Moderator: Moderatorgruppen
Marko skrev:När det gäller att förlåta gör man väl det mest för sin egen skull för att slippa bära med sig en massa emotionell och mental barlast.
Ligger en del i det.
Ska vi ha ett samhälle med många personliga barlaster ?
Algotezza skrev:Marko skrev:När det gäller att förlåta gör man väl det mest för sin egen skull för att slippa bära med sig en massa emotionell och mental barlast.
Ligger en del i det.
Ska vi ha ett samhälle med många personliga barlaster ?
Vi har det redan. De flesta bär omkring på en massa inre tyngande skit. Att förlåta - verkligen förlåta - kan vara befriande. Men om någon kommenderar dig: "Be om förlåtelse!" och du säger "Förlåt" mot din vilja, då blir det mer tyngande skit för båda parter.
/Algotezza
klorofyll skrev:Jag menar att människor kan se väldigt olika på saker och ting, jag tycker att det är höjden av realism att det finns olika synsätt, motsatsen skulle vara att man kan söka efter information som hela tiden bekräftar ens åsikter, men i en konflikt blir det väldigt tydligt att man ser saker på olika sätt.Angelina skrev:klorofyll skrev:Jag kan förklara hur jag ser på saken..
Någon har varit taskig mot dig om den har lyckats förändra dina tankar och framförallt åsikter (din moral) till det negativa, om du är stark och lyckas stå emot allt sådant, så har du träffat ytterligare en omgogen person som gett dig realistisk erfarenhet.
Hur ser du på det?
Vad menar du med realistisk erfarenhet?Jag tror moral handlar om värden, vad man sätter för värde på sig själv och sin omgivning och på handlingar, och dessa värden kan ju ändras, för det första är väl ett värde alltid något positivt. Om någon får dig att tro felaktigt att dina värden inte alls stämmer, om någon får dig att tro att du själv är lurad och sviken, så kanske du slänger dina värden över bord - då menar jag att någon har varit taskig mot dig.Angelina skrev:Vad är moral och vad är det negativa?Alltså för det första undrar jag om du menar det du säger, att jag är omogen, om det är så att du tycker det, så ser jag din följande mening som en klapp på huvudet, i annat fall så ser jag frågorna som test, du frågar ju om jag ger igen dubbelt, alltså oavsett så blir jag väldigt oberörd, för, jag tror inte poängen är att jag ska lära dig saker.Angelina skrev:Det går egentligen inte att föra en "realistisk" dialog om så diffusa ämnen.
Om jag säger att du i dina resonemang verkar omogen, hur reagerar du på det? Säger samma sak tillbaka, ignorerar, eller ler och klappar på huvudet, ger igen dubbelt upp? Vilken metod av interaktion faller dig bäst i smaken?Ja, men håller du med om att vissa människor förlåter, andra förblir oberörda och tredje försöker få skulder återbetalade?Angelina skrev:Det handlar nog inte så mycket om att folk har förmågan att förändra ens tankar utan att de lyckas rubba ett harmoniskt känslotillstånd till besvikelse och aggression. Vi lever i en värld smockfull av idioter så man får räkna med att stöta på ett mycket stort antal under en livstid. Man behöver inte ha en för sig själv förutbestämd reaktion redo att ta till utan kan låta tillfället bestämma vilken som passar bäst just då.
Angelina skrev:Nej, jag menar inte att du är omogen utan ville bara se hur du reagerade på ett sådant påstående, men oberörd blev du ju inte, även om du skriver det.
Anledning till att jag testade att slänga ur mig just detta påstående var för att du endast till en början gav två alternativa reaktioner på tex besvikelse eller annan negativt upplevd erfarenhet i samspelet med andra människor. Nu nämner du en tredje, återbetala skulden, att ge igen alltså, och det finns fler alternativ av reaktioner att tillgå.
Jag tror att när man blir utsatt för en oförrätt så går man igenom hela spektrumet av känslor och tankar tills man är färdig och antingen väljer ett förhållningssätt som är bekvämt eller fortsätter söka efter "lösningar".
klorofyll skrev:Angelina skrev:Nej, jag menar inte att du är omogen utan ville bara se hur du reagerade på ett sådant påstående, men oberörd blev du ju inte, även om du skriver det.
Anledning till att jag testade att slänga ur mig just detta påstående var för att du endast till en början gav två alternativa reaktioner på tex besvikelse eller annan negativt upplevd erfarenhet i samspelet med andra människor. Nu nämner du en tredje, återbetala skulden, att ge igen alltså, och det finns fler alternativ av reaktioner att tillgå.
Jag tror att när man blir utsatt för en oförrätt så går man igenom hela spektrumet av känslor och tankar tills man är färdig och antingen väljer ett förhållningssätt som är bekvämt eller fortsätter söka efter "lösningar".
Nu är det så att jag har aldrig sett det på det viset, för mig är en återbetald skuld att personen förstår vad den har gjort emot dig, jag har aldrig brytt mig om hämd, jag har aldrig förstått meningeen med det, enligt mig bygger hämd på rädsla, men meningen med den här tråden som jag ser det är att det måste vara fel om personer går runt med ryggsäckar fulla med oförätter.
Angelina skrev:[...] Hämnden i sig är ett utjämnande av "energierna", där man återupprättar ett personligt status quo. Ofta innebär detta att göra "idioten" medveten om sin handling, men hur når man fram till den punkten? Hur får man en människa att inse att den agerat "fel" gentemot en själv? Det är också en komplicerad process. Vem är "idioten" och hur når jag bäst fram till denne? Vad händer om personen vägrar inse sitt misstag och håller fast vid sin ståndpunkt?
Det låter logiskt det du säger och jag tycker att det kan vara rätt att behandla någon likadant som den behandlat dig (faktiskt utan att det är hämnd), men jag vill att det ska vara skillnad på att få någon att förstå vad den har gjort mot en och hämnd, skillnaden skulle jag säga är att man i det första fallet är beredd att förlåta medan man vid hämnd markerar att man inte tänker förlåta, hur ser du på det?Angelina skrev:Hämnd är också ett ganska vitt begrepp och kan innefatta alla aspekter av interaktion med personen du har en höna oplockad med. För mig är hämnd att ta tillbaka sin harmoni, och hur detta går till är också en personlig preferent. Jag ser det inte som fel att bära på problem så länge man känner att man fortfarande behöver bearbeta dem. Att släppa taget om något alltför lättvindigt kanske gör att lärdomen av upplevelsen går förlorad? Rädslan som föregår hämnden är ju oförätten i sig och den som ska bearbetas. Hämnden i sig är ett utjämnande av "energierna", där man återupprättar ett personligt status quo. Ofta innebär detta att göra "idioten" medveten om sin handling, men hur når man fram till den punkten?
Ofta tycker jag att när man försöker få människor att förstå att de behandlat en illa så utnyttjar de en, jag tror att man hela tiden ska försöka hålla fast vid sin ståndpunkt att man har handlat rätt i den situation det handlar om utifrån sitt synsätt, för i den stund man anklagar någon annan är det väldigt lätt att man samtidigt börjar kritisera sig själv, trots att man själv inte gjort något. Jag tror det kan vara en bra ståndpunkt att förlita sig på sig själv och man förstår förhoppningsvis snart om, att försöka få någon att förstå är att ge av sig själv eller något konstruktivt.Angelina skrev:Hur får man en människa att inse att den agerat "fel" gentemot en själv? Det är också en komplicerad process. Vem är "idioten" och hur når jag bäst fram till denne? Vad händer om personen vägrar inse sitt misstag och håller fast vid sin ståndpunkt?
klorofyll skrev:Låt säga att man tror att någon har varit taskig emot en.
Jag ska presentera två alternativa lösningar:
1. Du förlåter personen för vad den har gjort emot dig.
2. Du kommer fram till att personen aldrig var taskig emot dig, du bara upplevde det så då.
Alltså:
3. Enligt det första alternativet har någon varit taskig mot dig, men du har förlåtit den.
4. Enligt det andra alternativet så har personen inte varit taskig mot dig, du bara upplevde det så.
Mina frågor blir:
5. Vad är skillnaden mellan dessa alternativ?
6. Är det samma sak?
7. Blir resultatet annorlunda?
(Jag sätter olika siffror för att det ska bli lättare att hålla ordning på)
Angelina skrev:Ja, om man vet i förväg att man kommer att förlåta, om det tex är ett barn eller annan betydelsefull individ, så blir metoderna att nå fram till förståelse aningen mildare och mer pedagogiska än om det gäller en person man inte vill ha kvar i sitt liv.
Men det går inte riktigt att likställa de situationerna heller. Allt handlar om att bedöma varje situation för sig och ta hänsyn till personerna iblandade. Så man kan säga att hämnd inträffar när man inte har någon intention att förlåta.
Det stämmer, om du erkänner att du blivit sårad, så visar du dig svag och den som sårat dig till att börja med och därmed visat att denne inte bryr sig särskilt mycket om dina känslor, tar ofta tillfället i akt och sårar ännu mer. Medmänsklighet och empati finns inte hos alla.
Jag tycker det är inspirerande det du skriver, jag tycker att förlåtelse är inspirerande, att tala om förlåtelse, för det skänker hopp, man känner att man inte bara behöver bry sig om sin kontext, det viktigaste är att tänka framåt, kanske kan man alltid rätta till saker, jag tycker faktiskt att om man lever så borde det alltid finnas en möjlighet att ställa allting rätt igen.hermit philosopher skrev:klorofyll skrev:Låt säga att man tror att någon har varit taskig emot en.
Jag ska presentera två alternativa lösningar:
1. Du förlåter personen för vad den har gjort emot dig.
2. Du kommer fram till att personen aldrig var taskig emot dig, du bara upplevde det så då.
Alltså:
3. Enligt det första alternativet har någon varit taskig mot dig, men du har förlåtit den.
4. Enligt det andra alternativet så har personen inte varit taskig mot dig, du bara upplevde det så.
Mina frågor blir:
5. Vad är skillnaden mellan dessa alternativ?
6. Är det samma sak?
7. Blir resultatet annorlunda?
(Jag sätter olika siffror för att det ska bli lättare att hålla ordning på)
Jag tänker på förlåtelse som något som inbegriper medkänsla och ödmjukhet, därför ser jag oberördhet som något väldigt annorlunda.
Effekterna är också helt olika: att förlåta är utvecklande; att vara oberörd är stagnerande. Jag förlåter genom att a) skilja mellan person och handling och; b) tro på allas förmåga att bli mer insiktsfull och harmonisk med tiden:
Jag förlåter dig därför att det du åsamkar mig, gör du p.g.a. en kontextuell bakgrund, som lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Då skulle din inställning och dina perspektiv kanske ha varit andra, vilket förmodligen skulle ha inneburit att du hade handlat på ett helt annat sätt emot mig.
Jag förlåter dig därför att jag ser att om jag befunnit mig i din sits, kanske jag med skulle ha agerat på samma vis som du gjorde emot mig, mot någon annan.
Jag förlåter dig därför att jag tror på din förmåga att en dag inse att du inte måste låta dig styras av livets kontexter.
Jag förlåter dig därför att jag vet att du har samma förmåga som vi alla har, att en dag komma på att du kan påverka andra människors framtida kontexter (sådana som ännu ej vet hur de ska låta bli att bara styras av kontexter, t ex) på ett positivt sätt, genom att bemöta dem med ödmjukhet
klorofyll skrev:Jag tycker att man alltid ser den man förlåter som en ovetande person, hur ser du på det?
klorofyll skrev:Om man har förlåtit en person för något, betyder det då att det personen gjorde mot en aldrig smärtar en längre?
Mm det är intressant, att se ner på någon är väl att tro att man själv är bättre, när man ser någon som ovetande på något sätt, måste man då samtidigt uppleva sig själv som ovetande inför något annat i situationen för att det så att säga ska väga upp eller kan man se någon som ovetande utan att för den skull se ner på denne? Eller är det så att det sker någon magisk avståndskommunikation eller ett naturligt förlopp som gör så att: när man blir medveten om den andres omedvetenhet så upphör den samtidigt som ens egen??hermit philosopher skrev:Hej klorofyll,klorofyll skrev:Jag tycker att man alltid ser den man förlåter som en ovetande person, hur ser du på det?
På sätt och vis, håller jag med. För även i de fall då personen väldigt medvetet åsamkar någon smärta/sorg/etc, menar jag att den förmår göra så, endast för att den inte förstått hur vi människor och våra individuella liv, ändå hänger samman. En som besitter ett helhetsperspektiv och inte är förblindad av sitt jag, skadar inte gärna andra medvetet.
Samtidigt tror jag att man i högsta grad bör akta sig för att "se ner" på någon som ännu bara förmår handla efter ett begränsat perspektiv. Hur tacksam man än är över att själv lärt sig lyfta blicken, får man aldrig glömma den man en gång var och hur verkligheten uppfattades från den vinkeln. Glömmer man det, riskerar man ynka omgivningen och skada folk med sin arrogans och det kanske är lika illa som något annat.
Ja, det blir alltså ett mer eller mindre smärtsamt minne, men det är inte kopplat till någon person som man känner agg mot, utan det kan rentav vara så att man är stolt över hur man hanterade situationen.hermit philosopher skrev:klorofyll skrev:Om man har förlåtit en person för något, betyder det då att det personen gjorde mot en aldrig smärtar en längre?
Inte i min erfarenhet. Man skiljer på person och handling och förlåter personen, men minnet av de känslor som själva handlingen åsamkade, finns kvar. Och kanske är det konstruktivt ändå; för [alla sorts] känslor kan väl bearbetas för att ligga till grund för lärdomar som berikar oss på vår resa genom livet...
På återläsande,
Hermit
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst
