Hur föds idén?

Konst, musik, litteratur, film, mat/gastronomi m.m. Estetik, konstens funktion/värde, konst-teori.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 29 apr 2005 11:51

Nonstop,

Men jag tänker också på en annan ilska eller frustration som inte nödvändigtvis har med skapanderollen att göra utan mer det som Viola skrev om att vara utan tankar och idéer, "inte veta vad man vill" som lika gärna kan gälla inte veta vad jag vill göra med en alldeles ledig söndag eller för den delen inte veta vad jag vill med resten av mitt liv...


När jag gick bildgymnasium så var jag full av kreativitet, skapandet kändes meningsfullt och magiskt. När jag sedan fortsatte på konstskola så var det likadant. Men så började jag analysera mina drivkrafter, vad skapandet innebar för mig, och det visade sig att det inte alls hade ett egenvärde, utan utgjorde en stor del av min trygghet och identitet gentemot min omgivning. Jag var alltid "bra på att rita" i grundskolan och fick uppskattning för detta, och med tiden kom jag att göra detta till min identifkation och stolthet. I och med att jag såg att skapandet tjänade dessa banala syften så förlorade det sin magi. Jag fick omvärdera vad jag gjorde, och ändra mitt skapande så det fick andra funktioner.

Så jag visste vad jag ville göra med mitt liv; det var fullt av kreativitet och magi, men idag har det reducerats till övningar på samma sätt som jag spelar schack. I den mån jag skapar något offentligt så måste jag klargöra både för mig själv och andra vad det är jag vill säga. Jag kan inte drivas på av samma drivkraft som tidigare; då jag försökte leva upp till någon diffus accepterad konstnärsroll. Jag kan heller inte säga att jag skapar för min egen skull då jag har avslöjat maskineriet bakom min egen självbekräftelse. Glädjen att kunna skapa har en relation, och denna relation avgör vad det är vi finner tillfredställande att skapa. Det är fortfarande barnet som säger: "Se vad jag ritat", fast nu har vi själva tagit på oss rollen som berömmare, och vi befäster denna kritik utifrån något kulturellt sammanhang. Vi bekräftar vår förmåga, men det blir genom existentialistiska cirkelargument. Vi blir inte längre trovärdig som vår egen kritiker när vi ifrågasätter vårt omdöme, och vi vet till slut inte vad vi håller på med. Magin är borta.

Konsten måste nu bli ett redskap i vårt sökande efter magin i stället för ett utryck för magin, som nu banaliserats. Det är som att upptäcka att man älskar sin fru bara för att hon är snygg, det är banalt. Allt snack om att vi gör konst för att vi är kreativa skapande människor blir banaliserat eftersom det visat sig att detta heroiska skapande är motiverat av självbekräftelse; samma självbekräftelse vi sökte när vi tassade upp till mammas och pappas sovrum på lördagsmorgonen och visade dem en ny teckning. Vi gör det inte för att vi är "kreativa skapande människor" vi gör det för att få plats.

Hur går man vidare från detta? Jag söker genom min konst rationella förhållningssätt, på samma sätt som jag genom min tankeverksamhet analyserar min omgivning. Konsten kan bli ett intuitivt redskap när vi överkommit självbekräftelsens psykologi. Den kan fungera att klargöra dolda skickt i vårt medvetande, eller integrera vår fysik med vår tanke. Den kan vara illustrativ och klargöra idéer för andra människor. Vad jag inte kan göra är att känna samma oskuldsfulla kreativitet som förut. Jag vill göra något av värde, inte göra något för att bli värderad av mig själv och andra utifrån någon omotiverad minsta gemensamma nämnare. Eller "omotiverad" låter för existentialistiskt och bra, felmotiverad är nog riktigare eftersom jag inte tror på någon fri existentialism.

Känner ni någon människa ni respekterar så mycket att ni tveklöst kan ta beröm från den personen? Har avsaknad av detta med brist på tillit att göra i den bemärkelsen att man inte vågar, eller är det rationellt?

Finns det någon här som genomgått en liknande skaparkris och funnit sig väl tillrätta efteråt?

Johan

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 29 apr 2005 12:53

Jag kan knappast kalla det skaparkris eftersom jag inte är konstnärlig, men jag känner igen mig i vad du skriver. Jag gillar på ett sätt Mark Twains citat "If everyone was satisfied with himself, there would be no heroes" - men även detta har de senaste åren blivit ett förstoppande mantra för min del. Det handlar om detta:

Johan Ågren skrev:Konsten kan bli ett intuitivt redskap när vi överkommit självbekräftelsens psykologi. [...] Jag vill göra något av värde, inte göra något för att bli värderad av mig själv och andra utifrån någon omotiverad minsta gemensamma nämnare.


Du har en skaparvilja, jag har en hjälparvilja - same shit different name. Och så upptäcker man att man bara är en jävla attention whore, trots sina nobla (det må vara altruistiska eller konstnärliga) ideal. Vägen ut ur detta för mig var först en massa resultatlöst självpeppande (Jag är också bra och värd att ses, älskas, tralala) och sedan ett genombrott genom flera återkommande möten med taoismen där allt ANNAT istället blev lika syfteslöst som jag själv och mina egna ansträngningar.

Då hade jag äntligen kommit tillbaka till någon slags ruta ett och en ny nivå på spiralen kunde ta sin början. Det var ganska nyligen. Värderande och dömandet finns kvar där naturligtvis, men det finns också en medvetenhet om det. Nu känner jag för att återta mitt kall, inte av ideella skäl utan för att det kliar. Man kan äta för att man är hungrig eller för att vara till lags - nu är jag hungrig. Men jag ger akt på Mark Twains ord, utan att för den skull låta dem bli en boja.

S

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 29 apr 2005 15:33

Johan Ågren skrev:

När jag gick bildgymnasium så var jag full av kreativitet, skapandet kändes meningsfullt och magiskt. När jag sedan fortsatte på konstskola så var det likadant. Men så började jag analysera mina drivkrafter, vad skapandet innebar för mig, och det visade sig att det inte alls hade ett egenvärde, utan utgjorde en stor del av min trygghet och identitet gentemot min omgivning. Jag var alltid "bra på att rita" i grundskolan och fick uppskattning för detta, och med tiden kom jag att göra detta till min identifkation och stolthet. I och med att jag såg att skapandet tjänade dessa banala syften så förlorade det sin magi. Jag fick omvärdera vad jag gjorde, och ändra mitt skapande så det fick andra funktioner.

Johan


DEt låter hårt att du fråntar dig rätten att glädjas åt att du är
"bra på att rita"! Någon sorts sofisticerad jantelag?

Visst blir jag glad över att ha åstadkommit något någon annan tycker
är bra eller något som jag själv tycker blir skapligt. Jag har inte varit
speciellt aktiv, det har varit mycket sporadiskt, så jag kan bli lite förvånad
över att jag faktiskt kan åstadkomma såpass - även om det inte alls
är märkvärdigt objektivt sett, finns väl många som kan rita en gubbe
så man anar vem han föreställer....

Men det är nog ändå inte min främsta drivkraft utan det är viljan
och tillfredställelsen i att skapa - detta är ett uttryck av mig - det
här är jag, att utvidga sitt jag Men det är väl lika banalt och egotrippat.

Men när är något magiskt :?:

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 29 apr 2005 16:24

Men när är något magiskt


När man är passionerad inför något utan att man analyserar sönder det. Jag tycker det är bra att analysera sönder, och gillar inte "magi. Jo, jag gillar magi, men det är ändock självbedrägeri som man bör ersätta med rationellt agerande. Och när man blir klokare så har man inget annat val.

Johan

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 29 apr 2005 18:16

Johan skrev:Jag söker genom min konst rationella förhållningssätt, på samma sätt som jag genom min tankeverksamhet analyserar min omgivning. Konsten kan bli ett intuitivt redskap när vi överkommit självbekräftelsens psykologi.


Det låter motsägelsefullt för mig. Intuition och rationellt förhållningssätt
är väl inte riktigt samma sak?
Men konsten kan bli ett legitimt sätt att ge utlopp för ens irrationella
jag. Att med öppna ögon uppleva det "magiska", en oas där man
slipper vara klok - eller?

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 29 apr 2005 22:51

Det låter motsägelsefullt för mig. Intuition och rationellt förhållningssätt är väl inte riktigt samma sak?


Genom en ökad känslighet för sig själva intuition/lyhördhet så kan vi lära oss hur vi fungerar och våra reaktioner. Psykosyntesen ser jag som en psykologisk rationaliseringsprocess, så för mig är det inte motsägelsefullt. Jag vet att det inte är tomt "där inne" - inte för någon - det bara verkar så sett utifrån. Ta då också med i beräkningen att jag är lagd åt idealisthållet. Innåt finner vi förankringen, förnuftet och våra drifter. Med intuition avser jag något djupare än vaneimpulser.

Men konsten kan bli ett legitimt sätt att ge utlopp för ens irrationella jag. Att med öppna ögon uppleva det "magiska", en oas där man slipper vara klok - eller?


Det är mycket så ja, men det kräver också en form av dunkel, och att processen inte banaliseras. Klok ska man alltid sträva efter att vara i ordets goda betydelse, men jag tror du avser den där andra klokheten, och där håller jag med. Det är sunt att vara galen ibland, galen när sammanhanget har stagnerat, man behöver då detta för att frigöra sig och flytta positionerna.

Johan


Återgå till "Kultur - konstarterna"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster