Hej alla!
Har en liten fundering som väl närmast kan karaktäriseras som meta-vetenskaplig. Hittade inget bättre underfora är psykologi (varför visar sig förhoppningsvis). Men flytta tråden om den känns malplacerad.
Det gick nyligen upp ett ljus för mig rent personligt, angående min egen relation till världen och främst då andra människor, om varför jag tyckte och betedde mig (mot andra människor) som jag gjorde. Men detta höll sig på ett strikt personligt plan. När tanken väl hade "smälts" tillräckligt, började jag fundera vilka konsekvenser det hade haft på ett lite mer "opersonligt" plan för mig. Dvs. hur hade detta påverkat mina mer vetenskapliga tankar om människor?
Och det var ingen tvekan om att det jag alltid kallat för intuitioner när jag skrivit, var "inget mer" än frukten av mina "privata problem". Alltså, mitt eget psykiska tillstånd och dess konsekvens i förhållandet och synen på andra människor, tvättade liksom också av sig på hur jag analyserade och tolkade människor och deras handlingar när jag tänkte och skrev i en vetenskaplig kontext. (givetvis har mina tankar inte enbart varit betingade av mitt psykiska tillstånd på detta sätt)
Visserligen har jag ofta velat hävda att det personliga och det vetenskapliga livet inte varken kan eller bör skiljas åt; det går helt enkelt inte, och jag ser det för egen del inte som nödvändigt heller.
Men vad gälller denna min egen insikt om mig själv, så blir jag nästan skrämd...för nu känns det helt plötsligt inte som om det jag tänkt "vetenskapligt" om människor varit riktgit rättvist, eller rimligt, då det påverkats så pass mycket av mitt psykiska tillstånd.
Är det nån som har några tankar om detta? Det är väl kanske i grunden en fråga inom den vetenskapliga reflexivitetsdebatten, och jag har väl tänkt tanken innan, men aldrig känt av det så tydligt förr. Skulle vara intressant med lite feedback. Och finns det (inom psykologi exv.) liknande undersökningar eller idéströmningar; om hur psykiskt tillstånd påverkar vetenskapliga resultat?
Vänligen,
/victor
vetenskap och psykiskt tillstånd
Moderator: Moderatorgruppen
vetenskap och psykiskt tillstånd
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Hallå igen Victor!
Roligt att ha någon att prata med som är intresserad av den här sortens frågor! (Nu vet jag inte om vi får prata om humanvetenskap o samhällsvetenskap i detta forum, jag har för mig att direktivet är naturvetenskap, och det är förstås något helt annat.)
Själv har jag precis skrivit ett sammandrag från en föreläsning jag hade i tisdags om just vetenkapsteori-forskningsmetodik så jag har tankarna aktuella i huvudet, kan man säga. Det föredraget baseras mycket på det jag INTE fick lära mig i grundkurserna i dessa ämnen på högskolan. I de kurserna blev jag mest av allt förvirrad. Det var en massa begrepp som skulle sorteras in i nåt slags hierarkisk modell à la Linnés sexualsystem. Hela den tankefiguren präglar ju det västerländska tänkandet, det har med "antingen/eller" att göra och nån slags föreställning om absoluta verkligheter.
Det du pratar om handlar som jag ser det om "objektivitet". Om det du säger om människor är färgat av ditt eget psykiska tillstånd så är du inte objektiv. Detta är förstås ett problem om man tänker sig att det man ska göra är att säga vad något säkert ÄR (eller hur ett samband ser ut). Det är väldigt svårt att tänka bort den idén att det ändå är detta vi har vetenskapen till. Om det är detta vetenskap går ut på så skulle jag säga att det knappast går att vara vetenskaplig när man ska beskriva hur människor är inuti.
Det är något sånär vettigt att tala om objektivitet när man talar om sådana företeelser som inte förändras av att man observerar dem (tex en stjärna) och där det är lätt att kontrollera om man får samma resultat oberoende av vem som studerar det som ska studeras. Men människovetenskaper drar alltid in den som observerar. Mer eller mindre. Det är klart att man kan studera människor ungefär som man studerar stjärnor om man vill veta hur de rör sig när de går omkring i sin bostad eller hur ofta de pratar med varandra eller så men även om det är möjligt att säga "så här är det" i sådan forskning blir det ändå nästan omöjligt att inte dra in "inuti"-aspekter när man analysrerar och diskuterar resultatet och då är det självklart så att det egna tänkandet påverkar. Dessutom finns det egna "psykiska tillståndet" med redan när man väljer VAD man ska studera, man har ju en förutfattad mening om vad som kan vara viktigt att veta och var man ska hitta det osv. Men det där är ju du redan införstådd med.
Bekymret blir ju vad man i så fall ska ha vetenskapen till om man ändå inte kan säga säkert att "så här är det". Jag brukar vända på det. När behöver man veta "hur det ÄR?" och vad är det mer man kan behöva förstå? Man kan till exeempel behöva veta mer om hur det KAN vara. Sådan kunskap kan man få genom skönlitteratur och konst men vetenskaplig kunskap kännetecknas av att den tas fram på ett sådant sätt att andra ska kunna ta ställning till kunskapsvägen och resultatet.
Om man vill veta hur det KAN vara för att få djup och nyansering i kunskapen om komplexa subtiliteter som vad det är som gör att man väljer som man väljer då kan man inte göra enkäter eller gömma sig i en buske och vara en neutral observatör. Då är de egna känslorna och det egna psykiska tillståndet en förutsättning och en tillgång. Genom att du själv är en människa som ser saker på ett visst sätt blir du intressant att samtala med och du kan bolla tillbaka det du uppfattat genom ditt eget filter och genom detta kan de du forskar med ("på") se sina egna tankar bättre. För att sådan kunskap ska få något värde måste du naturligtvis testa dina tolkningar mot dem som du samtalat med, annars vet du inte om det blivit något nytt av ert samtal eller om du bara skenat iväg i dina egna fantasier.
Men frågan hur det egna psykiska tillståndet påverkar vad man ser i humanvetenskaplig forskning är förstås intressant. Frågan är väl omöjlig att svara på kanske men att olika utgångspunkter påverkar vad man ser är ju rätt uppenbart.
Roligt att ha någon att prata med som är intresserad av den här sortens frågor! (Nu vet jag inte om vi får prata om humanvetenskap o samhällsvetenskap i detta forum, jag har för mig att direktivet är naturvetenskap, och det är förstås något helt annat.)
Själv har jag precis skrivit ett sammandrag från en föreläsning jag hade i tisdags om just vetenkapsteori-forskningsmetodik så jag har tankarna aktuella i huvudet, kan man säga. Det föredraget baseras mycket på det jag INTE fick lära mig i grundkurserna i dessa ämnen på högskolan. I de kurserna blev jag mest av allt förvirrad. Det var en massa begrepp som skulle sorteras in i nåt slags hierarkisk modell à la Linnés sexualsystem. Hela den tankefiguren präglar ju det västerländska tänkandet, det har med "antingen/eller" att göra och nån slags föreställning om absoluta verkligheter.
Det du pratar om handlar som jag ser det om "objektivitet". Om det du säger om människor är färgat av ditt eget psykiska tillstånd så är du inte objektiv. Detta är förstås ett problem om man tänker sig att det man ska göra är att säga vad något säkert ÄR (eller hur ett samband ser ut). Det är väldigt svårt att tänka bort den idén att det ändå är detta vi har vetenskapen till. Om det är detta vetenskap går ut på så skulle jag säga att det knappast går att vara vetenskaplig när man ska beskriva hur människor är inuti.
Det är något sånär vettigt att tala om objektivitet när man talar om sådana företeelser som inte förändras av att man observerar dem (tex en stjärna) och där det är lätt att kontrollera om man får samma resultat oberoende av vem som studerar det som ska studeras. Men människovetenskaper drar alltid in den som observerar. Mer eller mindre. Det är klart att man kan studera människor ungefär som man studerar stjärnor om man vill veta hur de rör sig när de går omkring i sin bostad eller hur ofta de pratar med varandra eller så men även om det är möjligt att säga "så här är det" i sådan forskning blir det ändå nästan omöjligt att inte dra in "inuti"-aspekter när man analysrerar och diskuterar resultatet och då är det självklart så att det egna tänkandet påverkar. Dessutom finns det egna "psykiska tillståndet" med redan när man väljer VAD man ska studera, man har ju en förutfattad mening om vad som kan vara viktigt att veta och var man ska hitta det osv. Men det där är ju du redan införstådd med.
Bekymret blir ju vad man i så fall ska ha vetenskapen till om man ändå inte kan säga säkert att "så här är det". Jag brukar vända på det. När behöver man veta "hur det ÄR?" och vad är det mer man kan behöva förstå? Man kan till exeempel behöva veta mer om hur det KAN vara. Sådan kunskap kan man få genom skönlitteratur och konst men vetenskaplig kunskap kännetecknas av att den tas fram på ett sådant sätt att andra ska kunna ta ställning till kunskapsvägen och resultatet.
Om man vill veta hur det KAN vara för att få djup och nyansering i kunskapen om komplexa subtiliteter som vad det är som gör att man väljer som man väljer då kan man inte göra enkäter eller gömma sig i en buske och vara en neutral observatör. Då är de egna känslorna och det egna psykiska tillståndet en förutsättning och en tillgång. Genom att du själv är en människa som ser saker på ett visst sätt blir du intressant att samtala med och du kan bolla tillbaka det du uppfattat genom ditt eget filter och genom detta kan de du forskar med ("på") se sina egna tankar bättre. För att sådan kunskap ska få något värde måste du naturligtvis testa dina tolkningar mot dem som du samtalat med, annars vet du inte om det blivit något nytt av ert samtal eller om du bara skenat iväg i dina egna fantasier.
Men frågan hur det egna psykiska tillståndet påverkar vad man ser i humanvetenskaplig forskning är förstås intressant. Frågan är väl omöjlig att svara på kanske men att olika utgångspunkter påverkar vad man ser är ju rätt uppenbart.
Kom förresten att tänka på Mats Alvesson som sagt nånstans att subjektivitet är en förutsättning för vetenskaplighet. Utan ett subjekt som vill något och som bryr sig finns det ingen kunskap överhuvudtaget. "Psykiska tillstånd" är en nödvändig del av att vara människa och för att kunna uppfatta något överhuvudtaget.
Hej!
Tack för ditt svar Fann! Kul att det finns nån att bolla lite såna här idéer med.
Jag ska försöka kommentera litegrann.
För det första ligger ju tråden inte i "Naturvetenskap"-forat, så det borde vara ganska lugnt med restriktionerna kring humanvetenskap och samhällsvetenskap. Dock blir en sån här tråds placering problematisk. Jag placerade den här i "psykologi"-forat, då det var det enda som på något sätt låg nära ämnet. Men jag hävdar fortfarande att "naturvetenskap"-forat borde fortsatt heta bara "vetenskap", men inkludera ALLA vetenskapliga ämnen.
Ja, ja...nog om det. Jag kanske kan börja med en förtydling. "Psykiskt tillstånd" kanske var ett lite missvisande begrepp. Det hela handlar väl egentligen för min del mer om min syn på människor, som är betingad av något slags "psykiskt tillstånd", men att det är denna synen på andra människor som liksom påverkar min syn på andra människor som jag skrivit om i vetenskapliga sammanhang.
Sen är det ju inte så att ALLA tankar kring de jag skrivit om, varit totalt färgade av detta. En hel del tankar har så klart kommit från andra håll.
Jo, det handlar om objektivitet. Och det handlar om nån slags diskussion om vad vetenskaplig kunskap är och hur den ska avändas. Men sen är det väl en inom-vetenskaplig debatt också; om hur vi bedömer vad som är vetenskapligt eller ej, och huruvida alla vetenskapliga ämnen bör /kan bedömas efter samma måttstock. Och det är väl ungefär det som är din poäng när du talar om skillnaden mellan att hävda att nägot ÄR och tala om hur det KAN vara.
Men jag, liksom du antar jag, ser ett stort problem här. För det här blir ett försvarstal för att man ska få hålla på med det man gör, kan jag ibland känna. För man säger ju ändå NÅGONTING, och gör liksom anspråk på att säga något viktigt som folk bör lyssna på (om jag nu "fritt" tolkar en allmän tanke om vetenskap). Vetenskap kan ju inte enbart existera som ett nöje för själva forskaren; dess syfte måste ju vara vidare än så.
Och då blir ju den här diskussionen kring reflexivitet mer som ett sätt att undkomma det problematiska, genom att bara peka på sin medvetenhet och sin egen roll i det hela. Förändringen måste väl ändå vara mer påtaglig än så? (vilket den iofs är i en del fall)
Ett annat problem är ju så klart vetenskapssamhällets egna inåtvändhet, särskilt humanioras. Det är ju inte så hemskt otänkbart att tänka sig att den kunskap som (re)produceras inom akademin, kan förstås och är till för det lilla skikt som kan förstå den; de själva alltså. Och då blir det hela väldigt krångligt....för om man nu antar att forskaren faktiskt befinner sig i en social sits: som akademiker inom det akademiska fältet. Kommer hennes/hans forsknings-vägar påverkas av det omgivande samhällets behov och krav? Troligen inte. För att nå social status och erkännande styrs och hänförs väl hon/han av själva akademins behov och krav. Hur rättfärdigar man då vetenskap?
Ja, jag vet inte....nu överdriver jag väl. Men jag tycker det är viktiga frågor. Och jag tror i grund och botten att en rejäl diskussion om vad vetenskapen (den humanistiska framför allt) ska göra, och hur den ska/kan "brukas" och förstås, är det som krävs.
Och min syn på (humanistisk) vetenskap är väl ganska lik den du beskriver, särskilt med Alvesson-tanken där i åtanke. Många gånger har jag tänkt mig vetenskap som en plattform för att föra ut en viss syn på världen; en typ av åsikt alltså. Men det kanske är helt förkastligt...
Ja, grejen är ju att man kan bolla det här fram och tillbaka, och till slut verkar vetenskapen inte ha några gränser längre. Eller är det bara jag som av misstag kräver tydligare ramar?
MVH
/v
D.S. Ursäkta om jag låter lite hård i min argumentation, det är inte min avsikt. Det är väl bara så jag skriver och argumenterar när jag blir frustrerar och engagerad, antar jag. D.S.
Tack för ditt svar Fann! Kul att det finns nån att bolla lite såna här idéer med.
Jag ska försöka kommentera litegrann.
För det första ligger ju tråden inte i "Naturvetenskap"-forat, så det borde vara ganska lugnt med restriktionerna kring humanvetenskap och samhällsvetenskap. Dock blir en sån här tråds placering problematisk. Jag placerade den här i "psykologi"-forat, då det var det enda som på något sätt låg nära ämnet. Men jag hävdar fortfarande att "naturvetenskap"-forat borde fortsatt heta bara "vetenskap", men inkludera ALLA vetenskapliga ämnen.
Ja, ja...nog om det. Jag kanske kan börja med en förtydling. "Psykiskt tillstånd" kanske var ett lite missvisande begrepp. Det hela handlar väl egentligen för min del mer om min syn på människor, som är betingad av något slags "psykiskt tillstånd", men att det är denna synen på andra människor som liksom påverkar min syn på andra människor som jag skrivit om i vetenskapliga sammanhang.
Sen är det ju inte så att ALLA tankar kring de jag skrivit om, varit totalt färgade av detta. En hel del tankar har så klart kommit från andra håll.
Jo, det handlar om objektivitet. Och det handlar om nån slags diskussion om vad vetenskaplig kunskap är och hur den ska avändas. Men sen är det väl en inom-vetenskaplig debatt också; om hur vi bedömer vad som är vetenskapligt eller ej, och huruvida alla vetenskapliga ämnen bör /kan bedömas efter samma måttstock. Och det är väl ungefär det som är din poäng när du talar om skillnaden mellan att hävda att nägot ÄR och tala om hur det KAN vara.
Men jag, liksom du antar jag, ser ett stort problem här. För det här blir ett försvarstal för att man ska få hålla på med det man gör, kan jag ibland känna. För man säger ju ändå NÅGONTING, och gör liksom anspråk på att säga något viktigt som folk bör lyssna på (om jag nu "fritt" tolkar en allmän tanke om vetenskap). Vetenskap kan ju inte enbart existera som ett nöje för själva forskaren; dess syfte måste ju vara vidare än så.
Och då blir ju den här diskussionen kring reflexivitet mer som ett sätt att undkomma det problematiska, genom att bara peka på sin medvetenhet och sin egen roll i det hela. Förändringen måste väl ändå vara mer påtaglig än så? (vilket den iofs är i en del fall)
Ett annat problem är ju så klart vetenskapssamhällets egna inåtvändhet, särskilt humanioras. Det är ju inte så hemskt otänkbart att tänka sig att den kunskap som (re)produceras inom akademin, kan förstås och är till för det lilla skikt som kan förstå den; de själva alltså. Och då blir det hela väldigt krångligt....för om man nu antar att forskaren faktiskt befinner sig i en social sits: som akademiker inom det akademiska fältet. Kommer hennes/hans forsknings-vägar påverkas av det omgivande samhällets behov och krav? Troligen inte. För att nå social status och erkännande styrs och hänförs väl hon/han av själva akademins behov och krav. Hur rättfärdigar man då vetenskap?
Ja, jag vet inte....nu överdriver jag väl. Men jag tycker det är viktiga frågor. Och jag tror i grund och botten att en rejäl diskussion om vad vetenskapen (den humanistiska framför allt) ska göra, och hur den ska/kan "brukas" och förstås, är det som krävs.
Och min syn på (humanistisk) vetenskap är väl ganska lik den du beskriver, särskilt med Alvesson-tanken där i åtanke. Många gånger har jag tänkt mig vetenskap som en plattform för att föra ut en viss syn på världen; en typ av åsikt alltså. Men det kanske är helt förkastligt...
Ja, grejen är ju att man kan bolla det här fram och tillbaka, och till slut verkar vetenskapen inte ha några gränser längre. Eller är det bara jag som av misstag kräver tydligare ramar?
