jag tror många definierar den här konflikten som manschauvinistisk eftersom det är en kraftig projicering och det är något vi relaterar till kvinnor eller femininet.

Det rubbar en mer flytande och enkel kommunikation. Ser ofta hur t.ex. jag linjärt typ beskriver något eftersom jag följer min tankebana, ser att jag glömmer relativiteten och att det hela tiden skulle ta väldigt lång tid att sammansätta, vilket gör att läsaren kan missförstå mig. När någon tar ut frågan som poängen när det man söker handlar om en annan sorts dialog skapas det väldigt mycket av barnet och den vuxna (etc) utan någon egentlig mening, det faller tillbaka på en större problematik som sorterar den större kontexten. Meningsfullhet och gud är samma sak.

Jag minns att jag läste detta förut och tyckte det var festligt. Så du skriver! Vilka formuleringar! hihi. Alltså jag skriver inte för att håna dig. Jag tänker "lite pretentiöst", men samtidigt tror jag du är intelligent och har koll på vad du menar och kontexten du skriver i. Alltså om du vill ha "bekräftelse", också från en sån som mig, kan jag säga att jag blev delvis imponerad av att läsa det du skrev.

[dk]

Jag tycker du verkar vara en väldigt intressant person. Jag tycker om att läsa det du skriver, men ärligt talat förstår jag inte  heller allt, hänger inte med, du är väldigt komplex (vilket också bidrar till att du blir intressant). Själv arbetar jag på att vara enkel; skriva enkelt och leva enkelt efter enkla principer, jag vill inte ha för mycket överjag. Jag skulle inte orka snurra in mig i grubblerier, men kommer därför aldrig heller lösa livets gåta, eller komma till klarhet med min livsmening, vilket du kanske kommer göra. Att ha ditt intellekt och ditt djup kräver sin kvinna/man. Jag förstår att det är jobbigt och väldigt tungt bitvis, men alla väljer vi hur vi vill leva och vad vi vill uppnå. Jag tror att du säkert skulle kunna göra mitt val, om du ville, men du skulle antagligen inte bli tillfreds med det, du verkar ha ett högre kall (som man sa förr i tiden). Låter klokt dock att du låter dina autentiska känslor flöda och att du vågar skriva sånt som du annars skulle tycka var pinsamt. Oavsett vem man är mår man nog bra av att dämpa sin självkritik och våga visa sitt sanna jag.

[transversal]

Är det sant? Och vadå, är jag självupptagen? Jag orkar inte försvara det här just nu tyvärr, jag känner mig för omogen. Är deprimerad, känner mig uppluckrad.

Förklarade lite vad jag menar i tråden "Vad är konst?". För du menar att jag avskärmar mig och inte interagerar med hela forumet?

Självupptagen ... säger Rekoj. Ja, du är självupptagen. Du tar dig själv på alldeles för stort allvar.

Du verkar liksom inte lita på någon annan människa att göra ett avvägande. Får ett intryck av att du tycker att andra antingen inte förstår dig som person, eller att du inte kan lita på dem, eller att du tycker att de inte är tillräckligt klipska för att förstå dig och din "komplexa" situation. En slags ständig bortförklaring av andras faktiska kompetens och kapacitet eller möjlighet att förstå dig.

Det här till exempel:
Det känns som jag vridit mitt universum åt fel håll, det är ett självhat och subjektivitet.Jag ska sluta kämpa imot detta, som om jag vet allt om konflikter och missbrukar det.

Du tror liksom att du kan fixa allting ensam. Allt ska lösas genom att du "tänker annorlunda" eller förändrar dig själv. Det är så "korkat". Och du håller på år ut och år in. Märker du inte hur du går i samma gamla cirklar, bara med lite annorlunda ord? Som ett slags helvetes-spiral som bara leder till samma gamla slutsatser hela tiden. Hela tiden planer, planer. Aldrig konkret utförande. (Du skulle dock bli en perfekt säljare.)

Folk här hurrar på dig för att de imponeras av din så kallade "komplexitet", men ditt tänkande och fnulande verkar ju mest som en flykt - det leder ingenstans var jag kan se. Som en alkoholist som dricker.

[Anna Sara]

Jag har nästan inte läst någon filosofisk litteratur, men jag älskar att läsa skribenters dissikering av personligheten eller begrundade av jaget, eftersom det är så ytligt och extremt idealistiskt. Det innehåller en tomhet av olika anspråks inflytanden, som står i en konflikt. Meningslösheten kvarstår ibland när konflikten uttrycks som rent språklig, dominerad av olika koder/instrument, eftersom inutionen är svart/elitistisk.



rekoj: Vad filosofi är? Haha. Eftersom jag inte gått gymnasiet har jag en hel del studier att beta av för att hantera en grundläggande lösning för min plattform och förståelsen av samma sak, kanske är bristen på utbildning mitt största problem, jag hamnade i en hippiementalitet och försökte leva efter det som jag tyckte var mitt egentliga ansvar (förvirringen och skulden), en vulgolösning. Jag upplever att filosofistudier kan användas som en meditation/rening, jag är väldigt intresserad av detta, behöver succesivt integrera mig i det jag söker och sluta göra samma misstag, vill skapa en mjukare dömmandeideologi. Samtidigt håller inte mitt skönhetsverb.

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=7041 När jag tittar på det här (när jag skrev om "Jaget som handikapp") känns det som om det är vad jag söker, trots att jag identifierar mig med en inbilsk tabu nu, fattar att jag var ganska förvirrad för ett år sen.




Transversal: Nej, det är ju du som är komplex, eftersom du uttalar att "min lösning" är explicit, jag håller annars med dig i relation till din generösa "ton", alltså jag ser i dina tolkningar en frihet från förnekelsen av "det kulturella minnet", en epistemologisk utsaga om var det personliga respektiva det opersonliga står i dag. Jag tror det handlar om att förstå den utsaga av det subjektiva och ansvarsmässiga i det konkreta som vi lutar oss tillbaka på för att känna våra villkor, och detta saknar egentligen "substans", det är just en funktion, tillslut måste man befrias ifrån den gamla plattformen.






Jag började "grubblandet" genom ett försök till att göra slut på fördommar om mina föräldrar och min uppväxt genom konfronation med min "värdegrund", men det känns som det finns ett bihang här; min hjärna/kognition verkar vara väldigt maskulin, det blir ett speciellt tema, känslan av att man söker att "greppa" galenskapen för att sortera ut den.

Är intentisvt intresserad av att förstå konst, ser mig inte som mer än någon annan.

[Anna Sara]

Är det någon som känner igen detta? Kom på att det är en beskrivning av något jag relaterar till.


Det handlar egentligen inte om astrologi, jag har en helt annan förhållning till det nu eftersom jag inte ens har det längre.

Slutade med min fixering på astrologi för ett tag sen. Insåg att ingen auktoritet (astrologen/jag) kan vara obunden kausaliteten och det böjda/vinklade sammanhanget som denna auktoritet tror, att i fall man skulle "ta ner sig" på jorden som horoskopskartan inom begränsningens egen narcissismsymptom/förvirring skulle man bli "gud" men detta är överbevisat. Förstod att det trots dynamikerna i förloppen är kränkt, det är så sjukt. Det finns längre ingen nåd.

Kände detta när jag höll på med Kristendom, tänkte på korset som guds bevis, lidandet och passionen osv


Den meningslösa aktiviteten -eller källan, är inte det samma sak som det tabubelagda? Måste det vara något mer än detta, till att börja med?

Jag har väldigt svårt att förmedla mina källor vilket leder till en kraftig implosion i känslan av "jagets handikapp", jag tror det leder till att man blir sävlig, så man fastnar i de stationer och övningar som utmanar med sitt missriktande mönster vilket leder till kollaps som reaktion på känslor av förtryck, man mår dåligt. Vi är rädda för det meningslösa, vill skapa våra ytliga mönster eller strukturer och säga att allt inte är samma sak..

Kristendomens överflöd någon?

http://astrologiforum.egensajt.se/board/ovning-6-t214.html

För mig handlar denna axel om sekvenser, tid, och timing. Något har nått en viss grad av ”mättnad” och det är dags (tid) att inleda en ny utvecklingscykel (kardinala tecken). Stenbocken är linjär, objektiv, och kronologisk tid, Kräftan är cyklisk och subjektiv tid. Hur vet vi att något har växt klart och är redo för en ny fas? Visar det sig inte genom antingen vår emotionella natur (Kräftan) eller genom vår interaktion med den yttre opersonliga världen (Stenbocken)? Visar det sig inte, och ena sidan, genom att ”det yttre”, samhället, eller kollektivet, och dess representanter (Stenbocken) sätter press på oss (upplevs som press av Kräftan) eller, alternativt, att vi själva antar nya utmaningar (Stenbocken), eller, och andra sidan att vår redan etablerade yttre roll eller betingelser från samhället har nått en gräns (Stenbocken) som lett till bristande autenticitet, bristande ansvar (Stenbocken), och emotionell stagnation (Kräftan) vilket nödvändigtvis leder till vad Stenbocken upplever som regression, d.v.s. tidspillan, att gå inåt för rehabilitering och förnyelse (Kräftan)?





Psykism är kama i dess roll som begär efter relationer inom en viss given kultur/stam. Det är en energi som utvecklas genom människors ”tillsammanshet” och samarbete. Det är den bindande kraft som binder samman myter, symboler, och djupt rotade gemensamma känslor. Den organiserar som oftast genom rigida principer. Men eftersom dag-kraften fortfarande dominerar i Kräftan så dominerar också de biologiska instinkterna och separerande krafterna över, men igenom, psykism och gör att den inledningsvis, i människans evolution, kan vara svår att skilja från livsenergins kraft. När ett barn föds matas den av och absorberar alla dessa omedvetna gruppkänslor och kollektiva mentala bilder precis som den tidigare i livmodern assimilerade näringsämnen från och genom placentan. Den kultur som ett barn växer upp inom fungerar som en förlängning av livmodern. Den blir en andra form av matris inom vilken sociala, kulturella, religiösa, och andra kollektiva traditioner ger mat och näring till barnet; inte barnet som en biologisk varelse utan som en kännande och deltagande existens framfödd och närd av dess kultur. Mottagandet och assimilerandet av dessa ”näringsämnen” är vad jag skulle kalla för känslor.

Dessa känslor är spontana reaktioner och tas emot av människan betraktad som en organisk helhet. Denna process är därför holistisk och icke-separerande inom människan, men är samtidigt som oftast exklusiv och uteslutande (separatistisk) i relation till andra som inte tillhör samma moder/kultur-matris. När sinnet, eller manas, kommer in i ekvationen individualiseras känslointrycken och blir till emotioner. Emotioner kan alltså ses som reaktioner till absorberat psykiskt material, d.v.s. känslor. Eftersom emotioner är kopplat till individualiserandet av våra känslor tenderar emotioner att separera och skapa problem. Men sinnet separerar genom känslor på ett annat sätt än våra instinkter separerar. I Kräftan möts genom känslor, med andra ord, både våra biologiska instinkter (Oxen) och vårt behov av att individualisera och frigöra oss (manas) från att endast ta emot psykiskt material från vår kultur-matris och att endast vara en produkt av vår kultur. Inte att undra på att begreppen känslor och emotioner är så svårdefinierade! Från ett perspektiv kan emotioner ses som djupare liggande psykiska komplex relativ till de spontana och direkta känslorna. Men från ett annat perspektiv är det känslorna som är djupare och mer autentiska eftersom de gör det möjligt att uppleva spontant i nuet och greppa situationen på ett holistiskt sätt.

[Morningstar]

---

[Lufier]

Allting som jag skrivit sammanfattar min förvirring -ett perfekt begrepp. Jag är öppen att möta det jag strävat efter när jag lossar alla begrepp som personliga inför opersonligheten och välkomnar det barnsliga av sinnets aspekt/tårta. Orden är överflödiga, jag saknar ord och mer än så. Varför fattar jag ingenting? Jag vill bara ha bekräftelse. Det enda jag har är tillit och jag bryr mig inte om mer än att ta fram mina autentiska känsloflöden. Allt är öppet. "Egentligen" skulle jag tyckt det var pinsamt att skriva det här.

En implicit emotion som genomsyrar allt som präglas tills det klyvs till det som är mig, det som händer när man vågar förstå att man har rätt när det gäller just detta. Att ingen lyssnar. Att begränsningar är nåd. Om min sorg/ledshenhet här är så stark att den skapar en tillit/tillsammanskap i mötet är detta fullbordat.

Du borde börja forska i människor, bli professor. Jag vet att du kan. Let's make some out of it.

Jag håller med, du har talang Anna Sara. Alltid intressant att läsa dina inlägg.
Jag tycker om "fuck the rest" attityden. Känner igen mig själv där, är medveten om att jag kan få en släng av det
ibland.

[Anna Sara]

Det var väldigt snällt sagt.

Har ett komplex pga min brist på utbildning, jag är negativ och romantisk och tror att det inte finns ett skit att göra, en form av sinnessjuk regrideringsperversion.

[Lufier]

Det var väldigt snällt sagt.

Har ett komplex pga min brist på utbildning, jag är negativ och romantisk och tror att det inte finns ett skit att göra, en form av sinnessjuk regrideringsperversion.

Komplex har vi alla, brist på utbildning är bara plus i kanten. Negativ brukar bero på orsak och verkan. Romantisk
är självförvållat, lider själv av det i kronisk form. Det finns finns mycket att göra, och det gör du för du är kreativ
sånt måste tränas. Det sista kan göra dig lämplig som programledare på TV - underhållningsbranschen.

[transversal]

Transversal: Nej, det är ju du som är komplex, eftersom du uttalar att "min lösning" är explicit, jag håller annars med dig i relation till din generösa "ton", alltså jag ser i dina tolkningar en frihet från förnekelsen av "det kulturella minnet", en epistemologisk utsaga om var det personliga respektiva det opersonliga står i dag. Jag tror det handlar om att förstå den utsaga av det subjektiva och ansvarsmässiga i det konkreta som vi lutar oss tillbaka på för att känna våra villkor, och detta saknar egentligen "substans", det är just en funktion, tillslut måste man befrias ifrån den gamla plattformen.

Jag började "grubblandet" genom ett försök till att göra slut på fördommar om mina föräldrar och min uppväxt genom konfronation med min "värdegrund", men det känns som det finns ett bihang här; min hjärna/kognition verkar vara väldigt maskulin, det blir ett speciellt tema, känslan av att man söker att "greppa" galenskapen för att sortera ut den.

Är intentisvt intresserad av att förstå konst, ser mig inte som mer än någon annan.

Jag vet iofs inte varför du vill förlägga "tillit" som jag ser som en mycket implicit process till den explicita domänen.

Alla dina texter börjar och slutar med:
- Jag tror att
- Jag tänker att ...
... och så en snårig förklaring till varför du tror att du känner eller tänker eller handlar si eller så.

"Jag började "grubblandet" genom ett försök till att göra slut på fördommar om mina föräldrar och min uppväxt genom konfronation med min "värdegrund", men det känns som det finns ett bihang här; min hjärna/kognition verkar vara väldigt maskulin, det blir ett speciellt tema, känslan av att man söker att "greppa" galenskapen för att sortera ut den."

= typisk Anna Sara förklaring.

Mönstret är så sjukt stereotypt, som en överslagshandling hos ett överrumplat djur: en and som står och putsar sig när den blir utsatt för två faror på en gång.

Du gör samma sak om och om igen. De flesta människor testar och provar sig fram, misslyckas, ändrar strategi och misslyckas igen, ändrar sedan strategi igen och lyckas till slut. Vilka handlingar som helst är bättre än att bara "agera i huvudet".

[Anna Sara]

Haha


<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/wOugzyJdCn4?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/wOugzyJdCn4?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

While emcees were burning ism I earned degrees in journalism
Learning the system and about how freedom of speech is worth killing for
But watch what you say in all those interviews!
You're in limbo? WELL WE'RE IN LIMBO TOO!

Contact the dead to get advice from Anne Landers
Transmit personal problems like head lice in bandanas
The big man on campus has delusions of grandure
Doing a thesis on ebonics, unconsciously using poor grammar

Your mannerisms are suitable to cancer victims
How much opposition does it take for your stance or position
To dance to this rhythm? (you're jignorant, baby!)
Dance to this rhythm. (Go ahead, baby!)

Ah, forget it. It's actually accepted for rappers to have no ethics
Their albums would benefit if they put in half the effort
I attended candle light vigils for Matthew Sheppard
While you put out another "fuck you, faggot" record

That Ain't Right

I blame my hate mail on typographical errors
Correct the mispellings and then send out thank you notes for the love letters
Accept rejection when I get a return to sender
Reject acceptance when the girl's got an agenda

I've entered this Brave New World of true cowards
Talkin' 'bout, "No one goes to shows no more. They're too crowded."
So they stay home and burn shit
Then they say, "I downloaded your life off the net. Totally worth it."

It's 2003. Time to stop acting like assholes
It ain't about backpackers or cash flow
Fashionable afros, salon style dreds or frat clothes
And it ain't about these fuckin' loud mouths shoutin, "BATTLE!"

African medalions didn't sell platinum albums
That's part of the reason why you think hiphop died
It was here before you were. It'll be here in the future
Life's not a bitch, she's just sick of being personified

That Ain't Right

This household is filled with the half-deads
They've got a mouthfull of pills because they're crack heads
They shout that I'm ill, but they're doubtful of skill
With the type of stabbing that turns my back red

I don't blast lead, I write until my pen explodes
All over fashion dreds and your Echo clothes
I don't listen when they say, "Shit ain't ever gonna change,"
and they say I ain't got no soooooouuuuuul..