Etymologiska utsvävningar

[Johan Ågren]

”Konst” och ”konstig”.

Ur Hamlet:

"Ack, endast alltför sant!
Hvad bittert styng uti mitt samvete!
Ej skökans kind med konstig färg bemålad
Är glåmigare under sminkets skorpa,
Än mina bragder under fagra ord.
Olideliga börda!"

---

klok, fsv. klöker, klok, kunnig,
förståndig, slug, konstfärdig, konstig, subtil -
senisl. klökr, da. klog, från mlty. klok
~ mhty. kluog, även: sirlig, tapper (ty.
klug); dunkelt; enl. somliga av germ.

"Konstig" har idag en annan betydelse, men det är en betydelse som uppstått som ett förhållningssätt till ordets första betydelse. Ett tillkortakommande och nedsättande gentemot innehållet i det som hävdades vara konst och kunnande.

Nu till det lite spännande: Jag fick nyligen veta av en av våra intendenter att ”konstutställning” i Sverige benämndes ”konstigutställning” i början av seklet. Det var nytt för mig, och det bevisar hur ordets innehåll under detta århundrade gång vänt i sin betydelse.

I gemene mans mun så skulle modernismens ”konstiga” målningar och skulpturer bli synonymt med något obegripligt och den nya betydelsen var född.

Jag kommer med mer utsvävningar inom kort.

[dk]

Om man tittar i SAOBs etymologiska ordbok verkar författare ha börjat använda ordet konstig som vi använder det i dag redan under 1800-talet, så att använda ordet i konstsammanhang verkar främst ligga längre bak i tiden än 1900-tal. Under nationalromantiken i början av 1900-talet såg man ju bakåt mot Vasatiden och antagligen använde man sig av ett gammalt ord  för konstutställningen just därför. Så jag tror inte att det egentligen var gängse att man längre använde det i konstsammanhang så sent, utan det var en underfundig och nationalromantisk flört med det gamla.

[Johan Ågren]

Jag ska fråg Ted om det var en modernistisk utställning eller en nationalromantisk tillbakablick.

Det kan vara svårt att se hur ordet används; då båda betydelserna är snarlika, och beror snarast på hur man värderar innehållet. T.ex så kan man ju tolka Hamlets text ovan som att kvinnan var knepigt och underligt sminkad, men betydelen är att hon konstfullt sminkat över sitt ansikte. Men samtidigt används ordet i ett sammanhang där detta inte är odelat positivt. Det "konstfulla" har säkerligen aldrig stått fri från kritik, och den dualistiska spänningen har säkerligen funnits med redan tidigare under 1800 talet. T.ex så sågs rokokons "konstfullhet" av "realister" som konstlad romantisk smörja.

[Johan Ågren]

Fortsätter med nya ord (betyder inte att diskussioner om tidigare ord måste avstanna):

"Häll" och "hälla":

Att "hälla sig" är ett gammalt uttryck för att gå och lägga sig och sova.

Vi har "berghäll", "spishäll", OSV. Vi har även "att hälla upp" (en vätska).

Att hälla upp en vätska torde vara den senaste grenen på ordets utveckling. Att hälla på mat torde vara en tidigare. Snarare att "placera mat" på något. Placera en kastrull på spisen. Det är således ursprungligen ett verb snarare än ett substantiv. Berghällar var något man slog sig ned på och blev också platser för offer och kult, och ibland också ristningar. "Hällen" var således inte ett ting först och främst utan definierades av den mänskliga rörelsen och förhållningssättet till en yta som man tog i anspråk på något sätt. Spishällen placerade man mat och kokkärl på. Sängen hällde/lade man sig på, och maten hälldes upp på fat. Och berghällen lockade till allehanda aktivitet. Idag ser vi "hällandet" främst som utspillande av en vätska, där själva flödet i sig är "hällandet". Vi kan således hälla ut en hink vatten även om vattnet i sin tur bara försvinner i den tomma rymden.

[dk]

Ja, i brytet rokoko-realism började säkert omvandligen av ordet! Då efter franska revolutionen hände ju massor även i Sverige och plötsligt var allt som hade med rokoko och gustavianism att göra fjantigt och vulgärt. Jag tror inte att samhället har varit med om en större revolution inom konstarterna varken före eller efter och det måste självklart ha avspeglat sig i språket! Clownernas stora knappar och peruker kommer ju från när man roade sig på rokokons stil. Så stora knappar på en mans kostym gick plötsligt från att ha varit stilmässigt konstigt till bara konstigt. Rokokon var ju oerhört konstlat och konstfullt och naturligtvis blev dessa ord sedan negativt betingade, precis som allt annat som hade med rokokon att göra.

Jag tror att Shakespear menade att hon var sminkad på ett snyggt sätt, det var ju mode på den tiden att vara väldigt makead, tänk bara på samtida Drottning Elisabeths I vita spacklade ansikte (ska ju ha legat som kakor på hennes kinder när hon blev gammal). På den tiden var det ju även mode att måla blå linjer på brösten i urringningen för att man skulle se ung ut. Säger allt.

[Zokrates]

Fortsätter med nya ord (betyder inte att diskussioner om tidigare ord måste avstanna):

"Häll" och "hälla":

Att "hälla sig" är ett gammalt uttryck för att gå och lägga sig och sova.

Vi har "berghäll", "spishäll", OSV. Vi har även "att hälla upp" (en vätska).

Att hälla upp en vätska torde vara den senaste grenen på ordets utveckling. Att hälla på mat torde vara en tidigare. Snarare att "placera mat" på något. Placera en kastrull på spisen. Det är således ursprungligen ett verb snarare än ett substantiv. Berghällar var något man slog sig ned på och blev också platser för offer och kult, och ibland också ristningar. "Hällen" var således inte ett ting först och främst utan definierades av den mänskliga rörelsen och förhållningssättet till en yta som man tog i anspråk på något sätt. Spishällen placerade man mat och kokkärl på. Sängen hällde/lade man sig på, och maten hälldes upp på fat. Och berghällen lockade till allehanda aktivitet. Idag ser vi "hällandet" främst som utspillande av en vätska, där själva flödet i sig är "hällandet". Vi kan således hälla ut en hink vatten även om vattnet i sin tur bara försvinner i den tomma rymden.

Det är klart olika ord, häll som i bergshäll, häll som i spisplatta, hälla som i hälla upp en vätska, det senare går enligt "etymologilexikon" tillbaka till ordet "halt"? etymologiskt, halt som i något som lutar, sluttar, vilket lustigt nog fick mig att tänka på ordet halt som i halka.

Om vi börjar med hälla som i hälla upp så finner jag att i många andra europeiska språk så använder de ordet "pour",
vilket förmodligen går tillbaka på ett keltiskt ord för vatten, dwr, uttalas douh, medan vårt "hälla" går tillbaka till Thrakiska ordet för vatten, "achel" varav även grannfolket Frygierna hade ordet "gheu" som betydde just "hälla upp".
http://sv.wikipedia.org/wiki/Frygien

Hälla upp är alltså inte etymologiskt släkt med häll som i sten-"häll" och sedermera spis-"häll", snarare finner vi svaret i det Attisk grekiska ordet "pélla", sten, vilket går tillbaka på det protoindoeuropeiska ordet pël med betydelsen "jämna".

I ordet berg-"häll" däremot går ordet häll tillbaka på ordet för hög, high, vilket vi klart ser sambandet i Walesiskans "uscel" för just hög. Häll, är här ett ord som betecknar något vertikalt i landskapet, besläktat med hög, höjd, altus, alto som i sin tur återgår i ordet alp, jmf. med motsatsen fält, lägre, låg, som är mer som beteckningar för något horisontellt, där just ordet "fält" härrör från ordet "pël" som nämndes tidigare, fält, fala. När jag nu nämner höjdskillnader så är även en "holme" en upphöjning, motsvarande latinets kulmen, men nu lägger jag detta på hyllan.

[Lufier]

Hälledudande då vad ni är söta!

[Zokrates]

”Konst” och ”konstig”.

Ur Hamlet:

"Ack, endast alltför sant!
Hvad bittert styng uti mitt samvete!
Ej skökans kind med konstig färg bemålad
Är glåmigare under sminkets skorpa,
Än mina bragder under fagra ord.
Olideliga börda!"

Var ju lite annorlunda i originalet, om jag nu hittade rätt stycke?
KING CLAUDIUS
[Aside] O, 'tis too true!
How smart a lash that speech doth give my conscience!
The harlot's cheek, beautied with plastering art,
Is not more ugly to the thing that helps it
Than is my deed to my most painted word:
O heavy burthen!

Kör en liten Indoeuropeisk språkjämförelse av ordet konstig...

Armeniska ançanot' "konstig, okänd"
Engelska   unknown (FE uncnawen)
Latin ignōtus, ignōrāntem "okänd, okunnig"
Persiska ajñāvi "främling, okänd"
Grekiska agnōstos "okänd"
Sanskrit ajñāta  "okänd"
Protoindoeuropeiska *n- + *gneHz- "inte" + "att veta"

Kunde inte låta bli att ta ett senare jämförelsemönster.
Engelska och franska samt även ryskan angående främling, konstigt, låneord.

Engelska stranger främling, "Stranger, *Is-an-guest*, giest främling"

Franska étranges konstigt
Franska étrangers främmande

Ryska strannyi Konstigt
Ryska inostrannyi främmande

Protoindoeuropeiska goSThI "konstig"
Latin hostis "fiende"
Latin ignotus "okänd"
latin hospes "en gäst"
sanskrit AgAntu m. gäst/guest
Grekiska xénos främling
Ryska chuzhoij "främling"
Ryska gost´ "gäst"
Ryska strannyi "kuslig"
slovakiska host, "gäst"
Engelska Ghost "spöke"
Svenska gast "spöke"
Svenska gäst

Litauiska keistas "kuslig"
keistas "konstig"
svečias "gäst"
užsienio "främmande, utländsk"
nežinomas "okänd"
svetimšalis "främling"

Det finns en klar berörelsepunkt mellan ordet "kuslig" och konstig,
alltså har svenska akademins SAOB fel.
"KUSLIG kω³slig², adj. -are adv. -T. ( kus- 1817 osv. kuse- 1855
[jfr nor. kuseleg; trol. samhörigt med gotl. käusä, underkuva, samt fsv. kuska, tvinga, l. möjl. utgående från KUSE]"
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.ph ... 3/151.html