Den gyllene kompassen.

[J R Auk]

Är det någon som vågar sig på att göra en analys av Den gyllene kompassen?

Det vill säga utmåla tydligare vad allegorin menar på?

Själv har jag läst och sett historien så jag kan utgå från båda.

[Algotezza]

Är det någon som vågar sig på att göra en analys av Den gyllene kompassen?

Det vill säga utmåla tydligare vad allegorin menar på?

Själv har jag läst och sett historien så jag kan utgå från båda.

Filmrecensioner vågar jag mig inte på längre här. Även om jag skulle gå och se filmen.

MVH

Algotezza (bränd av ARN-filmstråden jag startade)

[J R Auk]

Det är inte fråga om en recension Algotezza det handlar om att avtäcka innebörden. Och dessutom här i denna tråd styr och ställer jag, och proklamerar att kritik får ges utan skam för den som kritiserar

Varför jag tycker det är lite extra intressant med denna filmen är för att den kritiserats för att vara religionsfientlig och anspela på katolicismen. Jag har såklart en egen åsikt om vad meningen är men vill först höra vad som andra har utvunnit ur verket.

[J R Auk]

För övrigt väl värd att se. Och om du har barn, vet ju inte åldern på dem, så tror jag det kan vara en särskilt bra film att dela med dem.
Det är ingen Harry Potter om man säger så, utan det finns rikligt att ösa ur om man tar denna film som källa. (med reservation för att jag intolkar lite av vad som följde mig från böckerna, boken.)

[Ling]

Jag började läsa den första boken, men får tyvärr erkänna att jag inte tog mig igenom den. Vet inte varför, jag är en bokslukare, men den fick liksom inte tag i mig riktigt.  Jag hade tänkt se filmen, bara inte hunnit, älskar fantasy för övrigt. Har hört många positiva kommentarer om filmen.

[Avantgardet]

Ska kolla in...

[FIG]

Jag har läst alla böckerna, mycket bra tycker jag, skulle vilja se filmen.
På vilket sätt ut söker du en analys?

Min första tanke är det att boken för en att verkligen tänka efter, ifall det finns flera parala universum, som för den delen är en känd ide inom filosofin.

Ett momnet som jag gilla är iden med demoner, Skulle vilja har en, ifall alla hade en så skulle man inte känna sig lika ensam och så.

/ FIG

[J R Auk]

Jag antar att alla som hade intresse för denna tråd har sett filmen, eller läst boken.

Jag tänkte nu ge min bild av vad allegorin handlar om.

För att börja så tänkte jag analysera vad deamon, eller daimon innebär.

Vi ser att de karaktärer vi möter föds med denna kamrat, samt att de bär denna utanpå sig. Bär använder jag för att beteckna det som jag ser som metaforen för känslan.

För om ni tänker, ni har den unga kvinnan, Lyra, som till synes är helt orädd. Varför är hon det? För att Pan, hennes daimon är hennes känslor. De är manifesterade i form, vilket överensstämmer med att denna daimon förändras under unga år. Det är alltså frågan om en dispositionering inför livet, huruvida man skall vara rädd eller modig, försiktig eller undersökande. Vi får också lära tidigt att det i "andra universum" är så att visa bär sin daimon inombords.

Så hur relaterar detta till den kritik filmen fått? Och före det boken?
Varför verkar den katolska kyrkan våndas över den fantasyroman som Bill Pullman författat? I filmen ser vi visserligen ministeriumet, men detta kunde lika gärna beteckna vilken organisation som helst.
Om vi ser på dagens reifikation så verkar kritiken träffa även denna ideologi, insprängd som den är i naturvetenskapernas normativa slutsater.

Min tolkning av det hela är denna.

Kyrkan gav skuld åt detta liv. Frälsningen ligger i det nästa, kroppen och dess känslor är en skuld.
Det vi ser i filmen är ett avskärmande, ett insurgiskt ingrepp på själen, känslan, där daimon separeras från dess bärare.

Hur skall vi förstå detta i relation till kyrkan? Jo som jag ovan nämnt så belade man "kroppen", och det som hör den till i känslan, med skuld, och därigenom gjorde man intuitionen till skuld.
Så det allegorin handlar om, det som striden skall stå över, är verkligen det som påtalas, om den fria viljan i sig självt.

Det som kritiseras är känslan som auktoritet. Det att känna framför att delibirerar.

Berövad av känslan så fungerar Den gyllene kompassens invånare knappt. De känner sig vilsna, så som illustreras i Lyras möte med sin vän som flytt.

