Men jag tänker också på en annan ilska eller frustration som inte nödvändigtvis har med skapanderollen att göra utan mer det som Viola skrev om att vara utan tankar och idéer, "inte veta vad man vill" som lika gärna kan gälla inte veta vad jag vill göra med en alldeles ledig söndag eller för den delen inte veta vad jag vill med resten av mitt liv...
När jag gick bildgymnasium så var jag full av kreativitet, skapandet kändes meningsfullt och magiskt. När jag sedan fortsatte på konstskola så var det likadant. Men så började jag analysera mina drivkrafter, vad skapandet innebar för mig, och det visade sig att det inte alls hade ett egenvärde, utan utgjorde en stor del av min trygghet och identitet gentemot min omgivning. Jag var alltid "bra på att rita" i grundskolan och fick uppskattning för detta, och med tiden kom jag att göra detta till min identifkation och stolthet. I och med att jag såg att skapandet tjänade dessa banala syften så förlorade det sin magi. Jag fick omvärdera vad jag gjorde, och ändra mitt skapande så det fick andra funktioner.
Så jag visste vad jag ville göra med mitt liv; det var fullt av kreativitet och magi, men idag har det reducerats till övningar på samma sätt som jag spelar schack. I den mån jag skapar något offentligt så måste jag klargöra både för mig själv och andra vad det är jag vill säga. Jag kan inte drivas på av samma drivkraft som tidigare; då jag försökte leva upp till någon diffus accepterad konstnärsroll. Jag kan heller inte säga att jag skapar för min egen skull då jag har avslöjat maskineriet bakom min egen självbekräftelse. Glädjen att kunna skapa har en relation, och denna relation avgör vad det är vi finner tillfredställande att skapa. Det är fortfarande barnet som säger: "Se vad jag ritat", fast nu har vi själva tagit på oss rollen som berömmare, och vi befäster denna kritik utifrån något kulturellt sammanhang. Vi bekräftar vår förmåga, men det blir genom existentialistiska cirkelargument. Vi blir inte längre trovärdig som vår egen kritiker när vi ifrågasätter vårt omdöme, och vi vet till slut inte vad vi håller på med. Magin är borta.
Konsten måste nu bli ett redskap i vårt sökande efter magin i stället för ett utryck för magin, som nu banaliserats. Det är som att upptäcka att man älskar sin fru bara för att hon är snygg, det är banalt. Allt snack om att vi gör konst för att vi är kreativa skapande människor blir banaliserat eftersom det visat sig att detta heroiska skapande är motiverat av självbekräftelse; samma självbekräftelse vi sökte när vi tassade upp till mammas och pappas sovrum på lördagsmorgonen och visade dem en ny teckning. Vi gör det inte för att vi är "kreativa skapande människor" vi gör det för att få plats.
Hur går man vidare från detta? Jag söker genom min konst rationella förhållningssätt, på samma sätt som jag genom min tankeverksamhet analyserar min omgivning. Konsten kan bli ett intuitivt redskap när vi överkommit självbekräftelsens psykologi. Den kan fungera att klargöra dolda skickt i vårt medvetande, eller integrera vår fysik med vår tanke. Den kan vara illustrativ och klargöra idéer för andra människor. Vad jag inte kan göra är att känna samma oskuldsfulla kreativitet som förut. Jag vill göra något av värde, inte göra något för att bli värderad av mig själv och andra utifrån någon omotiverad minsta gemensamma nämnare. Eller "omotiverad" låter för existentialistiskt och bra, felmotiverad är nog riktigare eftersom jag inte tror på någon fri existentialism.
Känner ni någon människa ni respekterar så mycket att ni tveklöst kan ta beröm från den personen? Har avsaknad av detta med brist på tillit att göra i den bemärkelsen att man inte vågar, eller är det rationellt?
Finns det någon här som genomgått en liknande skaparkris och funnit sig väl tillrätta efteråt?
Johan