Emotivismens "osäkerhetsproblem"
Postat: 26 apr 2007 00:02
Lars Bergström skriver i sin Grundbok i värdeteori att vi kan vara osäkra i värdefrågor och att detta talar mot emotivismen .
Enligt honom strävar vi efter att uppnå kunskap i dessa frågor, vilket är ett på att det inte enbart rör sig om attityder/inställningar i de aktuella frågorna.
Om de blott vore inställningar, menar Bergström, varför är vi så måna om att ta reda på vår ståndpunkt i värdefrågor där vi inte redan har en inställning?
Jag ska försöka svara på Bergströms fråga och samtidigt försöka försvara emotivismen lite grann.
Vi människor har genom hela vår historia tvingats leva i en för oss ofattbar värld.
Det finns inte ett område som egentligen är begripligt så länge vi inte förenklar och låtsas att vi vet hur saker fungerar.
Vi försöker förenkla världen så att vi kan avfärda det som är dåligt(alltså det som leder till vårt lidande och död), och omfamna det som är bra(det som leder till vår lycka och vårt välmående). Detta är en effektiv överlevnadsstrategi som smittat av sig på vårt hela sätt att tänka.
Detta tänkande har dessutom ibland kommit att idealiseras:
Att ha tydliga åsikter, att veta hur det ligger till med saker och ting och att alltid ha något att säga i ett ämne är egenskaper som människor verkar respektera över lag.
Vi vill ha tydliga ställningstaganden i vissa frågor även av andra anledningar.
Vi kan bli lurade att tro på det Godas existens, en sorts smygreligiös tanke grundad i vår oförmåga att greppa vidden av vår egen död.
Låtsasmoralen hittar näring i det som vi tror leder till vår lycka och vårt välmående.
I vår okunskap och desperation söker vi efter denna påhittade sanning.
Allt detta sammantaget kan vara anledning nog till att vi söker påverka våra attityder åt olika håll i vissa frågor i den utsträckning vi nu gör så.
Jag vet inte om jag lyckades försvara emotivismen.
Men motviljan att acceptera rangligheten i den, min ambition att hålla fast vid emotivismen trots dess haltande, verkar faktiskt tala för att den är sann.
Inte?
(detta är en inlämningsuppgift och jag är nyfiken på hur den uppfattas. hoppas på kommentarer.
Särskilt uppskattat är påpekanden om hur jag verkar ha missförstått något eller lyckats med faktafel nånstans.
Inte akut alls, jag kommer ändå inte hinna tillgodogöra mig någon respons härifrån innan jag redan lämnat in uppgiften.)
Enligt honom strävar vi efter att uppnå kunskap i dessa frågor, vilket är ett på att det inte enbart rör sig om attityder/inställningar i de aktuella frågorna.
Om de blott vore inställningar, menar Bergström, varför är vi så måna om att ta reda på vår ståndpunkt i värdefrågor där vi inte redan har en inställning?
Jag ska försöka svara på Bergströms fråga och samtidigt försöka försvara emotivismen lite grann.
Vi människor har genom hela vår historia tvingats leva i en för oss ofattbar värld.
Det finns inte ett område som egentligen är begripligt så länge vi inte förenklar och låtsas att vi vet hur saker fungerar.
Vi försöker förenkla världen så att vi kan avfärda det som är dåligt(alltså det som leder till vårt lidande och död), och omfamna det som är bra(det som leder till vår lycka och vårt välmående). Detta är en effektiv överlevnadsstrategi som smittat av sig på vårt hela sätt att tänka.
Detta tänkande har dessutom ibland kommit att idealiseras:
Att ha tydliga åsikter, att veta hur det ligger till med saker och ting och att alltid ha något att säga i ett ämne är egenskaper som människor verkar respektera över lag.
Vi vill ha tydliga ställningstaganden i vissa frågor även av andra anledningar.
Vi kan bli lurade att tro på det Godas existens, en sorts smygreligiös tanke grundad i vår oförmåga att greppa vidden av vår egen död.
Låtsasmoralen hittar näring i det som vi tror leder till vår lycka och vårt välmående.
I vår okunskap och desperation söker vi efter denna påhittade sanning.
Allt detta sammantaget kan vara anledning nog till att vi söker påverka våra attityder åt olika håll i vissa frågor i den utsträckning vi nu gör så.
Jag vet inte om jag lyckades försvara emotivismen.
Men motviljan att acceptera rangligheten i den, min ambition att hålla fast vid emotivismen trots dess haltande, verkar faktiskt tala för att den är sann.
Inte?
(detta är en inlämningsuppgift och jag är nyfiken på hur den uppfattas. hoppas på kommentarer.
Särskilt uppskattat är påpekanden om hur jag verkar ha missförstått något eller lyckats med faktafel nånstans.
Inte akut alls, jag kommer ändå inte hinna tillgodogöra mig någon respons härifrån innan jag redan lämnat in uppgiften.)