Det sublima

[Camilla]

Konst kan vara många saker och olika verk har olika syften. Jag tror inte att man kan göra en entydig definition av vad som är god konst. Däremot tänker jag ge ett bidrag till diskussionen. En beskrivning av vad jag uppskattar hos konst.

Ett begrepp jag tycker om att använda är "sublim". Det kommer från antiken och har utretts av bland andra Edmund Burke och Immanuel Kant. Jag har inte läst deras böcker så min uppfattning kanske skiljer sig från deras.

De konstverk jag uppskattar är sådana som får mig att tänka och associera till saker som inte finns med i själva bilden. Jag tycker om tvetydigheter eller föremål i bilden som är symboler för något annat.

Den största upplevelsen får jag om jag inte förstår verket men ändå får en känsla att jag nästan förstår det eller är något på spåren. Då känner jag ett slags frustration som samtidigt är en djup fascination. Då säger jag att verket är sublimt.

Om jag förstått saken rätt menar Kant att något uppfattas som sublimt om vår föreställningsförmåga är ur stånd att se dess begränsning. Ett exempel är oändligheten. Den kan man definiera matematiskt och man kan tala om den, men man kan inte riktigt föreställa sig hur den ser ut. Fantasin räcker inte till. Då uppstår frustration. Just oändligheten är ju annars något som många är fascinerade av. Jag tycker dock att man kan använda ordet sublim även för andra saker än oändligheten.

Burke tyckte för övrigt att det sublima kännetecknas av att det skapar en känsla av skräck blandat med att man vet att man inte är utsatt för verklig fara. Resultatet är att nervverksamheten stegras och organismen renas.

En första fråga till er: har jag uppfattat Kant och Burke rätt?

En andra är förstås vad ni tycker om mitt sätt att se på konst.

Allvarligen
Camilla

[Johan Ågren]

Camilla,

när jag gick konstskola så var det någon som i förbifarten myntade begreppet "dummålare". Det var en "dummålare" själv som utmanande kommenterade sitt eget förhållande till vad de han såg som mer intellektuellt lagd konst. "Dummålarna" har inte någon tydlig avsikt med sina verk och blir inte bestörta av att olika personer projicerar sin egen mening på verken. I själva verket så är det meningen med verket att det är mångfasetterat och projicerbart. Motsatsen är då den konst som mer eller mindre fungerar som diagram att gestalta ett koncept. Att då tolka in sin egen mening är att inte förstå. Det är två olika riktningar som kan utarbetas. Att förstå skillnaden gör att man kan förhålla sig till konst på olika sätt i förhållande till sin egen psykologi; man kan bredda kommunikationen.

Johan

[Camilla]

De verk som fungerar som ett diagram för att gestalta ett koncept uppskattar jag väldigt mycket men jag kanske inte skulle kalla dem sublima.

De sublima verken är sådana som tycks ha en mening, men den är varken uppenbar eller entydig. Man tror att där finns en mening men man förstår den inte, vilket leder till frustration. Detta kan nog åstadkommas medvetet men effekten kan säkert uppstå även i verk av de du kallar dummålare. Kanske oftare hos de senare. Dummålarna verkar inte särskilt dumma enligt mig.

Vänligen
Camilla

[Johan Ågren]

Dummålarna verkar inte särskilt dumma enligt mig.

Inte enligt mig heller, bara så vi undviker någon onödig hetsk debatt om det. Många av dessa målare har ett intuitivt flöde från en djup kollektiv psykologisk dynamik. De försöker gestalta det du kallar "det sublima", något som vi andra bara anar toppen på isberget av; själva känslan. Det har ett stort värde, men kan också gå många förbi om det är för svåruppnåligt. Konst brukar därför både innehålla förförelseakter och djup kärlek, om man ger det tid Sådant här jobbade vi medvetet med när vi gjorde utställningar, framförallt pga. den sviktande populariteten hos konsthallen. Dra in publiken med några vackra blommor - sedan smäller man till!

Johan

[Apollinaire]

En intressant frågeställning kan ju vara huruvida en sådan "dummålare" själv måste inse den psykologiska dynamiken i sitt verk, eller om verkets värde är lika högt trots att dess komplexivitet är en ren "slump" (nåja)?

[Camilla]

En intressant frågeställning kan ju vara huruvida en sådan "dummålare" själv måste inse den psykologiska dynamiken i sitt verk, eller om verkets värde är lika högt trots att dess komplexivitet är en ren "slump" (nåja)?

För min del spelar det ingen roll. Värdet för mig beror av vilken upplevelse verket ger mig. Det är oberoende av om verket är skapat enligt en plan eller slumpmässigt samt oberoende av om målaren är en kändis eller inte.

Vänligen
Camilla

[Johan Ågren]

Camilla,

javisst, konst för individen går inte att ifrågasättas annat än utifrån individens egen rationalitet. Individen kan se på tavlor likväl som att titta upp på himlen och se hur molnformationerna blir till konst. Men man kan också tala om konst som har ett betydande kollektivt värde, det som man kan kalla "great art". Även sådan kan ifrågasättas om den leder människan i fördärvet. Man måste sträcka sig bortom vad en människa tycker och känner, och se varför hon tycker det, och om detta är en rationell utgångspunkt. Det är ganska meningslöst att tala om konstens värde om man inte sätter det i relation till något annat.

Kan tänka mig att hakkorset en gång i tiden utgjorde ett stark och vitaliserande intryck där det fanns på många människors väggar. Det var då i sitt isolerande sammanhang "god konst", men om man sedan ser till nazismens rationalitet i vidare perspektiv så faller även det goda med det enkilda konstverket. Det tillfaller inte människan att avgöra om något är gott, utan detta avgörs om männskans åsikt och känsloregister är rationellt. Att enbart "tycka något är bra" säger inget om god konst, utan endast något om människans ståndpunkt. Att sedan analysera denna ståndpunkt avslöjar om konsten är god eller ej. Många lögner har blivit uttalade med ett blödande hjärta, och inte är de sanna för det.

Att vi sedan brister i denna process är en annan sak. Det tycker jag inte ska leda till att vi accepterar oss som rotlösa existentialister, drivna av de kausala meningssammanhang våra förfäder diktade samman, och som till största delen är en osynlig psykologisk dynamik. Konst som förmår frigöra oss från gammalt groll som detta tycker jag också förtjänar en plats. Konst som är en direkt reaktion på en befriad människas skapardynamik kallar jag nog inte konst. En sådan människa skulle aldrig komma på den perverterade tanken att fylla fyrkantiga platta dukar med färg när det fins en mångdimensionell värld av möjligheter att skapa liv i.

Nedan har jag skannat in två "diagram" föreställandes rörelser. Dessa rörelser eller harmonier har jag varseblivit under transcendentala tillstånd, och sedan fått med mig lite av efteråt. De är inte ritade under transcendentala tillstånd. Dessa rörelser har jag även fått i min kropp. Det finns dynamik och rörelse i allt, från smått till stort. Tanken är inte att dessa bilder i sig ska ha något värde, utan de fungerar som diagram för att visa på den dynamik jag erfarit. Möjligen kan det suga i andra människor som hämmat sin egen rörelsedynamik som jag i min ungdom gjorde. Många ser det som klotter. Min fru är lika ställd inför mitt "klotter" som hon är inför modern dans. Enligt mig är denna dynamik universell, och känner man den inte så finns det en hämning som gör människor stela. Den är organisk i stället för teknologisk, intuitiv i stället för förnuftig.