MVH
/v
D.S. Ursäkta om jag låter lite hård i min argumentation, det är inte min avsikt. Det är väl bara så jag skriver och argumenterar när jag blir frustrerar och engagerad, antar jag. D.S.
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Lustigt hur saker ibland sammanfaller… Jag har ägnat de sista dagarna åt att läsa in en (hemskt tjock) bok om vetenskapsteori eftersom jag förväntas referera till den i en föreläsning jag ska ha om ett par veckor. jag skulle kunna orera en god stund om den här boken o det akademiska kejserliga kläderna… Men jag ska inte öda för mycket skärmutrymme på detta men kan ändå inte låta bli att säga en del eftersom det har med det vi talar om att göra. Boken är som sagt hemskt tjock. Det är en antologi där sakkunniga på olika inriktningar skriver varsitt kapitel. På omslaget är det en bild av Hieronymous Bosch (fast de stavar honom "Jérome") och titeln "De sju dödssynderna" men titeln är på franska den med. Boken har ett tilltalande yttre och ser kultiverad ut. Efetrsom Bosch var en av min barndoms-idoler blev jag nyfiken på omslaget och letade efter nån slags presentation eller ledtråd till varför bilden finns där. Vad har "de sju dödssynderna" med vetenkapsteori att göra? Girighet? Avund? VAD MENAR DOM? Inte ett ljud men kultiverat ser det ut.
Jag tycker att boken är bra ändå, det är bra att låta folk som är engagerade och kunniga prata om sina egna inriktningar. Men den är SVÅR. Den går på djupet med Husserls och Bordieus begrepp, den diiksuterar postmodernismens inflytande i feministisk epistemologi osv osv. Helt OK på en doktorandkurs eller så men denna ska användas i en B-kurs. Jag är ganska säker på att den fråga de flesta av dem som läser denna kurs har är hur man ska skriva referenser och hur man konstruerar en enkät. Det är bra att föra in vetenskapsfilosofiska aspekter men jag är ganska övertygad om att denna bok kommer ytterligt få att överhuvudtaget öppna och många kommer att storkna och drunkna i alla abstraktioner. Det finns bra och enklare böcker (tex Molanders "Vetenskapsfilosofi") som relaterar kunskapsteoretiska problem till forskningsfrågor. jag undrade varför denna bok måste ingå i den här kursen. "Vi måste höja nivån" blev svaret. "Jamen om folk inte läser boken för att den är för svår så SJUNKER ju nivån" sade jag…
Nå o denna bok ingår ett mycket intressant kapitel författat av Jan Bärmark. Det handlar om forskningspsykologi, dvs bla just precis de frågor du tar upp. Bärmark säger att det varit mer eller mindre tabu att forska om forskningens psykologiska aspekter (typ sånt som du tar upp)n eftersom den psykologiska forskningen i Sverige (och USA) varit så naturvetenskapligt inriktad. Man har liksom inte velat befatta sig med det forskande subjektet eftersom ett sådant på nåt vis inte förutsätts existera. Vetenskapssocogi har däremot varit OK, dvs att man granskat forskningen utifrån sociologiska aspekter, att den påverkas av maktförhållanden osv. (Jan Bärmark är fö en kul kille. Jag har träffat honom vid ett par tillfällen. Första gången var han inbjuden att berätta om en bok han skrivit om buddhism o psykoterapi utifrån att han inte gjorde vad han kallar "bonga-bonga" av att studera en främmande kultur. Men han pratade mest om sitt ordförandeskap i Svenska Fantomen-klubben. Det var faktiskt intressant det med. )
Det där du skriver om NYTTAN med forskningen är förstås viktig och svår. Det handlar ju inte bara om skattebetalarnas pengar utan också andras TID. Ska man ta folks dyrbara tid i anspråk för det man själv brinner för o fördjupar sig i? Man kan ju förlora sig i ren knappologi utan att märka det själv… Och om man dessutom ägnar sig åt en form av vetenskap som inte gör anspråk på att säga hur det ÄR utan att fördjupa kunskapen om hur det KAN vara så blir det som du säger ännu svårare.
För egen del är jag mest upptagen av att försöka få ord på sånt som ibland kallas tyst kunskap. Nyttan av sådan forskning är för mig uppenbar även om den inte sysslar med att ta fram fakta eller orsaksbestämningar. Om vi får ett mer precist språk för sådant som vi tycker är viktigt så har det betydelse i den praktik det handlar om. Men det är klart att det är många som inte tycker att detta är vetenskap överhuvudtaget. Jag har använt egna exempel som empiri (inte intervjuat och observerat osv). Denna metod strider mot all vedertagen praxis och jag har fått ägna massor av tid o möda åt att försvara den idén (men lärt mig en mycket på kuppen, idén att använda egna exempel var självklar för mig, jag hade inte ens tänkt att det kunde vara något konstigt med det, men när jag gjorde det fick jag gå till botten med vad ett exempel är, vad "empiri" är, osv osv). Om detta grävande var nyttigt för nån annan än mig själv vet jag inte men jag TROR att jag har kunnat stödja andra som har liknande idéer och jag TROR att den här idén kan bidra till att hitta bättre sätt att beskriva och begripliggöra komplexa skeenden där intentionalitet är det man måste försöka förstå snarare än orsaker eller yttre beteenden.
Men när jag var mitt uppe i det könde jag också att det mest var nån slags intern grej. Och det är klart att det ÄR så väldigt mycket av det som åstadkoms inom akademin. Inte läser folk i allmänhet avhandlingar. Men så är det ju i alla "fält" (har precis läst om Bourdieu), man är viktigare för varandra än för andra utanför och det mesta man gör gör man för de andra inom fältet. Men det är ju inte hermeetiskt slutet mot omvärlden ändå. Precis som inom konsten påverkas nåt slags allmnänt samtal av det som händer i de slutna sällskapen. Men jag håller med dig att det är irriterande självrättfärdigt och självcentrerat i den akademiska världen.
Vad är det du själv gör o vad är det som gör att du tvivlar på nyttan av det du gör?
Jag tycker att boken är bra ändå, det är bra att låta folk som är engagerade och kunniga prata om sina egna inriktningar. Men den är SVÅR. Den går på djupet med Husserls och Bordieus begrepp, den diiksuterar postmodernismens inflytande i feministisk epistemologi osv osv. Helt OK på en doktorandkurs eller så men denna ska användas i en B-kurs. Jag är ganska säker på att den fråga de flesta av dem som läser denna kurs har är hur man ska skriva referenser och hur man konstruerar en enkät. Det är bra att föra in vetenskapsfilosofiska aspekter men jag är ganska övertygad om att denna bok kommer ytterligt få att överhuvudtaget öppna och många kommer att storkna och drunkna i alla abstraktioner. Det finns bra och enklare böcker (tex Molanders "Vetenskapsfilosofi") som relaterar kunskapsteoretiska problem till forskningsfrågor. jag undrade varför denna bok måste ingå i den här kursen. "Vi måste höja nivån" blev svaret. "Jamen om folk inte läser boken för att den är för svår så SJUNKER ju nivån" sade jag…
Nå o denna bok ingår ett mycket intressant kapitel författat av Jan Bärmark. Det handlar om forskningspsykologi, dvs bla just precis de frågor du tar upp. Bärmark säger att det varit mer eller mindre tabu att forska om forskningens psykologiska aspekter (typ sånt som du tar upp)n eftersom den psykologiska forskningen i Sverige (och USA) varit så naturvetenskapligt inriktad. Man har liksom inte velat befatta sig med det forskande subjektet eftersom ett sådant på nåt vis inte förutsätts existera. Vetenskapssocogi har däremot varit OK, dvs att man granskat forskningen utifrån sociologiska aspekter, att den påverkas av maktförhållanden osv. (Jan Bärmark är fö en kul kille. Jag har träffat honom vid ett par tillfällen. Första gången var han inbjuden att berätta om en bok han skrivit om buddhism o psykoterapi utifrån att han inte gjorde vad han kallar "bonga-bonga" av att studera en främmande kultur. Men han pratade mest om sitt ordförandeskap i Svenska Fantomen-klubben. Det var faktiskt intressant det med. )
Det där du skriver om NYTTAN med forskningen är förstås viktig och svår. Det handlar ju inte bara om skattebetalarnas pengar utan också andras TID. Ska man ta folks dyrbara tid i anspråk för det man själv brinner för o fördjupar sig i? Man kan ju förlora sig i ren knappologi utan att märka det själv… Och om man dessutom ägnar sig åt en form av vetenskap som inte gör anspråk på att säga hur det ÄR utan att fördjupa kunskapen om hur det KAN vara så blir det som du säger ännu svårare.
