[En lång text som argumenterar för varför vi i denna tråd skall skriva generiskt samt ett underfundigt avslut som ingen förstår]
[En falskt men hjärtvärmande hälsning till alla som vill vara med]
meta språk?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Självreferens
Metaspråk är besläktat med självreferens så jag lägger in denna självreferearnde text på denna tråd. God förnöjelse!
OM TEXTEN – en självrefererande kvartett
TEXTENS RUM
Denna text, med huvudrubriken OM TEXTEN, tar fysiskt och elektroniskt-digitalt, i vissa fall i pappersformat, plats i den yttre verkligheten och fyller därmed ut ett tomrum. För mig som skribent tar den först mentalt plats i det psykiska rummet, mitt medvetande, och för dig som läser densamma möter du den först som ett yttre objekt, vilket du under läsningens gång införlivar med ditt medvetande. Då tar texten plats även i ditt psykiska rum. När den väl manifesterats i inre och yttre bemärkelse kan detta inte göras ogjort. Det som har hänt, har hänt. Det som fortsättningsvis skall verbaliseras börjar med nästa underrubrik, TEXTENS SKRIBENT. Det tidigare tomrummet kommer att fyllas och övergå till att gestalta ett kamouflerat tomrum.
TEXTENS SKRIBENT
Han visste inte vad han skulle skriva. Därför ville han här förmedla detta enkla faktum till den presumtive läsaren genom ett påstående i tredje person singularis, rent konkret manifesterat i nyss skrivna och lästa inledning samt införliva denna text i det större sammanhang som ges av huvudrubriken OM TEXTEN. Strax föregående nedpräntade, avkodade och förhoppningsvis begripliga utsaga kan således sägas utgöra bakgrunden till denna lilla deltexts, TEXTENS SKRIBENT, initiala mening. Den följande var tänkt att ge en förklarande bakgrund till den första. Sedan följde, som den minnesgode läsaren kanske ännu erinrar sig, i rask följd två relativt ointressanta ordkombinationer, som brukligt är inledda med stor bokstav och avslutade med punkt. Allt som allt kommer vi att märka, vid fullgjord läsning av denna självbespeglande deltext, att den består av sex fullständiga meningar, varav den sista och längsta, den som ni just nu avnjuter, måste betecknas som den onödigaste och minst intressanta, och förhoppningsvis övergår läsaren lättad till nästa del i denna självrefererande kvartett, TEXTENS TID.
TEXTENS TID
När jag tänker på den nära förestående framtiden, slår det mig att den kan börja förverkligas förr än vi anar, kanske redan vid fortsatt läsning av denna prosaskapelse. Trots förutsägelsen i det nyligen förflutna och avslutade påståendet, visar det sig att den hägrande framtiden på intet vis börjat förverkligas i detta här och nu pågående språkliga meddelande, då det visar sig, när dess budskap faktiskt realiseras, att vår perception av texten fortfarande utspelar sig i nuet, något vi i och för sig förmodligen redan före upplevandet av densamma kunde förvänta oss. Kommen så här långt sker mitt skrivande av denna högtstående litterära produkt, samt läsarens något senare utförda läsning, avkodning och tolkning av densamma, fortfarande i nuet, och inom kort kommer dessa tre meningar, under ovannämnda underrubrik, TEXTENS TID, att vara förvandlade till förflutenhet och minne, och om läsaren orkar med den avslutande delen av OM TEXTEN, nämligen TEXTENS SANNING, kommer även denna, för tillfället framtida potentiella upplevelse, att ingå i både skribentens och läsarens minneskartotek, att frivilligt och individuellt kunna nyttjas för eventuellt framtida bruk, om så önskas.
TEXTENS SANNING
Det går inte att förneka, att det är fullt möjligt att skapa en till synes oantastlig sanning i form av ett självrefererande påstående som endast uttalar sig om sanningshalten hos den avsiktligt hopfogade ordkombination den själv utgör. Sålunda manifesterar föregående mening, och hela denna självrefererande text, OM TEXTEN, från dess inledande huvudrubrik, via underrubriker, inte minst den inledande, TEXTENS RUM, och dessa ingående mindre delar, till dess avslutande skiljetecken, en helt ordinär punkt, just en sådan självbekräftande tankespiral som detta avslutande stycke, TEXTENS SANNING, faktiskt beskriver, men endast i kombination med den klargörande, meta-språkliga, finala utsaga som ni snart kommer till slutet av och som avslutas med följande punkt: .
A
OM TEXTEN – en självrefererande kvartett
TEXTENS RUM
Denna text, med huvudrubriken OM TEXTEN, tar fysiskt och elektroniskt-digitalt, i vissa fall i pappersformat, plats i den yttre verkligheten och fyller därmed ut ett tomrum. För mig som skribent tar den först mentalt plats i det psykiska rummet, mitt medvetande, och för dig som läser densamma möter du den först som ett yttre objekt, vilket du under läsningens gång införlivar med ditt medvetande. Då tar texten plats även i ditt psykiska rum. När den väl manifesterats i inre och yttre bemärkelse kan detta inte göras ogjort. Det som har hänt, har hänt. Det som fortsättningsvis skall verbaliseras börjar med nästa underrubrik, TEXTENS SKRIBENT. Det tidigare tomrummet kommer att fyllas och övergå till att gestalta ett kamouflerat tomrum.
