Behaviorismens renässans?

[Thegreatdelay]

Tre saker / frågor:

1. Hur förhåller sig behaviorismen till fenomen som Alien hand syndrome?

http://en.wikipedia.org/wiki/Alien_hand_syndrome

Jag avser då fall där det inte är lika explicit som ovanstående syndrom, utan där det helt enkelt inte går att avgöra om det "enbart" är av "zombie-spastisk" art eller "viljemässigt / intentionalt" etc.

2. Hur förhåller sig behaviorismen till t.ex. en totalförlamad person som inte kan "bete sig"? Jag avser då psykologisk behandling etc?

http://medlibrary.org/medwiki/Locked-in_syndrome

3. Jag uppfattar din text om kvacksalveri precis på så sätt som jag framlade det - dvs att när någon tar skada av det är det illa, annar är det inte så farligt? De exempel du tar upp kan väl ändå anses vara fall där den "behandlade" far illa?

Vänligen

Fredrik

Hej igen Fredrik och tack för intressanta bidrag och funderingar.

1. Du undrar alltså hur man som behaviorist förhåller sig till icke-viljestyrda rörelser såsom spasmer/"ryckningar" och liknande - har jag förstått dig rätt?

2. En totalförlamad person kan fortfarande ha tankar och således också "bete sig", om än i en kovert mening. Angående psykologisk behandling av totalförlamade patienter har jag ingen aning - det är med all sannolikhet en patientgrupp som kräver andra former av behandling. Men finns där fortfarande en förmåga att respondera i form av ögonrörelser eller olika mätningar av hjärtfrekvens, hjärnaktivering etc. kanske någon form av terapi ändå är möjlig, främst då förändringar av tankemönster, men återigen har jag ingen aning hur dessa patienter behandlas.

3. Jo men att "fara illa" har ju lite olika betydelse, främst temporalt sett. Personen som går i en vetenskapligt tveksam terapiform, låt säga regressionsterapi som exempel igen, mår kanske bra av det på kort sikt. Men de långsiktiga konsekvenserna - hur beständig är denna känsla av välmående? Och om man berättar om sin "terapi" för vänner och bekanta - hur blir deras bemötande? Jag ser somsagt en viss risk för stigmatisering och utanförskap, även om jag inte har några direkta belägg för den tanken.

[Thegreatdelay]

Thegreatdelay,
Om jag hävdar att en känsla inte är ett beteende så måste jag förkasta hela teorin, eller hur? Och jag hävdar det. Jag menar att en känsla har t.ex qualia vilket ett beteende inte har. Så då är diskussionen slut, förutom att det kan tänkas att man kastar paj fram och tillbaka.

Själv tror jag visserligen att vi till mycket stor del är automatiserade. Men vi kan medvetet sträva efter att omprogrammera oss själva och jag tror att KBT kan vara ett mycket bra redskap.

Men om man gör det till filosofisk behaviorism så tror jag helt enkelt inte, de grundläggande premisserna skiljer sig.

Behaviorismen begränsas på inget sätt av subjektiva upplevelser - snarare är det ju det som hela teorin bygger på! En väldigt individbaserad teori om mänskligt beteende som tar hänsyn till din och just din unika inlärningshistoria. Det spelar ingen roll om vi för in filosofiska (och för den delen omätbara) resonemang som qualia.

Vad känslan fyller för funktion för dig, det är det som är poängen. Om känslan är förstärkande eller bestraffande - inget annat. Anser du att den innehåller qualia så innehåller den qualia för dig. Det är mindre intressant - det är funktionen av känslan som är poängen med alltsammans.

[freddemalte]

Tre saker / frågor:

1. Hur förhåller sig behaviorismen till fenomen som Alien hand syndrome?

http://en.wikipedia.org/wiki/Alien_hand_syndrome

Jag avser då fall där det inte är lika explicit som ovanstående syndrom, utan där det helt enkelt inte går att avgöra om det "enbart" är av "zombie-spastisk" art eller "viljemässigt / intentionalt" etc.

2. Hur förhåller sig behaviorismen till t.ex. en totalförlamad person som inte kan "bete sig"? Jag avser då psykologisk behandling etc?

http://medlibrary.org/medwiki/Locked-in_syndrome

3. Jag uppfattar din text om kvacksalveri precis på så sätt som jag framlade det - dvs att när någon tar skada av det är det illa, annar är det inte så farligt? De exempel du tar upp kan väl ändå anses vara fall där den "behandlade" far illa?

Vänligen

Fredrik

Hej igen Fredrik och tack för intressanta bidrag och funderingar.

1. Du undrar alltså hur man som behaviorist förhåller sig till icke-viljestyrda rörelser såsom spasmer/"ryckningar" och liknande - har jag förstått dig rätt?

2. En totalförlamad person kan fortfarande ha tankar och således också "bete sig", om än i en kovert mening. Angående psykologisk behandling av totalförlamade patienter har jag ingen aning - det är med all sannolikhet en patientgrupp som kräver andra former av behandling. Men finns där fortfarande en förmåga att respondera i form av ögonrörelser eller olika mätningar av hjärtfrekvens, hjärnaktivering etc. kanske någon form av terapi ändå är möjlig, främst då förändringar av tankemönster, men återigen har jag ingen aning hur dessa patienter behandlas.

3. Jo men att "fara illa" har ju lite olika betydelse, främst temporalt sett. Personen som går i en vetenskapligt tveksam terapiform, låt säga regressionsterapi som exempel igen, mår kanske bra av det på kort sikt. Men de långsiktiga konsekvenserna - hur beständig är denna känsla av välmående? Och om man berättar om sin "terapi" för vänner och bekanta - hur blir deras bemötande? Jag ser somsagt en viss risk för stigmatisering och utanförskap, även om jag inte har några direkta belägg för den tanken.

Hej

1. Nej jag undrar hur behavioristen skiljer på ofrivilliga och frivilliga handlingar?

2. Ok

3. Då förstår jag hur du tänker . . .

4. Hur ser du på Dennetts heterofenomenologi för att förstå och studera andras medvetande?
http://en.wikipedia.org/wiki/Heterophenomenology

Vänligen

Fredrik

[Thegreatdelay]

Du menar som att man till exempel borde kunna förklara hur ssri antidepressiva medel fungerar? Eller att man borde omtala att sockerpiller har en enbart försvinnande sämre nytta än dessa dyra läkemedel?

Jag kan också tycka att debatten om ssri och dess egentliga funktion är rätt konstig. Man kan se det som en sorts pakt mellan läkare/psykiater och läkemedelsbolagen, visst. Eller så kan man också se det som såhär: För att hjärnan ska hinna ställa om sig till de ökade nivåerna av serotonin tar det en viss tid. Även om nivåerna ökar tämligen omgående från dess att man börjat inta pillren kan ju själva effekten dröja. Detta kan vi inte förklara än.

Jag väljer att förhålla mig öppen. Det kan finnas sätt att mäta varför det är på det viset att ssri har sin effekt först efter flera veckor, men i nuläget finns inte de mätinstrument som krävs för detta ändamål. Placeboeffekten är vedertagen och bevisad i mängder och åter mängder av studier - hellre en placeboeffekt än de otaliga bieffekter som ssri-preparaten har.

Eller att inget psykologiskt fält klarar av att redogöra för sig självt som en vetenskap?

Det är ju precis vad behaviorismen alltid har haft som främsta mål och i jämförelse med många andra psykologiska teorier står den sig väldigt högt om inte högst i det avseendet med tydligt definierade och mätbara begrepp. En teori som också kan beskriva, förklara, predicera och manipulera (läs "förändra") mänskligt beteende. Det är också ett kraftfullt verktyg i kliniska sammanhang.

Eller så kan man ha en vetenskapsfilosofisk diskussion om vad som är vetenskap, men det är inte syftet med denna tråd.

Vad är ens psykisk ohälsa? Och varför/hur skall den botas?

