Hur lär jag mig att simma?

[Ranchi]

.

[Johan Ågren]

För starka intryck, behöver fly...
Känner hur allt lidande sammansmälter till en enhet, till mig.
Har svårt att prata med människan för läsandet av dess känslor tar över.
Inlåst i det 12:e huset, utan en nyckel till återvinning.
För många telepatiska signaler. Jag är du och du och du. Stilla detta kaos.
Stämningsskiftande på hög grad.
Strävan efter att finna mening i tillvaron med fantasi och intuition.
Musik hjälper! vibrationerna upptas och lugn formas.
Kollar tillbaka på husen, vänder mig, redo för själslig död.---- återfödelse---

Vill lära mig simma som den fisk jag är.
Lära mig släppa taget och följa med i livets strömmar.
Vill utvecklas till en idealisk gammelgädda, som drar sig loss dem största krokarna.

Hur lär jag mig att simma?

Att bli stark på riktigt är ett långsamt bygge. Men gör inte misstaget att bygga upp med byggnadsställningar runtom. Just som du säger; att kunna vara fri och oberoende och ändå ha styrkan att skapa varänn du hamnar, oberoende av materiella ting eller yttre styrkor. Att nära talanger och förmågor utan att se värdet i det färdiga resultatet, utan i stället se värdet i det ständigt pånyttfödande skapandet. Och samtidigt lita fullständigt på intuitionen, trotts att alla säger att du är på väg utför ett stup. Det är det svåraste att göra då vi är starkt kulturellt präglade, även om vi känner oss fria. Vi måste till och med våga vara förlorare i andras ögon.



Så det kanske inte handlar om att "ta sig loss från krokar", utan snarare om att inte nappa på dem till att börja med.

Har du flödet; den meditativa klarsyntheten, så börja skapa och rör dig i detta med små steg. När dina talanger med detta flöde, och stanna upp om du känner att flödet avtar och du lockas till att missbruka dina talanger utifrån statiska kulturella värderingar. Det är lätt hänt när man börjar nära talanger att man blir ett spektakel som visar upp sig för andra, och så är man tillbaka med att bygga in sig i en form igen som man är rädd att förlora.

Har du en chans att utveckla detta hos dig själv så ge det allt. Det är värt alla misslyckanden i världen. Att inte göra det är ett bekvämt och ett säkert misslyckande, men likväl ett misslyckande. Jag lovar dig att du inte vill dö, och i samma sekund bli varse att du inte tog vara på ditt liv utifrån de möjligheter du hade. I det ljuset så ter sig eventuella misslyckanden man kunde ha råkat ut för under livet väldigt små. Det är ett perspektiv vi så lätt tappar, främst av den anledningen att kunskapen inte ingår i vår kultur idag. Vi ställer oss främmande för vår egen existens, och det krävs en stor individuell insats att bryta igenom detta töcken.

Men glöm inte att även om flödet är starkt i dig så måste denna styrka få en chans att inkarnera. Små steg blir till större och starkare steg. Men varje steg kan kännas som ett steg ut i tomma intet, då du själv skapar din verklighet, och inte trampar på redan utstakade kulturella vägar.
 
 

Bardo upplevelsen


Döden är inget avbrott eller abrupt slut utan ett skede i en ständigt fortlöpande process. Man kan säga att man upplever ”små dödar” hela tiden i livet och i mellantillståndet efter den fysiska döden (bardo-tillståndet).

Bardo-upplevelsen är en del av vår grundläggande psykologiska makeup. Att plötsligt ställas inför något oväntat och skrämmande kan leda till osäkerhet eller paranoia i det dagliga livet, till exempel om man fråntas något familjärt. Det är egentligen vad döden är, så i varje erfarenhet i livet uppkommer en slags bardo-upplevelse som skiljer oss från något som är bekant: I ett främmande land har du inga vänner, kan inte språket och känner inte igen dig.

Bardo i detta liv ger möjlighet att öppna upp glimtar av verkligheten du får närhelst marken rämnar under dina fötter, när någon eller något du är beroende av plötsligt tas ifrån dig.

Andra platser, andra scener, relationer, andras död eller egen sjukdom, är existentiella situationer som skapar rum för oss att se en glimt av möjligheter vi inte förunnats tidigare.

Detta händer faktiskt i vår dagliga tillvaro och är inte bara en psykedelisk vision eller upplevelse som uppträder efter döden. Man behöver inte vänta på döden för att välja. Det finns två grader av symbolik: De sex rikena av existens och de fem Buddhafamiljerna vilka representerar två möjligheter, den reaktiva och den kreativa möjligheten.


Den cykliska tillvaron

Den cykliska tillvaron sträcker sig över föregående liv, nuvarande liv och kommande liv. Den beskrivs som en process av orsaker och verkan i en kedja av sammanhängande händelser.

Först finns det en punkt där orsaksprocessen i det förgångna övergår i en effektprocess i nutid – födelse.

Sedan kommer punkten där effektprocessen i nutid övergår i orsaksprocessen i nutid.

Slutligen har vi punkten där orsaksprocessen i nutid övergår i effektprocessen i framtid – död och återfödelse.

Om man kan stoppa eller förhindra denna kedja (de tolv nidanas) på något sätt, då kan man stoppa hela orsaksprocessen i nutid vilket ger möjlighet till befrielse.

Likt en pendels rörelse finns det en punkt mitt emellan där effektprocessen upphör och orsaksprocessen ännu inte börjat. Under ett kort ögonblick när pendeln stannat är den i vila: ingen orsak, ingen verkan. Det är som att balansera på en skarp egg. Det är i detta ögonblick vi kan göra vår ”flykt”. Just på denna punkt kan vi bryta igenom och finna vägen till en annan dimension.


De sex formerna av existens

Livet själv är ett tillstånd mellan födelse och död, mellan den cykliska och spiralformade processen, mellan ”Livets Hjul” och ”Stegen på Vägen”. Det är på grund av det här livet vi kan besluta. Vi kan välja. Vi kan väcka tanken om vi skall gå runt, runt i livets hjul eller gå vägen uppför spiralen (reaktiv eller kreativ process).

Mänskligt liv erbjuder en stor möjlighet eftersom det är nu vi kan nå det ultimata, den transcendentala höjdpunkt som kallas Buddhaskap. Därför är detta liv en sådan raritet, så värdefullt att vi inte borde slösa bort det!



Drömtillståndet infaller mellan vakenhet och djupsömn eller uttryckt som ett tillstånd mellan två vakna tillstånd. I drömtillståndet är det möjligt att komma i förnimmelse med djupare nivåer av verkligheten; att komma i kontakt med de här nivåerna med hjälp av arketypiska bilder. Här handlar det inte om vanliga drömmar. Bilderna i de arketypiska drömmarna skiljer sig från de vanliga drömmarna genom sin briljanta färgåtergivning (därför minns man dem). Ofta efter en sådan dröm, vaknar man upp med känslan av att något stort eller viktigt har hänt. På ett sätt känner man sig förändrad. (Jämför C G Jungs individuationsprocess).

Genom andliga övningar och meditation eller dröm- och sömn yoga kan man nå kontakt med detta tillstånd och man kan göra stora framsteg och man kan till och med ta emot undervisning i detta tillstånd.

Genom att vara medveten i drömmen kan man till och med kontrollera den.


Meditationen är ett tillstånd mellan två normala medvetandetillstånd. Optimalt så kan man säga att det är ett tillstånd mellan två tankar.

När vi mediterar så blir vi varse det oändliga flödet av tankar som flödar i vårt sinne. Så småningom lugnar detta flöde ner sig och man blir först medveten av varje enskild tanke och sedan uppehållet mellan tankarna; man observerar tanken när den kommer och låter den försvinna utan att följa den. Man är medveten om tomrummet som uppstår innan nästa tanke kommer. Tiden för detta tomrum kan förlängas genom övning.

Det är i detta tillstånd i avsaknad av tankar, i tomhet som man kan få kontakt med verkligheten.


Vad händer i dödsögonblicket?  Medvetandet försvinner från sinnena: Man hör inget, ljuden klingar ut. Man ser inte längre, allt blir till töcken. Man känner ingen lukt eller smak och känseln försvinner. De fem sinnena upphör att fungera. Slutligen drar man sitt sista rosslande andetag och andningen upphör.

I det här ögonblicket är medvetandet fritt från alla intryck. I det här ögonblicket, som en snabb blixt, skymtar den sanna verkligheten, det som kallas det klara ljuset. Dock, beroende av ens andliga och/eller mentala utveckling så kan denna glimt vara längre än ett ögonblick.

För de allra flesta människor ter sig denna glimt av verkligheten skrämmande (vi skall fördjupa oss i detta i ett senare kapitel) och de ryggar skräckslaget tillbaka som en naturlig impuls. De vill inte se verkligheten sådan den är utan vill tillbaka till tryggheten och det som varit som de är vana vid och känner igen.

För dem som inte backar är detta ögonblick en stor möjlighet att nå befrielse från det eviga kretsloppet av födelse och död, men för att kunna göra det måste man känna igen det klara ljuset och veta att det är något som kommer från ens eget inre psyke och inte utifrån. Det är strålglansen från ens innersta och djupaste medvetande.

Om man medan man levde, mediterade och utvecklade sin andlighet så blir det nu lättare att känna igen det klara ljuset. Man får på sätt och vis en slags erfarenhet redan i livet och vet vad som skall ske. Det blir som att återse en gammal vän. Men det är fortfarande svårt i detta ögonblick eftersom vad vi kan minnas, så har döden inte drabbat oss tidigare. Vi kanske blir förvirrade så därför skadar det inte med lite hjälp utifrån, en påminnelse.

Om man har sin lama, andlige ledare eller vän eller en broder/syster i tron som sitter vid ens dödsbädd och påminner en om att det man just nu upplever är verkligheten, ditt sinnes klara vita sanning, och han/hon viskar: ”Bli inte rädd, tillåt dig själv att dras in i och uppslukas av det vita ljuset.” (Därav titeln på Bardo Thödol som betyder: Befrielse av att Lyssna på Planet efter Döden).

Om man inte lyckas nå befrielse här, uppträder det sekundära klara ljuset om än mer dunkelt än det första.

Det andra sekundära ljuset framträder cirka trettio minuter efter att andningen upphört. Även här kan man nå upplysningen om man känner igen det eller om man påminns av sin lama, andlige ledare eller broder/syster i tron som vakar vid din döda kropp: ”Glöm inte din meditation och dina erfarenheter av den. Det är samma typ av upplevelse nu som i meditationen. Var inte rädd! Tillåt dig att smälta samman med ljuset och uppnå befrielsen”.

En del lyckas här men för de allra flesta av oss vanliga människor klarar inte detta och medvetandet faller in i en slags koma som varar tre till fyra dygn.


När verklighetens bardo gryr, vaknar ens medvetandekropp i en subtil kropp. Det sägs att man kan se sin egen döda biologiska kropp och uppfatta sina anhörigas smärta och saknad.

I detta läge förstår man ännu inte att man är död. Man har lämnat sin fysiska kropp, lämnat livet, sina relationer och fysiska ägodelar och inget av dessa kan man återfå.

Från och med nu upplever man en lång serie av visioner, en sorts arketypiska upplevelser i form av etthundratio fredliga och vreda gudomligheter som i verkligheten är psykiska manifestationer av det egna medvetandet. Dessa manifestationer är mycket kraftiga, färggranna och komplexa.


I återfödelsens bardo befinner sig det eteriska psyket i ett slags gråaktigt skymningstillstånd där det upplever olika tillstånd av glädje, skräck och neutrala känslor vilka är underblåsta av de karmiska vindarna, formade av det förra livet.

Det flyr undan visionerna och söker ett tryggt gömställe, en plats att undkomma till. Kanske ser det i fjärran sina blivande föräldrar under sexuellt umgänge och om han då känner en intensiv avundsjuka mot fadern kommer det att återfödas som man och omvänt, om avundsjukan vänder sig mot modern kommer hon att återfödas som kvinna. (Här finns en intressant koppling till Freud).

