Kärlek

[Knutenborg]

Det finns så mycket som kallas för kärlek, men vad är kärlek mer än ett ord, mer än ett sammlingsbegrepp för positiva kännslor som har att göra med andra människor.

Begerppet kärlek existerade knappt förrän Platon bestämde sig för att diskutera det och efter det har det bara gått utför, den romantiska kärleken började inte existera förrän under det vi kallar Romantiken.

Jag börjar misstänka att kärlek är någonting vi västerlänningar har kommit på för att vi har för mycket fritid, vi behövde någonting nytt att lägga energi på.

Men såhär då:

- Det finns den käleken som kallas för "kälek vid första ögonkast", en slags tillfälligt uppblossande passion. Denna kärlek är bara kemikalier i hjärnan, som frisläpps då man möter någon som passar till att skapa överlevnadsduglig avkomma. Denna kärlek brinner ut relativt snabbt. Detta är den kemiska kärleken (andra kanske skulle kalla den för en naturkraft).

- Sedan har vi den kärlek som jag inte skulle vilja kalla kärlek, då jag som sagt bara ser ordet kälek som ett slags uppsamlingsord. Den kärlek man känner till människor som man kan ge någonting och som ger någonting till mig, en ömsesidig kälek som får båda parterna att växa. En filosofisk/psykologisk kärlek. Vänner, familj m.fl. (ibland kan en make/partner räknas till dessa men bara om passionen inte är den övergripande faktorn).

Liknar kanske Wiki´s beskrivning, men den tyckte jag inte att den stämde bra, den skillde inte på kroppsligt och psyiskt...

Jag tycker det räcker med Kemi och Psykologi/filosofi (om ni förstår vad jag menar)...

[* KYREUS *]

Min egen tes är att kärlek skall upplevas, snarare än förklaras i betydelsen "dissekeras". Men som den öppna människa jag är har jag inget emot att andra hur mycket som helst "förklarar" allt och inget.
Vad jag själv snarare känt att jag vill göra, det är att samtala om livet.

Med vänlig hälsning, Kadmos

[Tortuga]

Jag tycker att detta ämne är intressant. Frågan om vad kärlek egentligen är tror jag är viktig för psykologin eftersom de flesta känslor och krafter inom människan kommer av kärlek eller önskan om att bli älskad. Jag tänker mer på det som Knutenborg kallar filosofisk/psykologisk kärlek och jag tycker samtidigt inte att man kan förklara kärleken så enkelt som att dela upp den i tre delar, som man kan kombinera. Jag tror inte att människans inre kan systematiseras på det viset. Kanske går kärleken inte alls att definiera, man jag ska iallafall göra ett försök.
Jag har någonstans en grundtanke om att allt är ett. Att vi ser och upplever olika saker för att det är människans natur att se på världen i kontraster och motsatser. Kärlek för mig är när vi känner att vi är ett med någon annan. Vi känner att vi hör ihop, och hör till samma värld. Kärleken behöver inte heller ha ett objekt utan kan också vara den allmänna kärleken till livet, som är detsamma som att finna sig själv.
Hm... Jo jag vet, det låter skumt, men jag är skum.

[* KYREUS *]

Nej, jag forklarade inte karleken. Jag talade lite om den. OM den; KRING den.

Varma halsningar fran Andalucia (España)

Late *Kadmos

[Tortuga]

Nej, jag forklarade inte karleken. Jag talade lite om den. OM den; KRING den.

Isåfall kanske du inte vill förklara själva kärleken utan bara kärlekens uttryckssätt eller orsaker? Är inte det samma sak? Jag tycker om att definiera för då märker man hur olika man kan se på ord vars betydelse verkar självklar, eller som man aldrig förut tänkt på.

[J R Auk]

Kärlek är inte en naturkraft. Den är inte av naturen kommen utan av intellektet kommet.

Människan vill jag säga är den enda som kan uppleva kärlek, och det endast mycket få av oss också.
Kärlek är en rent altruistiskt egoistisk företelse.
Kärleken är oberoende av respons.

Kärlek är inte en kraft att förändramed den är en kraft att bevara med.
Detta kommer sig av att den som älskar inte vill göra våld på objektets natur.
Dvs all utveckling som tillkommer objektet, som åtrås, tillåts komma från dess natur.
Kärlek är att tillåta sig att inte kontrollera.

Inte mycket faller under min definition, men inte mycket är "äkta" kärlek heller. (Jag vill skriva sann men för inte fan ska dansa i bastun så avhåller jag mig)

Åtrå, definieras mycket ofta som något sprunget ur kärlek, och så kan mycket väl vara. Men åtrå är aldrig lierad med kärlek. Åtrå är ett frångående från principen att låta något vara efter sin natur bestämt.
Åtrå är att efter sina syften få uppleva något.

Åtrå är kärlekens slaggprodukt.
Åtrå är den kärleksfullt impotentes självförhärligande.
Och här kommer dom största problemen. När kärleken förnimmes men inte klaras av att upprätthållas.
Kärleken har då perveterats och övergått i åtrån.

Inte sagt att erfarandet av åtrå är något ont i sig. Det gäller bara att inte söka uttryck för denna åtrå.
Viljan att realisera det som man åtrår med den man åtrår är något man måste överlämna till den som kärleken riktas till.

Och däri ligger kärnan av kärleken; att ge utan att kräva.

[Apollinaire]

En mycket bra bok om kärlek är Leopold von Sascher Masochs Venus i Päls

[Fromm]

Hej

[soilheart]

I en kultur där materiell framgång skattas ojämnförligt högst
är det knappast anledning att förfasa sig över att folks kärleksaffärer
visar upp samma mönster som på varu- och arbetsmarknaderna.

Jo. Så ser också jag på det faktiskt.
Kärlek och pojkvänner/flickvänner är en förbrukningsvara att använda så länge kärleken finns. När kärleken försvinner är det bara att kassera den gamla och skaffa en ny.
(kanske låter lite som jag generaliserar men det är faktiskt sant när det gäller många, jag tänkte lite så förr...)

Men kommer citatet från boken? Isf måste jag läsa den.

[meanman]

Consummate love is the only type of love that includes all three components--intimacy, passion and commitment. Consummate love is the most complete form of love, and it represents the ideal love relationship for which many people strive but which apparently few achieve. Sternberg cautions that maintaining a consummate love may be even harder than achieving it. He stresses the importance of translating the components of love into action. "Without expression," he warns, "even the greatest of loves can die" (1987, p.341).

Så jag undrar:
Är detta en fungerande teori som nu tycker stämmer eller har ni någon bättre teori/bild av hur kärlek fungerar och fungerar på bästa sätt.
(observera att detta inte är någon fråga om vad kärlek är eller vilken som är den "bästa" kärleken)

Teorin verkar väl vettig på sitt sätt. Men jag vänder mig mot att det verkligen skulle vara något för alla att sträva efter, frågan är även om det inte rör sig om en omhuldad illusion.

'Kärlek' är som jag ser det grammatiskt besläktad med 'religiös tro', dvs används, demonstreras, engagerar på analogt sätt.

Jag tror att det är ett faktum, att många människor som förgäves kämpat för att nå en religiös gemenskap med Gud, och som givit upp tron på en personlig Gud, envist och emotionellt djupt förankrat, fortsätter att tro på 'den stora kärleken' (mot bättre vetande?).

[soilheart]

Jo meanman...
Det låter väl ganska logiskt...
Fast dum som jag är så tror ju jag på den "Stora Kärleken" (även om den inbegriper ett val av flera "kärlekar" för att välja ut den kärlek som ska bli den Stora)
Men visst är kärlek och religion liknande.

Så själv tror jag att den Stora Kärleken finns men att det är inget man kan eller ska jaga reda på. Om den nu kommer så gör den det och det med ett medvetet val att göra personen till ens Stora Kärlek.

[meanman]

....Så själv tror jag att den Stora Kärleken finns men att det är inget man kan eller ska jaga reda på. Om den nu kommer så gör den det och det med ett medvetet val att göra personen till ens Stora Kärlek.

Klokt sagt det där tycker jag.
Även med den insikten, så söker vi oss kanske till ställen och sammanhang, där vi tror att det finns störst chans att finna själsfränder, eller.....?

[soilheart]

Även med den insikten, så söker vi oss kanske till ställen och sammanhang, där vi tror att det finns störst chans att finna själsfänder, eller.....?

Jo. Det gör även jag, fastän jag inte tycker om det... letar "potentiella flickvänner" så att säga. Men jag har även pratat med människor som faktiskt lyckats ta sig ur denna vana och levt utan ett sökande efter kärlek. Och det är väl den förhållningen som man ska försöka uppnå, för det borde väl vara möjligt.