Konstens syfte

[johannes]

Hej endel kanske har sätt mitt inlägg under sektionen "hjälp" Det är så att jag arbetar med en motevering till devärse konstskolor i Sverige (Högskole nivå) texten har utväcklats endel med hjälp av främst (popjimmy) som kom med ett par väldigt bra förslag.

Jag hoppas på att kunna starta en diskution med hjälp av mina påstående för att fortsätta utväckla min text.

MOTEVERING

Min definition av konst och konstens syfte.
Konst idag har blivit ett otroligt brett ämne som borde vara uppdelat i fler tydligare kategorier. Om jag skulle ge mitt område ett namn skulle det förmodligen bli något som har med naturen, skönhet, och andlighet att göra kanske ”sublim konst” men det skulle förmodligen låta för ambitiöst.

Naturen,
Naturen borde vara något som konstnären uttrycker och alltså inte efterbildar. På så sätt att han sublimerar det som tilltalar han själv.

Andlighet,
Den andliga nivån av ett verk bör tala om hur djupt konstnären har blickat in i det föremål varpå han har haft sin uppmärksamhet riktad. Och på så sätt förmedla en omätlig och bottenlöst känsla till sin publik.

Skönhet,
Skönheten bör inte vara där för något dekorativt utan dens syfte bör vara att ”uppfostra” människorna att uppfatta den. Konstnären bör göra detta genom att separera den från sin omgivning, och förtydliga det som han anser är missuppfattat eller för andra osynligt.

Min syn på konsten idag,
Jag försöker ständigt följa och förstå de senaste i konsten. Tyvärr måste jag erkänna att jag oftast lämnar de samtida utställningarna med en viss tomhetskänsla.
Det verkar saknas ett intresse i att förmedla något till den allmänna publiken. Bör inte konst vara det universella språket som talar även till den obildade?

Kanske är detta ett fenomen som alltid existerat, och ändats tiden avgör vad som får leva kvar för eftervärlden.

Vänliga hälsningar
Johannes

[PopJimmy]

För att krångla till saker för dig:

Jag ser konstens syfte som att uttrycka eller göra ett avtryck i form av ett verk som kommunicerar konstnärens medvetande, alltså konstnärens förhållningstätt till ett objekt, alltså en upplevd företeelse/form.

Konstnären ger alltså uttryck för hans världsbild/plattform, men denna plattform syns aldrig i verket, utan endast dess "symptom". Konstnären är ett subjekt, dvs en plattform som förhåller sig till en upplevelse eller ett filter som filtrerar/definierar upplevelsen. Det konstnären ger uttryck för är alltså inte hans plattform, utan hans förhållande till det plattformen kontrasterar, den produkt som återstår efter filtreringsprocessen. Verket är alltså en produkt som avbildar de medvetandeprodukter som återstår efter att sinnesintrycken blivit filtrerade av subjektet.

Konst är ett uttryck för kreativitet, som är en rörelse mellan kaos och ordning, och då kreativitetens mål är nå högre komplexitet. Konstnärer är traditionellt sätt lagda åt det kaotiska lekfulla hållet, de avskyr ordnade människor. Konst handlar precis som filosofi om att definiera komplexa gränser/former ur kaos.

Konst är även kommunikation, och all kommunikation sker från subjekt (avsändare) via objekt (medel/modalitet) till subjekt (mottagare), och eftersom verket kan leva kvar som objekt även fast konstnären är död, så betyder detta att vi kan sätta sig in i konstnärens medvetande, om åskådaren har förståelse för det sammanhang konstnären verkade i.


Hur är det med konsten idag? Är konsten, precis som filosofin; död? Vissa kanske hävdar det, andra inte, men jag personligen ser en utväg. Denna utväg är integral konst/filosofi. Med integral konst ser jag det som att konsten blir fri. Denna frihet innebär inte att ska vända och vrida på konventioner för att bryta oss fria från dem, utan integral filosofi innebär att det finns flera sätt att förhålla sig till objekten, upplevelsen av verkligheten och att alla sätt att förhålla sig är okej, eftersom dessa förhållningsätt bara är ett uttryck för hur vi är och hur långt vi nått i våran egna utveckling. Det handlar om att våga vara autentisk, hur än vårat förhållningsätt må vara.

Ett smakprov av en integral analys av den postmoderna konsten:

Every worldview has its pathological expressions. The rational worldview’s most notorious is “Cartesian dualism” -- subject split from object, mind divorced from nature -- a dualism against which, it seems, every thinking person of the last three hundred years has vocally declared war. But the postmodern, integralaperspectival stance is not without its own major aberration, known generally as “aperspectival madness,” the insane view that no view is better than another. Starting with the noble proposition that all of the multiple perspectives are to be treated fairly and impartially (“pluralism and rich diversity”), postmodernism slides, in its extreme forms, into the insidious notion that no perspective whatsoever is better than another, a confusion that results in complete paralysis of will, thought, and action. Madness it is indeed: it claims no view is better than another, except its own view, which is superior in a world where nothing is supposed to be superior at all. And worse: if no view is better than another, then the Nazis and the KKK are on the same moral footing as, say, art critics.

“Aperspectival madness” might fairly well describe much of the last two decades of art, art criticism, lit crit, and cultural studies. Irony is one of the few places you can hide in a world of aperspectival madness -- say one thing, mean another, therefore don’t get caught in the embarrassment of taking a stand. (Since, allegedly, no stand is better than another, one simply must not commit -- sincerity is death). So skip sincerity, opt for sardonic. Don’t construct, deconstruct; don’t look for depth, just hug the surfaces; avoid content, offer noise -- “surfaces, surfaces, surfaces is all they ever found,” as Bret Easton Ellis summarized the scene.

* * *

The reason that art in the postmodern, existential world has reached something of a culdesac is not that art itself is exhausted, but that the existential worldview is. Just as rational modernity previously exhausted its forms and gave way to aperspectival postmodernity, so now the postmodern itself is on a morbid death watch, with nothing but infinitely mirrored irony to hold its hand, casting flowers where they will not be missed. The skull of postmodernity grins on the near horizon, and in the meantime, we are between two worldviews, one slowly dying, one not yet born.

Läs mer här: http://wilber.shambhala.com/html/misc/tosewo.cfm/


Jag ser mig som sagt inte som någon konstnär, även fast jag sysslar med många kreativa sysslor som musik och speldesign.

Ja, detta var mina personliga små reflektioner.

[johannes]

Popjimmy

Även om du inte är konstnär så vet du otroligt mycke om konst. Var väldigt givande att läsa ditt inlägg.

Ok man skulle kunna säga att konstnären är spegeln som reflekterar "naturen" i betraktarens ögon.
Och det stora syftet om man ser det från mänskligheten, måste ju vara att på så sätt lära människorna att upfatta sin "miljö" vilket konstnären bör göra genom att förstärka tex vad naturen uttrycker.

Nu ska jag läsa Ken Wilber essä.

Tack för ditt inlägg
Johannes