Sen vad gäller definitioner - jag förstår inte riktigt vad du har emot dom. Egentligen borde vi ha en separat diskussion om dom också. Jag höll på att skriva en Wikartikel om definitioner (den som finns nu är kass) men det har stannat av lite - jag är lite för noggrann ocdh då blir det trist.
Men det är PRECIS detta jag försöker säga. Att bara "säga" att man älskar någon ÄR inte ett tillräckligt kriterium eller ens ett nödvändigt kriterium för kärlek, eftersom kärlek är en rörelse, kärlek är en handling. Du kan naturligtvis säga att du älskar någon och detta kan vara ett uttryck för kärlek, men denna språkutsaga uttryck alltid i ett större kärleksfullt sammanhang. Kärlek är en ömsesidig interaktion. Hat och sadism är inte kärleksfulla handlingar, eftersom dessa handlingar har sin rot i att människan delar upp sin upplevelservärld i ett subjekt som älskar sig själv och ett objekt som subjektet manipulerar. I kärlek finns bara ett subjekt ELLER ett objekt (subjekt och objekt begreppen blir således meningslösa när man försöker närma sig att prata om kärlek)Föreställ dig t ex en relation där den ena parten säger sig älska den andre men den andre bara svarar med hat och sadism. Är det verkligen kärlek denne visar den andre, eller är det nåt annat?
Visst, jag är helt med på att ord måste följas av handling -det är ju självklart.
Jo, och gränslös kärlek är att upprätthålla denna känsla bortom alla gränser. Jag säger inte att detta är något man gör i en handvändning, jag själv har problem med det, men jag vet att det är möjligt, även om jag själv mått väldigt till och från och känt ett behov av att förlösa min frustration på andra, så känner jag inte så nu. Jag erkänner att jag i det förflutna ibland tappar min känslomässiga kontroll, men detta är inget jag längre fördömmer. Jag är en människa, jag är begränsad, jag kan inte vara perfekt. Men.Kärlek är för mig en frisk känsla, men det här är ju en sjuk känsla: en frisk individ lämnar en människa som bara behandlar en illa tillbaka.
Poängen är, om att man inte ger upp (dvs förkastar alla definitioner på kärlek) och accepterar att kärleken är gränslös, så kommer andra mekanismer sättas in i spel, man kommer i vardagen hela tiden gå runt och beräkna vad man kan få ut av människor, om ens kärlek är "värd" att lägga på andra människor, ett slags emotionellt snålhetsresonemang, precis som att kärlek är en resurs som är begränsad. Du kan teoretiskt i hela ditt liv vara öppen, sympatisk och empatisk mot alla människor du i vardagen träffar. Dock uppstår kanske kaotiska situationer då du kommer behöva dra gränser för att själv överleva, men poängen är, att eftersom du själv är en människa som hela tiden är gränsöverskridande, så kommer du inte gripas av primala, psykotiska överlevnadsmekanismer, och vara berädd att döda andra för att överleva. Du kommer vara mycket lugnare. Denna process är mycket svår att förklara.
Men erkänner man inte att den gränslösa kärleken existerar så kommer man spela efter en slags instrumentell vardagscynism, både gällande fysiska resurser, dvs direkt begränsade faktorer OCH psykologiska. Problemet med denna instrumentella vardags-kärleks-cynism är att den själv som har resonemanget blir väldigt psykologiskt sluten, och extremerna uttryck i världsfrånvändhet, bitterhet och cynism.
Jag erkänner att jag i många sammanhang ofta kännt denna världfånvändhet och bitterhet, som har uttryckt sig i perioder till och från i mitt liv, och speciellt över min samhällsroll jag födds in i, men, senaste veckorna har jag mer och mer kommit att accpetera min roll (genom att inte acceptera att jag inte kan göra något åt mitt sociala arv, som jag tidigare skämdes för, och efter det inte acceptera att livet är kört, jag har alla möjligheter i hela världen att bli rik om jag vill det)
Bra, bra. Jag antar att om man är med en person man litar på helt, som man vet inte kommer svika en, så kan man älska den andre "villkorslöst"; man kan ge upp sina "emotionella snålhetsresonemang", men det är bara för att den andre redan tidigare visat sig värdig denna villkorslösa kärlek . Kärleken är alltså inte villkorslös, om man med villkorslös räknar in personer som masochisten som ger sig för sadisten, men den är villkorslös om man menar att man "vilar som ett barn hos Kristus", för en som visat sig värdig . Förstår du vad jag säger?
Egentligen tror jag inte att kärlek har så mycket gemensamt med mer eller mindre mystiska upplevelser, som du beskriver längre ner. Mysticism är nåt annat, nåt vänt mot sig själv, medan kärlek är en social aktivitet.
