En intressant, underhållande och lättillgänglig bok . . .

[freddemalte]

Ett litet boktips för dig som är intresserad av fenomenologi, ontologi och allmänna företeelser i filosofin kopplat till hur vi upplever, och ser på, världen:

http://www.bok.nu/Hans_Regnell/Kunskap_ ... mmon_sense

Kunskap, medvetande och common sense av Hans Regnéll
En personlig inledning till klassiska problemställningar

Inbunden | 235 sidor | Tryckår: 2003
ISBN: 978-91-578-0419-8
ISBN10: 91-578-0419-2

Förlaget (Nya Doxa) besrkiver boken på följande sätt:
Detta är en bok som handlar om kunskapens natur, om medvetandet och om sanningens innebörd. Den återger det centrala partiet i ett manuskript som författaren avslutade kort före sin död.

I Insikt och Handling skriver Sören Halldén: ”Manuskriptet har en personlig ton, enga-gementet är påtagligt och läsningen fängslande. Det finns en känsla av frihet över framställningen; läsaren förstår att författaren ogenerat säger vad han tycker; han tar vara på det inom det akademiska regelsystemet som han personligen uppfattar som väsentligt. Men friheten förenas med noggrannhet när det gäller behandlingen av frågeställningarna och med precision i uttryckssättet.”

Fredrik

[mullback]

han tar vara på det inom det akademiska regelsystemet

jaha.. där blev det genast TOTALT ointressant.

[freddemalte]

han tar vara på det inom det akademiska regelsystemet

jaha.. där blev det genast TOTALT ointressant.

Ja! Akademierna kan vara tämligen trista ibland!

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Får jag fråga dig varför du gillar common-sense? En helt uppriktig fråga alltså. Själv har jag erfarenheten av att just common-sense leder mig fel när jag senare analyserar "ordentligt" (ja jag vet att det ser ut som jag avfärdar metoden före applikation genom hur jag formulerar mig, tyckte bara det var lättast så, tror du förstår vad jag menar). Och om man verkligen fördjupar sig i frågeställningar av filosofisk natur (i princip allt som följer av frågan om vad jag bör göra, till skillnad från frågor som andra vetenskaper sysslar med som beror på att vi redan antagit något att göra) så upplever jag själv att sinnena mindre och mindre är relevanta. Och det här mänskligt allmängiltiga allt mer. Men det beror ju på. Jag anser ju att vi idag är väldigt alienerade vår "natur" på grund av manipulationer, reklam och dylikt, och därav så är jag extra skeptisk.

Men jag vet inte heller hur du definierar det här med common-sense. Jag menar jag förstår empiriker, eller tex Humes deskriptiva moraliska redogörelser genom common-sense. Men i min mening har man senare inom (främst) brittisk filosofi gått över till en normativ common-sense.

[freddemalte]

Får jag fråga dig varför du gillar common-sense? En helt uppriktig fråga alltså. Själv har jag erfarenheten av att just common-sense leder mig fel när jag senare analyserar "ordentligt" (ja jag vet att det ser ut som jag avfärdar metoden före applikation genom hur jag formulerar mig, tyckte bara det var lättast så, tror du förstår vad jag menar). Och om man verkligen fördjupar sig i frågeställningar av filosofisk natur (i princip allt som följer av frågan om vad jag bör göra, till skillnad från frågor som andra vetenskaper sysslar med som beror på att vi redan antagit något att göra) så upplever jag själv att sinnena mindre och mindre är relevanta. Och det här mänskligt allmängiltiga allt mer. Men det beror ju på. Jag anser ju att vi idag är väldigt alienerade vår "natur" på grund av manipulationer, reklam och dylikt, och därav så är jag extra skeptisk.

Men jag vet inte heller hur du definierar det här med common-sense. Jag menar jag förstår empiriker, eller tex Humes deskriptiva moraliska redogörelser genom common-sense. Men i min mening har man senare inom (främst) brittisk filosofi gått över till en normativ common-sense.

Hej J R Auk
Så hövligt att fråga om du får fråga

Hur som helst, egentligen intresserar mig inte common-sense (som filosofisk position eller utgångspunkt) mer än någon annan abstraktion eller något annat förhållningssätt i sak. Det som dock gör common-sens intressant (vid sidan av andra perspektiv) är just det vardagliga, det immanenta, det icke-transcendenta. Jag ska försöka förklara hur jag menar så tydligt som möjligt men reserverar mig självklart för de fallgropar som man alltid riskerar att hamna i när man skriver om dessa saker.

När jag var liten (början av tonåren) så terroriserade jag min omgivning (särskilt mina föräldrar, mor- och farföräldrar och övriga släktingar) med massor av (som jag nu förstår det hela) filosofiska frågeställningar av den typen som vi diskuterar här på forumet - allt från världens beskaffenhet till moraliska dilemman etc. Mycket handlade om fantasifulla abstraktioner (senare förstått som fenomenologi, ontologi, epistemologi etc) varvat med ett stort intresse för medvetandet, universum och dylika fenomen. Vad som då slog mig och som jag sedan dess fram till nu burit med mig som en erfarenhet var (vad ska jag kalla det . . . hummmm), frånvaron av "denna typ av tänkande" hos min omgivning - särskilt den äldre generationen. Jag minns så väl att jag försökte prata om sådant (filosofiska frågeställningar) med min farfar men märkte / upptäckte att han inte alls såg världen på det sättet. Det var tydligt att hans medvetande eller upplevelse baserade sig på en slags självklar common-sens-relation, en "krass verklighet", en vardaglighet (det immanenta). För honom (åtminstone det han visade utåt) var en stol en stol, ett bord ett bord och sen var det liksom inte mer med det (obs! Jag lägger ingen värdering i detta, det är enkom ett konstaterande). Dessa samtal, som på något märkligt plan var filosofiska i den meningen att de inte var filosofiska utifrån någon abstraktion, utan mer en fokusering på det allmänt rådande fascinerar mig än idag. Vi kan ju inte komma ifrån att det finns en slags "vardag", när man sitter där, t.ex. hemma hos "tant Agda 83" och blir bjuden på kaffe och bullar och tittar på gamla fotografier, ja då är ju den stunden "en helt vardaglig stund och inte mer med det", när jag står i kön på bilfirman och väntar på att bilen ska bli klar, när jag sitter vid sökdatorn på Arbetsförmedling, eller när jag står i den isande vinterkylan och skottar snö vid garageuppfarten, ja då existerar på något vis inte allt detta "filosofiskt abstrakta", alla idéer om parallella världar, vad som är rätt och fel, solipsism eller inte, galaxer och kvarkar - hit eller dit etc.

Detta tycker jag är mycket intressant men ganska svårt att förklara (för dig, här i textform). Jag vacklar i vad som synes mig vara det intressanta i någon mening. Det fundamentalt uppenbara vardagliga eller det filosofiska abstraherandet samt att jag blir nyfiken på hur dessa möts i olika sammanhang.

Jag kan se en person på ett kafé som håller i en kaffekopp och sitter och pratar med en annan person, kanske en vän till henne. Jag sitter där och tittar på dem, hör hur de pratar om sina vänner, släktingar, nästa shoppingrunda, vad som var på TV igår etc. Jag tänker mig in i att för denna person, hon som håller i kaffekoppen, är just kaffekoppen bara en kaffekopp, möjligtvis ett intressant objekt för henne om hon skulle råka vara designer, eller jobba på en porslinsfabrik etc. Men generellt sett är det nog bara en kaffekopp, och så är det väl egentligen med allt vi erfar och upplever. Det är var det är och inte mer med det. Thats it. Plain and simple

Eller . . . men för mig (och kanske för henne om hon är filosofiskt lagd eller troende etc) ja då börjar kanske tankeprocesser likt, är verkligen koppen bara en kopp, finns den, vad är detta kafé egentligen, finns detta kafé i andra dimensioner fast med andra partikeltillstånd, är personen som sitter med koppen i handen äkta, har hon en mask, finns det en Gud, är kaffet styrt av determinism i koppen, finns det ett medvetande i denne tjej, upplever hon värld så som jag eller är hon en zombie, eller är världen solipsistisk etc. Detta filsosoferande eller det religiösa tänkandet (allt från bibelcitat till chackran etc) förhåller sig till den ovan nämnda That-it-common-sense tillvaron som en abstraktionell transcendence utanför det dirket observerbara. Men är inte det bara en flykt från verkligheten?

Så svaret på din fråga är: Jag gillar "alla" filosofiska vinklingar men har blivit extra nyfiken på relationen mellan common-sense (så som jag tolkar begreppet) och det övriga filosoferandet (abstraherandet).

Vidare kan jag tillägga att denna syn / analys (eller fundering) även gäller den så kallade "naiva realismen".

Oj, jag skulle kunna skriva mycket mer om detta - men läsaren får ju inte somna av texten

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Ok tack för ditt svar. Och ja, det var nog onödigt att fråga om jag fick fråga eftersom jag ändå frågade innan svar. Ohederligt av mig