Intressant är att märka att i denna alternativa värld så har "zigenarna" en framträdande roll som de som inte kohandlat, i jämförelse med de intellektuella, med ministeriet. Utan de tror fortfarande på det "öde" som givits dem.

Om jag skall översätta detta till vår värld, så vill jag mena på att det som beskrivs är det som får filosofiska författare att använda sig av begeppet "rationalitet" framför det tidigare föredragna "intuition".
"Rationaliteten" är det som räddar den fria tanken från "kroppens", känslans, skuld. Det som beskrivs i filmen är alltså övergången från den personliga integriteten till den institutionella integriteten.

Vad har vi mer i denna fantasins värld? Ju vi har björnar och häxor. Hur skall vi förstå dessa? Jo som representanter för de ideologier som flytt. Isbjörnen, Iorek, symboliserar laglöshetens krav på retribution. Tänk er Eddan med dess klanfejder, idealismen är en nödvändighet för att alla inte skall regrediera till paranoia. Häxorna för de  naturreligioner som håller fatalismen. Därav dessas tvungna betvingande, från ministeriets synvinkel.

Kommentera gärna om ni kan se denna relation eller om den är hos mig enbart.

[Ling]

Jag såg filmen förra veckan, som jag sa så läste jag inte klart boken men ville ge filmen en chans.
Jag är beredd att hålla med dig i din tanke, men jag tänkte nog inte så när jag såg filmen. När du beskriver kyrkans roll i form av ministeriet tycker jag det är klockrent, för vem om inte katolska kyrkan är mest rädd för människans egna vilja att tänka självständigt.
Under filmens gång kände jag nog själv att tanken med en daimon var vacker, ett sätt att kunna stå utanför sina känslor, att avlasta den egna själen några våndor.

En tanke från mig..

[J R Auk]

Det som är intressant är hur detta med känslan (daimon) och separationen överenstämmer väl med kyrkans idé om kroppen som synd och intuitionens skambeläggande. Jag ser det som ett krav för att rationalismen skulle kunna utvecklas som den gjorde. Och på det att man införlemmat intuitionen, rationella förnuftet känner vad som är gott och bra, i rationaliteten så följer mycket av den reifikation som vi nu ser. För man måste gör gods av det som är "bra" då kroppens skam inte försvann för att rationalismen övertog intuitionen.

Man har alltså en intellektuell "känsla" som ses, är given förnuftet, men som måste ges en substans i sig själv för att det inte skall vara "känt" som i "känsla" och ingå i det förgängliga.

[J R Auk]

Så för mig så är filmen en av de mest omfattande, i sin idé, kritikerna, av vårt samhälle och den idétradition som den bygger på, jag sett.

Brilljant allegori, och jag tycker filmen är gångbar också.

[Anders]

Till att börja med, jag gillade böckerna mycket, gillade också filmen, även om den inte kom upp i bokens nivå. Djärvt att göra den i Hollywood, kan förstå att den inte slagit så värst i USA. Det är lite på håret om de skall göra "den vassa eggen", de skulle kolla om den blev en "financial success"... Tror inte att det är beslutat än.

Alltnog:

Det är för mej, som har närstående som är troende Katoliker, rätt konstigt att den här skulle vara så antikatolsk. Visst står det katolska lite för ordning o reda löning på freda, men att det här "stoftet", det oberäknerliga, vilda, fantastiska inte skulle kunna rymmas inom katolicismen... låter lite trångsynt.

För mej speglar dock de här stridande falangerna någon slags dualism i hjärnan. Ska inte ge spoilers till de som bara vill se filmerna, men jag tycker som det utvecklas i böckerna mycket går mot det. Man behöver själens frihet, men också nån slags dj-a ordning.

Sen tycker jag att den här anti-stoft-falangen också speglar mycket av rädslan för det stora och okända. Vuxenlivet känns tryggt och inrutat, man skräms av de stora tankar man hade som 15-åring och har lagt locket på för att få själsfrid.

Isbjörnar, häxor och de här parallella världarna känns mest som ett försök att skapa en spännande miljö. Det som alla försöker. Som Da Vincikoden stupade på. Att skapa det här maximumet av verkligt och fantasifullt. Nån nämnde i en annan tråd det här priset på miljoner dollar för att bevisa nåt övernaturligt. Verklighet står mot fantasi och balansen är ett vågspel.

Men framför allt ser jag boken/filmen som en häftig berättelse om religiositet, och som häftig action.