Förtjänar han att dö?

[Fann]

Det är inte så att personer som handlar fritt "inte är orsakade", och att personer som inte handlar fritt "är orsakade". Båda är orsakade, men den frie är medveten om, och därmed ansvarig för, sina handlingar. Det är i medvetandet, inte i frånvaron av orsaker, som friheten ligger.

Bra formulerat och håller fullständigt med dig.

Om du skulle se en person vid sina sinnens fulla bruk tortera ihjäl ett barn, skulle du då tycka att det skulle räcka med att denne person "mådde dåligt"? (Om vi borser från straffets avskräckande och preventiva dimensioner.)

Nåja – det är ju detta att just uttrycket "förtjäna" är lite svårt att hantera och förstå. Om JAG ska säga vad någon annan "förtjänar" blir det konstigt. detta med skuldkänslor såg jag alltså som ett sätt att kunna använda begreppet "förtjäna" så att det gick att förstå. Då handlar det inte om nån slags bedömning, "viktning" av vad ett brott bör "kosta" utan just om att ett brott kan ha ett pris för individen själv. Om jag tycker att man borde skjuta skallen av den som torterat ett barn så tror jag inte det handlar om att jag har bedömt att personen "förtjänar" detta utan att den känsla brottet väcker hos mig själv kräver nån form av rituell handling för att jag ska stå ut med tillvaron (inte för att försona mig med vare sig brottslingen eller brottet). Vi vill inte leva i en värld där sånt där sker och då vill vi ta bort dem som gör sånt och hämnas så att det hela uppvägs. Vi blir själva kränkta av brott som dessa och att kränka tillbaka är på nåt vis att återfå människovärdet. Jag undrar alltså om det inte så här man måste förstå iden om straff.

[Nonstop]

Några tankar..

För att kunna döda eller allvarligt skada en annan människa krävs en hel del "förOmänskligande" av offret. Det är inte en människa, det är en sak, en ägodel, ett husdjur, till exempel en Hynda..

Fienden i krig är inte en människa, han är ett Djur, eller ett Odjur, ett Monster, eller en Terrorist, eller Satan..

Och sett från ett annat håll, den som dödar eller våldför sig på en annan människa är inte en människa som vi, han är Sjuk, han är en Psykopat (vart tog Vettvillingarna vägen?) en Pedofil, Besatt av en eller annan ond ande..och ett Odjur han också förstås, eller Terrorist, eller..

Tanken på att vi själva faktiskt skulle kunna döda någon, uppsåtligt eller inte, eller bli dödade av någon mer eller mindre närstående, är så svår att bära att vi också när det gäller rena olyckshändelser väljer att använda omskrivningar.
Vi blir överkörda av Bilar, vi är Bilister, Fotgängare, Cyklister, Mopedister..möjligen blir vi ihjälkörda av Rattfyllerister eller Fartdårar, men inte dödade av medmänniskor.

I en annan tid - var det en illa omtyckt person i grannbyn som
förtrollat bössan som vådaskottet flög ur, eller så var det fan själv som höll i bössan, eller någon/något annat som man hade ett och annat otalt med.

Kan det vara annorlunda?

[Nonstop]

Jag glömde Rötäggen..och de Civila..

[Stefan]

Stefan skrev:
Om du skulle se en person vid sina sinnens fulla bruk tortera ihjäl ett barn, skulle du då tycka att det skulle räcka med att denne person "mådde dåligt"? (Om vi borser från straffets avskräckande och preventiva dimensioner.)


Nåja – det är ju detta att just uttrycket "förtjäna" är lite svårt att hantera och förstå. Om JAG ska säga vad någon annan "förtjänar" blir det konstigt. detta med skuldkänslor såg jag alltså som ett sätt att kunna använda begreppet "förtjäna" så att det gick att förstå. Då handlar det inte om nån slags bedömning, "viktning" av vad ett brott bör "kosta" utan just om att ett brott kan ha ett pris för individen själv. Om jag tycker att man borde skjuta skallen av den som torterat ett barn så tror jag inte det handlar om att jag har bedömt att personen "förtjänar" detta utan att den känsla brottet väcker hos mig själv kräver nån form av rituell handling för att jag ska stå ut med tillvaron (inte för att försona mig med vare sig brottslingen eller brottet). Vi vill inte leva i en värld där sånt där sker och då vill vi ta bort dem som gör sånt och hämnas så att det hela uppvägs. Vi blir själva kränkta av brott som dessa och att kränka tillbaka är på nåt vis att återfå människovärdet. Jag undrar alltså om det inte så här man måste förstå iden om straff.

