Ibland har perioder då jag finner det roligt och givande att förbereda och leda rollspelssessioner, kort sagt att vara en spelledare.
Under andra perioder kan jag dock få för mig att jag borde syssla med något annat än rollspel eftersom den produkt jag skapar som spelledare är en färskvara som inte finns kvar efter att kampanjen är slut, till skillnad från om jag gjorde en mer bestående produkt genom att måla en tavla eller skriva en bok.
Är det rätt av mig att tänka så? Bör jag lägga av med rollspellandet och syssla med någon mer bestående och därmed eventuellt mer värdefull konstart?
Rollspelandets värde som konstart
Moderator: Moderatorgruppen
Jag är en inbiten rollspelare och i någon mån upplever jag att kampanjen är fortlevande då vi kan analysera, rekapitulera och därmed återuppleva fascinerande skeenden som utspelats i imaginära världar. På så vis kanske vi inte behöver se varje kampanj som något totalt avslutat - även om det fortfarande rör sig om en fantasiskapelse. Dessutom går det ju alltid att skriva krönikor som blir en än mer påtaglig kvarleva - du nämnde ju böcker i ditt inlägg, Camilla.
En fördel med denna typ av konst är, enligt mig, att jag och mina rollspelsfränder har fler "livserfarenheter", bortsett från våra reella, att dela och diskutera. Vi är ständigt medskapare till personer med olika levnadsöden i olika fiktiva världar - vilket i sin tur för med sig möjligheten att kunna tematisera olika frågor, såväl filosofiska som vardagliga.
Mvh/Faidros
En fördel med denna typ av konst är, enligt mig, att jag och mina rollspelsfränder har fler "livserfarenheter", bortsett från våra reella, att dela och diskutera. Vi är ständigt medskapare till personer med olika levnadsöden i olika fiktiva världar - vilket i sin tur för med sig möjligheten att kunna tematisera olika frågor, såväl filosofiska som vardagliga.
Mvh/Faidros
Jag hade min aktiva spelperiod för 10 år sedan. Rollspelandet var mer intressant innan jag började utveckla mitt rationella tänkande. Men nu på senare år har jag börjat längta tillbaka till rollspelandet eftersom jag mer och mer börjat intressera mig för relationer och sociala sammanhang. Jag har varit asocial i runt 7 år och börjar tröttna på det.
Rollspelandet skapar kanske inte bestående artefakter, men många goda minnen. Eftersom rollspelandet är interaktiv och kreativ till sin form är den väldigt bra för att genererar idéer till helt andra sammanhang. Jag tror att människans sociala och verbala färdigeter utvecklas mycket av rollspelandet. Och även människans "kreativa" förmåga, att inta många olika perspektiv och förmågan att vända på problem.
Framfrabs grundare Jonas Birgerson sa förut att rollspelandet lade mycket av grunden för utvecklingen av hans kreativitet.
Många av mina bästa kulturminnen är från rollspelandet, eftersom det är både socialt och kreativt. Sen är det ju skitkul att träffa gamla rollspelskompisar och snacka absurda spelminnen.
Rollspelandet skapar kanske inte bestående artefakter, men många goda minnen. Eftersom rollspelandet är interaktiv och kreativ till sin form är den väldigt bra för att genererar idéer till helt andra sammanhang. Jag tror att människans sociala och verbala färdigeter utvecklas mycket av rollspelandet. Och även människans "kreativa" förmåga, att inta många olika perspektiv och förmågan att vända på problem.
Framfrabs grundare Jonas Birgerson sa förut att rollspelandet lade mycket av grunden för utvecklingen av hans kreativitet.
Många av mina bästa kulturminnen är från rollspelandet, eftersom det är både socialt och kreativt. Sen är det ju skitkul att träffa gamla rollspelskompisar och snacka absurda spelminnen.
Först - innan jag svarar - vill jag passa på att säga hej och be om ursäkt för att jag inleder min forumskarriär genom att svara på ett så här smågammalt inlägg.
Hej. Förlåt att jag inleder min forumskarriär genom att svara på ett så här smågammalt inlägg.
Nu; ett rollspelsäventyr som du nedtecknar och förbereder - om så blott genom kartor, rollpersoner, eller något så enkelt som en lapp med stödord; det är ju också ett permanent verk. Det är visserligen åtskilt från spelupplevelsen såsom den upplevs, men detsamma gäller ju i fallet med böcker och publikens läsupplevelse av denna. Att titta tillbaka på lappar och dokument från gamla spelade rollspelsäventyr kan ge mig samma känsla som att bläddra i böcker och serier jag läst. Ofta bättre, till och med; har du aldrig blivit besviken när du läst om en bok du älskat en gång i tiden? Det man värderar är ju inte den faktiska boken utan de minnen man har av sin läsupplevelse av densamma.
