Zizek - Appendix II - Lucus a non lucendo

[Logos]

"Lunden kallas så för att den inte lyser" - tydligen en ordlek om hur man etymologiskt härleder latinska ord.

Kommentarer?

[Logos]

Kommentarer?

Javisst!

I Appendix II knyter Zizek "ihop säcken" genom att fokusera på den "sista människan" som, i Nietzsches mening, skyr livet som sådant, och ser verkligheten som något som kan "skrivas om" till något mer positivt betingat (och här kan man ju dra paralleller till hur "mental träning" och "coachandet" i postmodernismens spår har fått en mer framträdande roll i Sverige, från idrottsrörelsen och affärslivet till skolan och nu senast AMS). Här ser Zizek en benägenhet hos dagens (västerländska) människa att motsätta sig "etiskt våld" alltså "utifrån" konstituerade etiska lagar (tex de tio budorden), och istället se livet som en resa mot ett "självförverkligande" (som ju då förstås som något individuellt istället för det judiskt-kristna-hegelianska kollektiva självförverkligandet).

Han går vidare med att, från Lacan (såklart), om de "fyra diskurserna", och inte minst diskuterar han den övergång som han ser mellan "herrediskursen" och "universitetsdiskursen" som han ser som representativ för dagen, då herrarna officiellt blir "folkets" eller "kunskapens" tjänare. Jag fastnade speciellt för det här stycket:

Universitetsdiskursen uttalas från den "neutrala" kunskapens position; den tilltalar det realas rest (när det gäller pedagogisk kunskap: "det outvecklade, outbildade barnet") och förvandlar det till subjektet ($). Universitetsdiskursens "sanning", gömd under strecket, är givetvis makten, eller herresignifikanten; universitetsdiskursens konstitutiva lögn är att den inte känns vid sin performativa dimension och presenterar det som i själva fallet är ett politiskt beslut baserat på makt som en enkel insikt i tingens faktiska tillstånd. Det man bör undvika här är den foucaultska feltolkningen: det producerade subjektet är inte endast den subjektivitet som uppstår som ett resultat av den disciplinära tillämpningen av makt/kunskap, utan dennes rest, det som undslipper maktens/kunskapens grepp

Här sätter Zizek fingret på något som jag själv har upplevt när jag har läst Foucault, nämligen att han gör för höga anspråk, han söker fånga hela verkligheten i sin "diskursanalys" och gör därmed egentligen samma sak som han själv kritiserar, vilket ju har lett till en benägenhet att se postmodernismen som "ett läger bland andra". Tyvärr, få man väl säga. Folk borde läsa mer Nietzsche, helt enkelt.

Zizek går sedan vidare och diskuterar Strauss syn på filosofin som en väktare av "hemligheten" om den relativa sanningen och den icke-existerande grunden för moralen, vilken ju, med Kant och utan Gud, kan stipuleras i vilken riktning som helst (och här kommer ju de Sade givetvis in).

Och kanske har vi något här för framtiden, en sorts öppet erkänd dubbelmoral, där vad som sägs är viktigare än vad som görs? Där den egna "självuppfyllelsen" är målet för ett strävsamt medelklassliv, och det som andra mäts efter. Hade Dead Kennedys rätt? http://www.youtube.com/watch?v=UW8UlY8eXCk

Detta har berett mig det allra största besvär, och bereder mig fortfarande det allra största besvär: att inse att det är av oändligt mycket större betydelse vad tingen heter än vad de är.

Eller?

[Logos]

Så då snubblade vi alltså på mållinjen. Aja, det gick ju bättre än sist i alla fall. Vi får väl ta nya tag och tänka "tredje gången gillt", men det får bli lite senare i vår.

[J R Auk]

De där korta raderna av Nietzsche har fastnat i min tanke de senaste dagarna

Så har jag kommenterat något

[Avantgardet]

Tycker citatet om Foucault är intressant. Klassisk hegeliansk omkastning från Zizek. Verklighetens uttöms inte i en positiv bestämning, utan i en positiv bestämning av dess negativa karaktär ("non-All"). Men jag skulle nog säga att Foucault ligger närmre Nietzsche där än vad Zizek gör. Nietzsches metafysik vilar ju på en enkel binär opposition (typ affirmation/negation, herre/slav - som inte är dialektiskt och ömsesidigt bestämmande som hos Hegel -, aktivitet/passivitet, styrka/svaghet osv.), och har därför ingen plats för den "rest" (som i själva verket är i det närmsta en "ren negation") som Zizek talar om. Kvinnan hos Nietzsche t.ex. är en negation av mannen (som skapat henne åt sig själv), men mannen tänks här som en positivitet i sig själv och kvinnan uteslutande som den negation mannen projicerar. Det finns ingen "rest" där. Eller bättre (still): ingen negationens negation.

[Logos]

Ja, var det inte den kritik mot Hegel som Deleuze såg hos Nietzsche? Att dialektiken blev en "vilja till intet" iom att den inkorporerade allt likvärdigt?

[Avantgardet]

Ja, var det inte den kritik mot Hegel som Deleuze såg hos Nietzsche? Att dialektiken blev en "vilja till intet" iom att den inkorporerade allt likvärdigt?

Ja, fast vad både Nietzsche och Deleuze missar (ingen utav dem läste Hegel mer ingående eller inträngande, vilket nog förtjänar att påpekas) är att det inte rör sig om en extern relation. Ingen atom är stabil, så att säga, utan ingår alltid i ett system där negationen är ett nödvändigt moment. Relationen ligger alltså implicit i begreppet/atomens/monadens själva konstitution som begrepp/atom/monad. Så jag hävdar att Nietzsche och Deleuze missar poängen genom att förenkla Hegel till oigenkännlighet. Den här skillnaden syns ju inte minst i de exempel jag drog upp i förra inlägget. Skillnaden mellan deras olika syn på herre/slav är talande. För Hegel kan det inte finnas någon herre utan en slav som bär upp honom (vilket han förvisso frångår i sin rättsfilosofi, och som Marx påpekar), men för Nietzsche är herren herre i egenskap blott och bart av sig själv allena. Ett positivt som inte berhöver relationen till något annat för att vara vad den är. Men här har dialektiken överhanden, helt klart, för sär mig den kung som kan vara kung utan undersåtar? Vad är han överhuvudtaget utan sina undersåtar? En tom kategori.

Håller du med mig här, eller vad tycker du? Intresserad av att höra.

[Logos]

I någon mening tycker jag att det vore optimalt att kombinera Nietzsche och Hegel, alltså en form av dialektik som så att säga räknar med tankens anspråk på att bända verkligheten efter sin vilja. Något likt det man hittar hos Foucault eller Adorno. I någon mening var det synd att Nietzsche inte läste Hegel (och Marx!) noggrannare, han hade nog fått ut en hel del av det...

[Avantgardet]

Vet inte men tror att Agamben kan vara nåt för dig att kolla in lite närmre faktiskt. Tycker det är rätt märkligt att Nietzsche inte intresserade sig mer för Hegel/Marx. I själva verket så slås man av att hans egen återkommande kritik av Dühring är helt redundant om man tar Engels' i beaktande (och som han av nån anledning lät bli att läsa). Tror också att han hade kunnat ha stort utbyte av en sådan läsning. Det finns ju intressanta beröringspunkter dem emellan, kanske framförallt materialismen.

[Logos]

Agamben har jag länge tänkt läsa, liksom Negri. Kommer nog med i nästa beställning...