Osynlig och ohörbar mot din vilja

[Cosmic philosopher]

Hej!

Antag att du vaknade upp en morgon och märkte  mot din vilja att du faktiskt var eller blivit helt osynlig och helt ohörbart kommunicerande (både inför dig själv och andra).  Om du försökte säga något eller ropa något så hördes inte det minsta ljud från din röst. Likaså hördes ingenting av dina viskningar. Det var ditt ljudmässiga kommunicerande som var helt ohörbart. Annars hördes dina fotsteg, handstrykningar och slag etc. Du liksom andra kunde inte se någonting av dig själv i speglar,fönster eller vattendrag eftersom du var helt osynlig.  Annars kunde du (och andra)känna din fysiska kropp . Du kunde göra spår i sanden,ta föremål i dina händer, skriva synliga texter, spela musikinstrument etc.  Men du förblev i detta osynliga och ohörbara(kommunicerande) tillstånd i resten av ditt liv.

1) Hur hade ditt liv blivit förändrat tror du? Vad hade du gjort om dagarna? Berätta!

2) Antag nu att du varit som ovan  men med den skillnaden eller "tillägget" att du nu inte kunde meddela dig/kommunicera skriftligen heller med omvärlden. Om du t ex fick tag på en penna och försökte skriva meddelande i form av text eller bilder (eller smsa/mmsa/skicka email) så kom det inte fram någon text eller bild - hur du än hade försökt...  Hur hade ditt liv nu gestaltat sig tror du? Berätta! Hade du klarat det?

[freddemalte]

Hej!

Antag att du vaknade upp en morgon och märkte  mot din vilja att du faktiskt var eller blivit helt osynlig och helt ohörbart kommunicerande (både inför dig själv och andra).  Om du försökte säga något eller ropa något så hördes inte det minsta ljud från din röst. Likaså hördes ingenting av dina viskningar. Det var ditt ljudmässiga kommunicerande som var helt ohörbart. Annars hördes dina fotsteg, handstrykningar och slag etc. Du liksom andra kunde inte se någonting av dig själv i speglar,fönster eller vattendrag eftersom du var helt osynlig.  Annars kunde du (och andra)känna din fysiska kropp . Du kunde göra spår i sanden,ta föremål i dina händer, skriva synliga texter, spela musikinstrument etc.  Men du förblev i detta osynliga och ohörbara(kommunicerande) tillstånd i resten av ditt liv.

1) Hur hade ditt liv blivit förändrat tror du? Vad hade du gjort om dagarna? Berätta!

2) Antag nu att du varit som ovan  men med den skillnaden eller "tillägget" att du nu inte kunde meddela dig/kommunicera skriftligen heller med omvärlden. Om du t ex fick tag på en penna och försökte skriva meddelande i form av text eller bilder (eller smsa/mmsa/skicka email) så kom det inte fram någon text eller bild - hur du än hade försökt...  Hur hade ditt liv nu gestaltat sig tror du? Berätta! Hade du klarat det?

Hej Cosmic philosopher

Jag antar att jag till en början hade trott att jag hamnat i något slags extremt och ovanligt sinnestillstånd i vilket jag men grova vanföreställningar och hallucinationer upplevde detta, vilket då antagligen gjort mig väldigt omskakad och oroad samt kanske även tvivlande inför världen och livet som sådant. Om jag hade klarat av den första dagen eller så rent psykiskt hade det antagligen så sakteliga gått över från en känsla av panik, vanmakt, ångest och rädsla till nyfikenhet och känslan av att se olika möjligheter med detta (är dock tveksam till att jag hade varit så rationell i den givna situationen).

1) Jag hade antagligen börjat att testa denna upplevelse ”på djupet” samt ta ”chansen” att faktiskt utnyttja faktumet att ja i princip (om jag var försiktig) skulle kunna vara var som helst utan att bli upptäckt! Men eftersom det enbart gäller det visuella och auditiva hade jag nog ändå legat lågt och efter ett tag faktiskt kommunicerat min prekära situation för ”rätt människor”, dvs de som jag litar mest på (familj och nära vänner). Vidare hade jag nog, i samråd med dem, bestämd vad jag skulle göra. Efter ett tag hade jag nog avslöjat mig och lämnat över ärendet till forskningen för att se om vi tillsammans kunde komma fram till en givande förklaring till mitt ovanliga tillstånd. Kanske hade jag använt min situation till något konstruktivt (vad nu det skulle kunna vara?).

2) Nja, jag tror att det är väldigt påfrestande att inte kunna interagera socialt med andra människor, att inte bli sedd och att inte kunna så att säga ”visa sig för den andre”. Jag tror dock inte att jag hade velat dö utan att jag faktiskt på något sätt hade klarat av att leva vidare som enbart ett observerande vara. Till en början hade jag naturligtvis studerat hur min omgivning hade agerat vid mitt plötsliga försvinnande och antagligen lidit med dem i den mån de förmodligen (!) hade saknat mig. Det hade nog dock varit svårt att se hur de anpassat sig till faktumet att jag var borta och samtidigt positivt att se att de kan leva vidare ”utan mig". Att exkluderas på detta konkreta sätt men samtidig vara fenomenellt tämligen närvarande hade antagligen påfrestat mitt psyke till den grad att jag under perioder hamnat i svåra depressioner (utan att kunna göra så mycket åt det).

Hälsar Fredrik