Hur föds idén?

[Viola]

Alla som målar eller skulpterar eller liknande - hur föds era idéer -
går det att beskriva?

En del kanske har en bild inom sig - en del kanske får en idé på
ett teoretiskt plan - en del har idén färdig när man börjar - en del
bara börjar och en idé växer fram......

[Nonstop]

Mina idéer kommer nästan alltid ur lusten till ett visst material eller föremål, "vad kan man göra av dethär". Jag målar sällan, kanske för att valmöjligheterna synes så oändligt många så jag blir alldeles perplex. Fotograferar däremot, men det är litet annorlunda, då kommer motiven strömmande emot en..
Om jag får ett uppdrag som "gör en ko" kan jag däremot tänka andra vägen, "vilket material lämpar sig för en ko".
Men om jag ger mig själv uppdrag börjar jag bara käfta emot.. "värför inte en gris eller en struts?"..

[Knutenborg]

Ja tänk om man skulle kunna förklara idén.
Bilder som flyger genom huvudet konstant - vissa byggs på då man möter människor och platser och idén utvecklas - jag ser en bild i min hjärna som är klar - jag ser varje drag av pennan, varje skiftning i färgskalan - försöker få ner det på pappaer och kan inte komma riktigt ända fram - men så är det alltid att vara konstnär - imitation av imitationen av idén och ändå blir det inte helt dåligt.

Ungefär så, fast mycket mer nyanserat.

[Viola]

Ja tänk om man skulle kunna förklara idén.
Bilder som flyger genom huvudet konstant - vissa byggs på då man möter människor och platser och idén utvecklas - jag ser en bild i min hjärna som är klar - jag ser varje drag av pennan, varje skiftning i färgskalan - försöker få ner det på pappaer och kan inte komma riktigt ända fram - men så är det alltid att vara konstnär - imitation av imitationen av idén och ändå blir det inte helt dåligt.

Ungefär så, fast mycket mer nyanserat.

Så avundsjuk jag blir på den som kan se bilder i huvet. Min man som
inte alls målar kan det, han har rena bioduken framför sig innan han
somnar verkar det som...

Mina idéer kommer nästan alltid ur lusten till ett visst material eller föremål, "vad kan man göra av dethär". Jag målar sällan, kanske för att valmöjligheterna synes så oändligt många så jag blir alldeles perplex. Fotograferar däremot, men det är litet annorlunda, då kommer motiven strömmande emot en..
Om jag får ett uppdrag som "gör en ko" kan jag däremot tänka andra vägen, "vilket material lämpar sig för en ko".
Men om jag ger mig själv uppdrag börjar jag bara käfta emot.. "värför inte en gris eller en struts?"..

Materialet först, det känner jag igen sedan dottern och jag hade plockat
stenar. Vad kan det bli av det här? En del stenar var redan
som färdiga figurer som de var, ibland med hjälp av några penseldrag.
Sen använde vi dem som bordsdekorationer på min födelsedagsfest.
Det är ibland lättare att jobba på uppdrag - måste man så blir det nåt,
samtidigt som man helst vill komma på de där fantastiska, kreativa
idéerna...

[Johan Ågren]

Jag ser också bilder; det är som att drömma och jag har ingen kontroll över vad jag ser. Att somna fast man är vaken. Detta flöde av idéer upplever jag djupare och mer "genomtänkt" än vad jag förmår i mitt medvetna reflekterande. Jag är dålig på att analysera och inte särskilt allmänbildad. Det som ger mig någon självkänsla är att jag kan lyssna och se på dessa inre röster. Samtidigt känns det lite "fuskigt" eftersom jag inte upplever det som om det är jag som gör något. Men närhelst jag står inför ett problem så sjunker jag in i dessa tillstånd, och svaren förvånar och överraskar. Det verkar dock vara vettigt.

Om man kan se en bild i huvudet - och behålla den - så är det enkelt att rita av den. Man observerar då inte bara bilden utan har full förståelse för hur den är uppbyggd intuitivt; du har själv skapat den (eller något i dig har skapat den). Sedan ska man också kunna koppla motoriken till denna intuition så den "inkarnerar".

En annan metod är att vare sig ha analyserande tankar eller idéflöde, utan låta kroppen verka intuitivt. Om man kan släppa lös kroppen så kan den utav sig själv röra sig i transliknande tillstånd. Sätter man då en penna eller pensel i handen så ser det ut så här för mig:



Första bilden är renare, medan den andra bilden är efterbearbetad och analyserad. Det är en form av "telefonklotter" fast jag låter det svämma över med minimal kontroll. Det finns naturligtvis kontrollerande element där då jag sällan börjar måla eller rita utanför avsedda ytor, men det händer. Det här är väldigt fysiskt, som att dansa utan att tänka på hur man dansar.

Johan

[Viola]

Oj Johan - det låter väldigt spännande men sååå spännande är nog inte
jag inombords - så det här med att meditera och tömma sig på allt tankeinnehåll är verkligen överflödigt för mig - jag skulle snarare behöva
påfyllning eftersom jag ofta befinner mig i ett tillstånd utan tankar.

Ett sätt att få reda på vad man tänker och tycker det är att skriva - har ofta den känslan av att jag tänker med händerna.

Det kanske är likadant med måleriet - för skall jag fortsätta att måla
bara när jag har en ide då blir det glest mellan konstverken

Förutom de sällsynta tillfällena då jag har en färdig idé kan jag fångas
av något i min omgivning, ser linjer och fält i ansikten eller något annat
som om jag tittade på en tavla, analyserar färger och färgskiftningar
i min omgivning.

[Nonstop]

Ett sätt att få reda på vad man tänker och tycker det är att skriva - har ofta den känslan av att jag tänker med händerna.

Det kanske är likadant med måleriet - för skall jag fortsätta att måla
bara när jag har en ide då blir det glest mellan konstverken

Gör du så när du målar, tänker med händerna alltså? Greppar penseln och så "blir" det?

Jag kan få till en målning om jag har nånsorts diffus tanke om att den ska vara "ljus" eller "spretig" eller "blå", men sällan annars.

[Viola]

Ett sätt att få reda på vad man tänker och tycker det är att skriva - har ofta den känslan av att jag tänker med händerna.

Det kanske är likadant med måleriet - för skall jag fortsätta att måla
bara när jag har en ide då blir det glest mellan konstverken

Gör du så när du målar, tänker med händerna alltså? Greppar penseln och så "blir" det?

Jag kan få till en målning om jag har nånsorts diffus tanke om att den ska vara "ljus" eller "spretig" eller "blå", men sällan annars.

Nej - jag gör inte så men undrar om det kanske skulle fungera men nån
sorts tanke om vad man ska göra måste man väl ändå ha. Antagligen
borde man tvinga sig och sitta och måla ett stilleben bara för att träna
så kanske också idéerna bättre rinner till när man är aktiv med måleri -
men måla av en vas är lite löjligt
- då kan man lika gärna titta på vasen direkt

[Nonstop]

Nej - jag gör inte så men undrar om det kanske skulle fungera men nån
sorts tanke om vad man ska göra måste man väl ändå ha. Antagligen
borde man tvinga sig och sitta och måla ett stilleben bara för att träna
så kanske också idéerna bättre rinner till när man är aktiv med måleri -
men måla av en vas är lite löjligt
- då kan man lika gärna titta på vasen direkt

Jomen just det, stilleben funkar ju tycker jag, om man bara vill måla för målandets skull men inte har jag märkt att något skulle rinna till...
Men, du målar ju - jag minns inte när jag senast målade - så det måste finnas något du gör som gör att det "blir" som jag inte kan. För jag skulle vilja måla! Jag har lustfyllda dagdrömmar om att stå naglad vid staffliet utan tankar på tid och rum.

[Squirrel]

Jag skulle säga att det finns tre drivande krafter bakom mitt skapande. Det ena är association och det andra är "trial and error" och det tredje är en abstrakt idé om vad jag vill med resultatet. Man ser saker, gör saker och associerar till hur det skulle hunna vara om det var annorlunda. Det andra kan vara väldigt fysiskt. Jag drar kanske någora streck på ett papper utan någon vidare tanke bakom. Ser om jag hittar något i bilden, möjligen associerar jag till det något, testar att förstärka vissa atrribut, gör om om jag inte blev nöjd, provar andra alternativ etc. Om jag har en abstrakt idé med vad jag vill innan jag börjar så är kag ofta ganska analytisk. Det kan vara en abstrakt bild av ett motiv eller en metod att bygga upp en bild. Oftast finns det element av alla tre principerna när jag gör något.

[Viola]

Jomen just det, stilleben funkar ju tycker jag, om man bara vill måla för målandets skull men inte har jag märkt att något skulle rinna till...
Men, du målar ju - jag minns inte när jag senast målade - så det måste finnas något du gör som gör att det "blir" som jag inte kan. För jag skulle vilja måla! Jag har lustfyllda dagdrömmar om att stå naglad vid staffliet utan tankar på tid och rum.

Det blir alltför sällan jag målar, nu har jag kommit igång lite men
måleriet har legat i träda i åratal.Tecknat litegrand har jag dock gjort.
Det är verkligen lustfyllt att komma igång med något, en barnslig
förtjusning i att skapa, att se något växa fram.

Jag skulle säga att det finns tre drivande krafter bakom mitt skapande. Det ena är association och det andra är "trial and error" och det tredje är en abstrakt idé om vad jag vill med resultatet. Man ser saker, gör saker och associerar till hur det skulle hunna vara om det var annorlunda. Det andra kan vara väldigt fysiskt. Jag drar kanske någora streck på ett papper utan någon vidare tanke bakom. Ser om jag hittar något i bilden, möjligen associerar jag till det något, testar att förstärka vissa atrribut, gör om om jag inte blev nöjd, provar andra alternativ etc. Om jag har en abstrakt idé med vad jag vill innan jag börjar så är kag ofta ganska analytisk. Det kan vara en abstrakt bild av ett motiv eller en metod att bygga upp en bild. Oftast finns det element av alla tre principerna när jag gör något.

Det blev väldigt abstrakt för mig det där. Men då kan du alltså göra det jag undrade att man kan sätta igång utan någon speciell idé men den kommer medan man jobbar? Vad är drivkraften i ditt skapande?
Att du vill förmedla en känsla? Eller är det mer färger och former och
samspelet därimellan som driver?

[Knutenborg]

Jag har lustfyllda dagdrömmar om att stå naglad vid staffliet utan tankar på tid och rum.

Känner verkligen igen mig i dessa drömmar, för mig gäller det drömmen om att stå fastnaglad vid ett staffli samt lusten att hitta det där speciella stället där man kan sitta i timmar och skriva.

Jag tror dessa dagdrömmar är väldigt farliga och hämmande, för det blir aldrig så där underbart som vi hade tänkt oss. Men det är ändå underbart, bara på ett mindre dagdrömskt sätt.

Jag kan bli helt rasande då mitt skrivande eller målande/tecknande inte går till som jag hade tänkt mig och sedan skriver/målar jag inte på flera veckor. Oftast handlar det dock om att resultatet av mitt skapande inte blir som den bilden/de formuleringar jag hade i hjärnan, men omgivningen spelar också roll. När jag gick på gymnasiet och hade fri tillgång till bildsalen med alla dess material så skapade jag där nästan varje dag och det ledde till att jag även skapade mycket mer då jag kom hem.

Är det någon annan som känner den där överväldigande ilskan då skapandet inte blir som ni hade tänkt er?

[Johan Ågren]

Knutenborg,

Är det någon annan som känner den där överväldigande ilskan då skapandet inte blir som ni hade tänkt er?

Jag brukar känna det som ett misslyckande och nederlag. Jag känner så eftersom jag identifierar mig med konstnärskapet, och utan det så är jag inte så tuff. Jag har i och för sig några andra livlinor också, men just konstnärligt misslyckande är extra hårt, då krymper egot rejält. Detta är en av anledningarna till att jag är rädd för skapandet. Samma sak gäller musiken: När jag började göra musik var det anspråkslös och jag hade inga förväntningar, det var bara roligt. Med tiden identifierar man sig med sina nya roller och det blir mer och mer på allvar, och då kan man känna den där tröskeln av ångest och osäkerhet när man sätter igång. En annan grej är att jag älskar att lyssna på musik, men har mer och mer känt en avtrubbning, vilket har lett till att jag är rädd att sätta på en skiva! Detta leder till att jag ständigt letar ny musik som jag inte har några förväntningar på, och krav att leva upp till. Så visst blir man arg/rädd när det inte går som man förväntar sig. Det vill man undvika. Bästa sättet är naturligtvis att inte överdimensionera sina förhoppningar och krav, särskilt inte så långt att man inte ens vågar sätta igång. Att ha kontinuitet och vana med det man håller på med hjälper. Då blir avståndet mellan att tänka och att göra mindre. Fast det finns en risk med vanans makt också.

Johan

[Nonstop]

Jag har lustfyllda dagdrömmar om att stå naglad vid staffliet utan tankar på tid och rum.

Känner verkligen igen mig i dessa drömmar, för mig gäller det drömmen om att stå fastnaglad vid ett staffli samt lusten att hitta det där speciella stället där man kan sitta i timmar och skriva.

Jag tror dessa dagdrömmar är väldigt farliga och hämmande, för det blir aldrig så där underbart som vi hade tänkt oss. Men det är ändå underbart, bara på ett mindre dagdrömskt sätt.
.............

Är det någon annan som känner den där överväldigande ilskan då skapandet inte blir som ni hade tänkt er?

JA! Jag håller med om det Johan skriver ovan, och om att dagdrömma sällan leder till underbarhet. Men jag tänker också på en annan ilska eller frustration som inte nödvändigtvis har med skapanderollen att göra utan mer det som Viola skrev om att vara utan tankar och idéer, "inte veta vad man vill" som lika gärna kan gälla inte veta vad jag vill göra med en alldeles ledig söndag eller för den delen inte veta vad jag vill med resten av mitt liv...

Sådär underbart fastnaglad, eller åtminstone ditåt, kan jag bli när jag skriver, och när jag gör skulpturer i vissa material som har "det", vad nu "det" är. "Det" måste av allt att döma också finnas i penna och papper och tangentbord...Sen är ju inte fastnagligen helt och hållet av godo heller, jag blir lätt så besatt att jag blir asocial, otrevlig och/eller sjuk.

[Squirrel]

Det blev väldigt abstrakt för mig det där. Men då kan du alltså göra det jag undrade att man kan sätta igång utan någon speciell idé men den kommer medan man jobbar? Vad är drivkraften i ditt skapande?
Att du vill förmedla en känsla? Eller är det mer färger och former och
samspelet därimellan som driver?

Det blev abstrakt eftersom jag normalt utgår från en väldigt abstrakt tanke. Drivkraften i mitt skapande? Vad är drivkraften att äta när man är hungrig? Jag har ett grundläggande behov av att kreera som ibland är lika påtagligt som att vara sömnig, kissnödig eller hungrig.

I stunden finns det så klart inspiration till skapandet. Oftast intresse av vad jag kan åstadkomma. Det kan vara för att jag vill ha en pryttel, undersöka en typ av form/färg/materialspel, testa en teknik, åstadkomma ett "inlägg" i en pågående diskussion, för att lära mig något nytt eller helt enkelt för att ha något för händerna. Jag kan tillägga att jag inte målar särskillt mycket och att min teckning framför allt är ett led i skissarbetat till 3Dimensionella saker. Ofta hantverksrelaterade.

Är det någon annan som känner den där överväldigande ilskan då skapandet inte blir som ni hade tänkt er?

Inte för att det inte blir som jag tänkt mig. Det beror framför allt att jag inte bestämmer mig på förhand vad resultatet ska bli. Jag utgår från en abstrakt idé som jag sedan gradvis konkretiserar och utvecklar. Resultatet blir vad det blir. Det är processen dit som är det intressanta. Jag skissar mycket, testar detaljer och tekniker separat och arbetar mig så saketliga fram mot något slutresultat. Att tänka ut hela slutprodukten från början är något jag ser som en omöjlighet. Man får börja i någon ände och testa sig fram. Tänker man för mycket innan man börjar skissa och testa sig fram slutar man bara upp i besvikelsen av att olika steg och detaljer på vägen inte fungerar så som man tänkt sig. Då är det bättre att testa detaljerna och bygga in de som fungerar. Jag försöker vara flexibel in i det sista.

Det är klart att jag ibland blir på dåligt humör när saker och ting inte blir bra men det beror snarare på att jag är trött eller stressad så att jag slarvar än att det inte är vad jag tänkt mig. Jag blir arg på mig om jag sabbar det jag håller på med för att jag är trött och stressad och inte har vett nog att lägga ner för dagen. Det händer även att jag blir arg på mig själv för att tänkte fel från början, idealiserat resultatet för mycket eller låst mig vid en tanke för tidigt.