Den avlidnes subtila kropp försöker komma närmare och tränga sig in emellan det älskande paret och i det avgörande ögonblicket, vid befruktningen, förlorar det subtila sinnet medvetandet i en svimning och är åter i denna värld.

källa: Sangharakshita

[Justin Case]

För starka intryck, behöver fly...
Känner hur allt lidande sammansmälter till en enhet, till mig.
Har svårt att prata med människan för läsandet av dess känslor tar över.
Inlåst i det 12:e huset, utan en nyckel till återvinning.
För många telepatiska signaler. Jag är du och du och du. Stilla detta kaos.
Stämningsskiftande på hög grad.
Strävan efter att finna mening i tillvaron med fantasi och intuition.
Musik hjälper! vibrationerna upptas och lugn formas.
Kollar tillbaka på husen, vänder mig, redo för själslig död.---- återfödelse---

Vill lära mig simma som den fisk jag är.
Lära mig släppa taget och följa med i livets strömmar.
Vill utvecklas till en idealisk gammelgädda, som drar sig loss dem största krokarna.

Hur lär jag mig att simma?

Att bli stark på riktigt är ett långsamt bygge. Men gör inte misstaget att bygga upp med byggnadsställningar runtom. Just som du säger; att kunna vara fri och oberoende och ändå ha styrkan att skapa varänn du hamnar, oberoende av materiella ting eller yttre styrkor. Att nära talanger och förmågor utan att se värdet i det färdiga resultatet, utan i stället se värdet i det ständigt pånyttfödande skapandet. Och samtidigt lita fullständigt på intuitionen, trotts att alla säger att du är på väg utför ett stup. Det är det svåraste att göra då vi är starkt kulturellt präglade, även om vi känner oss fria. Vi måste till och med våga vara förlorare i andras ögon.

Vad beror det då på, att vår evolution inte sållat fram hos oss människor en grundmurad och undantagslös vana att alltid följa vår intuition, medan den däremot sållat fram hela den komplexa organism (inkluderande inte minst vår oerhört svårbegripliga men tveklöst oerhört framgångsrika hjärna) vi nu utgörs av, inklusive alla de tveksamheter inför att följa sin intuition som många av oss nu tydligen brottas med? Det måste väl bero på att inutitionen inte alltid leder till det bästa möjliga! Alltså finns det tydligen situationer där man inte bör följa intuitionen!

Frågan är då hur vi bör organisera oss för största möjliga överlevnad. Jag bedömer att vi har bäst chanser om vi sprider riskerna på sådant sätt över de olika möjligheterna som ges av hur stor sannolikhet de olika möjligheterna har för att vara verkligheten. Då vi i dagsläget på grund av bristande kommunikation med de flesta människor på jorden inte kan överblicka alla sannolikheter för alla situationer för alla människor, tycks det mig därmed bäst att rekommendera att människor i största möjliga grad går samman för att skapa en så bra sådan överblick som möjligt, alltså att människor i största möjliga utsträckning börjar berätta för varandra (lämpligen då via internet, för maximal spridning) sina erfarenheter av att ha följt sin "intuition" respektive sina erfarenheter av att ha följt sitt "förnuft", så att vi får en samlad bild som vi sedan kan utgå från, ungefär som den sorts datorprogram som inom några årtionden i vilket fall som helst kommer att göra det här för oss (eller mot oss).

Så det kanske inte handlar om att "ta sig loss från krokar", utan snarare om att inte nappa på dem till att börja med.

Ja, det är ju till jättestor hjälp för de som redan sitter fast på krokarna!

Men varje steg kan kännas som ett steg ut i tomma intet, då du själv skapar din verklighet, och inte trampar på redan utstakade kulturella vägar.

Jag tvivlar på att det vore bra om vi alla generellt aktade oss för att gå "redan utstakade kulturella vägar". Jag tror rentav att det vore bra om fler vågade gå just "utstakade vägar" - till en början - trots vår omgivnings krav på originalitet från vår sida - men att vi bör gå de "utstakade" vägarna med intentionen att ändå tillföra något nytt i slutändan - om så bara de sista ögonblicken (vilket i och för sig är en chimär; det finns inget sådant som de sista ögonblicken, eftersom vi, som ni vet, har evigt liv). Det finns stora konstnärer genom tiderna som mer eller mindre följt tidigare mästares utstakade vägar under flera årtionden och först därefter börjat producera något som tillfört oss något, och som tillfört oss något just tack vare att de byggde vidare på en gedigen kunskap om en långvarig tradition eller liknande. Jakten på det nya och aldrig tidigare producerade kan leda till improduktivitet, medan en acceptans av tidigare generationers och geniers erfarenheter kan leda till vidareutveckling av dessa, och faktiskt även originalitet i vissa fall. Det är alltså inte alls självklart att man bör sky de "redan utstakade" vägarna.