Det är inte säkert att han just förtjänar att dö. Jag tycker visserligen det, men jag kan acceptera att andra tycker att det är att gå för långt. Men någon typ av straff förtjänar han väl?

Sen är jag osäker på om man kan räkna "dåligt samvete" som ett straff. Straff brukar vara offentliga och påtagliga, och måste väl rimligtvis vara det om de ska vara "rituella handlingar", som du talar om.

Visst, man kan uttrycka sig som du; straffet är en form av "rituell handling". Jag vet inte om du lägger in något negativt i det, men jag gör det i alla dall inte. Det är helt enkelt så vi människor fungerar: om någon slår ihjäl någon annan utan goda skäl till det, så tycker vi att den personen förtjänar att få det dåligt.

Motargumenten är ofta av typen: "denna person är ju redan död; vad tjänar det till att ytterligare skada sker - det är bättre att mördaren får gå fri, så att åtminstone han får vara lycklig". Men det visar bara hur felaktig utilitarismen - en moral som jag tror är djupt rotad hos icke-filosofer nuförtiden - är. Man bör inte maximera lyckan till varje pris. T ex, en sadists lycka har inget som helst värde och bör inte tas hänsyn till när man överväger hur man bör handla. På samma sätt bör man inte ta hänsyn - eller iaf inte särskilt stor hänsyn - till mördarens lycka under resten av livet när man utmäter straffet. Ett straff är helt enkelt den adekvata reaktionen på en så avskyvärd handling som att tortera ihjäl ett barn, och bör genomföras även om det inte finns några avskräckande eller preventiva effekter.

[hovnarr]

Jag ser verkligen fram emot att diskutera moral (exempelvis utifrån detta exempel) när vi ses nästa vecka, Stefan! Mina tankar kring detta just nu:

Vi vill inte leva i en värld där sånt där sker och då vill vi ta bort dem som gör sånt och hämnas så att det hela uppvägs.

Jag skriver under på det första, dvs. jag tillhör det "vi" som Fann postulerar i det att jag inte vill leva i en värld där barn torteras till döds (men hellre det än att inte leva alls, tydligen) och jag vill "ta bort" de som gör sånt. Hämdbehovet betraktar jag dock som irrationellt eller omoraliskt, ungefär som att vilja slå nån på käften när man är sur eller äta upp en oskyldig förbipasserandes varmkorv bara för att man är sugen på något.

Det är helt enkelt så vi människor fungerar: om någon slår ihjäl någon annan utan goda skäl till det, så tycker vi att den personen förtjänar att få det dåligt.

Jag tror jag ska ta och sudda bort ordet "vi" från min vokabulär. Se där Fann något som stör MIG! Du talade om det provocerande "jag":et förut - för mig är det "vi" som stör. Vi människor tycker ditt och vi människor fungerar datt. "Vi" vill inte leva i en sån värld och "vi" vill ha en kabel-TV-leverantör som vi kan lita på. Det känns nedlåtande, ungefär som mamma som klappar sitt barn på huvet och säger "nu är vi trötta, nu ska vi gå hem."

(Det är lite som det där med "Tillträde förbjudet" jämfört med "Jag vill inte att du ska gå in här". Vi:et upphöjer något till vedertaget faktum, utan att det alls behöver vara så. Ungefär som detta med att "förtjäna" ett straff. Jag har tagit både simborgarmärket, baddaren och 4 år villkorligt - dessa attribut tillhör mig, låt oss icke ifrågasätta, amen. Vi vill att du ska bli straffad, det har du förtjänat, simma lugnt.)

JAG fungerar inte så att jag vill hämnas besinningslöst. Jag erkänner att det finns där som en impuls under ytan, men jag varken vill orsaka lidande eller döda någon. Därtill tror jag inte att man "får det dåligt" när man dör. Om man "får" något över huvud taget så tror jag inte att det låter sig beskriver i sådana termer.

Däremot, och här vill jag vara ytterst tydlig, vill jag till varje pris hindra det inträffade från att inträffa igen. Då måste man jobba förebyggande. Visst kan det ses som en förebyggande åtgärd att skjuta ihjäl brottslingar, men om man tror att systemet Samhället på något sätt ger upphov till en viss mängd brottslingar så botar det föga (å andra sidan är brottslingarna i detta sammanhang en betydande faktor i systemet). Att spärra in folk hjälper ännu sämre. Vård verkar inte fungera särskilt bra. Jag har tidigare föreslagit deportering på livstid (dvs tills du dör på någon söderhavsö av naturliga orsaker).

Om dödsstraff vore ofelbart (inga oskyldiga skulle dö) så skulle jag kanske kunna acceptera det som brottsförebyggande åtgärd i sådana extremfall som inleder denna tråd, förutsatt att man lade ner långt mer krut på att förebygga brott i ett mycket tidigt skede (jag inser att det blir nödvändigt att jobba från två håll). Men det beror inte på att jag vill hämnas.

[Joahn]

hovnarr, permanent deportering är något helt nytt för mig.
Skulle det inte vara väldigt elakt mot brottslingarna? Själv tror jag på en chans till rehabilitering... fast vad vet jag. Kanske att den där superpedon i första inlägget är bortom hjälp.
Men om det genomfördes, det skulle ju som sagt bli värre än Flugornas Herre. Det skulle inte kosta oss något? Nja, man måste ju ändå bevaka ön. Annars skulle det vara ett gyllene tillfälle för terrorister att åka dit och plocka upp lite tvångsrekryter. Tror jag. Vad säger ni?

[Fann]

Jag ser verkligen fram emot att diskutera moral (exempelvis utifrån detta exempel) när vi ses nästa vecka, Stefan! Mina tankar kring detta just nu:

Vi vill inte leva i en värld där sånt där sker och då vill vi ta bort dem som gör sånt och hämnas så att det hela uppvägs.

Jag skriver under på det första, dvs. jag tillhör det "vi" som Fann postulerar i det att jag inte vill leva i en värld där barn torteras till döds (men hellre det än att inte leva alls, tydligen) och jag vill "ta bort" de som gör sånt. Hämdbehovet betraktar jag dock som irrationellt eller omoraliskt, ungefär som att vilja slå nån på käften när man är sur eller äta upp en oskyldig förbipasserandes varmkorv bara för att man är sugen på något.

Jag tror jag ska ta och sudda bort ordet "vi" från min vokabulär. Se där Fann något som stör MIG! Du talade om det provocerande "jag":et förut - för mig är det "vi" som stör. Vi människor tycker ditt och vi människor fungerar datt. "Vi" vill inte leva i en sån värld och "vi" vill ha en kabel-TV-leverantör som vi kan lita på. Det känns nedlåtande, ungefär som mamma som klappar sitt barn på huvet och säger "nu är vi trötta, nu ska vi gå hem."

Ok detta med "vi" - jo det kan användas manipulativt och obehagligt som du påpekar. Nu tycker jag att det är motiverat i detta sammanhang.Det handlar om att försöka förstå hur det kommer sig att "vi" har straff, det måste finnas något allmänmänskligt drag som gör att "vi" beter oss på detta sätt. jag tror inte straff är ett uttryck för enskilda maktgalna och primitiva människors beslut utan att hämndbegär och impuls att vilja bestraffa finns hos de allra flesta. så många att det är mneuingsfullt att försöka identifiera sig med dem som bestraffar - dvs "samhället" - och samhället är ju "vi". Om jag hade skrivit "makthavarna", "juristerna" eller nåt sånt hade risken varit stor att jag demoniserat dem som fattar den här typen av beslut. Jag trorv det är bättre att försöka förstå de här mekanismerna genom att se sig som en del av dem. Sen kanske det finns en oc annan som verkligen är fri från primotiva impulser och är allitgigeniom rationell i sitt förhållande till behandling av brottslingar.

jag menar givetvis inte att de primitiva impulser, de psykologiska mekanismer osv som leder till lust "ge igen" och plåga är något man ska ge efter för. Jag tycker alltå att hela idén som straff som något man "förtjänar" är konstig om man tittar närmare på den. att man SÄGER så är en sak men vad BETYDER det?