För egen del är jag mest upptagen av att försöka få ord på sånt som ibland kallas tyst kunskap. Nyttan av sådan forskning är för mig uppenbar även om den inte sysslar med att ta fram fakta eller orsaksbestämningar. Om vi får ett mer precist språk för sådant som vi tycker är viktigt så har det betydelse i den praktik det handlar om. Men det är klart att det är många som inte tycker att detta är vetenskap överhuvudtaget. Jag har använt egna exempel som empiri (inte intervjuat och observerat osv). Denna metod strider mot all vedertagen praxis och jag har fått ägna massor av tid o möda åt att försvara den idén (men lärt mig en mycket på kuppen, idén att använda egna exempel var självklar för mig, jag hade inte ens tänkt att det kunde vara något konstigt med det, men när jag gjorde det fick jag gå till botten med vad ett exempel är, vad "empiri" är, osv osv). Om detta grävande var nyttigt för nån annan än mig själv vet jag inte men jag TROR att jag har kunnat stödja andra som har liknande idéer och jag TROR att den här idén kan bidra till att hitta bättre sätt att beskriva och begripliggöra komplexa skeenden där intentionalitet är det man måste försöka förstå snarare än orsaker eller yttre beteenden.
Men när jag var mitt uppe i det könde jag också att det mest var nån slags intern grej. Och det är klart att det ÄR så väldigt mycket av det som åstadkoms inom akademin. Inte läser folk i allmänhet avhandlingar. Men så är det ju i alla "fält" (har precis läst om Bourdieu), man är viktigare för varandra än för andra utanför och det mesta man gör gör man för de andra inom fältet. Men det är ju inte hermeetiskt slutet mot omvärlden ändå. Precis som inom konsten påverkas nåt slags allmnänt samtal av det som händer i de slutna sällskapen. Men jag håller med dig att det är irriterande självrättfärdigt och självcentrerat i den akademiska världen.
Vad är det du själv gör o vad är det som gör att du tvivlar på nyttan av det du gör?
Åh, tack Fann för ditt trevliga, intressanta och givande inlägg. Det är så otroligt skönt att få diskutera med nån om sådana här frågor, eftersom de blir så väldigt svåra eller omöjliga, att ta hand om helt på egen hand. Jag vidhåller att det här är en av de allra viktigaste frågorna inom både grundutbildningarna och forskarutbildningarna att explicit diskutera, och inte bara låta "forskandet (och inlärandet av den) ske".
Vilket leder mig in på en annan viktig sak, som du också nämner (fast inte om samma sak). Nämligen termen "tyst kunskap". Igår var jag på en föreläsning om Imre Lakatos´ vetenskapsteori. Enligt föreläsaren pratade Lakatos om en slags tyst kunskap inom akademin; det finns inga generella regler för hur vetenskap ska bedrivas, utan det lärs in "tyst". Så vtt jag förstod var inte Lakatos kritisk till detta....Men för mig låter det fullkomligt orimligt. Ska akademin verkligen vara en kunskapsinstitution där själva praktikerna, är något fördolt? Det rimmar väldigt illa i mina öron.
Må så vara att det ÄR så att det att forska är en slags tyst kunskap, men det betyder väl inte att det är bra att det är så, eller att man inte bör göra sitt yttersta för att tydliggöra och uttala?
Och det jobbiga är just att allt är så förbannat outtalat...det skrivs en arg artikel här och det hålls en föreläsning om reflexivitet där. Men utanför dessa rum är det tyst. Så upplever iaf jag det.
Vad gäller frågan om nytta osv., så är det väl ungefär så jag tänkt också: att forska om saker som kan tänkas vara något mer abstrakta (diskurser exv.), kan skänkas tyngd iom att just dessa abstrakta och svårtillgängliga aspekter av verkligheten faktiskt ändå påverkar oss. Hmm...men jag vet inte. Jag tror jag skulle behöva ha en lång diskussion om nytta och vetenskap innan jag kan känna att jag säga något mer säkert om vad jag tycker, faktiskt.
Egentligen är det väl inget speciellt som får mig att tvivla....jag har alltid varit (överdrivet) kritisk till särskilt min egen "forskning". Men för mig handlar det nog mest om mig som forskarsubjekt, och ansvar och makt. Sen en sån här sak som insikt om hur mitt eget "psykiska tillstånd" påverkar det jag gör...det blir svårt att förhålla sig till. Särskilt om man redan innan är litegrann osäker och trevande inför forskarens och vetenskapens roll.
Förresten...den där artikeln verkar ju ändock intressant (Bärmarks); skulle vilja läsa den. Får ta och kolla upp den. Eller...du kan kanske berätta här lite mer om vad den handlar om och tar upp....
MVH
/v
Vilket leder mig in på en annan viktig sak, som du också nämner (fast inte om samma sak). Nämligen termen "tyst kunskap". Igår var jag på en föreläsning om Imre Lakatos´ vetenskapsteori. Enligt föreläsaren pratade Lakatos om en slags tyst kunskap inom akademin; det finns inga generella regler för hur vetenskap ska bedrivas, utan det lärs in "tyst". Så vtt jag förstod var inte Lakatos kritisk till detta....Men för mig låter det fullkomligt orimligt. Ska akademin verkligen vara en kunskapsinstitution där själva praktikerna, är något fördolt? Det rimmar väldigt illa i mina öron.
Må så vara att det ÄR så att det att forska är en slags tyst kunskap, men det betyder väl inte att det är bra att det är så, eller att man inte bör göra sitt yttersta för att tydliggöra och uttala?
Och det jobbiga är just att allt är så förbannat outtalat...det skrivs en arg artikel här och det hålls en föreläsning om reflexivitet där. Men utanför dessa rum är det tyst. Så upplever iaf jag det.
Vad gäller frågan om nytta osv., så är det väl ungefär så jag tänkt också: att forska om saker som kan tänkas vara något mer abstrakta (diskurser exv.), kan skänkas tyngd iom att just dessa abstrakta och svårtillgängliga aspekter av verkligheten faktiskt ändå påverkar oss. Hmm...men jag vet inte. Jag tror jag skulle behöva ha en lång diskussion om nytta och vetenskap innan jag kan känna att jag säga något mer säkert om vad jag tycker, faktiskt.
Egentligen är det väl inget speciellt som får mig att tvivla....jag har alltid varit (överdrivet) kritisk till särskilt min egen "forskning". Men för mig handlar det nog mest om mig som forskarsubjekt, och ansvar och makt. Sen en sån här sak som insikt om hur mitt eget "psykiska tillstånd" påverkar det jag gör...det blir svårt att förhålla sig till. Särskilt om man redan innan är litegrann osäker och trevande inför forskarens och vetenskapens roll.
Förresten...den där artikeln verkar ju ändock intressant (Bärmarks); skulle vilja läsa den. Får ta och kolla upp den. Eller...du kan kanske berätta här lite mer om vad den handlar om och tar upp....
MVH
/v
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Tack själv Victor och skriv gärna LÅNGT!
Det du säger bekräftar mina käpphästar (om uttrycket tillåts) även om det är hemskt att höra det du säger. Det är lite märkligt, kan man ju tycka, att man inte heller inom ditt ämne för de här diskussionerna. Jag har inte arbetat tillräckligt länge inom akademin för att ha kläm på hur det brukar vara men som studerande tycker jag att jag stött på mycket oreflekterat tänk just kring vad det hela ska vara bra för och sådant som "objektivitet" osv. Visserligen tycks "alla" ha anammat ifrågasättandet av det förhärskande positivistiska paradigmet men ändå resonerar man i grunden positivistiskt även i sk kvalitativa studier. Och det förekommer en hel del idéer om att vetenskap är detsamma som att skriva referenser på rätt sätt och att veta hur man gör när man söker i vetenskapliga databaser.
Jag känner inte till den vetenskapsteoretiker du refererar till men detta att även forskningen är en praktik är det ju alltfler som uppmärksammar. Tomas Kuhn var väl den förste som fick genomslag för den idén. Att all kunskapsbildning utgår från sådant som man tar för givet och inte är medveten om och att massor av praktiskt kunnande är sådant som traderas genom organisationen som sådan men som inte är reflekterat och medvetet tror jag är ofrånkomligt. Det som är inkonsekvent är väl om man förnekar detta och inte anser att det är viktigt med självreflektion. (Genom tex forskningspsykologi och vetenskapssociologi).
Även om vetenskapssamhället inte är detsamma som Makten så är det i alla fall en mäktig institution, målet är ju att 50 % av hela befolkningen ska ha en högskoleutbildning. Högskolan har ju redan i dag NÄSTAN monopolställning som eftergymnasial utbildning. Vad man gör inom detta monopol borde ju granskas på andra sätt än den "kvalitetsgranskning" som nu sker (som i princip handlar om att titta på lärarnas akademiska utbildningsnivå och vad det är för litteratur på kurserna - därav den bok mina stackars studenter ska tvingas svettas över…) Att fundera vad det är man GÖR när man kunskapar borde vara en självklarhet och föremål för ständiga diskussioner… Och så detta med NYTTAN som sagt.
