Mot Damaskus

[bow]

Här är en inspelning jag är rätt nöjd med:http://www.henriklarssonbauman.com/musik/motdamaskus.mp3

[Avantgardet]

Jag är faktiskt glatt överraskad. Och jag menar mig kunna bespara mig alla kommentarer rörande musikens form och framförande - även om det skulle gå säga mycket intressant på dessa punkter. Innehållet måste dock ställas som en fråga, och det är egentligen det enda jag kan anmärka på: varför så feg? Jag hör ju att du (/ni) kan er sak, att ni är så hemma på området att ni, rent teoretiskt, skulle kunna känna er bekväma i det element ni framskapar åt er själva (nåt slags dominantfrygisk, eller låtsas-orientaliskt, modalitet). Så det finns inget tvingande skäl till minimalismen, tvärtom finns det gott om skäl att lämna den, att sväva ut och elaborera på ämnet. Några små utbrytningsförsök görs, och det är uppfriskande för örat, men utan att någonsin riktigt lyckats lyfta från marken så ger man upp och rundar av. Jag har själv problem att lyckas fånga dessa "magiska" stunder när man får allt att stämma, och hela inspelningsgrejen är så artificiell - något som gör att den fungerar hämmande på kreativiteten och improvisationen, ibland rent av tar död på den. En grej hade ju varit att köra med improviserad text också. Visst - det är en chansning. Det kanske skulle bli pannkaka nio gånger av tio, men det hade varit värt det för den där enda gången som det inte blev det. Ett annat att börja lägga på mer harmonier - förslagsvis i gitarren, och låta den utvecklas vidare, utifrån samma basic ostinato, variationer på temat med andra ord. Kanske nåt slags "call and response" hade funkat.

Kort sagt: jag blir nyfiken och vill höra mer, men inte endast mer som kvantitativt mer, utan också (och primärt) mer i kvalitativ bemärkelse (och då inte kvalitativ att förstå som att det ni gjorde var "dåligt", tvärtom, det är mycket gott, grejen är att det är bara lite smalmatskänsla över det hela, viktväktarprogrammet, eller liknande). Mer av det goda alltså.

(Formmässigt så delar jag helt er approach, det är det enda riktiga sättet att göra musik på)

[Avantgardet]

(Sorry, var helt ute och cyklade när jag skrev "dominantfrygisk", det denoterar mer vad jag själv skulle ha spelat i det där läget. Jag hade inte låten färskt i minnet så jag lät min egen fantasi komma och belägra din låt något. Lyssnade nu igen och fann det låta mixolydiskt istället. Också det en bra låtsas-orientalisk modalitet. Själv brukar jag skippa en del toner i den mixolydiska för att få den än mer låtsas-orientalisk. Ett slags "indiskt penta" kan man kalla det. Skippar helt enkelt sekunden och sexten (i E blir det alltså E, G#, A, H, D osv.), fortfarande är det dock sjysst musik jag hör när jag lyssnar på ditt alster.)

(Kom också att tänka på att om man spelar just den "indisk pentatoniska" skala jag nyss pratade om, så kan man ju smyga in det dominantfrygiska genom att spela en förminskad sekund, ett halvt tonsteg ovanför grundton, och kanske är det därför min hjärna kopplar det till dominantfrygiskt automatiskt. Det är inte en helt otrolig förklaring, då min fantasi gärna tillför en massa gitarr-räkor kors och tvärs över det jag här)

[bow]

Hej!
Tack för din lyssning och kommentar. Jag förstår inte riktigt alla ord du använder men jag fattar din poäng med att jag ska våga bryta mig loss från det trygga. Jag tror att det är mitt behov av uppskattning i kombination med osäkerhet som gör att jag inte alltid vågar chansa eller fortsätta flyga när jag väl har lyft. Utan landar kvickt igen på den trygga jorden. Ska jobba på det. Vad spelar du?
ps/Tack för din uppmuntran/ds

[Avantgardet]

Spelar i bästa fall mig själv, i sämsta fall nån annan - så till vida jag inte spelar denna andre bättre än mig själv, vilket vore rätt lustigt om så var fallet. Huruvida jag när jag spelar mig själv snarare kan tänkas spela apa än mig själv är en anna fråga av vikt som jag inte tänker gå in djupare på här. Men när jag spelar mig själv spelandes musik så spelar jag lite som hur jag själv skulle ha spelat mig själv spelandes musik, det vill säga relativt fritt och gränsöverskridande. Instrumentet jag trivs bäst på är elgitarr, även om nylonsträngad ackustisk kan plocka fram helt andra nyanser och djup av själslivet hos den karaktär som är jag när jag spelar mig själv spelandes mig själv. Du har helt förstått poängen. Det kanske var lite expert-drag över terminologin, och jag ber om ursäkt å mina egna vägnar - förutsatt att en sån sak skall ursäktas - för det. Dock är det allmänt vedertagen terminologi som funkar inom nästan alla musikaliska kontexter, och det som den betecknar är riktigt fräsch och nyttigt tonmaterial i det sammanhang som var den pseudo-orientalism som din låt utspelade sig i. Lite mer dissonanser, spänning, lite mer djärvt och vågat. Lite närmare orienten också.

Tror egentligen det där med att "våga" inte är nåt du behöver jobba på, det du bör göra är att bara slappna av och "ge fan" liksom. Skit i. Låt saker ske. Bara släppa taget. Och betraktat så så måste ju att "jobba på" det hela ses som kontraproguktivt, eller allra minst i alla fall som en paradoxal och egentligen också onödigt jobbig lösning på ett förhållandevis enkelt problem.

För att återgå till mig själv så trivs jag bra i nåt slags bluesragafusion. Tycker om långsamma tempon för det sänker pulsen och får en att slappna av, och då spelar jag oftast bättre (när jag är avslappnad alltså). Tycker om opiater också, vilket har samma verkan, men lustigt nog så spelar jag oftast mer våldsamt när jag fått i mig såna. Går per automatik åt grungehållet. Vill ha nåt som river innansidan av kroppen då, som med rivjärn.

Min poäng, förutom att sno åt mig ett lite tillfälle att prata om något som ligger mig varmt om hjärtat, är riktigt simpel: du har allt du behöver, se så, sluta stå på kajen och stampa, kasta loss och ge dig ut, ta oss med på nya färder, upptäck nya kontinenter, kartlägg nya territorium , eller - som fallet tyvärr oftast är när man är våghalsig, med en släng av hybris - snubbla och fall huvudstupa ned från kajen bara för att få möta vattenytan med ett magplask. Dock är ju hela hemligheten till musikalisk improvisation - som du säkert också känner till - just det att ett misstag inte bara kan utan ska upprepas, då uppepningen av något (iteration för att tala med Derrida, ett djävla sidospår du inte behöver bry dig om) som ger det dess mening. Upprepningen är här detsamma som nödlösningen, men what the fuck, så länge det låter bra, eller?