Jag är smart. Eller nåt.
Postat: 07 feb 2005 04:21
Jag är smart, det vet jag att jag är. Jag har inte alltid varit smart, jag började bli det för ett par år sedan och har man en gång blivit det/börjat bli det är det svårt att återgå till att vara dum.
Vaddå smart?
Vad är smart?
Hur vet du att du är smart?
Jag definierar smart på mitt sätt, precis som alla definierar alla ord de kan på sina egna sätt, och förhoppningsvis stämmer min definition av vad smart är ungefär överens med andras. I det här fallet pratar jag om en förmåga att tänka logiskt och jag är övertygad om att en människa som tänker logiskt - som verkligen tänker logiskt - gör det, inte bara när det kommer till matematik eller tänkande som kopplas till ordet IQ, utan i alla avseenden.
Jag gör det till exempel. Jag är logisk. Jag är smart. Jag tillämpar logik i allt jag gör och inte gör. Det är därför jag är bra på många saker. Jag är bra på att skriva (du ser ju själv), på att läsa, på matematik, på problemlösning, på att impovisera och anpassa mig till nya situationer, på att läsa av människor, på att läsa av alla slags situationer, på språk, på att förstå mig på andra, på att förstå mig på mig själv och så vidare och så vidare. Och så vidare. You name it.
Till exempel förstår jag att du som har läst det här inlägget så här långt mycket väl kan tycka att jag är ett riktigt stort j-vla r-vhål som tar chansen att skryta riktigt j-vla mycket just nu.
Det skiter jag högaktningsfullt i. Det säger mer om dig som person än om mig. In fact (j-vla bra uttryck förresten, borde tillämpas i svenskan oftare) säger det väldigt mycket om dig men absolut ingenting om mig med tanke på att skryta dels syftar på att tala väl om sig själv och dels (framför allt) på att tycka att det ligger någonting inneboende bra med "väl".
Det gör det inte. För det första. Och för det andra var det inte det jag gjorde över huvud taget. Så nu tar vi det här från början och så försöker vi förstå varande lite bättre den här gången. Och även om du redan tycker att du förstår mig kan det vara på sin plats att läsa vidare. Jag skulle ha skrivit så mycket i onödan annars.
Jag är smart.
Jaha, och?
Enligt min definition av smart är jag smart.
Jaha, och?
Ja, det var det jag ville ha sagt.
Vaddådå? Vad är det som är så j-vla bra med att vara smart?
Bra? Hur menar du "bra"?
Jaa, du kanske har förträngt att du skröt rätt så hårt om dig själv och dina egna förmågor ungefär 15 meningar uppåt, härifrån sett?
Gjorde jag? Det märkte jag inte. Skryter gör man väl när man talar väl om sig själv och med automatik tycker att allt som är "väl" är bra? Jag trodde jag sa det ganska klart och tydligt. Och att jag sedan redogjorde för att det var ingenting som jag hade gjort mig skyldig till. Inte för att det med nödvändighet skulle vara något fel med det.
Nehä? Vad var det du gjorde då?
Jag sa en enda sak, egentligen. Jag sa att jag var smart. Resten kom du fram till helt på egen hand. Som till exempel att jag skröt. Att jag tyckte att det låg något inneboende positivt i att vara smart eller i att vara bra på ditten och datten.
Och det sa du inte?
Nej. Inte alls. Och det beror inte på att jag ska vara djup och komplicerad som människa. Det beror helt enkelt på att jag med handen på hjärtat inte kan säga att jag på något sätt tycker att det ligger något som helst inneboende positivt, varken i att vara bra på att skriva eller på att kunna lösa problem. Eller i någonting annat för den delen. Ordet bra syftar i det här fallet bara till att beskriva en sak. Att det sedan med automatik skulle ligga något personligt ställningstagande eller tyckande i det förhållandevis objektiva uttalandet säger som sagt mer om dig som person än om mig.
Exakt vad säger det om mig som person?
Nu är det inte dig vi pratar om utan mig.
...
Om jag säger att jag är smart betyder det att jag stämmer väl in på definitonen av hur en smart människa är. I det här fallet blir det på min egen definition av smart eftersom jag är jag och jag har mina egna difinitioner på precis allting. Men som jag tidigare sa, i det flesta fall stämmer mina definitioner (förhoppningsvis) bra in på andras definitoner av samma saker. Det är sånt som gör livet lite enklare. För alla parter. Och jag gillar enkelt. Jag tycker att enkelt är bra. Inte i alla fall men i det här fallet.
Smart, däremot, är ingenting jag med nödvändighet tycker är bra. För min egen skull tycker jag att det är bra, annars skulle jag inte välja att leva i enlighet med det, men för andras skull, eller för något högre syftes skull för den delen, tycker jag absolut ingenting. Nada. Niente.
Bra finns inte. Dåligt finns inte. Det finns för mig själv lite då och då - jag själv kan uppleva att saker och ting är bra respektive dåliga eller så gott som varken eller (fast då är det ju ändå bra eller dåligt i förhållande till hur jag själv ställer mig till "aningen eller") - men hur som helst, som Liftarens Guide Till Galaxen antyder är jag själv och det som jag själv upplever, dividerat med allt annat och det allt annat upplever, så gott som noll, om man räknar på det rent matematiskt, och då förstår jag att bra och dåligt, som för min del alltid på ett eller annat sätt går att koppla till mig, vilket också är det enda jag kan förhålla mig till, är så gott som menlöst. Noll. Obetydligt. Alltså finns inte bra. Alltså finns inte dåligt. Det är bara en form av känslor som jag kan uppleva för min egen skull allt som oftast, och vikten av dem är därmed så gott som försumbar. Vikten av dem finns liksom inte.
Så därför, min vän, kan jag inte ha skrutit. Skrutit..? Skrytit..? Skryta, skröt, skrutit? Skit samma, du fattar vad jag menar och det räcker för mig. För skryta utgår ifrån andra saker än vad jag utgick ifrån när jag skrev det jag skrev. Capish?
Whatever.
Vaddå smart?
Vad är smart?
Hur vet du att du är smart?
Jag definierar smart på mitt sätt, precis som alla definierar alla ord de kan på sina egna sätt, och förhoppningsvis stämmer min definition av vad smart är ungefär överens med andras. I det här fallet pratar jag om en förmåga att tänka logiskt och jag är övertygad om att en människa som tänker logiskt - som verkligen tänker logiskt - gör det, inte bara när det kommer till matematik eller tänkande som kopplas till ordet IQ, utan i alla avseenden.
Jag gör det till exempel. Jag är logisk. Jag är smart. Jag tillämpar logik i allt jag gör och inte gör. Det är därför jag är bra på många saker. Jag är bra på att skriva (du ser ju själv), på att läsa, på matematik, på problemlösning, på att impovisera och anpassa mig till nya situationer, på att läsa av människor, på att läsa av alla slags situationer, på språk, på att förstå mig på andra, på att förstå mig på mig själv och så vidare och så vidare. Och så vidare. You name it.
Till exempel förstår jag att du som har läst det här inlägget så här långt mycket väl kan tycka att jag är ett riktigt stort j-vla r-vhål som tar chansen att skryta riktigt j-vla mycket just nu.
Det skiter jag högaktningsfullt i. Det säger mer om dig som person än om mig. In fact (j-vla bra uttryck förresten, borde tillämpas i svenskan oftare) säger det väldigt mycket om dig men absolut ingenting om mig med tanke på att skryta dels syftar på att tala väl om sig själv och dels (framför allt) på att tycka att det ligger någonting inneboende bra med "väl".
Det gör det inte. För det första. Och för det andra var det inte det jag gjorde över huvud taget. Så nu tar vi det här från början och så försöker vi förstå varande lite bättre den här gången. Och även om du redan tycker att du förstår mig kan det vara på sin plats att läsa vidare. Jag skulle ha skrivit så mycket i onödan annars.
Jag är smart.
Jaha, och?
Enligt min definition av smart är jag smart.
Jaha, och?
Ja, det var det jag ville ha sagt.
Vaddådå? Vad är det som är så j-vla bra med att vara smart?
Bra? Hur menar du "bra"?
Jaa, du kanske har förträngt att du skröt rätt så hårt om dig själv och dina egna förmågor ungefär 15 meningar uppåt, härifrån sett?
Gjorde jag? Det märkte jag inte. Skryter gör man väl när man talar väl om sig själv och med automatik tycker att allt som är "väl" är bra? Jag trodde jag sa det ganska klart och tydligt. Och att jag sedan redogjorde för att det var ingenting som jag hade gjort mig skyldig till. Inte för att det med nödvändighet skulle vara något fel med det.
Nehä? Vad var det du gjorde då?
Jag sa en enda sak, egentligen. Jag sa att jag var smart. Resten kom du fram till helt på egen hand. Som till exempel att jag skröt. Att jag tyckte att det låg något inneboende positivt i att vara smart eller i att vara bra på ditten och datten.
Och det sa du inte?
Nej. Inte alls. Och det beror inte på att jag ska vara djup och komplicerad som människa. Det beror helt enkelt på att jag med handen på hjärtat inte kan säga att jag på något sätt tycker att det ligger något som helst inneboende positivt, varken i att vara bra på att skriva eller på att kunna lösa problem. Eller i någonting annat för den delen. Ordet bra syftar i det här fallet bara till att beskriva en sak. Att det sedan med automatik skulle ligga något personligt ställningstagande eller tyckande i det förhållandevis objektiva uttalandet säger som sagt mer om dig som person än om mig.
Exakt vad säger det om mig som person?
Nu är det inte dig vi pratar om utan mig.
...
Om jag säger att jag är smart betyder det att jag stämmer väl in på definitonen av hur en smart människa är. I det här fallet blir det på min egen definition av smart eftersom jag är jag och jag har mina egna difinitioner på precis allting. Men som jag tidigare sa, i det flesta fall stämmer mina definitioner (förhoppningsvis) bra in på andras definitoner av samma saker. Det är sånt som gör livet lite enklare. För alla parter. Och jag gillar enkelt. Jag tycker att enkelt är bra. Inte i alla fall men i det här fallet.
Smart, däremot, är ingenting jag med nödvändighet tycker är bra. För min egen skull tycker jag att det är bra, annars skulle jag inte välja att leva i enlighet med det, men för andras skull, eller för något högre syftes skull för den delen, tycker jag absolut ingenting. Nada. Niente.
Bra finns inte. Dåligt finns inte. Det finns för mig själv lite då och då - jag själv kan uppleva att saker och ting är bra respektive dåliga eller så gott som varken eller (fast då är det ju ändå bra eller dåligt i förhållande till hur jag själv ställer mig till "aningen eller") - men hur som helst, som Liftarens Guide Till Galaxen antyder är jag själv och det som jag själv upplever, dividerat med allt annat och det allt annat upplever, så gott som noll, om man räknar på det rent matematiskt, och då förstår jag att bra och dåligt, som för min del alltid på ett eller annat sätt går att koppla till mig, vilket också är det enda jag kan förhålla mig till, är så gott som menlöst. Noll. Obetydligt. Alltså finns inte bra. Alltså finns inte dåligt. Det är bara en form av känslor som jag kan uppleva för min egen skull allt som oftast, och vikten av dem är därmed så gott som försumbar. Vikten av dem finns liksom inte.
Så därför, min vän, kan jag inte ha skrutit. Skrutit..? Skrytit..? Skryta, skröt, skrutit? Skit samma, du fattar vad jag menar och det räcker för mig. För skryta utgår ifrån andra saker än vad jag utgick ifrån när jag skrev det jag skrev. Capish?
Whatever.