Det senare är faktiskt också en av mina käpphästar. VARFÖR satsar samhället åtskilliga miljoner varje år på att lära människor vetenskapsteori och forskningsmetodik? (Undrar hur många i Sverige som samtidigt läser kurser i sådana ämnen?) Frågar man studenterna säger de:"Jomen annars kan man inte skriva en uppsats" och frågar man vidare blir det i allmönhet tyst. Lärarna säger: "Vi måste få fram fler till D-nivå". Och frågar man varför svarar de: "Annars kan vi aldrig få universitetsstatus". Dvs helt interna behov. Någon enstaka gång säger någon att det är bra att kunna sånt här när man ska söka EU-bidrag…
Jag ser det så här: Behovet av kunskaper i vetenskapsteori och forskningsmetodik har ökat eftersom samhället har förändrats. I ett strängt hierarkiskt samhälle med en som bestämmer allt högst upp och med utförare längst ned som bara har ansvar för att utföra sina ålagda uppgifter är behovet av sådana kunskaper litet. Idag är samhället alltmer rörligt och ansvaret har delegerats ända "ut på golvet" och varje medarbetare känner (och har) ansvar för det som produceras. Varje medarbetare ställs ideligen inför avgörande och beslut som kan ha stor betydelse för resultatet. Till grund för varje sådant beslut kan inte bara ligga egna erfarenheter utan man måste också inhämta kunskaper från andra. För att kunna bedöma om det beslutsunderlag man tar del av går att använda och vilka slutsatser man bör dra av det krävs en kunskapsteoretisk medvetenhet, en kritisk förmåga. I det moderna arbetslivet måste vi också kunna beskriva vår verksamhet för andra så att andra kan ta ställning till den, för att kunna göra det krävs också en viss färdighet och kritisk förmåga. Som jag ser det är det detta som är samhällsupdraget med högskolans och universitetens idé att utbilda alla studenter till forskare, inte att öka rekryteringsbasen till doktorandutbildningarna.
Det finns de som talar om uppdraget på detta sätt (T ex Bo Thalerud) men när jag själv tar upp sådana här tankar bland mina kollegor så blir de antingen arga eller bara gapar. De som blir arga tycker att jag ser högskolan som nåt slags serviceorgan åt arbetslivet och inte den fria bildningens heliga stamort. Jag kan förstå den invändningen. Risken med mitt sätt att se är att det blir väldigt instrumentellt. Men jag tycker redan att det är instrumentellt och i vart fall lever man INTE upp till idén om den fria bildningen. Det kan man inte göra så som systemet är organiserat. Jag tror däremot att om idén med det kritiska tänkandet slog igenom så skulle just den fria bildningen få större utrymme. Det ena ger liksom det andra. Den kunskapssyn som nu råder är förvirrad. Den är objektifierad samtidigt som den talar om kritiskt tänkande och självständighet osv…
Sen är det kul det du säger om naturvetenskap. Jag reagerade lite surt när jag såg att man enbart skulle diskutera sådan vetenskap i det därför avsedda forat. Jag tyckte det var TYPISKT. Dels tycks det som att diskussionsplatserna på nätet domineras av unga män som är skolade inom det naturvetenskapliga fältet och för vilka vetenskap är detsamma som naturvetenskap. Jag vet inte om man ska anlägga genusperspektiv på detta men, hursomhelst, samhällsvetenskap och humaniora är inte några små områden de heller och genom att inte räkna dem som vetenskapliga bidrar man till att förstärka det rådande paradigmet. Kvinnliga forskare är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap men de syns inte lika ofta på platser som dessa. (Vilket i sin tur kan bero på en massa annnat än att siterna drivs av unga män med teknologisk inriktning).
Jan Bärmarks artikel finns i boken "Vetnskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper" (1999) C-M Allwood & M G Erikson (red) Studentlitteratur.
Vi fortsätter!
Det du säger bekräftar mina käpphästar (om uttrycket tillåts) även om det är hemskt att höra det du säger. Det är lite märkligt, kan man ju tycka, att man inte heller inom ditt ämne för de här diskussionerna. Jag har inte arbetat tillräckligt länge inom akademin för att ha kläm på hur det brukar vara men som studerande tycker jag att jag stött på mycket oreflekterat tänk just kring vad det hela ska vara bra för och sådant som "objektivitet" osv. Visserligen tycks "alla" ha anammat ifrågasättandet av det förhärskande positivistiska paradigmet men ändå resonerar man i grunden positivistiskt även i sk kvalitativa studier. Och det förekommer en hel del idéer om att vetenskap är detsamma som att skriva referenser på rätt sätt och att veta hur man gör när man söker i vetenskapliga databaser.
Jag känner inte till den vetenskapsteoretiker du refererar till men detta att även forskningen är en praktik är det ju alltfler som uppmärksammar. Tomas Kuhn var väl den förste som fick genomslag för den idén. Att all kunskapsbildning utgår från sådant som man tar för givet och inte är medveten om och att massor av praktiskt kunnande är sådant som traderas genom organisationen som sådan men som inte är reflekterat och medvetet tror jag är ofrånkomligt. Det som är inkonsekvent är väl om man förnekar detta och inte anser att det är viktigt med självreflektion. (Genom tex forskningspsykologi och vetenskapssociologi).
Även om vetenskapssamhället inte är detsamma som Makten så är det i alla fall en mäktig institution, målet är ju att 50 % av hela befolkningen ska ha en högskoleutbildning. Högskolan har ju redan i dag NÄSTAN monopolställning som eftergymnasial utbildning. Vad man gör inom detta monopol borde ju granskas på andra sätt än den "kvalitetsgranskning" som nu sker (som i princip handlar om att titta på lärarnas akademiska utbildningsnivå och vad det är för litteratur på kurserna - därav den bok mina stackars studenter ska tvingas svettas över…) Att fundera vad det är man GÖR när man kunskapar borde vara en självklarhet och föremål för ständiga diskussioner… Och så detta med NYTTAN som sagt.
Det senare är faktiskt också en av mina käpphästar. VARFÖR satsar samhället åtskilliga miljoner varje år på att lära människor vetenskapsteori och forskningsmetodik? (Undrar hur många i Sverige som samtidigt läser kurser i sådana ämnen?) Frågar man studenterna säger de:"Jomen annars kan man inte skriva en uppsats" och frågar man vidare blir det i allmönhet tyst. Lärarna säger: "Vi måste få fram fler till D-nivå". Och frågar man varför svarar de: "Annars kan vi aldrig få universitetsstatus". Dvs helt interna behov. Någon enstaka gång säger någon att det är bra att kunna sånt här när man ska söka EU-bidrag…
Jag ser det så här: Behovet av kunskaper i vetenskapsteori och forskningsmetodik har ökat eftersom samhället har förändrats. I ett strängt hierarkiskt samhälle med en som bestämmer allt högst upp och med utförare längst ned som bara har ansvar för att utföra sina ålagda uppgifter är behovet av sådana kunskaper litet. Idag är samhället alltmer rörligt och ansvaret har delegerats ända "ut på golvet" och varje medarbetare känner (och har) ansvar för det som produceras. Varje medarbetare ställs ideligen inför avgörande och beslut som kan ha stor betydelse för resultatet. Till grund för varje sådant beslut kan inte bara ligga egna erfarenheter utan man måste också inhämta kunskaper från andra. För att kunna bedöma om det beslutsunderlag man tar del av går att använda och vilka slutsatser man bör dra av det krävs en kunskapsteoretisk medvetenhet, en kritisk förmåga. I det moderna arbetslivet måste vi också kunna beskriva vår verksamhet för andra så att andra kan ta ställning till den, för att kunna göra det krävs också en viss färdighet och kritisk förmåga. Som jag ser det är det detta som är samhällsupdraget med högskolans och universitetens idé att utbilda alla studenter till forskare, inte att öka rekryteringsbasen till doktorandutbildningarna.
Det finns de som talar om uppdraget på detta sätt (T ex Bo Thalerud) men när jag själv tar upp sådana här tankar bland mina kollegor så blir de antingen arga eller bara gapar. De som blir arga tycker att jag ser högskolan som nåt slags serviceorgan åt arbetslivet och inte den fria bildningens heliga stamort. Jag kan förstå den invändningen. Risken med mitt sätt att se är att det blir väldigt instrumentellt. Men jag tycker redan att det är instrumentellt och i vart fall lever man INTE upp till idén om den fria bildningen. Det kan man inte göra så som systemet är organiserat. Jag tror däremot att om idén med det kritiska tänkandet slog igenom så skulle just den fria bildningen få större utrymme. Det ena ger liksom det andra. Den kunskapssyn som nu råder är förvirrad. Den är objektifierad samtidigt som den talar om kritiskt tänkande och självständighet osv…
Sen är det kul det du säger om naturvetenskap. Jag reagerade lite surt när jag såg att man enbart skulle diskutera sådan vetenskap i det därför avsedda forat. Jag tyckte det var TYPISKT. Dels tycks det som att diskussionsplatserna på nätet domineras av unga män som är skolade inom det naturvetenskapliga fältet och för vilka vetenskap är detsamma som naturvetenskap. Jag vet inte om man ska anlägga genusperspektiv på detta men, hursomhelst, samhällsvetenskap och humaniora är inte några små områden de heller och genom att inte räkna dem som vetenskapliga bidrar man till att förstärka det rådande paradigmet. Kvinnliga forskare är vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap men de syns inte lika ofta på platser som dessa. (Vilket i sin tur kan bero på en massa annnat än att siterna drivs av unga män med teknologisk inriktning).
Jan Bärmarks artikel finns i boken "Vetnskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper" (1999) C-M Allwood & M G Erikson (red) Studentlitteratur.
Vi fortsätter!
Tack för svar, igen!
Skrev lite kortare sist, då jag trodde att jag hade bråttom..men det visade sig att jag i själva verket hade flera timmar tillgodo. Så nu ska jag försöka svara lite mer uttömmande.
Först vill jag bara kommentera det där du skriver om naturvetenskap. Jag håller verkligen med i allt du säger. Det dikotoma tänkandet kring naturvetenskaperna och samhälls-och humanvetenskaperna är bara för trist tycker jag....tyvärr tycks det för mig som om det till största del är studenter som ivrigast bedriver och ökar polariseringen häremellan. (och omgivande samhället förstås).
Ja, iaf...det slår mig gång på gång att det så gott som aldrig går att få diskutera med en humanist på ett nätforum. De få jag stött på är lätträknade, och har inte sällan varit mer eller mindre sporadiska vad gäller att följa upp diskussioner. Allt som oftast är det, som du säger, unga män med naturvetenskaplig inriktning som man stöter på. Och ett genusperspektiv på det här skulle vara nog så intressant...jag erkänner villigt att jag inte hade en tanke på att du inte var man, innan vi mailades första gången. Och sånt tycker jag händer hela tiden.
Men för att utveckla diskusionen om frånvaron av humanister på nätet, så tror jag det har flera anledningar. Dels handlar det månne om teknikintresse, vilket naturvetare förmodligen odlar i högre grad. Sen tror jag det är en slags kultur-fråga också. Även om de postmoderna tendenserna fått humanister att forska om såpoperor och grafitti, så är det fortfarande "hög kultur" (då räknar jag in delar av exv. rockmusiken som "hög" häri) som intresserar ett flertal. Internet kan helt enkelt tänkas vara för "låg kultur" för en humanist. Förmodligen skulle ingen hålla med om detta...men jag tror faktiskt det är en av anledningarna.
Skulle för övrigt själv gärna starta ett diskussionforum för humaniora, om jag bara hade serverplats och om det fanns nån annan som skulle vilja driva det tillsammans med mig.
Inom mitt ämne (både etnologi och musiketnologi och musikvetenskap kan man kanske säga) förs ju diskussionerna kring reflexivitet en hel del. Men det jag stör mig på är dels att det formaliserat "lärs ut" en kritiskhet, ungefär som du säger. Det är jag tveksam till. Dels är jag tveksam till den brist på konsensus som finns: att vara reflexiv verkar ibland vara en privat praktik, vilket jag är mycket tveksam till. Jag tycker inte att forskning ska vara en privat praktik i den bemärkelsen att det man gör är totalt avhängigt ens egna tankar enbart. Alltså, det jag menar är att jag alltför många gånger fastnat i dessa tankar, utan att ha nån att bolla tankarna emot....man får inte alltid det explicita stöd som jag nog tycker behövs. Det krävs en ordentlig diskussion där man verkligen vågar ta tag i de obehagliga problem man ställs inför, inte bara ett: "ja, men det där måste man fundera på....".
En av de ledande och, på ett sätt, pionjärerna inom etnologisk reflexivitetsdebatt, Billy Ehn, har hållit bra föreläsningar om reflexivitet. Men han undervisar ganska sällan dessvärre. Men han är bra, och också mycket kritisk till vetenskapssamhället på många sätt (bl.a. skrev han ju den där omtalade boken, där han utsatte sin egen institution för etnologisk observation och analys, vilket ingen av kollegerna fick reda på förrän boken kom ut; "Universitetet som arbetsplats", tror jag boken heter).
Sen inom musiketnologin finns det ju en del reflexivitet, men nästan aldrig kring själva forskningspraktiken som sådan...läser just nu en artikel av en finlandssvensk musiketnolog som heter Pirkko Moissala (osäker på stavningen) som heter "Grundpremisser i dialogisk musikanalys". Den behandlar dock mest om musikforskarens inställning till den musik hon studerar/analyserar. Och flera liknande diskussioner finns ju inom både musiketnologin och musikvetenskapen (mest inom musiketnologin dock, är min uppfattning).
Lakatos var väl inte sen att hålla med Kuhn, om jag förstått det rätt. Det brukar väl sägas att de bägge på nåt sätt tillhörde samma "skola". Jag är verkligen inte alls bekant, mer än namnen, med vare sig Kuhn eller Lakatos. Jag tyckte bara Lakatos-exemplet med tyst kunskap passade så bra in i vår diskussion...
Och som sagt, jag håller med om att det alltid kommer att finnas tyst kunskap, men jag håller inte med om att det är önskvärt att låta det enbart "vara så", eller att det är bra att det är så. Men jag kanske har en för "allvarlig" och "omöjlig" syn på vetenskap?
Jo, precis...ja, nog tycker jag att man har tilldelats makt inom akademin. Som auktoritet är man ju given, särskilt om man är naturvetare. Vilket jag inte klandrar naturvetare för, så klart. Det finns en blind tilltro till/tro på naturvetenskaplig forskning, i ett osäkert och fragmenterat samhälle som vårt, kanske. Angående din beskrivning och kritik av "kvalitetsgranskning" håller jag också med...
Ja, alltså det där med motivationen till att läsa vetenskapsteori och forskningsmetodik (och hur man sen ställer sig till det) tycker jag är mycket intressant, och ibland oroväckande. För det blir som sagt ofta en inlärning som vilken annan. Det blir en slags mall man bara tillämpar på sin egen text och praktik (alltså självkritik/-reflexivitet). Och så ska det väl ändå inte vara....?
Hmmm...intressant det där du säger om vad som är universitetens mål. Mycket intressant...Ännu mer förvirad blir jag av att de instrumentella tankar som du verkar ha "kämpat" emot, faktiskt finns. Är du ensam om dina tankar alltså?
Samtidigt måste jag säga att det är precis den här typen av explicita förklaringar som du lägger fram som jag tycker behövs i större utsträckning....jag är dock inte säker på att jag håller med dig till 100%, men det ger bättre underlag för diskussion, än mer svävande förklaringar till vetenskapens uppdrag i stort.
Sen är ju det instrumentella intressant i sig....hur "använder" egentligen studenter och forskare sina utbildningar; som väg ut eller in i akademin? Och hur påverkar det forskningssamhället?
MVH
/v
p.s. Tack för "boktipset". d.s.
Skrev lite kortare sist, då jag trodde att jag hade bråttom..men det visade sig att jag i själva verket hade flera timmar tillgodo. Så nu ska jag försöka svara lite mer uttömmande.
Först vill jag bara kommentera det där du skriver om naturvetenskap. Jag håller verkligen med i allt du säger. Det dikotoma tänkandet kring naturvetenskaperna och samhälls-och humanvetenskaperna är bara för trist tycker jag....tyvärr tycks det för mig som om det till största del är studenter som ivrigast bedriver och ökar polariseringen häremellan. (och omgivande samhället förstås).
Ja, iaf...det slår mig gång på gång att det så gott som aldrig går att få diskutera med en humanist på ett nätforum. De få jag stött på är lätträknade, och har inte sällan varit mer eller mindre sporadiska vad gäller att följa upp diskussioner. Allt som oftast är det, som du säger, unga män med naturvetenskaplig inriktning som man stöter på. Och ett genusperspektiv på det här skulle vara nog så intressant...jag erkänner villigt att jag inte hade en tanke på att du inte var man, innan vi mailades första gången. Och sånt tycker jag händer hela tiden.
Men för att utveckla diskusionen om frånvaron av humanister på nätet, så tror jag det har flera anledningar. Dels handlar det månne om teknikintresse, vilket naturvetare förmodligen odlar i högre grad. Sen tror jag det är en slags kultur-fråga också. Även om de postmoderna tendenserna fått humanister att forska om såpoperor och grafitti, så är det fortfarande "hög kultur" (då räknar jag in delar av exv. rockmusiken som "hög" häri) som intresserar ett flertal. Internet kan helt enkelt tänkas vara för "låg kultur" för en humanist. Förmodligen skulle ingen hålla med om detta...men jag tror faktiskt det är en av anledningarna.
Skulle för övrigt själv gärna starta ett diskussionforum för humaniora, om jag bara hade serverplats och om det fanns nån annan som skulle vilja driva det tillsammans med mig.
Inom mitt ämne (både etnologi och musiketnologi och musikvetenskap kan man kanske säga) förs ju diskussionerna kring reflexivitet en hel del. Men det jag stör mig på är dels att det formaliserat "lärs ut" en kritiskhet, ungefär som du säger. Det är jag tveksam till. Dels är jag tveksam till den brist på konsensus som finns: att vara reflexiv verkar ibland vara en privat praktik, vilket jag är mycket tveksam till. Jag tycker inte att forskning ska vara en privat praktik i den bemärkelsen att det man gör är totalt avhängigt ens egna tankar enbart. Alltså, det jag menar är att jag alltför många gånger fastnat i dessa tankar, utan att ha nån att bolla tankarna emot....man får inte alltid det explicita stöd som jag nog tycker behövs. Det krävs en ordentlig diskussion där man verkligen vågar ta tag i de obehagliga problem man ställs inför, inte bara ett: "ja, men det där måste man fundera på....".
En av de ledande och, på ett sätt, pionjärerna inom etnologisk reflexivitetsdebatt, Billy Ehn, har hållit bra föreläsningar om reflexivitet. Men han undervisar ganska sällan dessvärre. Men han är bra, och också mycket kritisk till vetenskapssamhället på många sätt (bl.a. skrev han ju den där omtalade boken, där han utsatte sin egen institution för etnologisk observation och analys, vilket ingen av kollegerna fick reda på förrän boken kom ut; "Universitetet som arbetsplats", tror jag boken heter).
Sen inom musiketnologin finns det ju en del reflexivitet, men nästan aldrig kring själva forskningspraktiken som sådan...läser just nu en artikel av en finlandssvensk musiketnolog som heter Pirkko Moissala (osäker på stavningen) som heter "Grundpremisser i dialogisk musikanalys". Den behandlar dock mest om musikforskarens inställning till den musik hon studerar/analyserar. Och flera liknande diskussioner finns ju inom både musiketnologin och musikvetenskapen (mest inom musiketnologin dock, är min uppfattning).
Lakatos var väl inte sen att hålla med Kuhn, om jag förstått det rätt. Det brukar väl sägas att de bägge på nåt sätt tillhörde samma "skola". Jag är verkligen inte alls bekant, mer än namnen, med vare sig Kuhn eller Lakatos. Jag tyckte bara Lakatos-exemplet med tyst kunskap passade så bra in i vår diskussion...
Och som sagt, jag håller med om att det alltid kommer att finnas tyst kunskap, men jag håller inte med om att det är önskvärt att låta det enbart "vara så", eller att det är bra att det är så. Men jag kanske har en för "allvarlig" och "omöjlig" syn på vetenskap?
Jo, precis...ja, nog tycker jag att man har tilldelats makt inom akademin. Som auktoritet är man ju given, särskilt om man är naturvetare. Vilket jag inte klandrar naturvetare för, så klart. Det finns en blind tilltro till/tro på naturvetenskaplig forskning, i ett osäkert och fragmenterat samhälle som vårt, kanske. Angående din beskrivning och kritik av "kvalitetsgranskning" håller jag också med...
Ja, alltså det där med motivationen till att läsa vetenskapsteori och forskningsmetodik (och hur man sen ställer sig till det) tycker jag är mycket intressant, och ibland oroväckande. För det blir som sagt ofta en inlärning som vilken annan. Det blir en slags mall man bara tillämpar på sin egen text och praktik (alltså självkritik/-reflexivitet). Och så ska det väl ändå inte vara....?
Hmmm...intressant det där du säger om vad som är universitetens mål. Mycket intressant...Ännu mer förvirad blir jag av att de instrumentella tankar som du verkar ha "kämpat" emot, faktiskt finns. Är du ensam om dina tankar alltså?
Samtidigt måste jag säga att det är precis den här typen av explicita förklaringar som du lägger fram som jag tycker behövs i större utsträckning....jag är dock inte säker på att jag håller med dig till 100%, men det ger bättre underlag för diskussion, än mer svävande förklaringar till vetenskapens uppdrag i stort.
Sen är ju det instrumentella intressant i sig....hur "använder" egentligen studenter och forskare sina utbildningar; som väg ut eller in i akademin? Och hur påverkar det forskningssamhället?
MVH
/v
p.s. Tack för "boktipset". d.s.
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Jag menade nog inte att man bara ska låta det bero detta med att det utvecklas "tyst kunskap", snarare tvärtom. Men det lät lite som att du menade att bara för att det FINNS "tyst kunskap" så är det en invändning i sig mot forskning. Jag menar alltså att det är ofrånkomligt att all praktik delvis bygger på att man tar något för givet och att man tillägnar sig arbetssätt som är oreflekterade. Jag tror aldrig man kan bli helt medveten men däremot kan man ha som en strävan att bli det.
Om det reflexiva är en ren privatsak eller en allmän angelägenhet är förstås intressant. Jag har inte tänkt så mycket på detta förut men någon slags gemensam skyldighet att vara "ämnesreflexiv" eller vad man ska säga verkar ju vara vettigt. Det borde ligga i sakens natur om det man gör är att försöka skapa kunskap som andra ska kunna ta ställning till så måste man också ägna mycket tid åt reflektion även inom kollektivet. Man har väl helt enkelt inte tid skulle jag tro. Och det är för mycket interna strider och prestige att den sortens kritiska tänkande inte får plats riktigt...
Det du säger om humanister och nätet är intressant och antagligen sant. + detta att humaniora är så kvinnodominerat förstås. det lär ska vara att högre ålder också bland studenter o forskarstuderande och lärare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom naturvetenskap. Om medelåldern är runt 30 bland studenterna och en majoritet av dem är kvinnor är flera av dem sannolikt också småbarnsföräldrar och då har de inte tid att sitta och filosofera på nätet... Det tar ungefär dubbelt så lång tid att doktorera inom humaniora jämfört med naturvetenskap, påstås det, och dessutom har de flesta som doktorerar inom humaniora o samhällsvetenskap läst "brett", dvs har många ämnen, därför är de ofta 50 o äldre när de doktorerar. Allt sånt påverkar förstås den där kulturen du talar om. Det behöver ju inte BARA vara att IT-världen ses som "lågkultur" även om det kanske också är vanligare bland humanister att tänka så än bland naturvetare. Hur som helst är det tråkigt att bilden av verkligheten blir så ensidigt belyst som den blir i medier som dessa. Även om det ju faktiskt inte BARA är unga civilingenjörer som skriver på såna här ställen så är det dessa som får företräda "vetenskapen". Andra skribenter kommer i allmänhet från helt andra håll men har även de uppfattningen att vetenskap är detsamma som naturvetenskap. (Som de oftast är negativt inställda till).
Om det reflexiva är en ren privatsak eller en allmän angelägenhet är förstås intressant. Jag har inte tänkt så mycket på detta förut men någon slags gemensam skyldighet att vara "ämnesreflexiv" eller vad man ska säga verkar ju vara vettigt. Det borde ligga i sakens natur om det man gör är att försöka skapa kunskap som andra ska kunna ta ställning till så måste man också ägna mycket tid åt reflektion även inom kollektivet. Man har väl helt enkelt inte tid skulle jag tro. Och det är för mycket interna strider och prestige att den sortens kritiska tänkande inte får plats riktigt...
Det du säger om humanister och nätet är intressant och antagligen sant. + detta att humaniora är så kvinnodominerat förstås. det lär ska vara att högre ålder också bland studenter o forskarstuderande och lärare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom naturvetenskap. Om medelåldern är runt 30 bland studenterna och en majoritet av dem är kvinnor är flera av dem sannolikt också småbarnsföräldrar och då har de inte tid att sitta och filosofera på nätet... Det tar ungefär dubbelt så lång tid att doktorera inom humaniora jämfört med naturvetenskap, påstås det, och dessutom har de flesta som doktorerar inom humaniora o samhällsvetenskap läst "brett", dvs har många ämnen, därför är de ofta 50 o äldre när de doktorerar. Allt sånt påverkar förstås den där kulturen du talar om. Det behöver ju inte BARA vara att IT-världen ses som "lågkultur" även om det kanske också är vanligare bland humanister att tänka så än bland naturvetare. Hur som helst är det tråkigt att bilden av verkligheten blir så ensidigt belyst som den blir i medier som dessa. Även om det ju faktiskt inte BARA är unga civilingenjörer som skriver på såna här ställen så är det dessa som får företräda "vetenskapen". Andra skribenter kommer i allmänhet från helt andra håll men har även de uppfattningen att vetenskap är detsamma som naturvetenskap. (Som de oftast är negativt inställda till).
Fann skrev:Jag menade nog inte att man bara ska låta det bero detta med att det utvecklas "tyst kunskap", snarare tvärtom. Men det lät lite som att du menade att bara för att det FINNS "tyst kunskap" så är det en invändning i sig mot forskning. Jag menar alltså att det är ofrånkomligt att all praktik delvis bygger på att man tar något för givet och att man tillägnar sig arbetssätt som är oreflekterade. Jag tror aldrig man kan bli helt medveten men däremot kan man ha som en strävan att bli det.
Jag menade absolut inte att du menade så heller...uttryckte mig klumpigt. Jag avsåg väl mer vad jag tolkade som dels Lakatos ståndpunkt, dels en slags "allmän" ståndpunkt som kan dras av detta. Jag menar väl precis vad du säger här, om strävan.
Fann skrev:Om det reflexiva är en ren privatsak eller en allmän angelägenhet är förstås intressant. Jag har inte tänkt så mycket på detta förut men någon slags gemensam skyldighet att vara "ämnesreflexiv" eller vad man ska säga verkar ju vara vettigt. Det borde ligga i sakens natur om det man gör är att försöka skapa kunskap som andra ska kunna ta ställning till så måste man också ägna mycket tid åt reflektion även inom kollektivet. Man har väl helt enkelt inte tid skulle jag tro. Och det är för mycket interna strider och prestige att den sortens kritiska tänkande inte får plats riktigt...