[Morningstar]

---

[Johan Ågren]

Vad beror det då på, att vår evolution inte sållat fram hos oss människor en grundmurad och undantagslös vana att alltid följa vår intuition, medan den däremot sållat fram hela den komplexa organism (inkluderande inte minst vår oerhört svårbegripliga men tveklöst oerhört framgångsrika hjärna) vi nu utgörs av...

Vi skulle inte ha kommit så långt vi gjort utan vår intuition. Det du kallar vår "hjärna", DVS vårt utstuderade "förnuft" är en stark dominans vi idag i allt accelererande takt får lida för. Det är intuitionen som ändå någorlunda håller ihop våra liv och att vi inte är helt utlämnade till livsstrukturer hårt baserade på rena tankemodeller. Vi ger således vårt "förnuft" oförtjänad cred för de intuitiva processer som ändå förmår styra upp, inte sällan genom klarsynta individer som i tider av kris gör sina röster hörda och framhåller alternativ. Intuitionen är således också vår "hjärna", bara det att det utgörs av en mer förankrat perspektiv, som i destruktiva tider kommer i konflikt med "förnuftet". Denna konflikt kan komma att innebära att intuitionen verkar galen, men den är då det relativt den kulturella dominansen. Det kan vara den ifrågasättande rösten i det fanatiska religiösa kollektivet. Det kan vara förrädaren som inte tar upp vapnet och dödar sin utsedda fiende, eller vägrar stämma in i förtrycket.  Det kan vara bonden med den biodynamiska odlingen som de andra bönderna skrattar åt och vill göra ner. OSV. Det är människor som riskerar allt för något som är "oförnuftigt" men som känns rätt, och som efter noga överväganden och ett högre mått "förnuft" framstår som klokare.

Intuitionen ska inte förväxlas med driftmässiga impulser. Det är således inte OK när våldtäktsmannen står och smyger i skogen och ger sig på sitt offer. Det är varken förnuftigt eller intuitivt. Intuitionen är en mental process och inte synonymt med impulser. Intuitionen kan föranleda en impuls men är till sin inre natur motsatsen till en impuls. I den mån intuitionen saknar en vidare förankring och inte kan översättas till en högre nivå av förnuft, så är den per definition inte intuition. Intuitionen (den högre nivån av förnuftet) kan försätta oss i svåra situationer, det är således inte alltid rationellt (som ordet vardagligt används), men den totala utgången och värdet av intuitionen ska leda till något positivt. Vapenvägraren kan således hamna i fängelse då personen intuitivt upplever det som felaktigt att lära sig döda för sitt land (vet inte hur det är idag med detta), men fängelsestraffet är inte ett bevis för att intuitionen förde personen på fel väg. Man får vara beredd på att bli straffad. Man får vara beredd att förlora allt, till och med sitt liv. Ur ett större perspektiv är våra liv enbart en episod. Det finns således en större "evolution" att ta hänsyn till.

Om man antar att man lever i en datorsimulering så är intuitionen förankringen i metaprogrammeringen. Om man jämför med en dröm så är intuitionen det samma som att bli medveten i sin dröm och får en ytterligare dimension av inflytande. Men enbart jagmedvetande i drömmen är ett tillkortakommande. Omedvetenhet = impulsstyre, jagmedvetenhet = självstyre, intution = världsstyre. Det är den del av medvetenheten som inbegriper allt som sker som en del av vår existens, och att vi inte avskärmar oss bakom en panna. Vad som krävs i "drömmen" är att jagidentiteten övergår i ett accepterande att allt som sker på drömplattformen är vi själva som interagerar. Du kan således inte slå en "annan" person i huvudet med en stekpanna när du drömmer, du kan bara uppleva att det är så utifrån ett begränsat integrerande. En begränsning som dessutom uppbådade ditt beteende till att börja med.

