http://www.google.se/imgres?imgurl=http ... CEcQ9QEwBg
i sin rätta miljö som samarbetar med en vallhund på en gård någonstans i världen samt samtidigt ett inlägg i rov djurs debatten?
Eller är det en beskrivning av en http://sv.wikipedia.org/wiki/Kommodor eller en på hur en bra familjefader skall vara eller ett idealsamhälle eller organisation eller har jag bara kommit över ett exemplar av en kommande Disneyfilm? Kanske är det allt?
The Kom(m)odor
”Jag har alltid vetat vad jag är, ingen har behövt säga det till mig.
Från det jag var en liten valp så kände jag det i hjärtat.
Jag lever och sover bland fåren, för en betraktare på avstånd är jag bara ett får bland fåren.
Vi lever hos en god herre jag fåren och min lilla vän som jag delar ansvaret med.
Det finns inga stängsel som håller oss inne, min herre vill att jag och min lilla vän håller fåren och oss runt hans hem. Det är en oskriven outtalad lag. Fåren får en känsla av total frihet och trygghet då de strövar i den underbara naturen.
Om de avviker för långt springer min lilla vän fram och skäller på avvikarna det brukar räcka.
Det finns varg och björn här ibland kommer de fram och tittar, då springer min lilla vän fram och säger åt dem att lämna fåren i fred.
Vargen och björnen lyssnar lite på honom samtidigt som de sniffar efter min doft, känner de lukten av mig brukar de lämna området. De vet av erfarenhet att jag inte är ett får ...
Ibland har det kommit tvåbenta rovdjur under nätterna, de är inte lika kloka, de har skrattat åt den lille ”skall en liten söt gläfsare som du vakta dessa smaskiga får” en stund senare brukar skrattet fastna i strupen och de börjar skrika av skräck då jag kommer med vindens hastighet och slänger mig ljudlöst på dem.
90 kg stenhårda muskler, käkar av stål, det brukar räcka med att jag sitter på dem, ofta gör de på sig av skräck.
De brukar inte vilja försöka igen, dessutom blir de ofta mörkrädda för resten av sina liv.
Min herre kommer ibland och hälsar på mig och min vän och ger oss mat då vi tyvärr ej kan leva på gräset allena.
Han pratar med oss och är så kärleksfull vi har till och med lärt oss några ord på hans språk.
Ofta har han sina små barn med och det är så roligt att leka med dem, de är små men hårdhänta då de drar mig i öronen och svansen men det skulle aldrig falla mig in att skada min herres barn.
Det är oftast min lilla vän som får all uppmärksamhet, han tror dessutom själv att det är han som gör jobbet, ett stort ego i en liten kropp. Han är så söt och han tar alltid kontakt med de som kommer.
Själv ligger jag helst bland fåren och vakar osynligt, lite småleende åt den lille som inte förstår sammanhangen.
Jag övervakar allt, skyddar, honom, fåren, gården min herre och hans barn och är så nöjd med tillvaron.
Jag känner samhörighet med alla och ibland händer det att jag och den lille sjunger tillsammans med vargarna vi hör på avstånd. Vi sträcker våra strupar och sjunger en strof eller två mot den vackra månen.
Min herre är en god herre, han har bara sina får för ullens skull och han har mig och min vän för att slippa döda vargen och björnen.
Samtidigt är min herre det enda jag fruktar, har sett det hända när dagarna tagit slut för ett får eller mina tidigare små vänner kommer han och hämtar dem med sorgsen min och jag ser dem aldrig igen.
Men tills den dagen kommer njuter jag av varje stund här på min herres gård till synes ett får bland de andra fåren…."
Vänligen
Minimaxitiger