CENSUR vs FRIHET?

[Avantgardet]

Censur är befogad därför att den är obefogad. Konsten, livet, behöver motstånd för att utvecklas och bli synlig, synligt. Bl.a. censur kan erbjuda ett sådant motstånd. Ju mer obefogad, desto större motstånd att övervinna. Utan motstånd stagnerar livet, konsten. Alternativet till utveckling är inte status quo utan stagnation och upplösning. Men hela tiden är varat närvarande i rörelsen, utvecklingen, för att skapa den elementära kontrast som gör skapande och upplevande möjliga.

"Point taken", men jag tror att förändring är omöjlig att förhindra. Stagnationen är en chimär, alla situationer är fullkomligt unika. I mina ögon är det helt enkelt en olycklig och obefogad uppdelning. Jag ser absolut inget ont i att upplösa villfarelsen. Konsekvensen av censuren är att konsten begränsas till vissa uttrycksformer - antingen gränsöverskridande eller konformitet (snäv dialektik).

Analogt har vi begreppet "makt", det finns inte "maktpositioner" och "maktlösa positioner" för i slutändan så är det varje enskild individ som själv väljer sina handlingar (och välja sina handlingar måste de fortgå med att göra även om inga order delas ut - det är ofrånkomligt).

I mer modern (postmodern) estetik talar man ibland om konst som blott och bart "atmosfärer" eller "stämningar" och  sådana går inte förlorade, inte ens om alla färger tillåts.

[Algotezza]

Censur är befogad därför att den är obefogad. Konsten, livet, behöver motstånd för att utvecklas och bli synlig, synligt. Bl.a. censur kan erbjuda ett sådant motstånd. Ju mer obefogad, desto större motstånd att övervinna. Utan motstånd stagnerar livet, konsten. Alternativet till utveckling är inte status quo utan stagnation och upplösning. Men hela tiden är varat närvarande i rörelsen, utvecklingen, för att skapa den elementära kontrast som gör skapande och upplevande möjliga.

"Point taken", men jag tror att förändring är omöjlig att förhindra. Stagnationen är en chimär, alla situationer är fullkomligt unika. I mina ögon är det helt enkelt en olycklig och obefogad uppdelning. Jag ser absolut inget ont i att upplösa villfarelsen. Konsekvensen av censuren är att konsten begränsas till vissa uttrycksformer - antingen gränsöverskridande eller konformitet (snäv dialektik).

Ja, förändringen är oundviklig, plus att sättet att förändras också förändras. Utvecklingskurvan på den tvådimensionella planschen viker plötsligt av rakt ut i betraktarens rum... Vilket innebär att tidens sanningsprocess också tar sig uttryck, vägar, former vi ej kan förutsäga... "Eviga sanningar" tar en ände med förskräckelse/förvåning/glädje...

Analogt har vi begreppet "makt", det finns inte "maktpositioner" och "maktlösa positioner" för i slutändan så är det varje enskild individ som själv väljer sina handlingar (och välja sina handlingar måste de fortgå med att göra även om inga order delas ut - det är ofrånkomligt).

Delvis väljer man sin roll, sin attityd till tillvaron: maktlöst offer eller en med  full koll eller som delvis makt/maktlös. Är makt över andra intressant bara om man saknar makt över sig själv, sitt tänkande, sitt liv?  Eller är makt intressant därför att man "vill göra en skillnad", "sätta spår i historien", "påverka utvecklingen", "förverkliga sina idéer"...? Man vill helt enkelt ha något "att visa fram" att man gjort när man femtioårskrisar?

I mer modern (postmodern) estetik talar man ibland om konst som blott och bart "atmosfärer" eller "stämningar" och  sådana går inte förlorade, inte ens om alla färger tillåts.

Men är inte atmosfärer/stämningar i sig rätt flyktiga? Fast de får förstås fler dimensioner, större djup, ju fler färger, nyanser och skuggningar som tillåts eller som man erövrar...

A

[* KYREUS *]

Sk atmosfärer och även stämningar är inte nödvändigtvis flyktiga. Stämningen i tex GUERNICA av Picasso kan göra en människa till pacifist  :roll: för livet - mig tex; vilket är fallet.


                        (c) KYREUS

[Avantgardet]

Ja, förändringen är oundviklig, plus att sättet att förändras också förändras. Utvecklingskurvan på den tvådimensionella planschen viker plötsligt av rakt ut i betraktarens rum... Vilket innebär att tidens sanningsprocess också tar sig uttryck, vägar, former vi ej kan förutsäga... "Eviga sanningar" tar en ände med förskräckelse/förvåning/glädje...

Men om vi tänker på det, medför inte detta att konsten är tvungen att förr eller senare upprepa sig själv? Resultatet blir, som jag förstår det, en konst som lever på lånad tid. En hel rad digitala "antingen/eller" där konsten hela tiden håller till höger och går runt i cirkel. Nej, släpp konsten fri! Detta kan endast göras genom att ta livet av den.

Delvis väljer man sin roll, sin attityd till tillvaron: maktlöst offer eller en med  full koll eller som delvis makt/maktlös. Är makt över andra intressant bara om man saknar makt över sig själv, sitt tänkande, sitt liv?  Eller är makt intressant därför att man "vill göra en skillnad", "sätta spår i historien", "påverka utvecklingen", "förverkliga sina idéer"...? Man vill helt enkelt ha något "att visa fram" att man gjort när man femtioårskrisar?

Möjligtvis kan det vara så, men som jag ser det är detta ytterligare en chimär. Påverkan är ofrånkomlig - karma om du så vill. Befria konstnären! Detta kan endast göras genom att ta livet av honom/henne.

Men är inte atmosfärer/stämningar i sig rätt flyktiga? Fast de får förstås fler dimensioner, större djup, ju fler färger, nyanser och skuggningar som tillåts eller som man erövrar...

Jag misstänker, eller har på känn, att "ärlig" konst endast kan komma till stånd genom att konsten slipper befinna sig i spänningsförhållandet mellan det tillåtna och det icke-tillåtna (enkelfilig raksträcka: framåt eller bakåt).

Flyktiga är de, men inte flyktigare än ord eller begrepp är. Idealiteter som kan reproduceras i det oändliga (huruvida de är "identiska" är mindre viktigt, därom tvista de lärde), om de ses som artefakter. Konsten (livet) har redan begränsningar (naturlagar) det är egentligen överflödigt att begränsa den mer - en naturlig avgränsning kommer dock ALLTID till stånd hos konstnären själv, vilket är ytterligare en anledning att inte pålägga ytterligare begränsningar (konstnären är självcensurerande per automatik).

[* KYREUS *]

Hur ser du på den amerikanske fotografen SALLY MANNS.??

Hon har tex dels fotat sin barn som små och nakna,
och förstås ställt ut nakenbilderna,
dels nyligen fotat "decaying corps"
alltså lik som ligger och ruttnar ute i naturen hos Rättsmedicinare i USA, vilka studerar just - ruttnande lik....

                   (c) KYREUS

[Algotezza]

Ja, förändringen är oundviklig, plus att sättet att förändras också förändras. Utvecklingskurvan på den tvådimensionella planschen viker plötsligt av rakt ut i betraktarens rum... Vilket innebär att tidens sanningsprocess också tar sig uttryck, vägar, former vi ej kan förutsäga... "Eviga sanningar" tar en ände med förskräckelse/förvåning/glädje...

Men om vi tänker på det, medför inte detta att konsten är tvungen att förr eller senare upprepa sig själv? Resultatet blir, som jag förstår det, en konst som lever på lånad tid. En hel rad digitala "antingen/eller" där konsten hela tiden håller till höger och går runt i cirkel. Nej, släpp konsten fri! Detta kan endast göras genom att ta livet av den.

Konsten som Fågel Fenix?

A

[Avantgardet]

Hur ser du på den amerikanske fotografen SALLY MANNS.??

Hon har tex dels fotat sin barn som små och nakna,
och förstås ställt ut nakenbilderna,
dels nyligen fotat "decaying corps"
alltså lik som ligger och ruttnar ute i naturen hos Rättsmedicinare i USA, vilka studerar just - ruttnande lik....

Känner inte henne eller hennes konst, dock tycks det vara symptomatiskt (i mina ögon) för den här enkelriktade tabubrytande konsten, den har liksom ingen annanstans att ta vägen. Diskursen kretsar helt kring tillåtet och otillåtet - som att våra uttryck skulle gå att bunta ihop i två så snäva kategorier. Det blir då den naturliga följden. Att formulera ett tabu är att göra vägarbetet, det är att styra diskursen i den riktningen.

Konsten som Fågel Fenix?

Ut ur askan, in i elden? Kanske bör vi i detta fall hävda att döden inte finns, det är inget mirakel, det är bara en skendöd.

[Algotezza]

Konsten som Fågel Fenix?

Ut ur askan, in i elden? Kanske bör vi i detta fall hävda att döden inte finns, det är inget mirakel, det är bara en skendöd.

Skendöd - går på räls till nästa station...?

A

[Avantgardet]

Ja man undrar ju ibland varför inte Dante bara tog transinfernaliska järnvägen, det är så här ett versepos skenar iväg.

[mianyckelpiga]

Konsten är redan fri, det är det underbara!