TEXTENS SKRIBENT
Han visste inte vad han skulle skriva. Därför ville han här förmedla detta enkla faktum till den presumtive läsaren genom ett påstående i tredje person singularis, rent konkret manifesterat i nyss skrivna och lästa inledning samt införliva denna text i det större sammanhang som ges av huvudrubriken OM TEXTEN. Strax föregående nedpräntade, avkodade och förhoppningsvis begripliga utsaga kan således sägas utgöra bakgrunden till denna lilla deltexts, TEXTENS SKRIBENT, initiala mening. Den följande var tänkt att ge en förklarande bakgrund till den första. Sedan följde, som den minnesgode läsaren kanske ännu erinrar sig, i rask följd två relativt ointressanta ordkombinationer, som brukligt är inledda med stor bokstav och avslutade med punkt. Allt som allt kommer vi att märka, vid fullgjord läsning av denna självbespeglande deltext, att den består av sex fullständiga meningar, varav den sista och längsta, den som ni just nu avnjuter, måste betecknas som den onödigaste och minst intressanta, och förhoppningsvis övergår läsaren lättad till nästa del i denna självrefererande kvartett, TEXTENS TID.
TEXTENS TID
När jag tänker på den nära förestående framtiden, slår det mig att den kan börja förverkligas förr än vi anar, kanske redan vid fortsatt läsning av denna prosaskapelse. Trots förutsägelsen i det nyligen förflutna och avslutade påståendet, visar det sig att den hägrande framtiden på intet vis börjat förverkligas i detta här och nu pågående språkliga meddelande, då det visar sig, när dess budskap faktiskt realiseras, att vår perception av texten fortfarande utspelar sig i nuet, något vi i och för sig förmodligen redan före upplevandet av densamma kunde förvänta oss. Kommen så här långt sker mitt skrivande av denna högtstående litterära produkt, samt läsarens något senare utförda läsning, avkodning och tolkning av densamma, fortfarande i nuet, och inom kort kommer dessa tre meningar, under ovannämnda underrubrik, TEXTENS TID, att vara förvandlade till förflutenhet och minne, och om läsaren orkar med den avslutande delen av OM TEXTEN, nämligen TEXTENS SANNING, kommer även denna, för tillfället framtida potentiella upplevelse, att ingå i både skribentens och läsarens minneskartotek, att frivilligt och individuellt kunna nyttjas för eventuellt framtida bruk, om så önskas.
TEXTENS SANNING
Det går inte att förneka, att det är fullt möjligt att skapa en till synes oantastlig sanning i form av ett självrefererande påstående som endast uttalar sig om sanningshalten hos den avsiktligt hopfogade ordkombination den själv utgör. Sålunda manifesterar föregående mening, och hela denna självrefererande text, OM TEXTEN, från dess inledande huvudrubrik, via underrubriker, inte minst den inledande, TEXTENS RUM, och dessa ingående mindre delar, till dess avslutande skiljetecken, en helt ordinär punkt, just en sådan självbekräftande tankespiral som detta avslutande stycke, TEXTENS SANNING, faktiskt beskriver, men endast i kombination med den klargörande, meta-språkliga, finala utsaga som ni snart kommer till slutet av och som avslutas med följande punkt: .
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Självreferens
Katana skrev:Haha ha... Tack för den rumsliga skribenten.
Ja, han fyller ut sitt mikrokosmos...
A
Algotezza aka Algotezza
Nån gravitation finns inte heller, det är bara inbillning.
[Den här texten reflekterar kring boken Det perfekte tomrummet, där författaren Stanislaw Lem har samlat ihop några egenhändig (egenhuvig?) gjorda recensioner om böcker som han aldrig läst, bland annat för att de aldrig skrivits, och om hur jag tänker skriva alla dessa böcker i efterhand, bara för att förstöra poängen med det hela. Nu vet jag inte vad poängen är, eller vad en poäng är. Finns poäng?]
[Den här texten reflekterar kring boken Det perfekte tomrummet, där författaren Stanislaw Lem har samlat ihop några egenhändig (egenhuvig?) gjorda recensioner om böcker som han aldrig läst, bland annat för att de aldrig skrivits, och om hur jag tänker skriva alla dessa böcker i efterhand, bara för att förstöra poängen med det hela. Nu vet jag inte vad poängen är, eller vad en poäng är. Finns poäng?]
Ner med enfalden! Heja mångfalden!
Jörgen skrev:Nån gravitation finns inte heller, det är bara inbillning.
[Den här texten reflekterar kring boken Det perfekte tomrummet, där författaren Stanislaw Lem har samlat ihop några egenhändig (egenhuvig?) gjorda recensioner om böcker som han aldrig läst, bland annat för att de aldrig skrivits, och om hur jag tänker skriva alla dessa böcker i efterhand, bara för att förstöra poängen med det hela. Nu vet jag inte vad poängen är, eller vad en poäng är. Finns poäng?]
Gravitation är ett slags graviditet - det hörs på ordet.
Poängen med tillvaron är själva avsaknaden av en dylik och folks patetiska, alltid lika framgångslösa sökande efter en sådan. Kul!
Sanningen finns i inbillningen. I den brunkiga gnoskens rambilitet.
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster