Vad är - BLYGHET?

[* KYREUS *]

Känner en mycket duktig och utåtriktad man som är FRUKTANSVÄRT BLYG. Han säger att han gått till alla slags experter, men ingen kan hjälpa honom. I jobbet, i hans roll, märks inte blygheten säger han. Men privat törs han knappt visa sitt inre.

Har lovat honom att jag skall fråga här på sajten, utan att röja den omtalades identitet.

Frågan för dagen: någon som kan förklara blyghet och ge
ett avhjälpande botemedel??


/Humanisten *KADMOZ

[Jörgen]

att vara rädd för reaktionen som kommer när man talat,
kan vara bra, om det inte blir för mycket rädsla bara.

han får väl lära sig hur man gör bort sig,
och sen behandlar smärtan & känslorna efteråt.

så småningom han kanske kan skratta åt sig själv.

vanligt bland folk är, att de tror att de är konstiga, annorlunda på något sätt, och detta vill man kanske undvika att det avslöjas.

men ingen är normal egentligen, somliga är bara lite konstigare än andra, men inte mycket.

[Vilse]

En följdfråga som dyker upp hos mig är om han skulle vara lika blyg på det privata planet om han vore privat nån annan stans, exempelvis på en skidsemester?

Jag tror att hans omgivnings tankar om honom påverkar honom till att själv tro att han är blyg, kanske han har varit blyg och osäker mycket tidigare i livet under unga år?

Man går in i sina givna roller som känns säkra. Även om det är att vara ösäker, så känns den säker.

I sitt yrke har han sedan fått "börja om" med nya människor som inte har någon färgad uppfattning om hur han är, och då kan han vara den som han egentligen vill vara.

Själv har jag varit med om en liknande sittuation, efter att blivit den som jag valde att bli. Men andras tankar om mig påverkade mig att falla tillbaks i samma mönster. Jag fick bryta all kontakt med mitt gamla liv, platser och rellationer, tills jag själv blev så säker i min nya roll som mig själv att jag inte påverkades av andra.

/Andreas

[* KYREUS *]

Varmt Tack för dina personliga funderingar om blyghet. Du tangerar tre viktiga ting i min uppfattning:

1. Självbild

2. Önskad tillvaro

3. Andras uppfattningar

Jag tror det är väldigt viktigt hur man ser på sig själv, på sig själv och egna kvaliteter. Ifall man inte lärt sig uppskatta sig själv, kanske självförtroendet sviktar. Man underskattar andras uppskattning av det man faktiskt står för.

Sedan hur andra ser en själv? Det är klart att många vill vara andra till lags. Andra ånyo, bla en del artister jag mött, struntar fulltständigt i omvärldens uppfattningar. Det är nog rätt sunt att inte försöka spela för mycket teater, på så sätt att man går ini falska roller.

Nej, allra bäst är nog att trots allt försöka vara sig själv. Kanske kan som du mycket riktigt föreslår OMSTARTER BLI NÖDVÄNDIGA FÖR ATT UTVECKLAS, bli trygg - och därmed kanske mindre blyg.

Med vänlig hälsning, *KADMOZ

[* KYREUS *]

Har tänkt mycket på detta i sommar. Blyghet kan förstås vara en utvecklingsbetingad "svaghet". Men den kan också vara en medvetet
behållen sk kvalitet.

Frågan för dagen: någon förutom jag som anser
att blyghet kan vara bra;
tom ett slags äkta
ÖDMJUKHET??


nyfikne *KADMOZ

[Bifrost]

"Frågan för dagen: någon förutom jag som anser
att blyghet kan vara bra;
tom ett slags äkta
ÖDMJUKHET??"

Möjligtvis. Inte nödvändigtvis. Jag tror att man kan vara blyg utan att vara det minsta ödmjuk (och vice versa). Jag tror också att det finns olika slags blyghet; typ blyghet som bottnar i någon slags ego "hjälp-jag-kommer-göra-bort-mig-blygsamhet" och andra av sorten; "jag-vill-inte-vara-i-vägen-blygsamhet", "överdriven-respekt-blygsamhet"...

[gottlib]

Nej jag sätter inte heller direkt något likhetstecken mellan blyghet och ödmjukhet snarare tror jag att blyghet beror på en osäkerhet. Att han är blyg privat beror förmodligen på att han är osäker på hur han ska bete sig privat, i yrkeslivet har han däremot hittat sin plats och är duktig på det han gör.

Vägen ut för honom skulle jag tro är att han tränar sig att hantera privata relationer och för det behöver han några vänner som låter honom vara med i gruppen trots att han är lite tillbakadragen. Kan nog vara lättast om han inte behöver stå i centrum i början och därför kan mindre grupper där han kan vara så aktiv som han vågar vara att föredra. För stora grupper gör att han blir bortglömd och är han ensam med en annan person kan han inte bli tyst utan att det kan kännas pinsamt.

[Advocate]

Frågan för dagen,
Behöver man bli kvitt sin blyghet? Är det rätt sätt att utrota sin blyghet, sådär skoningslöst alltså?

[gottlib]

Frågan för dagen,
Behöver man bli kvitt sin blyghet? Är det rätt sätt att utrota sin blyghet, sådär skoningslöst alltså?

Nej det tycker jag inte alls att man måste, man får väl fundera över om den är ett hinder för att man ska kunna leva ett bra liv eller inte. Om man t.ex. är en person som inte klarar att ställa sig upp och hålla ett föredrag inför en grupp människor behöver det kanske inte vara något som man måste bearbeta. Om man däremot inte fungerar privat pga. sin blyghet så är det förmodligen något som är betydligt viktigare att göra något åt.

[Viola]

Känner en mycket duktig och utåtriktad man som är FRUKTANSVÄRT BLYG. Han säger att han gått till alla slags experter, men ingen kan hjälpa honom. I jobbet, i hans roll, märks inte blygheten säger han. Men privat törs han knappt visa sitt inre.

Har lovat honom att jag skall fråga här på sajten, utan att röja den omtalades identitet.

   Frågan för dagen: någon som kan förklara blyghet och ge
                              ett avhjälpande botemedel??

/Humanisten *KADMOZ

Jag känner igen det där sen jag var yngre - att s.k.
instrumentella kontakter fungerade bättre än
privata. Man har ett skydd i yrkesrollen eller i
den gemensamma organiserade aktiviteten i föreningen
men känner sig utlämnad i den privata kontakten som
bara bygger på att motparten accepterar mig, tycker om
mig - tänk om han, hon inte gör det?

[Skogsälvan]

I arbetslivet finns en klart utstakad roll som din vän har funnit sin plats i. Antagligen har din vän en vag identitetsbild. När han ska vara sig själv så blir det problem, för han har ingen egen identitet. Så kan det vara. Bara ett förslag eftersom jag aldrig har träffat personen ifråga.

[* KYREUS *]

Bästa skribentkollegor: tack för era inkännande reaktioner. Svar: ja. Jag känner nog det så att hans problem inte är:

     >>>    YRKESROLLEN

men väl den personliga/privata identiteten. Han är ungkarl och kanske saknar någon, tex en livskamrat, att psykologiskt som det heter SPEGLA sin person och sin personlighetsutveckling. Tror att han också av någon anledning - saknar självförtroende. Eller vad tror ni??

[Viola]

Bästa skribentkollegor: tack för era inkännande reaktioner. Svar: ja. Jag känner nog det så att hans problem inte är:

     >>>    YRKESROLLEN

men väl den personliga/privata identiteten. Han är ungkarl och kanske saknar någon, tex en livskamrat, att psykologiskt som det heter SPEGLA sin person och sin personlighetsutveckling. Tror att han också av någon anledning - saknar självförtroende. Eller vad tror ni??

Det är väl vad flera av oss har antytt - detta om självfötroende.
Sen kan det väl handla om hans bakgrund - hur familjen där
han växt upp har fungerat - hur bekräftad blev han där?
Vilka förebilder har han fått för hur man umgås, relaterar
till andra människor? Han kanske har haft fler förebilder, haft
lättare att lära sig en yrkesroll än en privat roll?

Du får väl samla våra kommentarer och se när han tycker det
verkar bingo  :)

[gottlib]

Tror att han också av någon anledning - saknar självförtroende. Eller vad tror ni??

Det är ju svårt att veta exakt vad som är problemet utan att prata med honom men det är säkert så att han har problem med självkänslan. Tycker han om sig själv, förmodligen inte så varför då? Blev han mobbad som barn, hade föräldrarna problem?

Oavsett svaren tror jag att vägen ut är att hitta vänner som han kan umgås med och kanske en tjej som är förstående men det är nog inte helt lätt i hans situation. Har han någon vän som kan stötta honom och hjälpa honom på traven?

[* KYREUS *]

Eftersom jag är präst har jag ju tystnadsplikt, men jag kan berätta vad hans arbetskamrater säger öppet: De säger att han inte vill tala om sin barndom. Själv tror jag att det är där "skon klämmer". Är inte förvånad ifall han blivit utsatt för övergrepp. Skall också säga att han inte går i själavårdssamtal hos mig, för då hade hela situationen blivit lite annorlunda. Då hade jag försökt få honom att berätta om sin barndom, och då hade jag inte kunnat lyfta frågan här.

                    (c ) KYREUS