Vi kan tala om "förnuft" på alla medvetandenivåer, men förnuftet inbegriper mer komplexa nivåer av självidentitet där intuitionen är representerar en högre form integrerande av komplexa system, och det skriver då över mer begränsade former av strukturer som uppstått utifrån begränsade perspektiv.
Det är så här intuitionen är tänkt att fungera och hur jag ser på den. Sedan kan man naturligtvis montera ned hela mitt sätt att betrakta verkligheten, vilket är fullt rimligt. Jag själv har i allt högre grad funnit relevans i detta och försöker stärka min intuition framför att göra mer ”rationella” val i livet.  Vad jag kan säga är att dessa intuitiva val har gett mitt liv innehåll och sammanhang. Det har varit ”dörröppningar” kantade av väktare med varnande skyltar, men när jag har trätt igenom så har det klarnat. Jag kan inte säga att jag vågar fullt ut (vilket delvis leder till ett limbo), men det är min intention att stegvis bejaka och urskilja min intuition. Det är dock svårt att följa sin intuition när man saknar de kvalitéer som uppbådar intuitionen.  Det kräver således självdisciplin att inte låta sig förfalla. Det är annars lätt hänt att förväxla impulser med intuition. Att inte vilja gå upp ur sängen på morgonen behöver således inte vara intuition, utan man kan vara trött också.

Ja, det är ju till jättestor hjälp för de som redan sitter fast på krokarna!  

Jag ser det nog snarare så att att det är en ständigt pågående process att "nappa på krokar". Och du löser inte problemet med att bli en så pass stor gammelgädda så du kan slita dig loss från de krokar du ständigt nappar på. Finns alltid kraftigare krokar.

Jag tvivlar på att det vore bra om vi alla generellt aktade oss för att gå "redan utstakade kulturella vägar". Jag tror rentav att det vore bra om fler vågade gå just "utstakade vägar" - till en början - trots vår omgivnings krav på originalitet från vår sida - men att vi bör gå de "utstakade" vägarna med intentionen att ändå tillföra något nytt i slutändan - om så bara de sista ögonblicken (vilket i och för sig är en chimär; det finns inget sådant som de sista ögonblicken, eftersom vi, som ni vet, har evigt liv). Det finns stora konstnärer genom tiderna som mer eller mindre följt tidigare mästares utstakade vägar under flera årtionden och först därefter börjat producera något som tillfört oss något, och som tillfört oss något just tack vare att de byggde vidare på en gedigen kunskap om en långvarig tradition eller liknande. Jakten på det nya och aldrig tidigare producerade kan leda till improduktivitet, medan en acceptans av tidigare generationers och geniers erfarenheter kan leda till vidareutveckling av dessa, och faktiskt även originalitet i vissa fall. Det är alltså inte alls självklart att man bör sky de "redan utstakade" vägarna.

Jag avser med detta de aspekter av en kultur som inte är av godo att fortsätta beträda. "En mästares utstakade vägar" låter ju bra det så varför inte låta sig inspireras? Urskiljningen är det vitala, och hur du kan avgöra huruvida något är av godo att beträda. "Improduktivitet" är av godo om inget gott görs, och om det som görs hindrar oss från att göra det som har betydelse.

[Johan Ågren]

Livet är inte tänkt att vara en kamp. Livet är glädje, ro, lätthet...

The Biology of Belief: by Bruce Lipton

Livet kan till sin form innehålla det vi definierar som "kamp", men genom att vi betingar kampen med lidande och tillkortakommande så lamslås vi inför formen, och det genererar i sin tur en sekundär kamp som till sitt väsen blir just det vi föreställde oss kampen var till att börja med. En oskulldsfull kamp som inte närs av sekundära övertygelser är ren, vital och energisk. Det är djurens kamp om överlevnad. Människor kämpar för att överleva sin överlevnad och det leder ironiskt till att vi får det svårare att överleva. Gå och döda vad ni vill, bara er vilja inte närs av galna föreställningar. Döden är essentiell, men ni ska finna att dödandet kommer att avta avsevärt samma stund individen ser att hennes existens innehåll är allt som existerar i upplevelsen. Man blir således tvungen att döda en del av sig själv för att nära en annan, och det gör man inte om det inte finns motiv.