Eftersom självmord är något tabubelagt så har jag inte trott att det funnits någon litteratur om saken, men efter närmare efterforskningar har jag insett att så inte är fallet. Följande betydelsefulla verk återkommer på tal om självmord:
Émile Durkheim "Självmordet"
Sigmund Freud "Bortom lustprincipen"
Albert Camus "Myten om Sisyfos"
Albert Camus "Människans revolt"
Någon som ytterligare kan föreslå filosofiska böcker om självmord... intresserar mig också för självmordstekniker eller metoder...
Sedan finns det ju filosofiska strömningar som extra kretsar kring självmordsproblematiken som existentialismen, epikurismen, stoicismen, japansk och buddhistisk filosofi
Självmordslitteratur
Moderator: Moderatorgruppen
-
Warum
Epikurismen har en positiv syn på döden, paroll: "där jag är, är inte döden, och där döden är, där är inte jag." Därför behöver man inte oroa sig för döden (icke-existensen). Epikuréer välkomnar självmordet för dem som vill uppleva denna rofylda icke-existen.
Stoicismen har en positiv syn på döden, genom att den förespråkar hänsyn till naturen och självbehärskningen. Jag tror stoiker uppmuntrar till filosofiska självmord (genomtänkta, logiska självmord). Om du befinner dig i en situation där självmordet faller sig naturligt är det en styrkedemonstration från din sida att genomföra det.
Döden kan vara ett godvärdigt alternativ till livet i japansk filosofi, om livet förlorat sitt värde, dignitet eller om man själv försummat livet.
Buddhistisk filosofi är ju inte känd för att i övrigt vara speciellt livsbejakande. Självmordet kan vara lösningen på livets lidande men man får inte glömma att självmordet är en kunskapsfråga. Hur många vill inte veta vad som händer när man dör? Har du samlat på dig tillräckligt med karma eller är nära nirvana kan du säkert tillåtas begå självmord.
Stoicismen har en positiv syn på döden, genom att den förespråkar hänsyn till naturen och självbehärskningen. Jag tror stoiker uppmuntrar till filosofiska självmord (genomtänkta, logiska självmord). Om du befinner dig i en situation där självmordet faller sig naturligt är det en styrkedemonstration från din sida att genomföra det.
Döden kan vara ett godvärdigt alternativ till livet i japansk filosofi, om livet förlorat sitt värde, dignitet eller om man själv försummat livet.
Buddhistisk filosofi är ju inte känd för att i övrigt vara speciellt livsbejakande. Självmordet kan vara lösningen på livets lidande men man får inte glömma att självmordet är en kunskapsfråga. Hur många vill inte veta vad som händer när man dör? Har du samlat på dig tillräckligt med karma eller är nära nirvana kan du säkert tillåtas begå självmord.
Det är faktiskt fruktansvärt att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga! Tre gånger vanligare än trafikolyckor.
Så det här är ett jättebra initiativ att verkligen börja diskutera orsak, mening och allt möjligt runt detta ämne även på en filosofisk nivå.
Man tycker att samhället borde börja förstå att något är snett när den uppväxande populationen hellre dör än ser fram emot ett liv i detta.
Av vilka anledningar blundar de? Vad är det de inte vill se? Att deras barn lider, att de har misslyckats som föräldrar inte bara på ett personligt plan, utan globalt, som ras.
Eller är det en naturlig reglerering av mänskilgheten, vi börjar bli för många för den här planeten? Kanske dags att söka sig utåt.
Högteknologins framfart kanske var det sista steget i den fysiska evolutionen.
Så det här är ett jättebra initiativ att verkligen börja diskutera orsak, mening och allt möjligt runt detta ämne även på en filosofisk nivå.
Man tycker att samhället borde börja förstå att något är snett när den uppväxande populationen hellre dör än ser fram emot ett liv i detta.
Av vilka anledningar blundar de? Vad är det de inte vill se? Att deras barn lider, att de har misslyckats som föräldrar inte bara på ett personligt plan, utan globalt, som ras.
Eller är det en naturlig reglerering av mänskilgheten, vi börjar bli för många för den här planeten? Kanske dags att söka sig utåt.
Högteknologins framfart kanske var det sista steget i den fysiska evolutionen.
Varför är du intresserad av självmord?
Finns nog rätt mycket skönlitteratur om självmord. Två jag kan komma på är:
Sylvia Plath: The Bell Jar
Graham Greene: The Heart of the Matter
Finns säkert massor av sociologisk, psykologisk och filosofisk litteratur också. För en intressant kommentar till Camus och Sartres syn på det absurda, läs Nagels "Det absurda" (artikel). En av de bästa filosofiska artiklar jag läst.
Finns nog rätt mycket skönlitteratur om självmord. Två jag kan komma på är:
Sylvia Plath: The Bell Jar
Graham Greene: The Heart of the Matter
Finns säkert massor av sociologisk, psykologisk och filosofisk litteratur också. För en intressant kommentar till Camus och Sartres syn på det absurda, läs Nagels "Det absurda" (artikel). En av de bästa filosofiska artiklar jag läst.
Re: Självmordslitteratur
Warum skrev:Någon som ytterligare kan föreslå filosofiska böcker om självmord... intresserar mig också för självmordstekniker eller metoder...
En mängd olika metoder:
http://www.fajaf.com/lokalt/suigui/index.html
Jag tycker självmord både är intressant och kan vara en smula romantiskt ur ett så där tonårscyniskt och dekadent perspektiv. Självmordet är ju den totala uppgivenheten och meningslösheten och är på ett sätt sporrande. Utan tanken på en utväg skulle man nog bli helt galen. Det är som med fenomenet "panic button" att man uthärdar smärtan mycket längre om man vet att man kan avsluta den när som helst.
Dessutom finns det ju helt klart tänkvärda tabubelagda moraliska aspekter. Utöver den uppenbara humanismen i att fördömma självmordet tycker jag ett pragmatiskt frihetsperspektiv är minst lika aktuellt. Individen har ju en rätt att bestämma över sig själv. Liv har ju inget egenvärde som på något mystiskt sätt transcenderar individen. All form av sådant tänk är ju obönhörligen religion och bör även detta tillfalla individens möjlighet att tänka själv.
Man hamnar ju gärna i någon form av utilitarism (som förvånasvärt nog inte nämndes tidigare) vid ett liberalt självmordstänkande. I praktiken är det ju svårt för vem som helst att bedömma ett livs värde, och svårast är det kanske för den aktuella individen. Men vem ska avgöra det annars?
-
Warum
Bra länk.
Läkaren och professorn Jerzy Einhorn pratade mycket om att alla människor behöver dödsadopteras, dvs. förstå och förlikas med vad som händer när man dör, för att bli kvitt sin dödsrädsla.
Den mesta informationen om vad som händer kroppsligen när man dör har jag fått via självmordslänkar, och dessa sidor är inte skrivna direkt av vetenskapsmän, så man blir osäker och fortfarande rädd.
Givetvis är det svårt att förmedla vad som sker vid dödsögonblicket för varje enskild person. Döden sker ju bara en gång och döden upplever jag privat. Ingen annan kan dö åt mig eller med mig. Men jag tror att man kan avmystifiera döden så pass att den värsta okunskapen och paniken uteblir.
Jag hoppas nå nya insikter om vad som sker när man dör, särskilt om det gör ont att dö, om det alltid gör det, om det är oundviklig smärta, och hur mycket smärta.
Och jag håller med dig om att livet inte har något egenvärde. Och man kan faktiskt misslyckas med att ge det ett värde, hur väl du själv försöker eller andra försöker åt dig försöker ge det ett värde som du kan trivas med. Precis som den bästa retorik inte kan rädda dig från det svåraste brott, så kan inte den bästa filosofin rädda dig från det svåraste lidandet över att leva.
Naturligtivs ska man försöka gör allt för att ge livet ett värde. Men man ska inte drabbas av moralpanik om man misslyckas. Vid livets slutskede måste vi öppna oss mer för människors önskemål om hur de vill möta döden, det borde gälla genom hela livet förresten.
Bland begångna självmord är de filosofiska självmorden, dvs. de genomtänkta självmorden, de ovanliga. Jag önskar att alla självmord kunde vara filosofiska, det gör det lättare både för anhöriga till självmördaren och självmördaren själv. Vid dödshjälp och assisterat självmord borde gälla samma sak.
Ju fler människor som lär sig reflektera över döden ju fler riktiga beslut får vi angående livets och dödens värde. Då kan vi rädda de som tro sig vilja dö och de som faktiskt vill dö kan vi låta dö på ett humant sätt genom humana metoder, som borde kunna arbetas fram.
Sammanfattning: A och o är dödsadoptering genom hela livet.
Läkaren och professorn Jerzy Einhorn pratade mycket om att alla människor behöver dödsadopteras, dvs. förstå och förlikas med vad som händer när man dör, för att bli kvitt sin dödsrädsla.
Den mesta informationen om vad som händer kroppsligen när man dör har jag fått via självmordslänkar, och dessa sidor är inte skrivna direkt av vetenskapsmän, så man blir osäker och fortfarande rädd.
Givetvis är det svårt att förmedla vad som sker vid dödsögonblicket för varje enskild person. Döden sker ju bara en gång och döden upplever jag privat. Ingen annan kan dö åt mig eller med mig. Men jag tror att man kan avmystifiera döden så pass att den värsta okunskapen och paniken uteblir.
Jag hoppas nå nya insikter om vad som sker när man dör, särskilt om det gör ont att dö, om det alltid gör det, om det är oundviklig smärta, och hur mycket smärta.
Och jag håller med dig om att livet inte har något egenvärde. Och man kan faktiskt misslyckas med att ge det ett värde, hur väl du själv försöker eller andra försöker åt dig försöker ge det ett värde som du kan trivas med. Precis som den bästa retorik inte kan rädda dig från det svåraste brott, så kan inte den bästa filosofin rädda dig från det svåraste lidandet över att leva.
Naturligtivs ska man försöka gör allt för att ge livet ett värde. Men man ska inte drabbas av moralpanik om man misslyckas. Vid livets slutskede måste vi öppna oss mer för människors önskemål om hur de vill möta döden, det borde gälla genom hela livet förresten.
Bland begångna självmord är de filosofiska självmorden, dvs. de genomtänkta självmorden, de ovanliga. Jag önskar att alla självmord kunde vara filosofiska, det gör det lättare både för anhöriga till självmördaren och självmördaren själv. Vid dödshjälp och assisterat självmord borde gälla samma sak.
Ju fler människor som lär sig reflektera över döden ju fler riktiga beslut får vi angående livets och dödens värde. Då kan vi rädda de som tro sig vilja dö och de som faktiskt vill dö kan vi låta dö på ett humant sätt genom humana metoder, som borde kunna arbetas fram.
Sammanfattning: A och o är dödsadoptering genom hela livet.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
-
askmeificare
- Inlägg: 1
- Blev medlem: 17 apr 2006 11:39
- Ort: Lettland
För den som är intresserad beskriver Stig Dagermans Bränt Barn också självmordsförsök.
[Stig Dagerman begick självmord själv vid 31 års ålder genom att förgiftas med koloxid]
[Stig Dagerman begick självmord själv vid 31 års ålder genom att förgiftas med koloxid]
Självmordslitteratur
Veronika bestämmer sig för att dö, av Paulo Coelho, inleds med ett misslyckat självmordsförsök och breder ut sig till en utsökt hyllning till livet och glädjen. Viktig läsning.
Självmordet är ju den totala uppgivenheten och meningslösheten och är på ett sätt sporrande. Utan tanken på en utväg skulle man nog bli helt galen. Det är som med fenomenet "panic button" att man uthärdar smärtan mycket längre om man vet att man kan avsluta den när som helst.
En annan roman där självmord är ett viktigt tema är 'Stäppvargen' av Hermann Hesse.
Läser steppenwolf just nu har väl kommit ungefär halvvägs. Huvudkaraktären (Harry Haller) har exakt denna syn på självmordet. Han ser det som det ultimata opiumet (för att citera den amerikanska översättningen jag läser). Att i praktiken dras till smärta pga av detta faktum känns för mig främmande och är utalitaristiskt också fel, olycka smittar av sig på andra och spelar man den deppiga rollen för länge blir det svårt att sedan vända om och bygga på sina glada sidor. Denna "panic button" kan lätt generaliseras till döden i sig själv och för att citera Bill Hicks så innebär det att livet endast är en åktur inget annat och varför då känna rädsla? Vi dör ju ändå någon gång och varför skynda på processen när vi kommer vara döda så otroligt mycket längre än den tid vi lever.
btw. Innan jag läst Treatise of Steppenwolf hade jag lätt för att dela in mig själ in två delar (dock olika vid olika perioder i mitt liv bla skåne vs uppåt sverige (min pappa e från skåne o mamma uppåt) rationellt tänkande vs känslor, detet jag och överjaget osv) och satte precis som Harry dessa imot varandra, vilket gav mig mycket ångest och förvirring i vad jag skulle välja. Efter jag läst detta kapitel fick jag en helt annan syn på livet och kommer alltid att minnas dessa underbara sidor. Rekomenderas starkt till alla som känner igen sig i en sådan uppdelning.
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster