Den perfekte kriminelle som aldrig åker fast

[Harald Davidsson]

Den perfekte kriminelle är den nya människan som är min värsta motståndare,
Rekoj gilla Barabas av Per Lagerklvist och denna boken börjar skissera på den nya människan
som alltid har framgång och alltid blir omtyckt och alltid populär och alltid kan hantera alla sociala situationer och
är aldrig FEL, men alltid rätt,

och genom att sno åt sig hela tårtan och slicka i sig totalt hämningslöst medan vi andra tittar på och då undrar varför denna människan inte kan känna skuld för att hon tar för sig av allt,

och denna människan menar jag att Justin Case pläderar för omedvetet genom att höja den artificiella intelligensen till skyarna.

[Jörgen]

det har jag missat.
däremot tycker han att u.s.-regimen aldrig kan göra fel oavsett vad det gör,
och att deras offer får skylla sig själv om de försvarar sig.
nog verkar han skum.

[Harald Davidsson]

det har jag missat.
däremot tycker han att u.s.-regimen aldrig kan göra fel oavsett vad det gör,
och att deras offer får skylla sig själv om de försvarar sig.
nog verkar han skum.

Jörgen
vet du vad cheating är,
och dubbel-spel,

folk som har frusna känslor behöver inte ta ansvar för konsekvenserna av deras sociala agerande.
de vill ha checkar,
och sköna fitt-hål att förlusta sig på.

[Jörgen]

Låter som om du beskriver det psykopatiska beteendet.
Det trevliga ansiktet uttåt medvetet designat att förföra och dupera folk,
och för att dölja den verkliga avsikten som inte skulle accepteras om den framfördes direkt.

När målet är uppnått är det för sent att rätta till,
förövaren smiter undan med sitt obefläckbara (obefintliga) samvete.

Empati nära noll så får man en troll, för mycket empati är dock självdestruktiv, tänker jag mig.
Man får ligga lite i mitten tycker jag, och vara flexibel.

Jag har funderat på som såkallade psykologiska störningarna,
som jag själv hellre vill uppfatta som psykologiska särarter/specialiseringar,
och inbiller mig alla särarter finns till av en anledning, ett förhistorisk behov.

Så varför finns då psykopater, dessa tycks ju inte vara till nytta för någon annan än till sig själv?

Jo, på grönland brukade man förr i tiden ta psykopaten ut på en fisketur
för att i en obevakat ögonblick knuffa in denne i vattnet, det gynnade stammen.

I ett mera agrar samhälle ligger dock de olika byarna i hård konkurans om resurserna.

Då uppstår behovet av krigare som kan gå in och bränna ner/plundra grannbyn (dessa mattjuvar)
för att gynna den egna byn.

Kalas for en viss sorts individ! Krigarens tid.

[David H]

Den perfekte kriminelle är den nya människan som är min värsta motståndare,
Rekoj gilla Barabas av Per Lagerklvist och denna boken börjar skissera på den nya människan
som alltid har framgång och alltid blir omtyckt och alltid populär och alltid kan hantera alla sociala situationer och
är aldrig FEL, men alltid rätt,

och genom att sno åt sig hela tårtan och slicka i sig totalt hämningslöst medan vi andra tittar på och då undrar varför denna människan inte kan känna skuld för att hon tar för sig av allt,

jag hänger inte riktigt med, är denna människan lagerkvists barabbas? eller nån annan karaktär i den boken

spontant vill jag ju säga att barabbas är outsider, utstött, socialt misanpassad, tolkar situationer fel, gör misstag tror han gör rätt men så blir det fel ändå för han hade ju missförstått. minns inte riktigt hur det slutade, men jag vill minnas att det var ett tragiskt slut...inför rätta där i rom, eller kom han kanske undan en andra gång. var det nån annan som fick hänga på korset avsett för honom en gång till? minns inte riktigt. och jag vilöl inte avslöja för mycket av handlingen, om nu nån annan vill läsa.

boken barabbas fick mig att komma ihåg när jag var litet barn och läste evangelierna. alltså en biblisk känsla över boken på nåt sätt.

[Harald Davidsson]

Jörgen

jag tycker du beskriver en psykopats beteende bra,
jag är alltså ute efter att skissera fram den nya människan,
som genom att klippa bort abortera det allmänmänskliga inom sig
blir en perfekt kriminell, istället för en perfekt god människa,
och då det ännu ej finns nån riktigt klar beskrivning av en perfekt kriminell,
så skisserar jag lite intuitivt en bild, för vi är alla mer eller mindra psykopater,
för vårt ego är väl roten till all psykopati,
men mycket av detta som beskrivs som psykopati rymms väl inom den perfekt kriminelles mind,

och jag skulle vilja kalla Sai Baba, Dalai Lama, Påven, Obama, som perfekt kriminella,
det är alltså inte NATURLIGT valda till sina positioner,
de är alltså inte utvalda av Kosmos, av Universum till att samarbeta med alla lagar och
krafter som existerar där ute i rymden på makro-planet eller inne i människan på mikroplanet,
men det har MANIPULERAT sin omgivning, alltså universum till att få framgång och populäritet,
guld och gods osv,

den perfekte kriminelle är en krokodil osynligt på insidan
och en kanin eller ekorre eller spinnande katt på utsidan,

vilket gör omgivningen förvirrad, för att få en människa förvirrad är bästa sättet för att kunna fånga henne och börja kontrollera henne, för den lilla kaninen verkar så snäll och söt och näpen,
så alla naiva och oskuldsfulla människor faller direkt, och kanske banker också och ger lån och fördelar,

men genom krokodilen på insidan så dödar den näpna lilla ekorren sin omgivning,
utan att omgivningen kan koppla ihop vad som egentligen sker,att den perfekt kriminelle använder en persona, en mask, för att dölja sina djävulska intentioner och motiv.

[Harald Davidsson]

Rekoj.

Jag minns inte riktigt allt som hände i Pärs Barabas,
men hur som helst var det ett försök att skildra det onda
in i från den onde själv precis som Dostojewskis skildring av storinkvisitorn,
skälet varför jag tog upp Barabas var därför att han i det närmsta kan beskrivas som en modern ARKETYP för den förnekande människan, den som förnekar det goda, det sanna och det sköna inom sig själv
och därmed blir en förrädare av de mänskliga värdena,
och på något sätt en förelöpare till vad jag kallar den nya människan
som använder en näpen och god mask
för att skyla över allt ont hon planerar med sin omgivning,
men dessutom att hon har utvecklat en stark ond kraft,

detta kunde ej Hitler, han var kanske en ärlig människa i sitt rasande hat,
saddam  Hussein såg ut som en kriminell, och folk som ser ut som kriminella
kan inte vara psykopater eller råbarkade skurkar,

[David H]

Rekoj.

Jag minns inte riktigt allt som hände i Pärs Barabas,
men hur som helst var det ett försök att skildra det onda
in i från den onde själv precis som Dostojewskis skildring av storinkvisitorn,
skälet varför jag tog upp Barabas var därför att han i det närmsta kan beskrivas som en modern ARKETYP för den förnekande människan, den som förnekar det goda, det sanna och det sköna inom sig själv
och därmed blir en förrädare av de mänskliga värdena,
och på något sätt en förelöpare till vad jag kallar den nya människan
som använder en näpen och god mask
för att skyla över allt ont hon planerar med sin omgivning,
men dessutom att hon har utvecklat en stark ond kraft,

detta kunde ej Hitler, han var kanske en ärlig människa i sitt rasande hat,
saddam  Hussein såg ut som en kriminell, och folk som ser ut som kriminella
kan inte vara psykopater eller råbarkade skurkar,

jag undrar om du inte blandat ihop Barabbas med någon av Lagerkvists andra böcker,

både Dvärgen och Bödeln handlar om ondskan och nazismen

men Barabbas då,
Jag vet inte riktigt hur du resonerar om den saken. Alltså Barabbas är en manifestation för det kroppsliga. Han tycker om sådant som har med kropp att göra, och han tycker om liv. I visst avseende en motsats till Jesus alltså.
Men Barabbas är ingen falskspelare, ingen cheater. Han är naturlig, genuin, ärlig, försöker inte lura någon (som jag minns det iaf). Han är inte en modern människa, han är snarare en sorts ur-människa. En vilde. Och boken handlar om hans process från att vara en vilde till att bli mer och mer fascinerad av Jesus, alltså Barabbas väg till kristnande. Boken är fascinerande eftersom man kan känna hans personlighetsutveckling.
Menar du ändå att han är en ond människa...? En ondskans arketyp? Ja, det går tolka på olika sätt. Men alltså att det skulle var5a Lagerkvists intention, har jag svårt att tro. Jag upplevde att Barabbas var ett sympatiskt porträtt. Kanske ett alter ego till Lagerkvist själv.

[Harald Davidsson]

Jag skulle aldrig ha gett Pär Lagerkvist nobelpriset i litteratur, därför hans roman Barabas, som är språkligt ett mästerverk, genom sin korthuggna, expressiva, modernistiska,sammanpressade, dynamiska  och enkla prosa med en starkt lysande känsla från hans subjektiva värld, men han kosmiska medvetande är inte tillräckligt utvecklat för att han skulle nå en klass som  t.ex.Walt Witman, för hans porträtt av Barabas håller inte, objektivt, det är för mycket av småländsk trångsyn i hans betraktelse. men jag tog upp hans bok här för att visa att det funnits försök att skildra den nya människan, den perfekt kriminelle,
för Barabas finns med i nya testamentet symboliskt för att visa att folket, världen, ej vill ha en Jesus, en frälsare, men en ond kriminell människa som tillåter människorna att ljuga och synda utan att behöva känna skuld.
och att detta beror på negativa konsekvenser av konkurrensen, som nog aldrig Adam Smith tänkte på,
för då en social struktur stabiliseras,
t.ex. situationen i Jerusalem
med ett prästerskap som utvecklats från Moses och dess överstepräster,
så ville ej detta prästerskap ha en konkurrens om folket
med Jesus person och makt,

för de förstod att han var en naturlig god människa som ej motarbetade de kosmiska lagarna
med sitt ego för egen vinnings skull,
därför fick de folket upphetsade att välja Barabas som den fången som skulle släppas fri,
och döda Jesus,

den kapitalistiska konkurrensen skapar alltså ej den maximalt bästa situationen för gruppen,
därfär att den förkastar den bästa lösningen,
den bästa människan,

till förmån för den medelmåttiga strukturen.
där ondska får frodas fritt
och den perfekt kriminelle med sitt näpna kanin-leende får styra.

[Harald Davidsson]

En annan bok som är inne på detta tema, den perfekt kriminelle
är Camus roman Främligen, som faktiskt språkligt ligger på samma nivå som Lagerkvist,
enkel, korthuggen och dynamisk prosa,
men Camus är mycket mera utvecklad i sitt kosmiska medvetande,

Utdrag ur främlöigen:

”På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.”

Camus skildrar inte direkt en perfekt kriminell,
men en man som ej har kontakt med sina känslor,
kanske skulle kirkegaard säga att främligen handlar om en människa som förlorat sig själv

och på nåt sätt är den perfekt kriminelle också en som förlorat sig själv.

[David H]

Du är långsökt i dina associationer Harald, det är en av dina styrkor.

Camus är grym. Han plågar inte med våld, men med ord. Minns en bok jag började läsa av honom, kommer inte längre ihåg titeln. Huvudpersonen bestämde sig för att sluta röka. Sen dagen därefter läste han om provsprängningar av vätebomben. Han bestämde sig då för att börja röka igen. Och jag tappade lusten att fortsätta läsa boken.

[Anna Sara]

Den perfekte kriminelle var en "snäll" brottsling..

[Harald Davidsson]

Den perfekte kriminelle var en "snäll" brottsling..

kanske mera väluppfostrad, artig och charmerande,
fast bara på utsidan,
för att vilseleda, luras, bedra,
ge sken av,

fast på insidan en rå barbarisk skepnad
osynlig och dold för världen

[Marko]

Den perfekte kriminelle är den som stiftar andras lagar.....