Egodöd?
Moderator: Moderatorgruppen
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
http://www.worldlingo.com/ma/enwiki/en/Ego_death
... kanske?
for example (see egodeath.com) it is to be characterized as the perceived loss of boundaries between self and environment, a sense of the loss of "control," the loss of the accustomed feeling of existing as a "personal agent," loose "cognitive-association binding," and even
...a sense of being controlled by frozen block-universe determinism with a single, pre-existing, ever-existing future. Experiencing this model of control and time initially destabilizes self-control power, and amounts to the death of the self that was conceived of as an autonomous control-agent. Self-control stability is restored upon transforming one's mental model to take into account the dependence of personal control on a hidden, separate thought-source, such as Necessity or a divine level that transcends Necessity.[2]
... kanske?
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Det känns som att det som erfar inte längre har en stark identifikation med den tidigare personligheten/jaget. Ungefär som att ha vaknat från en dröm och ser karaktärerna i drömmen utifrån. Det som observerar tappar den starka betoningen av att det är "jag som observerar". Jaget (som nu lättare transformeras, löses upp och förändras) ingår som en del av upplevelsen snarare än att vara slutstation i upplevelsen. Tänk att du drömmer, och i drömmen finns du närvarande som en person tillsammans med flera andra. Du kan i drömmen uppleva dig mer knuten till din person, men du kan också se dig själv som hela scenariot, och även i högre och mindre grad leva dig in i de andra karaktärerna. Egodöden består således både av denna perspektivförsjutning, men också av en så pass stark insikt så att det statiska jaget mer eller mindre löses upp till förmån för ett mer flödande förhållningssätt till de upplevda situationerna. Perspektivförskjutningen innebär i sig självt inte att jaget löses upp, och en person som har upplevt perspektivförskjutningen kan återknyta till den tidigare starka jagidentifikationen igen, även om upplevelsen var omtummlande och svårhanterbar. Det finns således inget svart och vitt, utan det är ett inverkande tillstånd som man kan anamma i högre eller mindre grad beroende på vilka förutsättningar som råder. Men det är oftast en konfliktsituation, då de omedelbara insikterna starkt belyser det individuella perspektivet, som hos de flesta är tungt kultiverat. Det är denna kultivering som är förutsättningen för "egodöden" som fenomen. Utan en kultivering som ger individen en stark distal programmering så existerar inte dynamiken.
Kan uppnås med droger, fast då är det ofta mer temporärt. Här är en beskrivning av en person som berör egodöden:
"Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.
En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.
Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.
Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.
Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?
Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.
Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.
Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.
En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.
"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.
"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.
Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.
Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.
Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.
Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.
Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!
Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.
Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.
Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.
I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig."
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
Kan uppnås med droger, fast då är det ofta mer temporärt. Här är en beskrivning av en person som berör egodöden:
"Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.
En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.
Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.
Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.
Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?
Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.
Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.
Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.
En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.
"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.
"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.
Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.
Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.
Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.
Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.
Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!
Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.
Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.
Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.
I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig."
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
-
transversal
- Inlägg: 1673
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Re: Egodöd?
Ranchi skrev:Någon som kan förklara vad det är, och hur det kanske känns?
Tror jag upplevde det för ett tag sedan, behöver något att jämföra med.
Vill du berätta om din upplevelse? (Det skulle vara intressant och spännande att höra ...)
Re: Egodöd?
Ranchi skrev:Någon som kan förklara vad det är, och hur det kanske känns?
Tror jag upplevde det för ett tag sedan, behöver något att jämföra med.
ego upprätthålles i och via relationen till "den andre" - och har sin uppgift där
borta från andra löses det upp - när det inte längre har en funktion i makt- och credkampen...
slippa egot är att bli befriad... en social rustning löses upp...
men i mötet med den andre är man tillbaka igen...
Jag är skönt egobefriad i min ensamhet (blir ej påmind om det kanske) tills jag möter den andre eller skriver på något nätforum...
Då börjar min ego pumping. Låten nedan heter så.
<embed src="http://www.ubetoo.com/player-1.swf" width="640" height="390" allowscriptaccess="always" allownetworking="all" allowfullscreen="true" flashvars="config=http%3a%2f%2fwww.ubetoo.com%2fmediaconfig.aspx%3fmediaid%3d36028"></embed>
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Så både Parmenides och Herakleitos hade rätt. Det föränderliga existerar i det oföränderliga. Varandet i blivandet.
Under ytan.
Under ytan.
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/GP8TAvQetyo" frameborder="0"></iframe>
The faces all around me they don't smile they just crack
Waiting for our ship to come but our ships not coming back
We do our time like pennies in a jar
What are we saving for
There's a smell of stale fear that's reeking from our skins.
The drinking never stops because the drinks absolve our sins
We sit and grow our roots into the floor
But what are we waiting for?
So give me something to believe
Cause I am living just to breathe
And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe
Something's always coming you can hear it in the ground
It swells into the air
With the rising
Rising sound
And never comes but shakes the boards and rattles all the doors
What are we waiting for
I am hiding from some beast
But the beast was always here
Watching without eyes
Because the beast is just my fear
That I am just nothing
Now its just what I've become
What am I waiting for
Its already done
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster