Ibland känner jag för att "marknadsföra" undanträngda prioriteter men hittar inte utloppet inom min känsla av värde/dualitet, detta leder till en motsols karusell, en halv cirkus.
Detta är en forumabstinens. Jag känner att forumet överdriver sitt medlemskap på ett irrelevant vis. Det leder till speglar och kollapsade integrala funktioner, dom blir bortglömda i fräna program. Känslan av att slita sönder ansvarsbjörnen i drömmar av en spelsång tar för stor plats i sin perversitet som knäppt försvar för vår organiska fetisch för språket. Men vilket språk talar vi om nu igen?
Bara ord
Moderator: Moderatorgruppen
Frusna mediciner brukar prata om allergin mot lögner i ett korrupt meningssammanhang då konstens roll är för stor för sin egen falsifierbara auktoritet. Med lösningens uppluckrade station krävs det att fördomarna kollapsar i anspråkets egentliga tidsvirvel och kristallierar den vilket matematiken ställer upp som ett mönster, detta gör att vi upplever saknad genom gränslinjens perversion.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster