Filosofiforum

-Jag har letat i 5-6 timmar!

Det jag söker är den västerländska benämningen på uppfattningen att i huvudsak egot inte äger en självständig existens.

Begreppet för tankarna lite åt Fenomenalism.
Även åt Nominalism.
Det ligger mycket nära Non-essentialism. Fast inriktat på det egna medvetandet, uppfattningen om sig själv som en fristående entitet.

Jag stötte på begreppet när jag surfade runt på nätet idag eller igår.
Jag syftar på den västerländska benämningen, ej på det indiska/buddhistiska begreppet.

Jag gissar att jag läste det i samband med en gammal grek.

Du kan ju alltid hitta på ett eget, det är ju rätt poppis inom metafysiken. Hur tycker du att det låter när du tänker på det?

Varför inte använda Buddhistiska termer? http://en.wikipedia.org/wiki/Anatta

(edit)
Jaha, läste inte hela ditt inlägg, såg inte att du inte var ute efter buddhistiska termer..

fan skrev:Jag gissar att jag läste det i samband med en gammal grek.

Vilken "filosofiskola" tänker du på? Det skulle underlätta...

Kan du mena Herakleitos?

Jag kommer inte på beteckningen som du letar efter. Kan det vara någon form av antirealism?

Jag antar att begreppet ligger i Herakleitos närhet. Jag är nu nöjd iallfall. tack.

fan skrev:-Jag har letat i 5-6 timmar!

Det jag söker är den västerländska benämningen på uppfattningen att i huvudsak egot inte äger en självständig existens.

Begreppet för tankarna lite åt Fenomenalism.
Även åt Nominalism.
Det ligger mycket nära Non-essentialism. Fast inriktat på det egna medvetandet, uppfattningen om sig själv som en fristående entitet.

Jag stötte på begreppet när jag surfade runt på nätet idag eller igår.
Jag syftar på den västerländska benämningen, ej på det indiska/buddhistiska begreppet.

Jag gissar att jag läste det i samband med en gammal grek.

Förslag: emanensteori. Uppfattningen om jagets självständiga existens emanerar ur den fysiska kroppens materiella komplexitet, en komplexitet så djup och omfattande att "kroppssystemet" blivit självreglerande. Detta tas som intäkt för att det finns ett jag, oberoende av den fysiska  kroppen, som reglerar och styr dess funktioner samt "har upplevelser", men i själva verket emanerar denna uppfattning ur jagets komplexitet. När kroppen går sin upplösning till mötes, finns det inte längre ett självreglerande system ur vilket jag-uppfattningen kan emanera.

Begreppet tanke är hypostaserat ur elektrokemiska processer i hjärnan och när vi kan "fästa dem på pränt" i form av ord, uppfattar vi dem som "andliga ting", men tankar emanerar ur hjärnprocesser såsom uppfattningen om ett självständigt jag emanerar ur hela kroppssystemets processer. (Inspirerat av Anders Olssons bok Medvetande och materia, om jag nu minns titeln rätt).

Jag menar inte att det är så här, men det är ett möjligt och fullt logiskt synsätt, utifrån sina premisser.

Egen tolkningar (utifrån Martinus Tredje testamente)

Den fysiska kroppen innebär en materiell inkarnationsmöjlighet för ett individuellt "immateriellt jag" (en diskarnerad individ).

Tankar är jagets immateriella avsikter, "materialiserade/inkarnerade" i form av de materiella hjärnprocesserna.

A