Till icke troende.

[Viola]

Vilka tankar ger dig ro och förtröstan inför livet och döden?
Vilka tankar kan du förmedla till den som är förtvivlad - har sorg?

Jag vill inte ha svar som bottnar i en tro - kristen eller new age - liknande var snäll och respektera det!
Det går ju bra att starta en annan tråd om
du vill föra fram sådana synpunkter.
Men om du är troende - kan du svara här om du
har synpunkter på vad du kan säga för att förmedla tröst till en ateist, vars livsåskådning du respekterar och du inte vill utnyttja situationen för att påverka om din tro.

[meanman]

Vilka tankar ger dig ro och förtröstan inför livet och döden?
Vilka tankar kan du förmedla till den som är förtvivlad - har sorg?

Jag brukar alltid hamna i något slags 'biologisk naturalism'.
Jag uppfattar mig själv som innefattande alla tillvarons egenskaper,
alla frågor som kan ställas kosmologiskt och kvantfysikaliskt kan också
gälla min person.
Oändlighet och intighet bär jag med mig som den organism jag uppfattar mig. Välbefinnandet och acceptansen av ens existens verkar ha att göra med den grundstämning som dominerar(arv,miljö?).
Graden av och förekomsten av att vara trygg i sig själv, en känsla av att inget kan hända en, samt en känsla av att förundra sig i sitt liv.

[Stefan]

Inga speciella tankar, som typ, "naturens godhet", eller nåt sånt. Ibland är jag glad, och ibland är jag ledsen. Oftast beror det på att nåt gått bra eller snett i mitt personliga liv. Däremot har jag svårt att bli särskilt djuptgående påverkad av spekulationer över döden och livet, Guds icke-existens, människans roll i världen, den fria viljan, etc.

[hovnarr]

Men om du är troende - kan du svara här om du
har synpunkter på vad du kan säga för att förmedla tröst till en ateist, vars livsåskådning du respekterar och du inte vill utnyttja situationen för att påverka om din tro.

Jag gillar att samtala med de genomtänkta ateisterna, om livet och döden, för jag kan ofta tycka att de har rätt. Även om min själ skulle gå vidare kommer ju ->JAG<- aldrig att finnas mer. Om jag så varit Cleopatra i ett tidigare liv, så är jag ju inte det idag! Är jag här av någon orsak, så är det i varje fall inte att snöa in på gamla eller kommande existenser, utan det är här och nu som gäller. Det har ateisterna ofta klart för sig.

Och hur ska man då se på döden? Vad som än händer kan vi inte välja! Fortsätter livet kan vi ju faktiskt aldrig välja döden, det slutgiltiga upphörandet. Självmordet blir ingen lösning, inte ens en möjlighet. Och dör vi en gång för alla så kan vi inte välja att fortsätta livet. Hur det än ligger till måste vi alltså förlika oss med att inte kunna välja detta öde. Låt oss kalla detta för det eviga livets problem, resp. den eviga dödens problem.

Men, detta är också det enda vi inte kan välja. Detta ger förtröstan både inför det eviga livets problem, och inför livet i allmänhet. Man kan skapa sin egen verklighet, fatta nya beslut, ändra sig, förändra sig, göra den otillräckliga handlingen tillräcklig. Man har ju faktiskt hela livet på sig! För eller senare brukar man ju ändå klura ut det, efter regn kommer solsken och så vidare. Så låt oss inte förtvivla för det eviga livets skull.

Den eviga döden då? Den är ju svårare att föreställa sig. Ffa kan den omöjligt uppfattas som bättre eller sämre, eftersom den inte kan uppfattas överhuvudtaget. Dör man, så dör man ju, då finns där inget utvärderande subjekt som kan "vara död". Om jag ligger sjuk i svåra plågor och får dödshjälp får jag i så fall på sin höjd uppleva ett ögonblicks lättnad, sen är det slut på både lättnaden och plågan. DET är ingen lättnad, för det är ingenting. Det går ju inte att föreställa sig, efter som det bygger på att där inte finns någon som föreställer. Om det är så det ligger till kan man i varje fall vara säker på att döden inte är någon hemsk upplevelse - det är nämligen ingen upplevelse övethuvudtaget.

Vilken väg man än väljer tycks det mig att vi med ren logik borde kunna slå fast: att vara död är varken bättre eller sämre än att leva, men kanske rejält annorlunda. Något att tänka på för den självmordsbenägne ateisten, kanhända.

[archaxe]

Om jag så varit Cleopatra i ett tidigare liv,

hovis, i Norge kom vi ju fram till att du inte alls varit något så flashigt som Cleopatra i ditt tidigare liv, utan en helt vanlig herrbetjänt. Kommer du ihåg?

[Johan Ågren]

Trösta kan man göra genom att belysa det denna person skapat och som lever vidare, och att detta kan vara en del av personens identitet. Eftersom personen inte tror på något jag eller "själ" som existerar utanför de materiella sammanhangen så kan man se det som att allt personen rört vid är en del av personens identitet. Inget av detta som lever vidare dör.

Sedan kan man tänka lite tvärtom - att man måste dö förr eller senare, och att det kanske var bra det som skedde. Om personen varit sjuk en längre tid är det ofta sådana tankar som dyker upp. Det kan vara en tröstande känsla att det var bra det som hände trotts allt, och att det är en naturlig del av livet. Om det är en ung person som dör genom en olycka så är det irrelevant. Börjar man då tala om "mening" så skär det sig för en ateist.

Sedan kan man tala utifrån erfarenheten om att det blir bättre, och vara en förebild. Det finns ett liv efter sorgen. Men man ska samtidigt inte försöka ta bort sorgen för en person, bara hjälpa till att leda dem igenom den så att personen inte fastnar. Nya möjligheter kommer som kan fylla tomrummet, hjälp till med att belysa dessa möjligheter, men i rätt skede.

Johan

[Kiifen]

Acceptera livets nyanser.

[Angelina]

Ateism är väl lika mycket tro som något annat.

[archaxe]

För första gången (nåja, kanske inte, men det är inte ofta :)) håller jag med dig, Angelina. Ateisten och teisten är båda troende, men teisten tror att Gud finns medan ateisten tror att Gud inte finns. Det är skillnad på att tro att Gud inte finns och att inte tro att Gud finns. Tro vs icke-tro.

[Nagual]

Godtycklighet. Kan kanske verka märklig, men tanken att vi är ett godtyckligt löv som slumpmässigt blåser runt i evighetens vindbyar ger någon slags poetisk ro.
Sedan vetskapen om att ro, som alla andra tillstånd, är blott känslobaserad.
Hur man upplever tillvaron är förlängningsvis endast en känsla.
Om man kan kontrollera vilka känslor man har, kan man kontrollera sin syn på tillvaron, eftersom ett tillräckligt positivt känslotillstånd ger en positiv syn på tillvaron.

[Luipa]

När jag var övertygad ateist fann jag döden bagatellartad. Den medförde enbart ett slut på upplevelserna och därmed ett slut på all tänkbar och otänkbar smärta. Livet var en räcka omständigheter och döden upplöste förnimmelsen. Jag kännde en enorm trygghet i detta enkla och förutsägbara. Jag resonerade såhär: Det som är det är, det saknas djupare orsaker och ingenting kommer heller ge djupare konsekvenser.

Denna period var lätt att leva, inga grubblerier och ganska stark känsla av närvaro. Ingenting som behövde åstadkommas, livet var här och nu.

Men vilka tankar jag skulle förmedla till en som är förtvivlad av sorg? Antagligen inga alls alternativt får situationen utvecklas som den gör. Kommer det upp något jag vill förmedla i ett sådant möte kanske jag gör det, annars tröstar jag nog bäst genom att helt enkelt inte säga så mycket men ändå förmedla att jag på något sätt finns tillgänglig.

Den egna sorgen såg jag, utan att jag lade moraliska värderingar i det, som ett utslag av egoism. Den typen av konstaterande kan avdramatisera och skapa rymd. Den gör sorgen omärkvärdig utan att förneka den.

luipa

[Viola]

Jag brukar alltid hamna i något slags 'biologisk naturalism'.
Jag uppfattar mig själv som innefattande alla tillvarons egenskaper,
alla frågor som kan ställas kosmologiskt och kvantfysikaliskt kan också
gälla min person.
Oändlighet och intighet bär jag med mig som den organism jag uppfattar mig. Välbefinnandet och acceptansen av ens existens verkar ha att göra med den grundstämning som dominerar(arv,miljö?).
Graden av och förekomsten av att vara trygg i sig själv, en känsla av att inget kan hända en, samt en känsla av att förundra sig i sitt liv.

Intressant - hamnar också i biologism fast kanske på annat sätt.
Att en del av mig finns kvar i mina barn t.ex. och att barnen bär sina förfäder inom sig i form av gener.

Att förundra sig över livet här och nu är något som jag
känner igen. det andra lät avancerat - men det du skriver
om oändlighet och intighet kan kanske ha med det jag skrev
om generationer att göra - eller?

[Viola]

Inga speciella tankar, som typ, "naturens godhet", eller nåt sånt. Ibland är jag glad, och ibland är jag ledsen. Oftast beror det på att nåt gått bra eller snett i mitt personliga liv. Däremot har jag svårt att bli särskilt djuptgående påverkad av spekulationer över döden och livet, Guds icke-existens, människans roll i världen, den fria viljan, etc.

Känner du aldrig ett behov av att styra dig själv in i tankar
som får dig att må bättre?

Alla andra - tack för svaren - återkommer!

[hovnarr]

hovis, i Norge kom vi ju fram till att du inte alls varit något så flashigt som Cleopatra i ditt tidigare liv, utan en helt vanlig herrbetjänt. Kommer du ihåg?

Vagt. Men jag förmodar att det inte är något att hänga upp sig på?

[regnrock]

måste fråga en sak eftersom jag aldrig vetat hur jag ska benämna mig själv. jag är inte kristen (den aktuella religionen för mig i sånna fall) i den bemärkelsen att jag tror på gud som skaparen (eller gud överhuvud taget) är mer inne på darwins linje. jag tror inte på himmel/helvetet. jag är för abort, dödshjälp och fördömmer inte människor som begår självmord. har inte heller några problem med organdonationer, blodgivning mm (är inte säker på hur man som "kristen" ser på det)

däremot tror jag på själen, eftersom den består av vilka vi är. kroppen är ett skal mer eller mindre. den säger inget om vilka vi är. den inställningen har hjälpt mig ha mindre ångest (förhoppningsvis ingen ångest i sinom tid) över alla ytligheter. hungern efter ytlig perfektion är absurd... dock dras jag med i det ibland mot min vilja.

i alla fall, vad ska jag kalla mig själv? är jag en atheist trots allt?
(ursäkta viola för att jag använder din tråd för att reda ut begreppen)