Filosofiforum

Du sitter på en soltorr klippa

vid havet.


Stirrar ner i det kristallklara vattnet.

Du anar jordens krökning.

Vid oändligheten.

Någon Du älskat mycket har just dött.

Vad tänker Du?

libero skrev:Du sitter på en soltorr klippa vid havet.
Stirrar ner i det kristallklara vattnet. Du anar jordens krökning.
[...] Vid oändligheten. Vad tänker Du?

Om man skulle ta ett dopp. Det måste vara minst 22°C i vattnet.
Det är svårt att föreställa sig nu då hela naturen är bepudrad med en massa nyfallen snö.
Men tanken på en annalkande vår inger hopp.

libero skrev:Du sitter på en soltorr klippa

vid havet.


Stirrar ner i det kristallklara vattnet.

Du anar jordens krökning.

Vid oändligheten.

Någon Du älskat mycket har just dött.

Vad tänker Du?

Hej libero

Vilken oerhört vacker och annorlunda fråga. Jag antar att jag hade tänkt på den jag älskar och funderat på hur det ändå kan vara så att någon som jag haft en så fin relation till, som jag har upplevt massor med saker med, som jag har pratat så mycket med, nu kan vara borta och icke möjlig att nå på det sätt som jag varit van vid. Jag kanske hade tänkt på hur min älskade nu finns kvar i mina minnen, i de saker och spår som denne lämnat efter sig . . . kanske hade jag tittat ut på havet, solen . . . och tänkt att de är fantastiskt att den verklighet jag nu ser framför mig och som jag försanthåller består av mängder med olika sorters energitillstånd á la elementarpratiklar, suprerstängar, molekyler etc en gång byggde upp min älskade och nu är de strukturerna involverade i helt andra processer. Det hade i någon mening givit mig ro och tröst att känna att både jag och min älskade är en del av detta vackra och ständiga kretslopp.

Hälsar Fredrik