Varför ska vi bota cancer? Diabetes? Hjärtproblematik? Magsår? Influensa?

Säg att jag är deprimerad för att jag vet att världens produktionsnytta ständigt går upp och i brist på en öppen arbetsmarknadspolitik så måste jag ingå i gruppen ca 6% arbetslösa som vi vill ha i vår antaga arbetsmarknadspolitik. Skall jag då behandlas för min depression?

Depression, i klinisk mening, är såvitt jag vet ett livshotande tillstånd som bör behandlas, ja. Om du däremot bara känner dig lite nere, vilket de flesta gör någon gång ibland och som är en del av livet, borde du istället ta dig samman och sticka ut och leta ett jobb

Eller säg att jag känner mig ensam och bor i en två i innerstaden i Sveriges största stad. Skall jag få terapi för det?

Du är ute efter vem som ska betala för det, eller? Handlar det om en begynnande depression bör man absolut få terapi. Man bör skilja på olika former av ensamhet också.

Eller är sådana här fall symptomatiska på samhällets brister framför en individs brister. Är de kanske helt naturliga och snarare något som vi skall vårda som värdegivande för en samhällsförändring framför det "rationella projektet"s beteendestyrning av friska responser på en sjuk samvaro?

Ja, frågan om vad som egentligen är sjukt och friskt kan man debattera länge. Som jag skrev tidigare så har det ju skett en dramatisk ökning av antalet diagnoser av alla slag. Frågan är om dessa diagnoser är ett sätt att få bukt med de individer som inte "passar in" i samhället eller om det faktiskt handlar om sjukdom.

Vad anser du själv kring detta med det ökade antalet diagnoser?

[Thegreatdelay]

1. Nej jag undrar hur behavioristen skiljer på ofrivilliga och frivilliga handlingar?

4. Hur ser du på Dennetts heterofenomenologi för att förstå och studera andras medvetande?
http://en.wikipedia.org/wiki/Heterophenomenology

Vänligen

Fredrik

1. En handling är ju en handling oavsett. Funktionen av en "ofrivillig" handling behöver inte heller ligga i miljön, utan kan vara ett resultat av koverta processer, t.ex. respondent betingning. Somsagt har man ju kunnat påvisa inlärningsprinciper ända ner på cellnivå (habituering av aplysians motoneuron t.ex.). Jag förhåller mig öppen även här.

4. Jag ser ett direkt problem, och det är just mätningen av hjärnaktivitet. I själva verket vet vi ju väldigt lite om vad en aktivering i ett visst hjärnområde egentligen betyder. Det riskerar att bli ett cirkelresonemang: "När personen säger 'fjäril' ser vi aktivitet i primära syncortex, områden i parietalloben och även områden i temporalloben (främst Wernickes område)". Vad säger detta oss? Kan vi dra slutsatsen utifrån att enbart beskåda denna aktivering att personen säger "fjäril"? Nej. Dels kan mätning av aktivering innebära att vi egentligen mäter "bromsningen" av en tidigare aktivering. Och dels är hjärnan plastisk och förändras hela tiden. Vi kan inte dra några generella slutsatser utifrån hjärnavbildning. Vad säger Dennet om de patienter vars ena hemisfär avlägsnats för att minska deras epileptiska anfall? Vad kan vi, baserat på en medvetandemodell med hjärnavbildning (och mätning av omgivningen) dra för generella slutsatser? Inga alls, som jag ser det. Dessutom lider hjärnavbildningstekniker av flera brister. Vissa är bra temporala men är sämre spatiala. Vissa mätmetoder uppvisar motsatt mönster. Dock har ingen idag vedertagen hjärnavbildningsteknik både hög upplösning vad gäller temporalt och spatialt mått. fMRI är väl det närmaste vi kan komma idag.

Hur ser du själv på detta med heterofenomenologi, Fredrik?

[Thegreatdelay]

En stilla undran, Thegreatdelay: Vad gott tror du att det medför att/om behavorismen får en renässans?

Jag ser det ur patientsäkerhetssynpunkt...det goda skulle vara att vi åter arbetar med vetenskapligt validerade och vedertagna metoder för att behandla människor med beteendeproblematik snarare än lämnar plats för kvacksalvare som bedriver alla möjliga former av nonsensbehandlingar utan några som helst belägg för vad de egentligen håller på med. Och återigen, det kan finnas kortsiktiga vinster med dessa nonsensbehandlingar också, i själva verket kan det vara nog så bra att få prata av sig. Problemet är hur dessa kvacksalvare agerar när behandlingen går fel, när patienten begår självmord som ett resultat av att han/hon fått höra att man varit ett monster i ett tidigare liv eller när patienten helt enkelt inte alls blir bättre av behandlingen utan hamnar i en eskalerande nedåtgående spiral. Samma patientsäkerhet ska gälla som för behandling av andra sjukdomar.

Sen finns det såklart andra behandlingsmetoder som också är bra. Man måste se till vad det gäller för problematik också. Men för att exempelvis förändra ett problematiskt beteende har jag svårt att se andra alternativ än inlärningspsykologiska behandlingar.

[freddemalte]

1. Nej jag undrar hur behavioristen skiljer på ofrivilliga och frivilliga handlingar?

4. Hur ser du på Dennetts heterofenomenologi för att förstå och studera andras medvetande?
http://en.wikipedia.org/wiki/Heterophenomenology

Vänligen

Fredrik

1. En handling är ju en handling oavsett. Funktionen av en "ofrivillig" handling behöver inte heller ligga i miljön, utan kan vara ett resultat av koverta processer, t.ex. respondent betingning. Somsagt har man ju kunnat påvisa inlärningsprinciper ända ner på cellnivå (habituering av aplysians motoneuron t.ex.). Jag förhåller mig öppen även här.

4. Jag ser ett direkt problem, och det är just mätningen av hjärnaktivitet. I själva verket vet vi ju väldigt lite om vad en aktivering i ett visst hjärnområde egentligen betyder. Det riskerar att bli ett cirkelresonemang: "När personen säger 'fjäril' ser vi aktivitet i primära syncortex, områden i parietalloben och även områden i temporalloben (främst Wernickes område)". Vad säger detta oss? Kan vi dra slutsatsen utifrån att enbart beskåda denna aktivering att personen säger "fjäril"? Nej. Dels kan mätning av aktivering innebära att vi egentligen mäter "bromsningen" av en tidigare aktivering. Och dels är hjärnan plastisk och förändras hela tiden. Vi kan inte dra några generella slutsatser utifrån hjärnavbildning. Vad säger Dennet om de patienter vars ena hemisfär avlägsnats för att minska deras epileptiska anfall? Vad kan vi, baserat på en medvetandemodell med hjärnavbildning (och mätning av omgivningen) dra för generella slutsatser? Inga alls, som jag ser det. Dessutom lider hjärnavbildningstekniker av flera brister. Vissa är bra temporala men är sämre spatiala. Vissa mätmetoder uppvisar motsatt mönster. Dock har ingen idag vedertagen hjärnavbildningsteknik både hög upplösning vad gäller temporalt och spatialt mått. fMRI är väl det närmaste vi kan komma idag.

Hur ser du själv på detta med heterofenomenologi, Fredrik?

Jo, jag har ungefär samma invändningar mot heterofenomenologin. Dennett verkar vara en mycket skärpt och smart man men i just detta upplever jag det som att han missar vissa saker. Jag är väl inte helt främmande mot tanken att vi rent teoretiskt skulle kunna beskriva det annanpsykiska och kanske rent av beskriva det mer "sanningsenligt" än vad subjektet kan göra själv. Men hur man än vrider och vänder på det blir det lurigt när det handlar om att försöka skapa en modell av en annan persons medvetande. Det är väl ändå enbart just den personen som kan uppleva det. Ingen annan - oavsett metodik.

Vänligen

Fredrik

[Skogsälvan]

En stilla undran, Thegreatdelay: Vad gott tror du att det medför att/om behavorismen får en renässans?

Jag ser det ur patientsäkerhetssynpunkt...det goda skulle vara att vi åter arbetar med vetenskapligt validerade och vedertagna metoder för att behandla människor med beteendeproblematik snarare än lämnar plats för kvacksalvare som bedriver alla möjliga former av nonsensbehandlingar utan några som helst belägg för vad de egentligen håller på med. Och återigen, det kan finnas kortsiktiga vinster med dessa nonsensbehandlingar också, i själva verket kan det vara nog så bra att få prata av sig. Problemet är hur dessa kvacksalvare agerar när behandlingen går fel, när patienten begår självmord som ett resultat av att han/hon fått höra att man varit ett monster i ett tidigare liv eller när patienten helt enkelt inte alls blir bättre av behandlingen utan hamnar i en eskalerande nedåtgående spiral. Samma patientsäkerhet ska gälla som för behandling av andra sjukdomar.

Sen finns det såklart andra behandlingsmetoder som också är bra. Man måste se till vad det gäller för problematik också. Men för att exempelvis förändra ett problematiskt beteende har jag svårt att se andra alternativ än inlärningspsykologiska behandlingar.

Tack för svar  :)

Vad menar du med beteendeproblematik? Vad ska rättas till i problematiken och från vilket håll?

[offroff]

Anser du att den innehåller qualia så innehåller den qualia för dig. Det är mindre intressant - det är funktionen av känslan som är poängen med alltsammans.

Mitt påstående om qualia är ett påstående om något objektivt, inte hur något är för mig. Så från en filosofisk synvinkel så är psykologisk behaviorism en "fiende".

Psykologiskt låter det ändå som att dessa metoder ändå kan vara ett steg framåt och det kommer säkert "lyckas", men jag anser att det är djupt problematiskt att psykologer får en förenklad och reduktionistisk begreppsapparat för att beskriva vår funktion.

(det där med att terapeuter säger att man varit ett monster i ett tidigare liv låter ju som något man borde förbjuda hur som helst. Att ställa sån här metodik mot sådant trams tycker jag blir lite knasigt. Det måste väl finnas "bättre" trams i så fall?)

[nytt namn]

Vi har då både inre (kovert) beteende och yttre (overt) beteende som formas under exakt samma kontingenser enligt klassiska inlärningsprinciper; både respondent (Pavlov) och operant (Skinner).

Detta innebär alltså inte att man på något sätt förkastar en "inre värld" om man antar en behavioristisk syn. Man accepterar tankar och känslor precis som vilket annat beteende som helst.

Du säger: "Man accepterar tankar och känslor precis som vilket annat beteende som helst".

Om vi tar detta som teori, och applicerar det på vad du själv tänkt och känt tidigare:

Thegreatdelay: "En förståelse för mänskligt beteende får vi om vi har tydligt definierade begrepp och allmängiltiga principer, inte genom att gå till oss själva ty den subjektiva upplevelsen är just subjektiv och inget annat"
så blir detta --->
Thegreatdelay: "Ett mänskligt beteende för mänskligt beteende får vi om vi har tydligt definierade beteenden och allmängiltiga beteenden, inte genom att bete oss själva ty beteendet är är just beteende och inget annat."

(Problemet med detta, är att du använder ord som subjektiv, tankar, känslor, osv, samtidigt som du påstår att dessa är beteenden. Problemet är att du "sopar problemen under mattan", du försöker samtidigt "ha kakan och äta den")



"Förståelse" för mänskligt beteende, är alltså ett beteende. Likaså är ett "begrepp" ett beteende. Likaså är en "princip" ett beteende.

Hela behaviourismen är i sig själv ett beteende.



Så vad är det som säger att behaviourismen är ett "önskvärt" beteende (eller hälsosamt?) till skillnad från andra beteenden?


....

Vilka andra alternativ ser ni vid behandling av psykisk ohälsa förutom en beteendemässigt grundad sådan?

Problemet finns i dina definition.

Vad är "Psykisk ohälsa"? Vad menas med "psykisk"? Och vad menas med "ohälsa"? Och ohälsa för vem?

...

Om jag hävdar att behaviourism är ett beteende, och att det dessutom är "ohälsosamt", att "arketypisk psykologi" är ett mer "häslosamt" beteenden, vad säger du då utifrån en bevahiouristisk ståndpunkt? Detta ger tyvärr inte behaviourismen något svar på, mer är att behaviourismen i sådant fall, av någon okänd anledning vore mer "stiumulerande" än andra psykologiskolor, vilket jag inte riktigt tror.

Varför läser människor böcker om behaviourism istället för att ha sex? Varför vill någon bli psykolog? För att ge ett svar på detta kan vi t.e.x använda Maslow Behovstrappa, dock är detta inte behaviourism utan humanisisk psykologi. Det enda svaret jag kan komma på inom ramen av behaviourism, är att behaviourister finner en pervers njutning i att planlägga och styra andras beteende (vilket säger mer om behaviouristers förhållningsätt till psykologi, snarare än psykets förhållningsätt till behaviourism).

...

Om "psyket" är ett beteende (eller en mängd beteenden), är det då meningsfullt att tala om "hälsa"?

Om vi tänker i fysiska termer, att "beteenden" är synonymt med "orsak och verkan" (alt. naturlag).

Är det för en fysiker meningsfullt att tala om "skadlig" orsak och verkan (eller "skadlig" naturlag)? Kanske, kanske inte, men det kan få konsekvenser. (Idéen om karma t.ex, är en idé om att orsak och verkan har en moraliska aspekt (och därför kan vara skadligt) )

.....



Min tagning på detta: Behaviourism är inte en "psyko-logi" utan "behaviour-logi". (Förklarat i Wilber-speak: ett 3:e persons perspektiv på 1:a personen)

För att ha en psykologi måste du ha en definition av psyket, men behaviorismen har gjort sig av med just psyket och behållt "det som kommer efter".

Behaviourism är (för mig) att gå "psykologiskt baklänges", vilket även har sina förtjänster, det är ett synsätt på PSYKO-logi, men kan aldrig helt stå för "hela fältet", dvs. psyket.

Det "metaforiskt" som att blanda ihop "planerandet och utförandet av ett överlagt mord" med "brottsplatsundersökningen kring det överlaga mordet".

Ska vi förstå mordet, trots att vi inte var där, så finns en nytta med studera brottsplatsen, men brottsplatsen är inte brottet.

...

För att förså vad ett brott är, så måste vi förstå vad en skada är. För att förstå vad en sjukdom eller skada gör med kroppen, t.ex. ett brytet ben, så måste vi definiera hälsa (inom ramen brutet ben): dvs.  (lite kortfattat) 1. möjlighet att kunna gå, 2. frånvaro av smärta i benen 3. rimlig förväntning om att kroppen kan läka benet och/eller rimlig förvänting om att kunna anpassa sig till nya förhållanden om benet skulle behöva amputeras. Allt detta kan vi implicera i vårat helhets-ben-häslo-begrepp.

Behaviourismen har inget sådant helhetsbegrepp på den "kropp" den studerar (dvs. psyket). Behaviourismen är såledess en "psykologiserande förlägning" av den nuvarande samhällskroppen: realismen, materialismen, kapitalismen, osv.

Behaviourismen är för mig ett verktyg, en modell. Och så länge den bara tar en liten del av "helheten" "kroppen" i anspråk så är den nyttig, om än begränsad.

...

Hälsa och hela, syftar för mig till ordet helhet, vilket för mig syftar till ordet "religion", dvs "åter-bindande" ("hela det delade").

brott, dvs. att bryta. bryta mot lagen och bryta benet, att dela helheten. Men vad är då helheten som "bryts"?... Jo "psyket" är denna helhet. Så vad är psyket...?

.....




Går vi till wikipedia, för etymologin för "psyke":
källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Psyke#Etymologi

Psyke kommer från det grekiska ordet psȳchē, vilket betyder andedräkt, själ och liv ungefär. Ordet kommer i sin tur från ett annat grekiskt ord, psūkhein, som betyder att andas, eller att blåsa, och har använts i engelskan sedan 1600-talet

...

Slår man ihop två av de grekiska betydelserna, själ och liv, får man  ordet "själs-liv". En tagning av vad själsliv skulle kunna vara får vi i t.ex. Hillmans "arketypiska psykologi", källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Archetypal_psychology:

In the mid-1900s, James Hillman, a psychologist who trained at the Jung Institute in Zurich, also called his work Archetypal psychology. He reports his is in the Jungian tradition and most directly related to Analytical psychology, yet departs radically. His "archetypal psychology" relativizes and deliteralizes the ego and focuses on the psyche, or soul, itself and the archai, the deepest patterns of psychic functioning, "the fundamental fantasies that animate all life" (Moore, in Hillman, 1991). Hillman's archetypal psychology is a polytheistic psychology in that it attempts to recognize the myriad fantasies and myths—gods, goddesses, demigods, mortals and animals—that shape and are shaped by our psychological lives. To him, the ego is but one psychological fantasy within an assemblage of fantasies.

Notera sista meningen: "To him, the ego is but one psychological fantasy within an assemblage of fantasies".

Behaviourismen är då (för Hillman) mer en tagning av "ego-logi" snarare än "psyko-logi".


...



Jag spolar tillbaka ett par steg:
Människor är (enligt mig) till stor del "psyko-tiska", och det var detta även Freud upptäkte. Men vad innebär detta? Jo, att att vi har ett väldigt "livligt själsliv". Det människor är bäst på, är att just "bete sig", (dvs "handla på vana"/"explikation/extention", snarare än att "handla på tanke"/"implikation/intention").

Freud insåg att lösninngen handlade om att "möta sin psykiska splittning", först då kunde den (eventuellt) helas.
(Splittringen tas i uttryck i "försvarsmeknanismer" för att hålla "psyket intakt")

...


Själv tror jag att lösningen är ganska enkel, och kan illustreras med lite "ordlekar"...

(Flumvarning ):

Den pusselbit som saknas utöver "beteende", kan enkelt förtås som "begeende", vilket resulterar i "beseende".


Och det är detta som är det revolutionerande i den psykoanalytiska metoden, dvs. den "fria associationen", att "bege" sig till "platsen" och "se", utan att "bete" sig. Denna platsen är "detet" (i kontrast mot jag-et), och detta är "hel-ande" (en HEL...ANDE).

HALV-ANDE eller HALT-ANDE.

Schizofreni eller "splittr-ANDE" är DEL-ning av psyke-t (psyke=ande).

...

Vad är det som skrämmer så mycket och är så provocerande med principer som har så tydligt definierade ramar, så konkreta och väl operationaliserade begrepp och mängder och åter mängder utav evidens? Bör man inte sträva bort från icke-mätbara teorier om hur man bör behandla människor? Bort från hokus pokus och t.ex. regressionsterapi?

Lite mer ordlek:

RE-GRESSIONS-TE-RAPI.

RAPI, som i rapp/rapid(snabb),rycka,reaper(liemannen,rycker). Rapi, kan bäst förstås som "förlösande".



RE (åter)
GRESSION (gång,utveckling/inveckling)
TE (varande,te-sig)
RAPI(förlösande)

=Återgång, till det som var-it (det-et), för att förlösa det (och genom detta, integrera det som en del av mig, dvs MIG-ET).


Uttryckt på ett annat sätt:

DETET och JAGET får kontakt (3:e och 1:a person), vilktet gör att integreras till MIG-ET.

DETET, är det som är "främmande", "utom-kontroll" (förträngt,).
DETET + HELNING/KONTROLL = MIGET
JAGET = NÄRVARO + MIGET.


"JAGET" och/mot "DETET", har alltså samma relation, som
"VI" och/mot "DOM"/"DEM".



....




Någo-t "t-er", det (så kallade) t-ill-varo.
Någo-n g-er sig, och s-er si-g.

De-T-T-a. som
T-ER,
G-ER och
S-ER sig,
de är ER (NI,DU).


Detta är skillnaden mellan signifikan-s (mening) och signnifikan-t (begrepp).

[J R Auk]

Ja, frågan om vad som egentligen är sjukt och friskt kan man debattera länge. Som jag skrev tidigare så har det ju skett en dramatisk ökning av antalet diagnoser av alla slag. Frågan är om dessa diagnoser är ett sätt att få bukt med de individer som inte "passar in" i samhället eller om det faktiskt handlar om sjukdom.

Vad anser du själv kring detta med det ökade antalet diagnoser?

Jag tror att ökade antal diagnoser har två generella orsaker. 1. Ekonomiskt 2. Socialpsykologiskt

1. Nya diagnoser producerar nya problem, nya problem producerar nya behov, som producerar nya "arbeten". Specialpersonal, politiker som gör speciella regelverk för den plötsligt tillräckligt stora minoritetsgruppen, läkemedel, terapimetoder you name it. Det är än en gång vår kära kapitalistiska logik som lägger ut sig. Eller om man har svårt att greppa vad en "kapitalistisk logik" innebär, så kan man omtala det som att folks behov av försörjning driver dem att söka makt i det nya rum som nya diagnoser innebär.

2. Homogeniseringen vi ser i en anda av global världskultur är egentligen inget annat än en global fascism. Människan definieras inte och utvecklas inte per individ utan den bärs av folket, mänskligheten, och som sådan så behöver det bara finnas en proto-typ för framtiden. Detta antagande leder till att man definierar människan som ett ideal, istället för ideal i sin variation. Således föds också idén om att sjukdoms symptom skall botas. Precis som vi idag oftast smäller i folk piller mot det som botar sjukdomen. Lite feber, som fungerar för att slå ut angrepp på kroppen, och vips läkaren har ordinerat en kur med penicillin. Det enda sjuka i kroppen är autoimmuna sjukdomar. Slemmet i min hals när jag hostar och dylikt är ett tecken på friskhet. Och på samma sätt är det med mycket av den psykiska ohälsan. Folk distanserar sig och ryggar från det o-mänskliga, men får då se sig definierade enligt en diagnos som säger att just detta mötet med den dåliga kulturen är ett dåligt möte, att reaktionen är fel.
Varför är den fel? Tja det talar man sällan om, man säger istället att det inte är perfekt, det vill säga det uppvisar inte det bästa av vad som kan observeras hos olika människor.

Läkaren befäster också sin roll som läkare i att definiera det sjuka. Ett problem förstås. Ett sådant där problem som majoriteten av blinda dårar inte ens kan börja föreställa sig.
För att göra en analogi till problematiken genom en retorisk fråga och dess svar.

Varför frågar man poliser om droger och dess användare?
För att man vill lyfta fram polisens erfarenheter av dåliga situationer. Det är där polisen möter droger, och möter de inte droger där så skall de fan hålla tyst om det och mörka det.

Ser du problematiken? Hemmablindheten? Oförmåga till distans och abstraktion?

Har du för övrigt läst Husserls kritik av psykologin?

Ett smakprov från wikisummering:

"2. For psychologists, the acts of judging, reasoning, deriving, and so on, are all psychological processes. Therefore, it is the role of psychology to provide the foundation of these processes. Husserl states that this effort made by psychologists is a "metábasis eis állo génos" (Gr. "a transgression to another field")[citation needed]. It is a metábasis because psychology cannot possibly provide any foundations for a priori laws which themselves are the basis for all the ways we should think correctly. Psychologists have the problem of confusing intentional activities with the object of these activities. It is important to distinguish between the act of judging and the judgment itself, the act of counting and the number itself, and so on. Counting five objects is undeniably a psychological process, but the number 5 is not."

[Thegreatdelay]

Tack för svar  :)

Vad menar du med beteendeproblematik? Vad ska rättas till i problematiken och från vilket håll?

Vilket beteende som helst som individen upplever ett problem med. T.ex. trikotilomani eller specifika fobier för att göra det mer konkret.