Varför älskar vi att bli rädda?

[Morphus]

Varför älskar vi skräck?
Vadan denna fascination för mörker, blod och död?

Vilka psykologiska aspekter kan ligga bakom, varför vill vi skrämmas från vettet? Hur påverkar skräcken människa och samhälle, både då och nu?

Har man officiellt utfärdat en logisk förklaring till detta, som att rädsla alltid är en säkerhet för individen i fråga men att vi ändå dras till det av någon särskild anledning...?

Jag antar att många redan filosoferat om detta tidigare, men dela gärna med er av era tankar

[Morphus]

Dessutom, finns det något "samlingsnamn" för detta, dessa frågeställningar - denna "skräckfilosofi"?

[Skogsälvan]

Jag vet inte, morphus, vad jag upplever så känner många sig tomma, fastlåsta i vardagsbetyr och söker då spänning och en utfyllnad av tomhetskänslan. Skräck är ett väldigt potent verkningsmedel med tanke på överlevnadsinstinkten. Eller också kanske det fungerar som en självskärare som dämpar sin inre ångest genom att ta till en annan stark smärta som skräckfilmer i det här fallet för att dämpa den redan befintliga ångesten inom en genom att fokusera på den andra. Det är bara rena spekulationer i hur det kan ligga till från min sida, ville bara bidra med mina tankar kring det. Vad tror du själv?

[Justin Case]

Jag kan tänka mig att gener vi har kvar sedan stenåldern gör att vi idag i vår skyddade och trygga värld ibland saknar den spänning vi hade på stenåldern när vi kunde bli anfallna av rovdjur eller någon annan stam stenåldersmänniskor. På stenåldern skulle ett liv utan den spänningen bara ha en förklaring: att man var för sjuk eller skadad för att kunna delta i jakt eller krig, utan måste stanna hemma i grottans trygga skydd. Evolutionen har antagligen sållat fram en aversion mot att hamna/befinna sig i sådan frihetsbegränsning; detta har gjort att de som i sådan frihetsbegränsning kände tristess och längtan efter spänning fick ett övertag i genernas tävling, då dessa gjorde mer för att bli friska igen så att de kunde vara med och jaga och kriga igen. På stenåldern liksom idag var det den framgångsrika jägaren och krigaren som fick brudar, och alltså fick sprida sina gener effektivt. Det har därför funnits ett evolutionärt tryck till förmån för mutationer som i på stenåldern ovanligt trygga levnadsförhållanden gav upphov till känslor som kunde få oss att sträva ut ur grottans trygga värld, ut i den farliga skogen där vad som helst otäckt - och brudmässigt lönsamt - kan hända en. Att vi gillar att se skräckfilm (eller i vart fall att vi lockas av tanken på att, dras till att, och väljer att (även om vi inte nödvändigtvis gillar att) se skräckfilmer) är en variant (kanske en smärre mutation) av nämnda morot-till-att-ge-sig-ut-i-den-farliga-världen-spänningslystnad.

[TekheeTaiteilijan]

Kort och gott: Det är najs med lite adrenalin.

[Flyktsoda]

Kan vara så att våra inrutade & trygga liv gör oss till sökare efter den pisksnärt adrenalinet ger oss.
Att "vara på sin vakt" ligger inte längre i vår natur (eller iallafall inte i samma utsträckning) som på tex stenåldern, eller i vår del av världen.
Eller så är det så att det ligger i vår natur och när känslan inte uppfylls per automatik så jagar vi den.

[Zokrates]

Varför älskar vi skräck?
Vadan denna fascination för mörker, blod och död?

Vilka psykologiska aspekter kan ligga bakom, varför vill vi skrämmas från vettet? Hur påverkar skräcken människa och samhälle, både då och nu?

Har man officiellt utfärdat en logisk förklaring till detta, som att rädsla alltid är en säkerhet för individen i fråga men att vi ändå dras till det av någon särskild anledning...?

Jag antar att många redan filosoferat om detta tidigare, men dela gärna med er av era tankar

Folk har sedan hedenhös skrämt barn med hemska sagor för att de skulle bli försiktiga i sitt möte med okända människor eller platser i ett uppfostringssyfte. Att vuxna också roades av dessa sagor var säkert en bieffekt som en en god berättare kunde utnyttja. Genom att överdriva hemskheterna, med gester och hemska läten kunde nog en god berättare även bli populär, för vem gillar inte just driften inför möten med det okända och ond bråd död?

[Skogsälvan]

Intressanta tankar, Zokrates, manande till det oväntade, vilken effekt skräckfilmer ofta har, kan mycket väl öka överlevnadschansen. Det är så intressant att läsa era tankar!

Hur man i en reel situation, vilket det finns flera exempel på som tex (vad som har skurit mest i mig) är hur en folkmassa kan heja på en person på en avsats som överväger att hoppa. HOPPA! HOPPA! Och när polis och ambulans anländer blir de bortmotade av åskådarna. Det förklaras genom att man som anonym i en folkmassa "beter sig som ett svin" rent ut sagt, frånsäger sig sitt ansvar och sina handlingar.

[Niya]

När vi blir skrämda, rädda, nervösa och dylikt så insöndras noradrenalin och/eller adrenalin i blodet, signalsubstanser som gör att hjärtfrekvens och blodtryck ökar vilket i sin tur ökar vår kapacitet att transportera syre till våra celler. Detta gör kroppen redo att fly eller stanna och slåss. Vi känner oss alerta, outtröttliga, starka och odödliga.

Man kan vara så förtjust i detta förhöjda tillstånd att en skräckfilm inte längre räcker, man behöver kasta sig ut ur flygplan för att uppnå samma rus. Adrenalinjunkies är beroende av sin egentillverkade drog. Joggare brukar "lida" av samma beroende, när de tränar insödras adrenalin och endorfiner.

Sedan tror jag att man i längden mår bra av att uppleva psykisk smärta ibland. Får man då och då uppleva rädsla så uppskattar man sina trygga ställen och personer mer. Man ska inte ta något för givet.

[Skogsälvan]

Det har du ju helt rätt i, Niya förutom att jag inte håller med om att vi känner oss odödliga i en fly eller slåss-situation/känsla.

Om man tittar på små barn så brukar de älska att bli skrämda av någon de har tillit till, studsa till för att i nästa sekund upptäcka att det inte var farligt när mamma sa "bu!" och de vill höra det igen och igen. Sagor kryllar av otäcka element som häxor och drakar osv. men i slutändan "levde de lyckliga i alla sina dar."

[Plecto]

Skogsälvan

Kan spänning likställas med rädsla? Eller det en nyans av rädslan kanske. Det känns som om många blandar ihop begreppen.

[Skogsälvan]

Plecto,

I rent arousel (finns ju inget bra ord på svenska för det)-mässigt, dvs. hur kroppen reagerar fysiskt kan de te sig identiska. Spänning brukar vi oftast använda med en positiv klang och rädsla med en negativ. Så sker också i tolkningsprocessen av arouselruset för individen. "Iiiiiii, vad häftigt, nu ska jag hoppa snart med fallskärmen!" Spänning, tillit att fallskärmen håller. "Nej, hjälp vad mina ben darrar, nu ska jag hoppa snart med fallskärmen!" Rädsla, skräck för att fallskärmen inte håller.

Men alltså, det är så jag ser på saken och jag har inget facit.

[Zokrates]

Här kommer jag in med mina fördomar om detta med adrenalinkickar, får man sådana, anser jag, är man en fegis och borde ägna sig åt stillsammare aktiviteter. Själv har jag aldrig fått någon kick av nått, så jag kan lugnt fortsätta med att balansera på hustaken...

[Skogsälvan]

Du är allt bra rolig (läs det på svenska eller danska som du behagar) du, Zokrates och det piggar upp min tillvaro, så tack för det

[Anders]

Skulle säga relativism. Vi vet inte hur vi har det, egentligen. Har andra det sämre har vi det bättre än de, i alla fall.

Varför är det så många nyfikna och så många sålda lösnummer vid katastrofer? Vi har det bättre än de stackars satarna.

Samma med skräckgrunkor. De drabbar oss inte här och nu. Då man VERKLIGEN är är rädd är det inte så j-a roligt. Men att sitta framför brasan eller skärmen med en chipspåse och höra skräckisar...