uppsats

Konst, musik, litteratur, film, mat/gastronomi m.m. Estetik, konstens funktion/värde, konst-teori.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Apollinaire
Inlägg: 71
Blev medlem: 23 aug 2004 21:47
Ort: Stockholm
Kontakt:

uppsats

Inläggav Apollinaire » 18 sep 2005 12:07

Hej!

Jag har på sista tiden deltagit ganska mycket här på konstforumet och försökt redogöra för min syn på konsten. Jag tycker att det är ett otroligt fascinerande ämne och är glad att så många orkar diskutera med mig (det är ovanligt). Jag tänkte att jag skulle lägga in diskussionsdelen av en rapport jag skrev om Jackson Pollock här, för att kanske kunna förtydliga mitt budskap ytterligare. jag skrev den här för ett halvår sen, medan jag fortfarande gick på gymnasiet, så ambitionsnivån är inte så hög, och om jag läser igenom det kommer jag säkert själv att finna brister.
Men jag tror ändå att den kan ge något tilld e som läser den.

Here you go:


”Out of a sense of being trapped and limited by symbols comes the thesis that the extent to which thought and emotion are tied to symbolism is the measure by which absence fills the inner world and destroys the outer world.” (Zerzan, Running on emptiness, 2002)

Kan man se Pollocks konstnärskap som en kritik av civilisationen som sådan? Det är uppenbart att han själv tog avstånd åtminstone från civilisationen så som den manifesterade sig i efterkrigstidens västvärld, genom att söka sig till världsåskådningar som var fientligt inställda till den, så som kommunismen och teosofin. Men kan man i Pollocks målningar utläsa en kritik av civilisationsfenomenet som sådant? Kan man föreställa sig att han i själva verket tog avstånd från civilisationens krav på symbolism och representation, så som de beskrivs i de ovan citerade raderna av den nutida primitivisten och anarkisten John Zerzan? Åtminstone Zerzan själv anser detta, då han i sin bok Running on Empiness (2002) framställer den abstrakta expressionismen som modernismens sista försöka att bekämpa de företeelser i sin samtid som kom att utgöra grunden för postmodernismen och som först (och kanske tydligast) kom att manifestera sig i popkonsten.

Personligen anser jag varje försök att tolka en viss konstform bör ses med bakgrund mot hela konstens historia. Konst i sig är en strävan mot sin egen upplösning så som begreppssfär och tillträde så som helhetssyn på världen, och varje konstnärlig yttring utgör en manifestation av något grundläggande hos människan. När en ny konstform eller riktning inom konsten lyfts fram är det inget annat än ett finger som pekar på ytterligare en aspekt av det mänskliga livet, och vad konsten säger är att denna aspekt kan betraktas som konst i sig. Själv konstverken är inget annat än hjälpmedel designade för att underlätta förståelsen av detta. I sig är ett konstverk värdelöst, men med bakgrund av vad det speglar hos människan är det viktigt, om inte livsviktigt.

Försök att uppnå kunskap manifesterar sig hos människan i en variabel olika uttryck. Olika sätt att se på världen utgör olika sätt att uppnå kunskap om världen. Den vetenskapliga världssynens metod är att försöka destillera det per definition sanna ur tillvaron; den religiösa världssynens metod är att sätta upp ett antal principer som världen tolkas ur a priori (”Gud är, därför är världen a och b” istället för ”Världen är a och b, därför är Gud”); Den konstnärliga världssynen är ett försök att, i enighet med Wittgensteins teori om det osägbara, säga just det som är med ord osägbart. Konsten betonar inte det sanna i tillvaron, utan det absurda. Men alla de olika sätten (de som jag nämnt här och de som jag inte nämnt här) är olika sätt att uppnå insikt om världen. Inte nödvändigtvis insikt i form av sanning, så som är vetenskapens metod (insikt förväxlas idag lätt med sanning därför att den vetenskapliga världssynen är den idag förhärskande synen på tillvaron).

Den konstnärliga världssynen vill få oss att förstå att insikt kommer i form av upplevelser, och att vi måste lära oss att närma oss upplevelsen av Tillvaron (eller Varat, som Heidegger hade uttryckt det, om jag har förstått honom rätt) på ett sätt som inte förvränger upplevelsen.

