var är tavlorna?

[abc]

läste några inlägg och blev mer och mer frustrerad över hur konstnärer och termen "modern konst" användes, jag antar att jag måste göra något av frustrationen och skriver därför följande:

konstbegreppet är flytande och förnyas ständigt för att överleva och inte fastna i konventioner. Att konst tex enbart fyller syftet att förgylla och pryda våra väggar och att ett "bra" konstverk är väl utfört för att det är vackert och tidlöst i sin skönhet representerar den konstsyn som man oftast bemöter i allmänna sammanhang. Många frågar tex på konstmuseum var tavlorna är, konst är tavlor som hänger på väggar som vi vill betrakta och i dem vill vi få det bekräftat att konstnären har skapat något som vi själva inte kan skapa och det är oemotståndligt i sin skönhet. Men om det inte finns några tavlor används gärna den slarviga termen "modern konst" och på detta sättet avfärdas det man betraktar som obegripligt, cyniska uppmärksamhetsförsök, man tror sig ha blivit lurad på en upplevelse istället för att försöka möta verket. Ett exempel är palle torssons slowmotionsekvenser från pippi långstrump som media och allmänheten reagerade starkt mot, jag tror någon kallade palle torsson för pedofil, det hela betraktades nästintill som barnporr men det intressanta är att konstnären förklarat att hans intention var att belysa hur blicken har blivit sexualiserad sedan 60-talet och reaktionerna och viset som verket lästes av allmänheten bekräftar just detta. Att tex döda djur och ställa ut är förstås problematiskt. Vi möter döda djur varje dag, förklädda som mat i kyldiskar på konsum och detta reflekterar vi inte nämnvärt över. vad är det som skapar denna skillnad? Genom att göra ett sådant verk inbjuds vi alla till att diskutera och ifrågasätta vår vardagliga moral. vad är det vi förväntar oss när vi tittar på konst? Defieneras konst av dess sammanhang? Är man konstnär om man aldrig har haft en konstutställning?
Hantverk och konst hör inte längre ihop på samma sätt som det gjorde tidigare och kanske är detta ett av de stora problemen vad gäller avfärdandet av den sk "moderna" konsten. Ett konstverk måste inte innehålla visuella kvaliteter och man bör väl heller aldrig förvänta sig att få några krav uppfyllda om man inte tycker att konst ska vara en stelnad igenkänningsprocess.
Syftet med Duchamps pissoar är inte att belysa att pissoaren "också" är vacker. Han arbetade på ett museum som anordnade en utställning som inte skulle vara jurybedömd. Vem som helst som ville skulle få ha med vad helst den ville. Duchamp signerade en pissoar med R. Mutt och lät få den levererad till museet på inlämningsdatum. Denna packades upp av hans medarbetare och det hela ledde till stormiga diskussioner om huruvida verket skulle få vara med eller inte. Till slut bestämdes det att detta inte var konst trots att en sådan bedömning inte skulle äga rum. Duchamp diskuterar på detta sätt konstbegreppet och vill undersöka dess möjligheter, och utvidga det. Om jag inte är ute och cyklar så tror jag att Duchamp efter detta lämnade sitt arbete på museet. det är självklart tragiskt att stora delar av konstverksamheten sker inom en slutenhet, och de gånger som svts morgonnyheter har konst på dagordningen så är det när något som upplevs som avvikande har ägt rum och rapporteringen blir vinklad ur ett sensationellt perspektiv. Men antagligen är det ändå bra,
för helt plötsligt diskuteras konst på platser där det aldrig diskuteras annars.

[Johan Ågren]

Jag tror det största flertalet är medvetna om detta, och opponerar sig snarare emot att konsten håller på att bli urvattnad. Och den risken finns - det håller jag med om - när själva kvalitetsbegreppet helt saknas, och vad som är intressant eller inte är en ytterst subjektiv fråga. Det är kanske inget problem i sig - det är som det postmoderna livet i allmänhet - utan problemet uppstår när människor upplever att de borde tycka om konsten, särskilt när den finns på kommunala konsthallar (och de själva har varit med och betalat).

Konsten - när den visas i offentliga rum - ses som en kollektiv händelse, och därför krävs den på en form av kollektiv minsta gemensamma nämnare. Det är detta man måste opponera sig emot, OM man nu ser ett värde i de smala och de unika förhållningsätten. Det handlar om att göra utrymme, snarare än att kräva det självklara. Jag själv försvarar denna linje, och tycker att konsten har en viktig uppgift i sin nuvarande - postmodernistiska - form. Vad man måste slå vakt om är att konstnärernas intentioner har hög kvalite, hur man nu gör det.

Tanken är sedan att det smala och unika kan berika det kollektiva. Detta berättigar att den får existera på gemensamma konsthallar och andra gemensamma utrymmen.

Johan

[abc]

På vilket sätt håller konsten på att bli urvattnad? Kan konst i sig bli urvattnad?

jag håller med om att ett problem uppstår i samband med skattepengar, vi borde kanske öppet diskutera konstens roll/funktion i samhället och jag tror att många problem har att göra med just föreställningen om konst som något bundet till objektiv? skönhet (då åsyftar jag de som beklagar sig över att deras skattepengar går till att finansiera utställningar med vad det nu må vara som inte faller inom den föreställningen om konst). Hursomhelst så anses det gott att betala skattepeng till skola osv något som vi alla förväntas göra utan att reflektera, konsten är däremot otydlig och bör vara det för att kunna fungera som en kraft att räkna med, men detta innebär ju också att den blir ifrågasatt ur ovan nämnda perspektiv. Många andra organismer fungerar på helt motsatt vis och därför har konst en slags fördel att verka direkt och från en vinkel man inte anade fanns.

(haha det blev lite väl romantiskt men det får jag leva med...)

[Johan Ågren]

På vilket sätt håller konsten på att bli urvattnad? Kan konst i sig bli urvattnad?

Kanske är bäst att fråga de som hävdar detta starkast, men själv anar jag ibland att vissa konstnärer (däribland jag själv under en period i mitt liv) tenderar att utnyttja den gråson som konstbegreppet idag omfattar. Detta utnyttjande tjänar då inte konsten i sig utan blir ett ytligt förhållande; berömmelse, trender och erkännande.

Jag minns själv en händelse från en konsthall där det under själva hängningen uppstod ett infall - där jag själv var intiativtagaren - som slutade med att ett av rummen fylldes med ett stort lass sand. Det ena föddes ur det andra, och själv var jag mest nyfiken på den visuella effekten, och provokationen i detta. Debatten som följde i tidningarna ifrågasatte sedan "var konsten var på väg", och ledande konstkritiker försvarade detta tilltag. Jag själv visste att det var ett spontant infall utan större ambition, medan alla andra som inte var invigda fäktade vilt om att försvara eller angripa detta tilltag. Det gjordes till och med karikatyrbilder i pressen som raljerade över denna sandhög.

Problemet är otydlighetens två sidor: Den ena innebär möjligheter och en frihet för konsten att utforska sådant som vi i vardagen begränsar - det är den goda sidan. Den dåliga sidan som uppstår ur otydligheten är när människor utnyttjar de vaga kriterierna hos konsten med inte fullt så hedervärda avsikter. Detta är inte alltid en medveten process. Många konstnärer tror verkligen att de gör konst för konstens egen skull, medan det i själva verket bara är en scen för det egna egot att spela ut på.

Kritiken tenderar att lamslås eftersom kvalitetsbegreppen helt har fallit samman. Detta är inget jag kan beklaga. Jag vill inte börja kritisera konst utifrån gamla kriterier som bygger på fastställda ideal. Samtidigt behövs någon form av kritik som förädlar konstnärernas intentioner att ha en vettig ambition. Det riskerar att bli en ganska fadd trendsoppa annars där grupper formeras utifrån det enskilda behovet att känna sig uppskattad, oavsätt innehåll. Det existentialistiska - postmodernistiska -kvalitetsbegreppet är klurigt. Personligen har jag en objektivistisk strävan som jag hoppas konsten kan vara en del av. Jag hoppas på att vi kan bli klokare, men jag är väldigt skeptisk till att vi är det nu.

Johan