Inläggav JimmyAberg » 05 aug 2009 01:53
Varför praktisera?
ILP börjar där all praktik börjar - med inspiration, en önskan att växa, att bli allt du kan.
Önskan att praktisera kommer ibland efter att du har blivit berörd, öppnad, tillskakad eller t.o.m uppvaknad av något som varit genomgripande sant eller någon som genomgripande uppriktig. Ibland börjar praktiken i.o.m. hjärtbrytande livslärdomar - upplevelser av intensivt lidande, meningslöshet eller smärta. Kanske genom att bli inspirerad av någon levande som levt ett kompromisslöst liv, eller i närhet av en vis lärare eller helgonlik människa. Då upplever du på något sätt en skymt av ett friare, mer autentiskt, kärleksfullt liv, på ett sätt du själv vill leva. Det är på detta sätt människor har blivit inspirerade i tusentals år.
Essensen av ILP är enkel, och den gestaltar intentionen av autentiskt praktik i varje typ av sammanhang - att vara sann, uppriktig och hel - att vakna upp i alla rikningar och dimensioner av ditt varande. ILP betyder att leva på riktigt, att bli uppriktig med livet - kanske på ett sätt som aldrig tidigare. ILP uttyrcker din impuls att vara så fullt uppmärksam som möjligt - nu och nu och nu - och växa i den medvetenheten över tid. Den är också förankrad i djup omvårdnad - omvårdnad för oss själva, andra, och för denna mysteriska existens. Denna omvårdnad inspirerar oss att vilja göra en skillnad, att ge mer, att skära igenom skitsnacket av småskurna och fragmenterade vyer, och att expandera friheten, kärleken, öppenheten och djupet inom oss, i andra, och i denna vackra, hemska värld. Och från ett särskillt perspektiv, är praktik helt enkelt det som är - det är ett personligt val och en ärlig livsstil - inte något att egentligen göra så stort väsen av.
Exempel på sätt att engagera sig i ILP:
* Omfamna och arbeta med kriser, smärta eller lidande.
* Att bli en bättre person - på alla nivåer, inom alla områden.
* Att leva med integritet och förträfflighet.
* Att komma över sig själv.
* Vakna upp!
* Som ett sätt att förstå allting eller göra allt meningsfullt.
* Att leva i förhållande till sina högsta ideal.
* Att bli mer kreativ och levande.
* Att hitta och leva ut ditt djupaste syfte.
* Älska och vårda andra mer fullständigt.
* Göra din största insats.
* Möta livet & universum.
* Delta i utvecklingen av medvetandet.
* Eftersom du är i förälskelse med mysteriet (eller Gud).
* Av ingen särskilld anledning.
De flesta av oss börjar som "spirituella materialister" och söker personlig vinning i andliga anspråk, motiverade att fullborda våran känsla av separation, vilket endast är en mer raffinerad form av egocentrism. Men våran exklusiva överlämning åt självcentrerade motiv tenderar till att mjukna då vi mognar. Den mest fundamentala paradoxen är att vi söker, samtidigt som vi måste växa ur tanken att det är något som saknas - och genom detta ge upp sökandet för att bli fulländad - våra motiv mognar alltså naturligt. Men detta innebär inte att våra motiv med nödvändighet är "felaktiga", vi behöver inte vänta på att våra motiv blir helt "rena". Människor hittar otaliga anledningar att praktisera - och varje motiv att praktisera är giltigt... och ofullständigt. Charmen med praktiken är att den transformerar oss så att vi växer ifrån våra ursprunliga intentioner och håller oss i rullning.
