Varför blir konstnärer extremister?

[Stefan]

Det är ju en gammal klyscha att kända konstnärer har extrema politiska åsikter (de är kommunister, nationalister, elitister, you name it). T ex förföll en sån som Dostojevskij till en billig rysk nationalism parad med en rejäl dos antisemitism. Ingen vidare sofistikerad hållning. Även flera andra författare, som Hamsun, har haft nationalistiska sympatier.

Listan på författare som haft tämligen grovhuggna extrema västeridéer kan göras lång och jag ska inte rabbla namnen här.

Man slås inte endast av att idéerna är extrema utan också av att de ofta är så banala för människor som annars har så sofistikerade idéer. Det verkar som om många författare endast kan vara sofistikerade så länge det handlar om att RESONERA och GESTALTA (som man gör i en bok), men när det handlar om att rekommendera ett HANDLINGSSÄTT (som man gör i politiken) blir de banala.

Vad beror detta på?

[Angelina]

"Why try to fit in, when you were born to stand out."
X-men

Jag vet inte varför du upplever deras resonemang som banala. Man kallar ofta andras idéer för banala när man vill framhålla sin egen förträfflighet.
Eller är det så enkelt att det skrämmer dig?
Försöker bara lista ut din motivation till posten.

Kan du ge exempel på några särskilda extrema förhållningssätt som du finner banala?

[Stefan]

Well, ta t ex Dostojevskij som såg allt europeiskt (särskilt det franska) som sämre än det ryska, som ogillade polacker, och allra mest judar. I linje med tidsandan ansåg han att ryssarna hade en speciell ställning i världen. Är inte detta en ganska banal uppfattning? Det låter helt enkelt rätt obalanserat att tycka så.

Men även vissa vänsteruppfattningar tycker jag är mer eller mindre banala. T ex var mängder av författare övertygade maoister - en slags sandlådesocialism.

Vad som förenar dessa lösningar är att de är alltför förenklade. Maoisterna har ett kodord: "borgerligt". Allt som är borgerligt är dåligt. Russofilernas kodord är "ryskt": det ryska är bra. Men verkligheten är naturligtvis mycket mer komplex: det finns massa bra borgerliga saker, och massa dåliga ryska saker. Således är dessa banala idéer otillräckliga.

[gråa hår]

Hamsun var som sagt nazist, men det var mer som en konsekvens av det Engelska förfall. Han var inte på något sätt Antisemitist, och han kritiserade Hitler för detta (öga för öga), vilket inte så många hadde vågat. Men på Hamsuns tid så viste man inte att Hitler var Hitler som vi känner han i samma grad (av naturliga grunder), därimot så sto Hitler för många för en diciplinering och ett lyft för bland annat kultur, och sen om man ser vilka Tyskland hadde fostrat (Hølderlin, Goethe mfl) och vad dom stod för sammanliknat med England (Wilde feks) och vilket kulturellt förfall det ska ha varit i Hamsuns ögon...

[Angelina]

Förmodligen betraktar du dessa exempel som banala för att de är helt mossiga och tidsbundna och därmed passé. Inte för att de som skrivit dem varit konstnärer.
Varför bråka med Dostojevskij, mannen är död och har förmodligen evolverat förbi sina skrifter för länge sedan.

Finns det några samtida konstnärer du skulle vilja framhålla som exempel på din teori istället?

Därmed inte sagt att det är lönlöst att läsa vad andra skrivit fastän de äro hädangångna så att säga...

[gråa hår]

Man slås inte endast av att idéerna är extrema utan också av att de ofta är så banala för människor som annars har så sofistikerade idéer. Det verkar som om många författare endast kan vara sofistikerade så länge det handlar om att RESONERA och GESTALTA (som man gör i en bok), men när det handlar om att rekommendera ett HANDLINGSSÄTT (som man gör i politiken) blir de banala.

Vad beror detta på?

Jag vet inte,
men det har vart försök på att blanda konst och politik förut och det blev hitler

filosofi och politik blev lenin

religion och politik blev världsproblemet

så det ligger nånting i det du säger, men jag vet inte riktigt vad

[Das_Wydler]

Vad skulle det vara för fel med ett extremt förhållningssätt? Bara för att man inte godtar samtidens hegemoniska kriterier för vad som godtagbart är man inte nödvändigtvis en sämre "konstnär" (eller tänkare). En poäng med det sökande som pågår både inom konsten och det "extrema" tänkandet är ju att man vill ha något helt annat. Varför då nöja sig med den gyllene medelvägen (som f.ö. är minst lika banal som "extremism")?

[Das_Wydler]

"Jag vet inte,
men det har vart försök på att blanda konst och politik förut och det blev hitler

filosofi och politik blev lenin

religion och politik blev världsproblemet"


Det där är väl banalt om något. Vad menas, bortom de extrema generaliseringarna?

[gråa hår]

Först dömmer du det som banalt, så kallar du det extrema generaliseringar så frågar du efter mening? Jag innledet som sagt med "Jag vet inte!" och avslutade med "vet inte vad".
1. om det är banalt har det mening?
2. om det är extrema generaliseringar har det mening?
3. Jag vet inte

[Das_Wydler]

Ja, jag tycker ditt inlägg var ganska meningslöst, banalt och extremt generaliserande, som jag skrev. Framgick det tydligare den här gången? Har du något svar på dina påståenden om hitler, lenin, filosofi och konst, eller anser du att "jag vet inte" räcker som brasklapp när det gäller så svepande omdömen? Om du inte vet någonting om det du påstår, varför påstår du det då?

[Angelina]

Om du inte vet någonting om det du påstår, varför påstår du det då?

Mycket bra fråga. Rent allmänt.

Alla författare/konstnärer var/är inte genin och för vissa slår den starka kreativa förmågan slint, den löper amok, och hips vips typ så åker ett öra av, ett folkslag utplånas, man råkar använda svart.

Balans är svårt att upprättahålla med en sådan turbulent energi som den kreativa.

[Stefan]

Vad skulle det vara för fel med ett extremt förhållningssätt? Bara för att man inte godtar samtidens hegemoniska kriterier för vad som godtagbart är man inte nödvändigtvis en sämre "konstnär" (eller tänkare). En poäng med det sökande som pågår både inom konsten och det "extrema" tänkandet är ju att man vill ha något helt annat. Varför då nöja sig med den gyllene medelvägen (som f.ö. är minst lika banal som "extremism")?

För det första skrev jag inte att det nödvändigtvis är något fel med ett extremt förhållningssätt. Jag skrev att:

Man slås inte endast av att idéerna är extrema utan också av att de ofta är så banala för människor som annars har så sofistikerade idéer.

"Ofta" implicerar inte "alltid".

Visst finns det extrema idéer som varit tämligen sofistikerade, men Dostojevskijs antisemitism hör knappast dit, t ex.

Min poäng var inte att säga att alla extrema åsikter är banala; så är naturligvis inte fallet. Men just vad gäller konstnärer tycks de oftare ha banala extrema åsikter än banala icke-extrema åsikter. Så tycks det mig iaf.

För det andra accepterade tvärtom många av dessa konstnärer "samtidens hegemoniska kriterier för vad som godtagbart": D. var t ex som jag sa russofil och följdes för den sakens skull av tusentals människor till graven. Massor av konstnärer var maoister just när mänskor i vissa kretsar i allmänhet var maoister, etc.

Sen finns det förstås exempel på motsatsen också.

[PopJimmy]

För det första så tror jag inte att konstnärer "blir" extremister. Konstnärer är människor med "emotionella störningar". Människan ifråga råkar ut för olika former av livsöden som sätter emotionella spår och skapar psykologisk obalans hos konstnären.

Att konstnärer tenderar att vara "extremister" (inte bara inom politiska frågor) är ju inte speciellt konstigt, eftersom konst handlar om att spränga gränser. Konstnärer är människor som faller offer för de handlingar som det klimat (utgörande av det aktuella konventionella idéerna och värderingarna i det kulturella sammanhanget) som föder handlingarna. De blir offer för klimatet och en emotionell obalans uppstår som skapar ett inre känslokomplex som konstnären senare måste bearbeta genom att få utlopp för det, detta eftersom det psykologiska obehaget känns "påträngande" och "kvävande" för konstnären. Konstnären behöver gestalta/uttrycka sina känslokomplex för att inte bli galen.


Ibland tycker jag att konst är uppenbar. Tesen i konventionell konst hämtar sina premisserna från det accepterade aktuella idé/värderings/medvetandeklimatet. Riktningen är ofta uppenbar och inom konventionella gränser. Här finns ofta inte mycket spelrum för nyheter om konventionerna ifråga inte har stagnerat och kräver reform. Här finns ibland även fåfänga, då konstnären är nära det konventionella idealet.

Antikonventionell konst är ofta bara antites. Riktningen är en balanserande motsats/reaktion på det det konventionella klimatet. Antikonventionell konst är för mig inte visionär konst. Den är ofta fåfäng eftersom den är ofta endast är reaktiv men saknar syntes.

Stor konst är mera syntetisk och visionär. Stor konst accepterar det nuvarande klimatet oc bearbetar det, ger uttryck för en vision, en helt ny riktning. Stora konstnärer är alltså kreativa i den bemärkelsen att de helt och full ut bearbetar och löser upp den konflikt som det aktuella klimatets konventioner för med sig i sin form/begränsing. Stor konst arbetar på flera nivåer samtidigt, ger flera perspektiv i en och samma gestalt. Konventinoerna gestaltas men även nivåer över konventionerna.


Konstnärer är alltså ofta lekfulla, de är gränsöverskridare, eftersom de transcenderar konventionerna.


Att konsnärer ofta har en vänsterdragning är inget konstigt i sig heller. De är bohemer och söker inte social status och makt. De vill bli accepterade. De vill att andra människor ska se dem och förstå deras livsöde. De vill lösa upp sina emotionella sår och spränga den gräns som separerar dem från andra människor. Problemet är att konstnärer ofta inte blir accepterade eftersom människor lever säkert och tryggt i sina konventioner. Konsten får inget genomslag eftersom människorna lever konventionellt och inte har något behov att vidga deras vyer. Konsten förstås inte, får inget genomslag och konsnären förblir trasig och kvävd.


Är konstnären inte emotionellt kvävd utan istället konventionell och fåfängt spelar inom ramarna och fäljer accepterade ideal utan att att bidra med utveckling, utan endast är en adaption, är det inte inte mycket till konst enligt mig.


Det är bara några spontana tankar från mig iaf. Jag är inte ett dugg insatt i konst eller konsthistoria, jag pratar utifrån ytterst begränsade personliga erfarenheter.

[suchanother]

Helt klart att konstnärer oftast är "das Andres", för att citera Hegel. En hötorgskonstnär är inte intressant. En dyr konstnär behöver inte vara "bra" eller v.v. Konstnärer är ofta vinddrivna existenser, ibland rena psykfall. Vad vill de säga och förmedla? Att allt är skit? Att det räcker att med en näve ris om dagen för att hålla kroppen igång? Vi behöver en dos vitaminer med rakt i hjärnan, gärna dubbeldos C.
Är Picasso en stor konstnär? Isåfall varför? Jag kan också kladda färg på en duk men ingen vill betala ens vad färgen kostade. Varför?

[Stefan]

Först och främst, välkommen tillbaka. Du har inte skrivit här på ett tag. Kul att ha dig här.

För det första så tror jag inte att konstnärer "blir" extremister. Konstnärer är människor med "emotionella störningar". Människan ifråga råkar ut för olika former av livsöden som sätter emotionella spår och skapar psykologisk obalans hos konstnären.

Det där är en tanke hos Freud har jag för mig.

Att konstnärer tenderar att vara "extremister" (inte bara inom politiska frågor) är ju inte speciellt konstigt, eftersom konst handlar om att spränga gränser. Konstnärer är människor som faller offer för de handlingar som det klimat (utgörande av det aktuella konventionella idéerna och värderingarna i det kulturella sammanhanget) som föder handlingarna. De blir offer för klimatet och en emotionell obalans uppstår som skapar ett inre känslokomplex som konstnären senare måste bearbeta genom att få utlopp för det, detta eftersom det psykologiska obehaget känns "påträngande" och "kvävande" för konstnären. Konstnären behöver gestalta/uttrycka sina känslokomplex för att inte bli galen.


Ibland tycker jag att konst är uppenbar. Tesen i konventionell konst hämtar sina premisserna från det accepterade aktuella idé/värderings/medvetandeklimatet. Riktningen är ofta uppenbar och inom konventionella gränser. Här finns ofta inte mycket spelrum för nyheter om konventionerna ifråga inte har stagnerat och kräver reform. Här finns ibland även fåfänga, då konstnären är nära det konventionella idealet.

Antikonventionell konst är ofta bara antites. Riktningen är en balanserande motsats/reaktion på det det konventionella klimatet. Antikonventionell konst är för mig inte visionär konst. Den är ofta fåfäng eftersom den är ofta endast är reaktiv men saknar syntes.

Stor konst är mera syntetisk och visionär. Stor konst accepterar det nuvarande klimatet oc bearbetar det, ger uttryck för en vision, en helt ny riktning. Stora konstnärer är alltså kreativa i den bemärkelsen att de helt och full ut bearbetar och löser upp den konflikt som det aktuella klimatets konventioner för med sig i sin form/begränsing. Stor konst arbetar på flera nivåer samtidigt, ger flera perspektiv i en och samma gestalt. Konventinoerna gestaltas men även nivåer över konventionerna.


Konstnärer är alltså ofta lekfulla, de är gränsöverskridare, eftersom de transcenderar konventionerna.


Att konsnärer ofta har en vänsterdragning är inget konstigt i sig heller. De är bohemer och söker inte social status och makt. De vill bli accepterade. De vill att andra människor ska se dem och förstå deras livsöde. De vill lösa upp sina emotionella sår och spränga den gräns som separerar dem från andra människor. Problemet är att konstnärer ofta inte blir accepterade eftersom människor lever säkert och tryggt i sina konventioner. Konsten får inget genomslag eftersom människorna lever konventionellt och inte har något behov att vidga deras vyer. Konsten förstås inte, får inget genomslag och konsnären förblir trasig och kvävd.

Här tycker jag att du är lite naiv. Konstnärer säker minst lika ofta som andra social status och makt, och det gör vänstermänniskor också. Se t ex på alla maktstrider inom extremvänstern i Sverige - hur hade de varit möjliga om det inte där funnits mänskor som inte sökt social status och makt? Eller missförstår jag dig?

Man kan dela upp konst aristoteliskt i form och innehåll. Formen är hantverket, medan innehållet är idéerna. För att kunna framföra en idé, måste du kunna ett hantverk, t ex ett instrument, ett språk, måla, el dyl. Denna aspekt bör inte underskattas, tror jag. Jag tror att det finns människor som i och för sig har en massa konstnärliga saker att säga, men som inte har någon hantverksfärdighet för att uttrycka dem med.

Din idé om konventionell, antikonventionell och "syntetisk" konst var verkligen spännande. Du framstår själv för mig som en "syntetisk", kreativ tänkare, snarare än en "analytisk", kritisk tänkare: dvs. en som snarare skapar egna intressanta teorier än undersöker andras i detalj och kritiserar dem minutiöst (en sport som den analytiska filosofin utvecklat närmast löjligt mycket). Inte det att du saknar den kritiska förmågan, men du har den kreativa också, vilket är få förunnat.