Men du kanske improviserar hela ditt spelande? Då rekommenderar jag dig i så fall att dokumentera händelserna i spelsessionen i efterhand. Det finns en utbredd hobby inom rollspelshobbyn om att skriva så kallade krönikor om spelade spelsessioner. Då kommer du alltså förankra den flyktiga spelupplevelsen i något beständigt som du kan titta tillbaka på många år senare. (Ungefär som att spela in musik; för att ta ett exempel med en annan konstform som en gång i tiden var lika flyktig som rollspelsmediet)
Men du kanske resonerar att dina rollspelssessioner bara når din grupp med spelare; medan en bok eller en teckning skulle kunna nå ut till en enorm publik? Det skulle dels låta som ett utslag av fåfänga; men återigen finns en lösning; ty om du skriver ett utförligt äventyr (eller ett helt rollspel?) med instruktioner om hur det skall spelledas så har du ju ändå lyckats skapa något beständigt som du enkelt kan nå ut med till massor av människor.
Så... Det låter som om du egentligen tvekar över rollspelens interaktionsmoment; att du inte har fullständig kontroll över spelsessionerna utan att de kommer att växa fram genom ett samspel med dina spelare. Men det är ju det som är hela poängen med rollspel; de spelledare som försöker berätta en berättelse för sina spelare (istället för att sätta upp en skådeplats i vilken spelarna hjälper till med att brodera ut berättelsen) begår ett misstag och kommer inte få nöjda och stimulerade spelare. Så... var inte rädd för flyktigheten och interaktiviteten, det är ju dessa delar som särskiljer rollspelsmediet från de andra konstformerna.
För inte tycker du väl att böcker är begränsade när de saknar bilder eller inspelade ljudmeddelanden?
Hej. Förlåt att jag inleder min forumskarriär genom att svara på ett så här smågammalt inlägg.
Nu; ett rollspelsäventyr som du nedtecknar och förbereder - om så blott genom kartor, rollpersoner, eller något så enkelt som en lapp med stödord; det är ju också ett permanent verk. Det är visserligen åtskilt från spelupplevelsen såsom den upplevs, men detsamma gäller ju i fallet med böcker och publikens läsupplevelse av denna. Att titta tillbaka på lappar och dokument från gamla spelade rollspelsäventyr kan ge mig samma känsla som att bläddra i böcker och serier jag läst. Ofta bättre, till och med; har du aldrig blivit besviken när du läst om en bok du älskat en gång i tiden? Det man värderar är ju inte den faktiska boken utan de minnen man har av sin läsupplevelse av densamma.
Men du kanske improviserar hela ditt spelande? Då rekommenderar jag dig i så fall att dokumentera händelserna i spelsessionen i efterhand. Det finns en utbredd hobby inom rollspelshobbyn om att skriva så kallade krönikor om spelade spelsessioner. Då kommer du alltså förankra den flyktiga spelupplevelsen i något beständigt som du kan titta tillbaka på många år senare. (Ungefär som att spela in musik; för att ta ett exempel med en annan konstform som en gång i tiden var lika flyktig som rollspelsmediet)
Men du kanske resonerar att dina rollspelssessioner bara når din grupp med spelare; medan en bok eller en teckning skulle kunna nå ut till en enorm publik? Det skulle dels låta som ett utslag av fåfänga; men återigen finns en lösning; ty om du skriver ett utförligt äventyr (eller ett helt rollspel?) med instruktioner om hur det skall spelledas så har du ju ändå lyckats skapa något beständigt som du enkelt kan nå ut med till massor av människor.
Så... Det låter som om du egentligen tvekar över rollspelens interaktionsmoment; att du inte har fullständig kontroll över spelsessionerna utan att de kommer att växa fram genom ett samspel med dina spelare. Men det är ju det som är hela poängen med rollspel; de spelledare som försöker berätta en berättelse för sina spelare (istället för att sätta upp en skådeplats i vilken spelarna hjälper till med att brodera ut berättelsen) begår ett misstag och kommer inte få nöjda och stimulerade spelare. Så... var inte rädd för flyktigheten och interaktiviteten, det är ju dessa delar som särskiljer rollspelsmediet från de andra konstformerna.
För inte tycker du väl att böcker är begränsade när de saknar bilder eller inspelade ljudmeddelanden?
Återgå till "Kultur - konstarterna"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster