Stora katastrofer, som inte drabbar mej...

[Anders]

Plockar fram bitar i mig som inte är så charmerande.
Och med tanke på lösnummerförsäljning och rubrikstorlek är jag inte direkt ensam.

Tycker någon helt ärligt att det BARA är hemskt att se de här bilderna på hur tsunamin drar fram? Fast man vet att folk dör gräsliga dödar i de där bilarna och husen, är det inte häftigt att se naturens krafter?

Är det inte jobbigare med de där kärnkraftverken? Kan ju drabba oss?

Är jag ensam? Skulle inte tro det. Vad är era tankar runt detta?

[transversal]

Jag tror att det är svårt att förstå och därför reagerar man med "lättsinne" ibland.

[Marko]

Tänker jag på naturkatastrofen och krafterna i vattnet så skapade det funderingar om hur mycket kraft som det egentligen handlar om. På det viset fascinerar naturen.
När jag började fundera på personer som missat sina anhöriga och letar förtvivlad blev jag ledsen för deras situation.
Och de som lider i kylan. Jag har en bekant på nätet som har en familjemedlem i det drabbade området och det skapade en närhet där jag kunde identifiera mig lättare med deras oro.

Beroende på vad man tänker runt, och vad man har att associera till så får man nog olika känslor.

[freddemalte]

Hej Anders

Intressant iakttagelse och frågeställning!

Troligtvis handlar detta om vad som angår och berör människor. De flesta människor tenderar väl till att beröras av det som man på olika sätt kan identifiera sig med, det som man känner igen, det som man har erfarenhet av, det som man kan förstå, det som står en nära fysiskt, psykologiskt, geografiskt, känslomässigt etc. Vad som angår olika människor beror väl på vad de lever för liv, vad de har för nätverka, vad de är engagerat sig i. Det är nog inte så att det finns en nödvändig koppling mellan ett "yttre reellt lidande" eller "elände" och "vissa personers relation till detta". Därutöver är det en stor skillnad mellan att intellektuellt förstå och ta in ett visst fenomen och känna med detta fenomen. Här skiljer sig intellekt, intelligens, analys från känsla, empati och inlevelse. Vid sidan av allt detta skulle det antagligen vara helt omöjligt för en människa att i sitt psyke bära den känslomässiga börda som det antagligen skulle innebära att de re känna med alla som lider på olika sätt. som om vore var person som förvinner från jordens yta dennes närmaste anhörig.

Av denna anledning känner antagligen de flesta människor större sorg och ledsamhet när deras katt har blivit svårt skadad eller dött jämfört med om man får höra eller får rapporterat till om att ett stort antal människor lider eller har dött. Sådant är vårt psyke, sådan är människan.

Detta kan man förvisso uppleva som beklagligt, tragiskt eller synd och det finns kanske vissa metoder att få "den stora massan" av människor mer inkännande, mer förstående och mer känslomässigt engagerade, men för att, om möjligt, uppnå det, måste vi, var och en, antagligen arbeta på massor med olika fronter samt verka för att även de samhälleliga institutionerna så som skolor, politiken, media etc också jobbar för detta. Frågan är dock, om det i sak, skulle ge några, direkta positiva effekter jämfört med nuläget?

Vänligen

Fredrik

[Johan Ågren]

Man borde lida ca 10 gånger mer när en människa dör än när en katt dör. Så när 10.000 människor dör i någon kattastrof så ska lidandet vara 100.000 gånger större än om ens katt dör. Om man nu har någon god moral i kroppen DVS. Annars får man jobba lite på sin empatiska förmåga!

[freddemalte]

Man borde lida ca 10 gånger mer när en människa dör än när en katt dör. Så när 10.000 människor dör i någon kattastrof så ska lidandet vara 100.000 gånger större än om ens katt dör. Om man nu har någon god moral i kroppen DVS. Annars får man jobba lite på sin empatiska förmåga!

Hej Johan

Du ger uttryck för en önskan om hur världen borde vara, en önskan som jag gärna skriver under på. Det är dock (uppenbarligen) inte så världen är.

Vänligen

Fredrik

[transversal]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

[freddemalte]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

Hej transversal

Nja, kanske - jag är (tyvärr) mer benägen att anta att de flesta människor (av både praktiska och känslomässiga skäl) är sig själv närmast. Människan har helt enkelt inte kapacitet att känslomässig (eller för den delen intellektuellt) fördjupa sig i allt. Se bara på de Svenska soldaterna som blev dödade. De hedrades med allsköns aktiviteter, inte hedras väl alla barn som dagligen dör i svält på samma sätt? Varför?

Vänligen

Fredrik

[Zokrates]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

Det jag själv inte upplevt drömmer jag om, har drömt om ockupationer i Sverige, vulkanutbrott, jordbävningar, krig, atombombsexplosioner, epidemier, med andra ord, mer elände än vi normalt utsätts för. Kanske är det ett sätt min hjärna har för att förbereda mig inför eventuella framtida konflikter och problemsituationer, att generera drömmar för att just inte bara stå där på "tomgång" vid kriser? Å andra sidan anser jag att oavsett kriser eller ej så går större delen av mänskligheten antingen på autopilot eller tomgång mest hela tiden, eller rättare sagt, är väldigt robotlika, lever ni verkligen?

[transversal]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

Det jag själv inte upplevt drömmer jag om, har drömt om ockupationer i Sverige, vulkanutbrott, jordbävningar, krig, atombombsexplosioner, epidemier, med andra ord, mer elände än vi normalt utsätts för. Kanske är det ett sätt min hjärna har för att förbereda mig inför eventuella framtida konflikter och problemsituationer, att generera drömmar för att just inte bara stå där på "tomgång" vid kriser? Å andra sidan anser jag att oavsett kriser eller ej så går större delen av mänskligheten antingen på autopilot eller tomgång mest hela tiden, eller rättare sagt, är väldigt robotlika, lever ni verkligen?

Om jag blir stressad går min autopilot rätt ofta igång. Tempot är så uppskruvat nu för tiden för de flesta, så jag tror inte man hinner reflektera så där väldigt mycket.  :P

[freddemalte]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

Det jag själv inte upplevt drömmer jag om, har drömt om ockupationer i Sverige, vulkanutbrott, jordbävningar, krig, atombombsexplosioner, epidemier, med andra ord, mer elände än vi normalt utsätts för. Kanske är det ett sätt min hjärna har för att förbereda mig inför eventuella framtida konflikter och problemsituationer, att generera drömmar för att just inte bara stå där på "tomgång" vid kriser? Å andra sidan anser jag att oavsett kriser eller ej så går större delen av mänskligheten antingen på autopilot eller tomgång mest hela tiden, eller rättare sagt, är väldigt robotlika, lever ni verkligen?

Hej Zokrates

Nu blir jag extremt nyfiken!

1. Vad är det du saknar hos "de flesta människor" som gör att du upplever dem som robotar? Vad ska en människa göra (hur bör hon bete sig) för att du ska anse denna vara så som du tycker att hon borde vara (dvs motsatsen till detta robotliknande agerande)?

2. Gäller detta för alla du har mött eller har du funnit några goda exempel i ditt liv, någon som inte går på autopilot?

3. Finns det någon räddning för dessa människor (kan de eller någon annan gör något åt det du har detekterat) eller är det kört?

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Av denna anledning känner antagligen de flesta människor större sorg och ledsamhet när deras katt har blivit svårt skadad eller dött jämfört med om man får höra eller får rapporterat till om att ett stort antal människor lider eller har dött. Sådant är vårt psyke, sådan är människan.

Det är vad ägaren kan känna,
Sen skulle nog folk inte lida med kattägaren lika mycket som med människor som förlorat anhöriga.
Sympatin för djurs lidande är nog inte mer ovanligt än lidande för människor, men empatin är annorlunda.

De döda är döda och inget synd om dom. Dom spelar nog sorge harpa nånstans just nu.
Det jobbiga måste ju vara för de anhöriga och inte de döda.

Sen det där hur man reagerar vid katastrof är nog olika för alla. Det som jag tror händer är ett par sekunders förvåning.
och i dom här sammanhangen är sekunder som minuter, det vet jag av egen erfarenhet. Därefter försöker man fly eller bearbeta situationen bäst man kan. Man hinner inte få riktig panik, det kan komma efteråt.

Man kan inte döma folk som inte har sympati eller empati för stunden. Det tar tid att förstå.
Och vi kan inte ha empati med alla enskilda. gav du 1minut till alla 10000 personer skulle du få lida dygnet runt i minst 50 år typ. Det funkar inte riktigt så tror jag.

[transversal]

Möjligen lite off topic, men vid katastrofer lär det vara så att en av svårigheterna är att folk som drabbas inte själva förstår allvaret i situationen. Situationen är så främmande och komplex och oväntad att människan reagerar med fascination snarare än rädsla. Hjärnan försöker matcha de visuella bilderna med något "bekant", men kan inte, så den "går på tomgång". Kanske är det en miniversion av detta fenomen.

Hej transversal

Nja, kanske - jag är (tyvärr) mer benägen att anta att de flesta människor (av både praktiska och känslomässiga skäl) är sig själv närmast. Människan har helt enkelt inte kapacitet att känslomässig (eller för den delen intellektuellt) fördjupa sig i allt. Se bara på de Svenska soldaterna som blev dödade. De hedrades med allsköns aktiviteter, inte hedras väl alla barn som dagligen dör i svält på samma sätt? Varför?

Vänligen

Fredrik

Skönt att jag har dig som talar mig till rätta.  :wink:

[freddemalte]

Det är vad ägaren kan känna, Sen skulle nog folk inte lida med kattägaren lika mycket som med människor som förlorat anhöriga.

Hej Marko
Det vete katten

Det är är inte säkert att så är fallet. Det finns nog många som har lättare för att förstå sig på (känna in) förlusten av ett husdjur, jämfört med att känna in eller förstå förlusten av mängder av anhöriga. Här handlar det dock inte enbart om förmågan till att extrapolera känslor som sådana, utan mer om den totala abstraktionsförmågan. Det är helt enkelt en alldeles för svår uppgift att sätta sig in i tanken att ha förlorat hela sin familj (om man inte har gjort det). Däremot inte så svårt att sätta sig in i tanken att ha förlorat en husdjur.

Hur knasigt det än kan låta så verkar det som att psyket är konfigurerat på detta sätt.

Vänligen

Fredrik

[Zokrates]

Nu blir jag extremt nyfiken!

1. Vad är det du saknar hos "de flesta människor" som gör att du upplever dem som robotar? Vad ska en människa göra (hur bör hon bete sig) för att du ska anse denna vara så som du tycker att hon borde vara (dvs motsatsen till detta robotliknande agerande)?

Empati, känslighet, förmåga att kunna läsa av situationer korrekt.

2. Gäller detta för alla du har mött eller har du funnit några goda exempel i ditt liv, någon som inte går på autopilot?

Initiatalt verkar de flesta jag träffat gått på som maskiner, men jag har väckt en del ur sin slummer.

3. Finns det någon räddning för dessa människor (kan de eller någon annan gör något åt det du har detekterat) eller är det kört?

Det är förmodligen rätt kört för er.