Livsviktigt
Moderator: Moderatorgruppen
Livsviktigt
Varför är livet livsviktigt?
-
filosofierbart
- Inlägg: 29
- Blev medlem: 26 okt 2011 15:09
Re: Livsviktigt
Anna Sara skrev:Varför är livet livsviktigt?
Det beror på hur du definierar Livet. Och ja, du definierar ju livet efter vad som sker. Tydligen sker alltså något Viktigt just nu. Varför, kan man fråga sig. Tja. För att du är en pulserande, målmedveten och utvecklande varelse som av någon anledning måste röra sig framåt hela jävla tiden...!!!! Detta har både sina positiva och negativa sidor. Jag har funnit mig i att ha som princip att alltid acceptera de bägge, oavsett hur lång tid det måste ta.
ord är bara ord, en påhittad dikt i all hast som svar.
Jag kände mig som en liten årlös eka mitt ute på ett stormande hav, en ocean av kraft som
ville mig illa, förgöra mig, sänka mig till botten vare sig jag kämpade emot eller ej,
hjälplöst utelämnad åt rasande krafter, destruktiva och obarmhärtigt allsmäktiga.
Mitt öde var beseglat, mina kvav inlindade i ett törnrostäcke och hur jag än vände och vred
på mig, så gjorde den outhärdliga smärtan sig påmind, hugg, stick, en kniv i ryggen, kan du
inte bara dö ditt fanskap! Varför kämpar du emot, inse att spelet är förlorat och att det är dags
att kasta in handduken din lilla idiot! Orden ekade i mitt huvud, studsade runt likt små sylvassa
gummibollar, en tombolamaskin i genuint jävelskap. Jag var förlorad och jag visste om det,
omöjligt att förneka det uppenbara nederlaget, så vad klamrade jag mig så envist fast vid,
mina ideal, min stolthet? Som om de hade ett egenvärde i sig självt när ingen annan än jag brydde
mig om sanningen, min realitet utifrån mina värderingar, ensam är värdelös, man kan inte utkämpa
ett enmanskrig mot en bataljon, en eskader av betalda dårar som blint lyder order utan den minsta
egna tankeförnuftsmäsiga förmåga att säga stopp och belägg åt skabbhalsarnas galna order.
Det är kört, jag är levande begraven, död. Mitt namn är så besudlat och vanärat att ingen längre
ens ids att ta det i sin mun, varför var jag så urbota dum och klen när jag väl hade chansen
att kväsa allt i sin linda, feg? Jag, en stackare som räds konfliktens arena? Knappast.
Jag var naiv och oskuldsfull, inte kunde eller rättare sagt, inte ville jag acceptera att det skulle
gå så här långt i min vildaste fantasi, så gör man ju helt enkelt inte mot någon man håller kär.
Men jag hade fel, oh vad fel jag hade, en sådan grav missbedömning av människans uselhet vad gäller
karaktär är oförlåtligt att ta, jag har därmed mig själv att skylla, inte kan jag lasta vargen för att den
fäller får, den följer ju bara sin natur, nej, det är fårskallarna som får skylla sig själva för att de inte
flyr undan kvickt nog, för att de inte har vett att inse den dödliga faran, idiot är jag, förtjänt av
mitt usla öde och genast i denna stund måste jag inse att det inte lönar sig med klagovisor, illtjuta på
bäst fan jag vill, det förlöjligar mig än mer, det är ju värt i sig att göra en nidvisa enbart av det,
-Se på det lilla fanskapet, vad han ömkar sig, som om det funnes minsta spår av ånger i den vettvillingen,
låt oss skratta i kör kamrater åt dårens nakna apspel i den tomma tunnan!
Jag är osynlig, försvinner ned i den mörkaste grav som jag själv tvingats gräva med mina bara händer,
låter den uppgrävda jorden dras ned över mig med vindarnas hjälp, om än det inte går fort nog,
så har jag ingen likväl som väntar på mig vare sig på denna eller den andra sidan, inget betyder
längre något och jag sjunker sakta ned i underjorden, av jord är du kommen, så var det sagt,
jag är snart hemma igen där ingenting längre är livsviktigt, inte ens livet självt.
Jag kände mig som en liten årlös eka mitt ute på ett stormande hav, en ocean av kraft som
ville mig illa, förgöra mig, sänka mig till botten vare sig jag kämpade emot eller ej,
hjälplöst utelämnad åt rasande krafter, destruktiva och obarmhärtigt allsmäktiga.
Mitt öde var beseglat, mina kvav inlindade i ett törnrostäcke och hur jag än vände och vred
på mig, så gjorde den outhärdliga smärtan sig påmind, hugg, stick, en kniv i ryggen, kan du
inte bara dö ditt fanskap! Varför kämpar du emot, inse att spelet är förlorat och att det är dags
att kasta in handduken din lilla idiot! Orden ekade i mitt huvud, studsade runt likt små sylvassa
gummibollar, en tombolamaskin i genuint jävelskap. Jag var förlorad och jag visste om det,
omöjligt att förneka det uppenbara nederlaget, så vad klamrade jag mig så envist fast vid,
mina ideal, min stolthet? Som om de hade ett egenvärde i sig självt när ingen annan än jag brydde
mig om sanningen, min realitet utifrån mina värderingar, ensam är värdelös, man kan inte utkämpa
ett enmanskrig mot en bataljon, en eskader av betalda dårar som blint lyder order utan den minsta
egna tankeförnuftsmäsiga förmåga att säga stopp och belägg åt skabbhalsarnas galna order.
Det är kört, jag är levande begraven, död. Mitt namn är så besudlat och vanärat att ingen längre
ens ids att ta det i sin mun, varför var jag så urbota dum och klen när jag väl hade chansen
att kväsa allt i sin linda, feg? Jag, en stackare som räds konfliktens arena? Knappast.
Jag var naiv och oskuldsfull, inte kunde eller rättare sagt, inte ville jag acceptera att det skulle
gå så här långt i min vildaste fantasi, så gör man ju helt enkelt inte mot någon man håller kär.
Men jag hade fel, oh vad fel jag hade, en sådan grav missbedömning av människans uselhet vad gäller
karaktär är oförlåtligt att ta, jag har därmed mig själv att skylla, inte kan jag lasta vargen för att den
fäller får, den följer ju bara sin natur, nej, det är fårskallarna som får skylla sig själva för att de inte
flyr undan kvickt nog, för att de inte har vett att inse den dödliga faran, idiot är jag, förtjänt av
mitt usla öde och genast i denna stund måste jag inse att det inte lönar sig med klagovisor, illtjuta på
bäst fan jag vill, det förlöjligar mig än mer, det är ju värt i sig att göra en nidvisa enbart av det,
-Se på det lilla fanskapet, vad han ömkar sig, som om det funnes minsta spår av ånger i den vettvillingen,
låt oss skratta i kör kamrater åt dårens nakna apspel i den tomma tunnan!
Jag är osynlig, försvinner ned i den mörkaste grav som jag själv tvingats gräva med mina bara händer,
låter den uppgrävda jorden dras ned över mig med vindarnas hjälp, om än det inte går fort nog,
så har jag ingen likväl som väntar på mig vare sig på denna eller den andra sidan, inget betyder
längre något och jag sjunker sakta ned i underjorden, av jord är du kommen, så var det sagt,
jag är snart hemma igen där ingenting längre är livsviktigt, inte ens livet självt.
Re: Livsviktigt
Anna Sara skrev:Varför är livet livsviktigt?
Livet existerar för att den överlever.
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Re: Livsviktigt
Anna Sara skrev:Varför är livet livsviktigt?
det är en bra och rak fråga,
just därför att vi upplever livet livsviktigt drar vi på oss alla dessa olika tillstånd av rädsla.
som fångar oss runt pålen
och vi binds fast av dessa rädslor,
vågar ej handla,
vågar ej säga vad vi egentligen tycker,
vågar ej göra uppror,
vågar ej
vågar ej
vågar ej
vågar ej L E V A
därför att det är för viktigt
därför att det är ouppnåeligt
därför att den som lever så det syns alltid ska halshuggas,
korsfästas, mördas och mördas,
varje samhälle har därför förbjudit livet att visa sig offentligt på gator och torg,
bara döden uppmuntras, hyllas och beundras,
för den som ligger med döden höjs till skyarna
den som ligger med livet
vanäras
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster