En fenomenologisk analys skiljer sig vid en första anblick inte nämnvärt från andra typer av analyser. Där är en text och en argumentation. Det säregna med den fenomenologiska analysen är väl ansatsen, och de antaganden som ligger som fundament. Den s.k. "fenomenologiska reduktionen", där fenomenet liksom skall tillåtas tala för sig självt, som fenomenet självt framträder
innan det blir/är föremål för t.ex. vetenskapen, alltså innan vi inrangerat det i en viss ontologisk systematik eller liknande. Det här är väl den mest intressanta aspekten av det - och om vilken Sartre en gång i tiden lyriskt tänkte sig kunna extrahera filosofi ur de vardagliga sakerna själva -, att den utgår från vår konkreta "livsvärld", inte från en massa vetenskapligt bestämda "objekt". Vår direkta "livsvärld" är ju inte så mycket ett vetenskapligt objekt, utan det är ju tvärtom snarare så att vetenskapen är en viss begränsad
aktivitet inom denna.
Det är alltså själva tanken med det hela, analysen i sig ser dock inte särskilt annorlunda ut än andra analyser. Ett slags meditation på ett visst fenomen, som får sin struktur utifrån de antaganden som meditationen kring detta fenomen vilar på. Några (viktiga) tänkare i denna tradition, bortsett från Husserl (och Heidegger räknar jag inte ens dit, han inrangerar jag i en annan tradition), som bör nämnas: Levinas, Sartre, Merleau-Ponty.
En något svårforcerad, men intressant och högaktuell, text:
PHILOSOPHY OF CONSCIOUSNESS AND THE BODY