Att kommunicera vidare en upplevelse med hjälp av symboler är just en sådan förvrängning av upplevelsen, och det ligger i språkets inneboende problematik att det är felbart. När vi lär oss att använda språket sker det ostensivt, dvs. ett fenomen pekas ut och uppmärksammas med hjälp av gester eller ljud, varpå fenomenets namn (dvs. ordet som ska läras ut) repeteras. När en mor ska lära sitt barn innebörden av ordet stol, pekar hon helt enkelt på en stol och säger ”stol”. På detta vis lär sig barnet vad en stol är, men i den här processen ligger en osäkerhet. Vad är det som säger att barnet, när den ser föremålet modern pekar på, verkligen betraktar det på samma sätt som sin lärare? ”Stol” kan för barnet lika gärna få innebörden av ett föremål med en viss placering i rummet, ett föremål med en visst färg osv. Språket (både dess ord- och bildmässiga aspekter) är därför osäkert till sin natur, och det är på det vi bygger vår civilisation, och mycket av vår konst.

Är det, när Pollock skapar konst i total avsaknad av några som helst avsiktliga symboler, ett avståndstagande från detta sätt att kommunicera en upplevelse? Vill han säga till oss att det är upplevelsen i sig som är det viktiga, inte att den uppfattas på samma sätt av samtliga betraktade (så som civilisationen kräver)?
Jag tror det.

Min uppfattning är att Pollocks bidrag till att göra den konstnärliga världssynen mer komplett (dvs. att ta den ett steg närmare Kandinskys Gesamtkunstwerk) är den att han lägger fram själva upplevelsen som sådan som ett föremål för det konstnärliga perspektivet. Medan exempelvis de romantiska konstnärerna lägger fram vissa aspekter av naturen som något i sig konstnärligt, lägger den abstrakta expressionismen fram upplevelsen. Den lär oss sättet på vilket vi ska närma oss tillvaron, inte vad i den eller varför vi ska göra det.

Att vara konstnär är att i sig själv utmana den världssyn man har fötts in i, nämligen den av civilisation och den av (åtminstone nu för tiden) vetenskap. Man närmar sig, genom det konstnärliga utförandet, sin tillvaro ur ett annat perspektiv än vad ens omgivning påbjuder och lär sig att betrakta världen, eller åtminstone isolerade företeelser i den, på ett nytt sätt, på Pollocks sätt. Konsten lär oss att le åt upplevelsen så som vi som individer upplever den, inte så som vi som delar av en civilisation på branten av förgörelse upplever den.
När till slut den konstnärliga världssynen innefattar varje aspekt av tillvaron, så väl den objektiva (förmodernistisk konst), den subjektiva (modernistisk konst) som den relativa (postmoderistisk konst), kommer den kanske också att göra sig gällande i mycket större grad än vad nu är fallet.
Zerzan förkastar i Running on Emptiness den postmoderna konsten i allmänhet, och popkonsten i synnerhet, som ett torftigt och intetsägande speglande av sin på förhand dömda samtid: ”As Octavio Paz saw in 1973, Pop Art is not a figure in a vision, but a mannequin in a department store. The commercial images of Warhol and the rest are unmistakably tied to the oppressive set-up whose understanding it rules out. It is their objective of totality that gave Action painting, according to T.J. Clark (1990), both it’s fierceness and it’s sensuousness. While the likes of Pop Art come and go as trivial consumption, the valiant, life-affirming effort of Abstract Expressionism will endure and inspire.”

Jag är böjd att hålla med Zerzan om många de ståndpunkter och iakttagelser han lägger fram i sin bok, men här måste jag dessvärre invända. Inte mot att den abstrakta expressionismen är ”valiant” och ”life-affirming”, utan mot att popkonsten inte spelar en roll i den konstnärliga visionen. För även om popkonsten är en produkt av det samhälle Zerzan vänder sig mot med väldig kraft, är den likväl en del av den ständigt växande konstnärliga helhetssynen. Och även om postmodernismen vänder sig mot varje försök att greppa världen och tillvaron som en helhet, utgör den en del av den konstnärliga helheten. Skillnaden mellan den moderna och den postmoderna konsten är helt enkelt den att den postmoderna konsten speglar en värld som den rådande världsåskådningen, vetenskapen, inte är kapabel att greppa som en helhet. Den postmoderna konsten är, tvärt emot vad Zerzan anser, ett utmärkt sätt att infoga även de relationella aspekterna av vår tillvaro i den konstnärliga helhetssynen, och därmed utgör även den ett mycket reellt hot mot civilisationen, i och med att den konstnärliga helhetssynen förnekar värdet av allt det civilisationen står för: nämligen behovet av ackumulering, av inlåsandet av upplevelsen i en form den till sin natur är främmande inför, i syfte att skapa en konsensusuppfattning av tillvaron bland människorna.

Sammanfattningsvis, på vilket sätt bör man betrakta Pollocks konstnärliga strävan? Kanske som ett motbevis till Nietzsches föreställning om att den enda konstformen som förmår fånga upplevelsen som sådan, utan att förvränga den, är musiken? Ur det perspektivet kanske man kan tänka sig att betrakta Pollocks måleri som färgbaserad musik.

Återgå till "Kultur - konstarterna"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster