Inläggav cogito » 22 aug 2007 16:22
Här lite läsning till Fromm, eftersom han efterlyser synpunkter om Steiners filosofi...
...hämtade ur Frans Carlgrens bok "Den antroposofiska kunskapsvägen" kapitel 7:
Tänkandet som människans egen skapelse
Antag att jag iakttar en röd kula, som rullar fram över ett grönt biljardbord. Kulan stöter till en vit kula, sätter den vita kulan i rörelse och ändrar själv riktning på grund av sammanstötningen.
Vad som här utspelas är två processer av sinsemellan helt olika art. Den ena är skeendet på biljardbordet. Det försiggår i sinnevärlden och är helt oberoende av mig själv. Den andra processen utspelas i mitt inre, och den kan inte äga rum utan mitt eget åtgörande. Den består i att jag tänker över det som sker med kulorna.
Slutresultatet kan vara, att jag ända in i minsta detalj tycker mig 'förstå' vad som utspelas på biljardbordet.
Skeendet på biljardbordet kan jag iaktta i samma ögonblick som det äger rum. Det kan jag inte med mitt tänkande. Jag kan inte tänka samtidigt som jag observerar mitt tänkande. Men jag kan iaktta tankeprocessen i efterhand - d.v.s. tänka över den.
Om jag gör det, kan jag nå fram till en mycket viktig erfarenhet. Det finns nämligen ingenting i världen jag kan veta så mycket om som mitt eget tänkande. Alla andra iakttagelseobjekt, både på det yttre och det inre planet, är mig 'givna' i den meningen, att de åtminstone till stor del kommer till stånd utan mitt eget åtgörande. Men tänkandet är i sin helhet ett resultat av min egen inre aktivitet.
Om jag inte hade förmåga att tänka, skulle hela världen, som den återspeglas i mitt medvetande, te sig som ett totalt kaos. Jag skulle uppleva den som ett virrvarr av färger, rörelser, ljud, värme-, smak- och luktförnimmelser. Jag skulle i anslutning till förnimmelserna uppleva en del lust- och olustkänslor, och jag skulle då och då ha anledning att göra det ena eller det andra. Men varför jag har de känslorna och förrättar de handlingarna skulle jag inte veta.
Om jag upplevde världen på det viset, skulle jag exempelvis inte kunna bilda begreppen 'orsak' och 'verkan'. De begreppen bildas bara genom mitt eget tänkande. Tänkandet har alltså en räckvidd, som går utöver det område vi kan få kunskap om med hjälp av våra sinnesförnimmelser.
Jag kan också iaktta, att det som kommer mig att förknippa olika begrepp med varandra - exempelvis de begrepp som behövs för att förstå skeendet på biljardbordet- inte är nervprocesserna i min hjärna utan själva innehållet i de tankar jag kombinerar med varandra. Vårt tänkande är alltså inte en 'produkt' av hjärnfysiologiska förlopp, utan av vår egen inre aktivitet.
Vi erinrar oss att en modern hjärnforskare som Walter Penfield har påvisat en rad fysiologiska fakta som talar för det betraktelsesättet.
Tänkandet som "världsprocess"
Men även om tänkandet i sin helhet är en produkt av vår egen inre aktivitet, vore det inte korrekt att beskriva tankeverksamheten som en 'subjektiv' process. Det är visserligen sant, att vi alla då och då (eller kanske rentav mycket ofta) faller offer för felslut, förhastade omdömen o.s.v. Men det faktum att det förhåller sig så, ger oss inte rätt att betvivla tänkandets möjligheter att ge oss en korrekt bild av världs sammanhangen. Alla tankefel kan förr eller senare rättas till.
Det är i själva verket inte möjligt att bedöma tankeförmågan genom att låtsas som om vi skulle kunna avstå från att använda den. Vill vi genom sakliga resonemang ifrågasätta dess principiella tillförlitlighet, har vi inget annat hjälpmedel att ta till än just den förmåga som vi vill misstänkliggöra. Vi kan inte motivera vår skepsis mot tänkandet utan att samtidigt ge bevis för vårt i princip obegränsade förtroende för dess kapacitet.
Därmed kan vi se begreppen 'subjektivt' och 'objektivt' i nytt perspektiv. Det är bara med tänkandets hjälp vi kan beteckna oss själva som subjekt och ställa oss i motsats till alla möjliga 'objekt' runt omkring oss.
Tänkandet ligger med andra ord bortom subjekt och objekt. Tänkandet bildar de två begreppen liksom alla andra begrepp.
Har vi kommit så här långt i våra betraktelser, kan vi göra en annan viktig iakttagelse. Vi kan inse att tänkandet inte bara är en process som utspelas i vårt eget inre. Den hör ihop med
hela världen.
Tänkandet kommer till stånd med samma nödvändighet som blomman på växten. Vi kan visserligen 'tänka fel", ifall de iakttagelser som ligger till grund för våra begrepp är ofullständiga och/ eller inkorrekta, och ifall vi låter vårt tänkande påverkas av våra egna känslostämningar eller andra ovidkommande omständigheter. Men detta säger ju - som nyss framhölls - ingenting om vårt tänkande som sådant, det säger bara något om den 'miljö' där tänkandet växer fram.
Liknelsen med växten är faktiskt hållbar även i detta hänseende. Blomman kan bli missbildad om den inte får nog med vatten, eller om luften eller jorden innehåller otjänliga ämnen. Men om växtbetingelserna är normala, får blomman sin riktiga gestalt. Och så är det även med vårt eget tänkande. Det blir 'korrekt', ifall processen utspelas utan störningar.
Med andra ord: tänkandet är visserligen helt och hållet vår egen skapelse, men den skapelsen äger rum i samklang med hela världsordningen och är en del av den.
Begreppen som vittnesbörd om en 'översinnlig' värld
Att tänkandet är ett led i en objektiv världsprocess motsägs inte av det faktum, att våra begrepp, som de kommer till uttryck i vår vardagstillvaro, uppträder i en form som i regel är starkt färgad
av våra personliga upplevelser.
Om jag i en krets människor talar exempelvis om ett lejon eller en triangel, kan var och en av dem ha sin 'egen' inre bild i tankarna, men de förstår ändå alla utan vidare vad jag menar. Ty det finns något som är gemensamt för alla tänkbara föreställningar om en triangel — triangelns begrepp!
Vad är då egentligen ett begrepp?
Alla som har kommit i beröring med kunskapsteoretiska frågeställningar vet att det problemet hör till de mest diskuterade i filosofins historia.
Eftersom begreppen spelar en sådan central roll i vårt umgänge med varandra, kan vi strängt taget inte genomskåda vad som verkligen utspelas i våra ömsesidiga relationer, om vi förbigår den frågan. Många människor är i dag böjda att betrakta begreppen som ett slags språkfenomen.
Bland filosoferna av facket finns en liknande inställning. Företrädarna för den logiska empirismen, som ända sedan 1920-talet har varit den dominerande riktningen inom den moderna filosofin, har i huvudsak inskränkt sina forskningar till att gälla innebörden i olika ord och satser. Men med de gängse logiska analyserna kommer man inte åt själva kärnan i det problem vi här behandlar.
Bertrand Russell, den kanske mest kände representanten för den logiska empirismen, har i sin framställning av Platons filosofi gett en pregnant beskrivning av den svårighet vi ställs inför om vi vill uppfatta begreppen som rent språkliga fenomen:
'...vi kan icke uttrycka oss i ett språk, som helt och hållet består av egennamn utan måste också använda allmänna begrepp såsom 'människa', 'hund', 'katt' eller i varje fall relationsbegrepp såsom 'liknande', 'före' o.s.v. Sådana ord är inte meningslösa ljud, och det är svårt att förstå, hur de kan ha någon mening, om världen blott består av de ting, som kan anges genom egennamn. Det är möjligt, att de kan komma förbi denna svårighet, men åtminstone vid första påseendet talar den till förmån för allmänbegreppens existens.'
(Västerlandets filosofi, Natur och Kultur, Stockholm 1950, sid. 143)
För den som på ett tillräckligt intensivt sätt har upplevt tänkandet både som en mänsklig skapelse och som en 'världsprocess', är det möjligt att se eller åtminstone skymta en lösning på det problem Russell här beskriver.
Våra föreställningar om tingen är färgade av våra egna minnesbilder och är därmed något individuellt, men våra begrepp är gemensamma.
Triangelns begrepp är alltid detsamma, vem som än upplever det. Och vi kan uppleva detta begrepp, därför att vi alla har del i samma objektivt existerande tankevärld, i samma 'översinnliga' värld.
Steiner som filosof
Det som här sägs om tänkandet, är i huvudsak hämtat ur 'Frihetens filosofi', som utkom år 1893 och är det verk där Steiner sammanfattar sitt synsätt i de kunskapsteoretiska frågorna.
Steiner hade börjat studera Kant redan i fjortonårsåldern. Därefter hade han steg för steg plöjt igenom en lång rad verk av de ledande tänkarna under olika tidevarv.
Han författade själv en rad filosofiska verk, skrev sin doktorsavhandling om ett kunskapsteoretiskt ämne och utgav ett större verk om 1800-talets idéutveckling, som han sedermera utvidgade till en översikt över filosofins hela historia (Die Rätsel der Philosophie, Dornach 1914).
En avgörande fråga
Det problem i 'Frihetens filosofi', som har den största betydelsen för framställningen i det här kapitlet är frågan om begreppens verkliga natur,
När Steiner skrev boken, hade han ännu långt kvar till det ögonblick då han kände sig mogen att öppet framträda med sina erfarenheter om en översinnlig värld.
Han talade vid den tiden i stället om en 'tankevärld', en 'ideell region' etc.
Men enligt egen uppgift försökte han redan i början av 1890-talet på ett indirekt men ändå tydligt sätt redovisa en del grundläggande 'andliga' insikter, som han hade nått fram till. Till de inslagen hörde otvivelaktigt hans beskrivning av begreppsbildnings-processen.
Tanken, att vår begreppsförmåga skulle kunna ses som ett slags vittnesbörd om att det verkligen finns en andlig värld, kan te sig naiv och kanske framkalla ett försmädligt leende hos den kritiskt sinnade. För en filosofiskt bildad person skulle tanken till och med kunna framstå som ett bevis på okunnighet.
Men frågan om vad våra begrepp egentligen är för något, kan inte avgöras med hjälp av vare sig lärdom eller skarpsinne.
Jag hörde en gång två fackmän diskutera den frågan inför en intresserad publik. De var professorer i teoretisk filosofi vid var sitt västtyska universitet. De kände varandra väl sedan studentåren, var goda vänner men hade olika uppfattning om Steiner som filosof. Den ene var antroposofiskt orienterad, den andre inte.
I anslutning till Steiner hävdade den ene, att begreppet 'bord' innefattar alla tänkbara bord i hela världen. Att det alltså finns ett 'något' som har universell karaktär och som är närvarande i mitt tänkande varje gång jag använder mig av det begreppet.
Den andre förnekade detta. Han sade, att den överensstämmelse som finns mellan olika människors begrepp är av rent formell natur, och inte alls har något med en reell 'världsprocess' att göra.
De diskuterade länge. Argumenten var både lärda och skarpsinniga, men de två professorerna kom varandra inte närmare.
Egentligen företrädde de uppfattningar eller 'livshållningar', som finns också hos alldeles vanliga människor.
För somliga personer ter det sig naturligt att uppleva begreppen som ett slags realitet.
Om de - exempelvis i någon av Steiners antroposofiska skrifter - erfar att det finns 'urbilder' för alla jordiska företeelser och att våra begrepp bara är ett slags skugglika återspeglingar av dessa urbilder, känner de igen sig och tänker: 'Det där har jag alltid trott.'
Andra människor har inte alls det synsättet. De skulle kanske avfärda en sådan tanke som helt befängd.
Det ena synsättet behöver inte vara dummare eller klokare än det andra. Skillnaden ligger på ett helt annat plan.
Ett 'kroppsfritt' tänkande
För somliga människor faller det sig helt naturligt att försöka nå fram till föreställningar och begrepp om översinnliga fenomen. Hos en del personer är det behovet mycket starkt.
Enligt Steiner beror det på att deras tänkande inte är helt och hållet fjättrat vid hjärnan. De har åtminstone till någon liten grad, förmågan att tänka 'kroppsfritt', d.v.s. med stöd av det eteriska kraftfältet.
Ett kroppsfritt tänkande behöver inte vara suddigare eller
slarvigare än ett kroppsbundet. Det kommer helt enkelt till stånd på ett annat sätt. (När vi i det föregående har talat om ett 'sinnlighetsfritt" tänkande var det egentligen samma fenomen som skildrades ur en delvis annan aspekt - jfr ovan sid 92 f.)
Det var till det kroppsfria tänkandet som Steiner appellerade i sina föredrag och skrifter. Den som bemödar sig om ett sådant tänkande, bidrar till en omvandling av sitt eteriska kraftfält. Han kan bevara sin tankeklarhet och sin omdömesförmåga, men ändå
gradvis frigöra sig från sin fysiska kropp.
Enligt Steiner lägger han därmed grunden för det som skulle kunna kallas ett 'nytt klarseende' - till skillnad från det 'gamla klarseende!', som också berodde på ett medvetande som var kroppsfritt, men åtminstone ursprungligen inte var förknippat med förmågan att tänka.
Läsaren kanske upplever den här skildringen som ett slags
värdering eller som en förhävelse. Men det rör sig faktiskt om fenomen som man kan iaktta både hos sig själv och andra. De två sätten att tänka— kroppsfritt eller kroppsbundet - existerar faktiskt. Att jämföra dem innebär ingen värdering, lika litet som det innebär en värdering att konstatera skillnaden mellan exempelvis krulligt
och stripigt hår.
För den som söker konkreta exempel på översinnliga erfarenheter ur vardagslivet, kanske det kroppsfria tänkandet förefaller som ett mycket vagt och subtilt fenomen. Men det finns också upplevelser av annat slag som är mer påtagliga, och som även de kan göras av alldeles 'vanliga' människor.
/slut citat, cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
) KYREUS