Att skapa är att ta livet av sig själv, varje gång!
Det är inte jag som uttrycker mig, det är något som vill uppstå genom mig.
Och, varje gång blir jag lika häpen när det händer..

Konsten är en sak mellan konstnären och konstverket, vad sen omgivningen anser, tabubelägger eller censurerar har inget med konsten att göra.
Den lever sitt eget liv, i frihet .

[Avantgardet]

Precis som vi.

Den bästa konsten får man, den skapar man inte. Ibland är vi bara verktyg åt oss själva, som när man knullar på riktigt. Är liknelsen för grov? Nej, jag tror inte det, konst är så intimt när det händer, även om ingen tittar, och det är väl just då den är som bäst. Jag hatar att blöda på beställning för publik. Jag har ett eget liv också!!! Hur många känner mig, hur många fattar vad jag säger (deep down)? Om jag överlämnar mig själv i era händer, vad har jag då för garantier? Så det blir charaderna som talar sitt tydliga språk, köp en livsstil, bli nån annan än den du är som bäst, vänd taggarna utåt, gör dig till och göm dig, göm mig, stoppa in dig själv i gylfen. Och brunnen sinar, man står där tom, helt ihålig, och ekar sina bästa stunder på repris - som vägrar komma tillbaka, som en slapp kuk. Men en gång hade jag ord, en gång hade jag toner. Köttet bränns från kroppen, och jag kliver ut ur livet som en vålnad. Ser ni mig på scen så ser ni ett förkolnat skelett, är det verkligen det ni vill se? Ett partytrick för pengar? Ett skämt! Jag vill inte bli alkoholiserad på grund av jobbet!!! Jag vill inte sjunka till den nivån!

Men ta av mig, ta av allt jag är och äger. Fast ge mig pengar, vad tror ni att jag är? En hora? En present är en present, en present i tredje led, TACK GUD!

[mianyckelpiga]

Jösses!

Du har fortfarande dina toner och ord, eller hur?

Ibland kanske vi måste "gå sönder" för att komma vidare..

[Avantgardet]

Har jag?

Hon lyssnar så nära mitt bröst att hon kan höra mina andetag. Men vi väljer det hela tiden, att vara människa, att leva...varje gång vi släpper ifrån oss våra tankar, våra "jag" i bilder. Mina utforskningar av varat, och de hemligheter det röjer, det är min väg, som jag lunkar fram i sävligt tempo. Vilken tar andra?

Där har vi konstens dilemma, likväl som livets/handlingens. En handling eller upprepning? Men för att säga samma sak på annat sätt: avkonstla konsten. Det är en del av livet, kan vi inte slippa sära på dem, och tränga in med våra föreställningar som dreglande hundar: hungriga och vilda, ge oss köttet! Ge oss mening, ge oss nåt att glömma bort oss själva i. Ge oss idoler, avgudar, nåt att gömma våra skygga kroppar bakom - fikonlöv. Effektivitet och lönsamhet skall råda, produktionens dogm. Det där det säljer, massproducera, massproducera! Snäva av livet, fort, vi spiller ut över kanten! Varför tänka själv när det går köpa tankar?

[Avantgardet]

Men visst är jag allt för ung för att ha tonat ut.

Får jag väl hoppas. Men jag vet inte vad konst är, om det inte är en del va mig. Nånting mellan mig och min gitarr, ett möte mellan människor, ett möte med existensen. Kan göra det på mitt sätt, eller någon annans. Censuren är någon annans, avgränsningen är min egen - att göra det bästa man förmår av situationens tillgängliga medel (är det essensen månne?). Släktskapet estetik och etik tål att tänkas på...

[mianyckelpiga]

Vet inte heller vad konst är i allmänhet, men jag vet vad det är för mig, just nu.
Magi, obegripligt, och underbart!

Timmar med att försöka göra mig till. Färgblandningar som inte funkar. Former som inte vill samtala. Duken alltmer skitig och halvdöd..
Och så..när jag börjar kapitulera, slutar anstränga mig..
Former dyker upp. Oväntade färgklanger ropar "här är vi!", "vi vill ha ett
stråk av ljusockra mellan oss!"

Mamma Mia! Nu gäller det att hänga på! Nu spelar det inte längre någon roll om målningen blir bra. Det viktiga är processen, att våga följa med,
och då blir det bra, det kan inte undvikas. Däri ligger magin!
Målningen talar om vad den vill bara jag tar språnget..

I min ungdom var jag så himla fixerad vid att det var JAG som målade och jag skrek efter bekräftelse. Jag visste att jag var begåvad och det gjorde mig ännu kaxigare.
Då var det mer som terapi för mig, absolut inget fel i det, men det är skönare att skapa nu  *yeah*  

Musiken..mmm
du lyckans gullgosse som har den!