Jag tror verkligen att skuld är det pris man får betala och även att upplevelsen av att den som tillfogat en själv ont också känner skuld är det som kan ge försoning, det ENDA som kan göra det. Men sen gör man överföringar som så ofta annars. Brottslingen ska alltså känna skuld - att känna skuld är att lida -alltså ska vi få brottslingen att lida (ju större brott desto större plågande- det värsta som finns är att förlora livet - de värsta lidandet för det värsta brotten blir avlivning). men det ör egentligen skulden man vill komma åt.

Men antagligen finns det fler förklaringar. Detta med "korrigering" finns ju också med. Att daska till sina telningar (med ord eller fysikst) gör både djur o människor för att påverka barnens beteende. Det fungerar i just det sammanhanget, dvs direkt occh omedelbart i samband med ett visst beteende, men överfört till organiserad bestraffning gör det det ju som bekant INTE och när det gäller den typ av brott du talar om är det knappast någon tror jag som på allvar tror att ett jobbigt fändelsestraff ska lära någon att sluta tortera småbarn. Men som sagt det naturliga korrigeringsbeteendet har vi nog överfört till bestraffningsritualen -även om det får en helt annan funktion där.


Dödstraff är som jag ser det fullständigt oacceptabelt - dels risken att avrätta oskyldiga, dels den förråande inverkan ett sånt straff har. Som Nonstop säger- för att kunn ta livet av en av sin egen sort krävs att man gör om den man ska döda till ett ting. Vi får stå ut med att det finns sånt som vi inte står ut med och att det inte finns någon bra lösning på hur man ska behandla brottslingar.

Varje brottsling är ett bevis på misslyckande, de visar sådant som är grymt och förråande och kärlekslöst. Visst ska vi ägna oss åt att försöka bygga ett samhälle som gör att människor inte begår brott men samtidigt vet vi att det är en utopi, det kommer alltid att ske misslyckanden och dessa måste hanteras på något sätt.

[Patrik Persson]

I krig avrättas ingen!

När hade Sverige dödsstraff senast?
Sverige hade dödstraff (och då också bödlar) oftast på medeltiden men avrättade folk fram till slutet av 1800 - talet. Att USA fortfarande avrättar folk är ingen motsättning till avrättningarnas nämnda tidsepok. Dödsstraff är något gammalt, något förlegat, något beprövat, något som oftast visat sig motverka sitt syfte.

Det avrättningarna än klarat av är att öka brutaliteten i samhället.

Om samhället påstår att ”döda” någon är bra så blir brottet mord detsamma! Är det ens ett brott att döda någon i ett samhälle med dödsstraff? Men visst så blir helheten av ett kriminellt samhälle inte detsamma som för en kriminell person. Kan därför ett samhälle vara oseriöst?

USA som aktivt dömer 14 åringar till döden är inte oseriöst! Men jag vill inte här argumentera med USA för i en sådan diskussion skulle jag förlora.

USA påstår genom sina domar att barn är oförbätterliga vilket stämmer bra överens med den Kristna livssynen. USA är ”öga för öga och tand för tand” och givetvis så är sådant inte fel och gammalmodigt där. USA är dessutom en krigsmakt. USA är dessutom det land som aktivt bestämmer vår vardag i Sverige. Ska Demokraterna eller Republikanerna vinna? Sådant har större betydelse för dig än det Svenska valets politiker!

För det visar sig att vi är beroende av USA! Hela den svenska medelklassen står och faller med USA.

(Vi behöver dummingar i världen).
För att vi själva ska vara demokratiska så behöver vi dummingar som USA och Kina (båda har dödsstraff). Annars så skulle våra politiker här i Sverige låta ihåliga och totalitära. USA och Kina har egentligen inget val och väljer då dödsstraff som sin metod.

Vi i Sverige har därför möjligheten till val och väljer därför inte dödsstraff! Vi behöver inte ”dummingarnas” metod. Men självfallet, om jag påstår att tortyr är en bra metod i Sverige och Sverige börjar använda sig av tortyr så blir tortyr ett filosofiskt bryderi. Är tortyr rätt metod?

Det finns alltså ingen teoretisk modell förutom Kristen hämnd som kan rättfärdiga dödsstraff och dödsstraff är något politiskt där det sker. Varför är ens dödsstraff ett filosofiskt problem?

[Nikolaj]

Utan att ge mig in i diskussionen så svarar jag ett enkelt ja på frågan om dödsstraff. Egentligen är döden inte straff nog för en del (som i rättvisans namn borde plågas ihjäl) men det underlättar ekonomiskt för oss andra så det är väl humanast så - för alla.

"Bortom allt tvivel..." - och sedan är det bara att "plocka bort".

Mer kärlek på jorden!

[Camilla]

Jag är emot dödsstraff och det av många skäl. Här är några argument, av vilka några redan tagits upp av andra:

1. Det kan hända att man avrättar oskyldiga.

2. Eventuella oskyldiga som avrättas kan ej gottgöras, till skillnad från om man sätter henne i fängelse. Om man sätter en kvinna i fängelse i 20 år och det sedan visar sig att hon är oskyldig kan man i alla fall ge henne ett stort skadestånd.

3. Det leder till stort psykiskt lidande för fången som får sitta och vänta på sin död. Denna väntan kan bli väldigt lång eftersom rättsprocessen kanske fortsätter med överklaganden, väntan på eventuell benådning och sånt.

4. Dödsstraff är förråande för samhället.

5. Människor kan bättra sig. Det finns många exempel på sådana som gjort avskyvärda brott men sedan ångrat sig och börjat arbeta med filantropi.

6. Avrättningar döljer sanningen. Ett exempel är avrättningen av Timothy McVeigh. Nu när han är död har man inte längre någon möjlighet att få ur honom om han hade någon medbrottsling vid bombdådet i Oklahoma eller ej.

7. Dödsstraff ger staten en otillbörlig makt över individen. Denna makt kan eventuellt utnyttjas i politiska syften.

8. Dödsstraff är dyrt. De dömda måste sitta på en avdelning med extra hög säkerhet, och de kanske gör det i många år. Vidare kan bödlarna behöva psykologer m.m.

Vänligen
Camilla

[Stefan]

1. Det kan hända att man avrättar oskyldiga.

2. Eventuella oskyldiga som avrättas kan ej gottgöras, till skillnad från om man sätter henne i fängelse. Om man sätter en kvinna i fängelse i 20 år och det sedan visar sig att hon är oskyldig kan man i alla fall ge henne ett stort skadestånd.

3. Det leder till stort psykiskt lidande för fången som får sitta och vänta på sin död. Denna väntan kan bli väldigt lång eftersom rättsprocessen kanske fortsätter med överklaganden, väntan på eventuell benådning och sånt.

4. Dödsstraff är förråande för samhället.

5. Människor kan bättra sig. Det finns många exempel på sådana som gjort avskyvärda brott men sedan ångrat sig och börjat arbeta med filantropi.

6. Avrättningar döljer sanningen. Ett exempel är avrättningen av Timothy McVeigh. Nu när han är död har man inte längre någon möjlighet att få ur honom om han hade någon medbrottsling vid bombdådet i Oklahoma eller ej.

7. Dödsstraff ger staten en otillbörlig makt över individen. Denna makt kan eventuellt utnyttjas i politiska syften.

8. Dödsstraff är dyrt. De dömda måste sitta på en avdelning med extra hög säkerhet, och de kanske gör det i många år. Vidare kan bödlarna behöva psykologer m.m.

Visst, det ligger något i de flesta av dessa invändningar, något jag påpekat flera gånger. Men här var det inte frågan om dödsstraff eller inte dödsstraff, utan om grova brottslingar förtjänar att dö (eller åtminstone någon form av straff). Jag skrev i inledningsinlägget:

Dödsstraff är en svår fråga, då man måste väga olika praktiska konsekvenser mot varandra. Inte minst är risken för felaktiga domar ett tungt vägande skäl mot dödsstraff.

Det är en annan sak huruvida vissa människor förtjänar att dö.

Det är alltså inte de pragmatiska aspekterna jag har diskuterat, utan huruvida brottslingar förtjänar att få det dåligt på något sätt (t ex att dö, men det kan även handla om mindre saker).

Vi kan ta ett tankeexempel. Anta att du ser två män som är ensamma på en öde ö. Den ene mördar den andre på ett grymt sätt, utan att ha några som helst skäl till det. Du har nu makten (t ex via magi) att straffa honom på lämpligt sätt. Huruvida du gör det eller inte kommer emellertid inte ha några som helst konsekvenser för någon annan än mördaren: han befinner sig på en öde ö som han inte kan komma ifrån, och behöver således inte hindras från att mörda fler personer; ingen annan känner till mordet, och det finns således ingen avskräckning i bilden etc. Låt oss anta att inte ens du själv påverkas av om du utmäter straffet eller inte (något orealistiskt - du kanske dricker en glömskedryck på kvällen - hursomhelst låt oss anta det). Nu, skulle du straffa denne person eller inte? Om du vill straffa honom - i så fall med vilket straff?

[Joahn]

Tankeexemplet känns för mig väldigt enkelt.
"utan att ha några som helst skäl till det", skriver du.
Men givetvis har han skäl. De kanske är lite svårtydiga, diffusa, svåra att se, men skälen finns där. Kain dödade Abel för att han var svartsjuk. Denna man hade visst också skäl. Om han inte har det, så är det enda jag kan tänka mig en slumpmässig vilja. Som inte styrs av nånting annat än bara plötsliga infall utan orsak.
Jag tror ju då att det fanns orsaker, och därför är det inte så schysst att typ likt Gud i GT slunga ner ett eldklot eller en blixt från himlen mot honom. Nej, psykologi är vägen. Det skrev jag förut kanske? Få honom att ångra sig, få honom att tänka i andra banor o s v... med lite magi särskilt så lär ju detta gå som en dans!

[Fann]

Stefan:

Vi kan ta ett tankeexempel. Anta att du ser två män som är ensamma på en öde ö. Den ene mördar den andre på ett grymt sätt, utan att ha några som helst skäl till det. Du har nu makten (t ex via magi) att straffa honom på lämpligt sätt. Huruvida du gör det eller inte kommer emellertid inte ha några som helst konsekvenser för någon annan än mördaren: han befinner sig på en öde ö som han inte kan komma ifrån, och behöver således inte hindras från att mörda fler personer; ingen annan känner till mordet, och det finns således ingen avskräckning i bilden etc. Låt oss anta att inte ens du själv påverkas av om du utmäter straffet eller inte (något orealistiskt - du kanske dricker en glömskedryck på kvällen - hursomhelst låt oss anta det). Nu, skulle du straffa denne person eller inte? Om du vill straffa honom - i så fall med vilket straff?

OK det tycks vara svårt att bortse från det pragmatiska. Men när man talar om "förtjänar" blir det ju närmast metafysiskt? Det är väl det som känns så främmande. Den som kan avgöra vad någon annan "förtjänar" måste på något sätt vara placerad över den som h*n ska döma. Där hamnar man inte automatiskt bara för att man iakttar ett brott som den andre begår. Jag är inte reliigiös men menar att den ende som kan avgöra vad människor "förtjänar" är Gud. Det ankommer inte på oss att avgöra sådana saker. Om vi ändå vill bestrafffa, tom avrätta, så är det just av pragmatiska skäl, det är de enda vi har möjlighet att ta ansvar för. Jag vet inte om du frågar efter de primitiva impulserna, dvs den omedelbara lust man kan känna att bestraffa eller plåga. Jo så kan jag känna men jag tar inte den impulsen till intäkt för att det skulle vara "rätt" att göra så.

[Stefan]

"utan att ha några som helst skäl till det", skriver du.
Men givetvis har han skäl. De kanske är lite svårtydiga, diffusa, svåra att se, men skälen finns där. Kain dödade Abel för att han var svartsjuk.

Jag talade, vilket torde vara uppenbart för en uppmärksam läsare, inte om skäl som i "orsaker till handlande", utan skäl i betydelsen att det på något sätt skulle vara ursäktligt eller delvis ursäktligt (som vi normalt använder detta ord) att han mördade den andre. Dvs. - det var inte så att den mördade t ex stulit, slagit, förolämpat mördaren. Däremot hade han naturligtvis säkert skäl till sitt handlande i den andra betydelsen; han kanske ville tillfredsställa sina djuriska lustar, avskydde den andre av någon obskyr anledning etc.

[Stefan]

Men när man talar om "förtjänar" blir det ju närmast metafysiskt?

Nja, inte mer "metafysiskt" än vilka andra moraliska intuitioner som helst. Varför är det fel att döda? Varför är lycka bättre än olycka? etc. Sådana frågor måste besvaras via intuitionen, eller, på ren svenska, genom att man helt enkelt känner efter. På samma sätt besvaras frågan "förtjänar brottslingar att straffas".

Sen kan och bör man naturligtvis förhålla sig kritisk till sina känslor eller intuitioner. Men när man är det, har man egentligen inget annat att använda än andra känslor (det logiska tänkandet används endast sekundärt, för att avgöra vilka intuitioner som faktiskt är inkompatibla etc.). Men det är klart att man KAN underkänna den här typen av förtjänstintuitioner, även om jag inte vill det. Men det måste göras genom att man väger dem mot andra intuitioner, inte genom att man hävdar att de har någon särställning som "metafysiska", och därigenom suspekta. Intuitionerna är alla av samma typ; sen kan de vara mer eller mindre rimliga. Men alla intuitioner är I PRINCIP möjliga att rättfärdiga.

Jag är inte reliigiös men menar att den ende som kan avgöra vad människor "förtjänar" är Gud. Det ankommer inte på oss att avgöra sådana saker.

Kan du i så fall göra några som helst moraliska överväganden? Om du gör det (vilket du naturligtvis gör), hur skiljer sig andra moraliska överväganden från detta?

Jag vet inte om du frågar efter de primitiva impulserna, dvs den omedelbara lust man kan känna att bestraffa eller plåga. Jo så kan jag känna men jag tar inte den impulsen till intäkt för att det skulle vara "rätt" att göra så.

Visst, man kan underkänna denna intuition. Det är ju också väldigt vanligt att göra det. hovnarr skrev t ex så här nedlåtande om hämnd:

Hämdbehovet betraktar jag dock som irrationellt eller omoraliskt, ungefär som att vilja slå nån på käften när man är sur eller äta upp en oskyldig förbipasserandes varmkorv bara för att man är sugen på något.

Frågan är varför man verkligen ska göra det. I dagens samhälle görs det ju relativt oreflekterat. Jag tror att detta har att göra med en viss form av "magi" som vävs kring vissa ord eller tankekomplex, och som man inte vill ifrågasätta.

Två ord som har denna "magi" är "makt" och "frihet". Alla är överens om att makt är något dåligt och frihet är något bra. Således, när något benämns frihet, så blir människor omedelbart positivt inställda till det. Men en hel del saker som enligt språkreglerna rimligen kan kallas "frihet" är inte önskvärda - t ex "mördaren som återvann friheten". Men om man låter sig luras av "frihet":s kraft, så kanske man tror det (eller iaf inte ser det som lika negativt som det är). På samma sätt med "makt". Det finns ju en mängd saker som kan kallas för "makt" och som är bra - t ex de västallierades makt över Tyskland, polisens makt över våldsverkare osv. Men om man låter sig luras av "makt":s "magiska" kraft, så inser man inte det.

På samma sätt med "hämnd". Detta ord har, pga det dominerande liberala paradigmet (och som också är orsaken till att "makt" och "frihet" har den värdeladdning de har), fått en negativ laddning - så att människor tämligen oreflekterat tror att "hämnd" alltid refererar till något dåligt. Det gör att människor som anser att straff inte enbart ska bygga på prevention och avskräckning, utan även på en "förtjänst" eller "hämnd"-aspekt, förnekar att det är "hämnd" det handlar om, utan använder andra ord (vilket ofta leder till förvirring - människor förstår inte vad de pratar om). (Samma fenomen ser vi också vad gäller "frihet" och "makt"; istället för att säga att "detta är en dålig form av frihet", säger man hellre "detta är 'verklig frihet'" (t ex vad gäller drogförbud)).

Istället borde man bortse från ordens "magiska" kraft och de tankekomplex man blivit itutad. Är det verkligen dåligt att hämnas på denne man? Märk väl att man inte behöver döda honom: man kan t ex sätta honom i fängelse i x antal år, utdöma böter eller vad som helst. Men är det inte märkligt att låta honom gå helt fri från ett mord?