CENSUR vs FRIHET?

[* KYREUS *]

Läser en kommentar i Svenska Dagbladet 5/2 som tangerar våra diskussioner. Citerar här Karin Ström -

"Det sägs att de flesta låtskrivare har en period på några år, då de skriver sina bästa låtar, och sen blir de inte lika bra längre...........
.../Karin fortsätter/...
Jag har en egen (bokstavligen står det 3:e) teori:
Brist på censur.
I början av sin bana är låtskrivaren hela tiden osäker på om det som producerats är total dynga eller faktiskt helt ok.
Detta lägger sig som en våt matta
av självcensur
över hela arbetsprocessen,
vilket gör att bara det bästa släpps igenom.
Men efter ett par plattor med bra försäljningssiffror
och utsålda turneer, börjar artisten luta sig tillbaka och tänka
´jag kan ju det det här ´.

Då släpper självcensuren och ut kommer dynga.
För alla artister gör en massa dålig musik, också, som de är
smarta nog att hålla för sig själva. Tills en dag när när de slutar
vara oroliga för att vara dåliga.

Många förbannar prestationsångest, självcensur och osäkerhet -
men det är förmodligen några av de viktigaste verktygen
i skapandeprocessen."

/Nu undrar jag: håller vi med???/      (c) KYREUS

[Algotezza]

Kalla det självkritik/självdistans i stället. Något mycket nyttigt som jag ibland saknar. Men det är en faktor som höjer kvaliten på det man skapar. Oftast - om den inte blir helt förgörande. Och övergår just i självcensur.

A

[Avantgardet]

Jag håller inte med om hennes analys. Jag tror snarare det är produktionens effektivitetskrav som sänker nivån, inte artistens egen självcensur.

Sen är gränsen hårfin mellan självkritik och självcensur. Mest önskvärt är ju att ha de, inte bara konstnärer utan också människor i allmänhet, som saknar behovet att censurera sig själva.

[* KYREUS *]

Liksom du är jag skeptisk till analysen i Svenska Dagbladet. Först är den starkt generaliserande, sen glömmer hon det du tar upp: de kommersiella producenternas sk effektivitetskrav visavi artister. Tänker på dogmafilmer vs kommesiella storproduktioner från Dollywood. Eller: artister på Capitol, Sony - och allt vad de stora internationella skivbolagen heter vs små, oberoende musikproducenter.

För mig är något av det mest de-generande ang konstnärlig produktion: MONEY. The Dollar Dilemma osv.
Ett exempel: att se tex amerikanske filmkritiker börja analysen av ett storverk med hur många miljoner den dragit in...Som om DET vore ett fucking kvalitetsmått. Typ.

                                                    (c) KYREUS

[Avantgardet]

Helt riktigt. Fast det är ju ingalunda förbehållet amerikanska filmkritiker enbart, ta fenomen såsom "hit"- eller "topplistor" som vi ser överallt. Det mesta av det bästa sållas bort i mediabruset för att det saknar de försäljningssiffror som står som garant gällande kvalitetssäkring av produkten för en kår av klåpare till kulturkritiker. Visste de bättre skulle de skämmas!