Jo, förmodligen....Hmm. Det finns (ännu) en svårighet här, vad gäller objektivitet etc. Hur mycket och på vilket sätt är det då rimligt att forskarsubjektet påverkar själva sin forskning, om man säger så. Är det fullt vetenskapligt rimligt att mena att det påverkas så mycket att två forskare inom exv. något humanistiskt ämne, inte skulle komma fram till samma slutresultat, om det studerade samma sak?
Vilket leder in på en annan fråga: vad blir då vetenskap? SOm jag nämnde kort innan så har jag många gånger sett vetenskap som ett forum för mig själv att föra ut vissa tankar jag har, om (delar av) världen. Samtidigt frågar jag ju mig då huruvida detta verkligen är rimligt och "bra". Vad vill jag egentligen? Och för vem(s skull) forskar jag i så fall?
Fast du har väl sagt nåt bra där....när du hänvisade till Alvén och att ett subjekt är en förutsättning för att man ska kunna vilja och säga något. Men problemet med att man säger det utifrån en viss maktposition gör det fortfarande komplicerat. Även om vi nu "relativiserar ner" vetenskaplig kunskap till att bli enbart en kunskap bland många andra, så är det omöjligt att inte påstå att den trots allt förblir en kunskap som ändå ges mer uppmärksamhet, än andra. Den väger åtminstone tyngre.
Fann skrev:Det du säger om humanister och nätet är intressant och antagligen sant. + detta att humaniora är så kvinnodominerat förstås. det lär ska vara att högre ålder också bland studenter o forskarstuderande och lärare inom humaniora och samhällsvetenskap än inom naturvetenskap. Om medelåldern är runt 30 bland studenterna och en majoritet av dem är kvinnor är flera av dem sannolikt också småbarnsföräldrar och då har de inte tid att sitta och filosofera på nätet... Det tar ungefär dubbelt så lång tid att doktorera inom humaniora jämfört med naturvetenskap, påstås det, och dessutom har de flesta som doktorerar inom humaniora o samhällsvetenskap läst "brett", dvs har många ämnen, därför är de ofta 50 o äldre när de doktorerar. Allt sånt påverkar förstås den där kulturen du talar om. Det behöver ju inte BARA vara att IT-världen ses som "lågkultur" även om det kanske också är vanligare bland humanister att tänka så än bland naturvetare. Hur som helst är det tråkigt att bilden av verkligheten blir så ensidigt belyst som den blir i medier som dessa. Även om det ju faktiskt inte BARA är unga civilingenjörer som skriver på såna här ställen så är det dessa som får företräda "vetenskapen". Andra skribenter kommer i allmänhet från helt andra håll men har även de uppfattningen att vetenskap är detsamma som naturvetenskap. (Som de oftast är negativt inställda till).
Verkligen....jo, du har nog en poäng där (ang. småbarnsföräldrar). Dock har jag inte riktigt samma upplevelse av ålderskillnad mellan naturvetare och humanister...men Umeå är väl en "ung" stad överlag, vilket kanske spelar in.
MVH
/v
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
victor skrev:… Det finns (ännu) en svårighet här, vad gäller objektivitet etc. Hur mycket och på vilket sätt är det då rimligt att forskarsubjektet påverkar själva sin forskning, om man säger så. Är det fullt vetenskapligt rimligt att mena att det påverkas så mycket att två forskare inom exv. något humanistiskt ämne, inte skulle komma fram till samma slutresultat, om det studerade samma sak?
Vilket leder in på en annan fråga: vad blir då vetenskap? SOm jag nämnde kort innan så har jag många gånger sett vetenskap som ett forum för mig själv att föra ut vissa tankar jag har, om (delar av) världen. Samtidigt frågar jag ju mig då huruvida detta verkligen är rimligt och "bra". Vad vill jag egentligen? Och för vem(s skull) forskar jag
Jag undrar om du ändå inte sitter lite fast i det positivistiska tänket nu? Idén att man ska få samma resultat är ju giltig om man ska tala om hur den av oss själva oberoende och friliggande verkligheten ÄR. Det funkar något sånär när man studerar döda ting och om man gömmer sig i en buske kan man antagligen få samma resultat om man studerar fåglar och kanske även människors yttre beteenden, men vill man ha reda på sådant som inte är observerbart kan man aldrig få samma resultat två gånger. En hermeneutisk djupintervju är förstås alldeles omöjlig att få samma resultat av om studien upprepas - informanten kommer att svara olika beroende på vem som frågar och man sjäv får olika svar beroende på när man frågar. Idén att forskningsvägen ska redovisas för att andra ska kunna upprepa studien och få samma resultat fungerar inte alls i studier av innebörder och mening och sådana där interaktionen mellan forskare och "beforskade" är en viktig del. Jag tolkar i stället replikerbarhetskravet som sådant att om man redovisar tankegångar och arbetssätt så ska läsaren kunna följa processen och kunna bedöma att det som sägs är rimligt så som det beskrivs (typ OM jag skulle ha tänkt så här och gjort så här då skulle jag också ha kommit fram till samma resultat). Det är svårt att komma ifrån tankefiguren att man ska säga hur det ÄR och orsak-verkan och statistisk signifikans. Man hamnar då lätt i det du talar om - dvs nån slags relativistisk hållning. Jag ser det inte så och jag ser det inte heller som att forskning är ett sätt att föra ut sina uppfattningar - men det beror väl lite på vad man menar med uppfattning, förstås.
För att det ska vara forskning måste det finnas en undersökningsfråga, något man vill ha reda på (förstå bättre). Det kan vara en undersökning av begrepp och tänkande, som tex Ramirez' avhandling som inte har någon "resultatdel" utan hela boken (alla sju böckerna) är "resultatet", resultatet är själva undersökningen. Det är ju tämligen okonventionellt men hans sätt att presentera sin forskning (genom att låta texten vara den undersökande handlingen) belyser som jag ser det vad forskning egentligen är. Även naturvetenskaplig forskning är ett undersökande och en retorisk aktivitet, dvs begreppsliggörande och åskådligörande av samband. Enbart staplar och diagram ger ingen ny kunskap.
Hermeneutiska studier är ofta ute efter att tala om hur det egentligen "är" - vad MENADE egentligen Jesus med sina liknelser? – kan vara en hermemeutisk fråga och så tittar man på Jesu' familjeförhållanden och den politiska situationen osv och så tolkar man från del till helhet o tillbaka till delen igen och så får man ett "resultat". Den idén bygger ju på att man kan ha rätt eller fel och kan vara objektiv eller subjektiv. Min uppfattning är att ett sånt sätt att se på hermeneutiska undersökningar innebär att de aldrig nånsin kan få det vetenskapliga värde som eftersträvas. Att hermeneutiker resonerar som de ofta gör beror på att de sitter fast i det positivistiska tänk som de ändå tagit avstånd från säger tex just Mats Alvesson, och jag tror han har helt rätt i detta.
Det man kan göra om man vill bedriva en annan sorts forskning än den positivistiska är inte att tala om hur det ÄR utan att till exempel visa hur det kan bli. Jag använde vid något tillfälle metaforen fotografering. Man kan fotografera för att kunna visa något speciellt, till exempel en katt. Använder man ett 50 mm objektiv ser bilden ut ungefär som den ter sig för mänskliga ögon. Frågan till den som betraktar bilden kan vara "vad är det på bilden?" Men man kan också pröva olika linser - extrema vidvinkelobjektiv, skevande linser och teleobjektiv. Detta kan man göra för att se hur det BLIR om man använder olika linser - inte för att visa vad det är för djur. Genom att tillämpa olika teoretiska perspektiv, olika begreppsapparater på det fenomen man vill synliggöra kan olika bilder framträda som kan visa sådana aspekter som kan vara värdefulla att lägga märke till. Om man utgår från att verkligheten är den som visar sig om man har 50 mm brännvidd då har man ett positivistiskt tänkesätt. Men om man accepterar tanken att en bild av en katt med ett vidvinkelobjektiv inte är en förvanskning utan är såsom katten ser ut genom en viss lins (eller att en teckning av ett hus där man kan se alla fyra ytterväggarna samtidigt är lika realistisk som den fotografiska bilden eftersom det är detta man ser om man går runt huset, varför ska verkligheten vara den som visar sig bara om man står stilla och blundar med ena ögat?) då kan man också börja tänka att allt det man gör när man beskriver verkligheten är att göra bilder. Det vetenskapliga värdet avgörs om andra kan följa mina resonemang och mina slusatser (det är därför man använder sig av något sånär formaliserade tillvägagångssätt- annars kan det bli svårt för andra att följa eller så krävs det oändliga redogörelser i rapporten) och värdet för världen är förstås om det jag visar kan bidra till ökad förståelse av något som är viktigt att förstå.
Om man beskriver eller tolkar andra människor är det förstås också en etisk aspekt att de kan känna igen sig i det man säger. Även om det man kommer fram till kan fungera som en giltig metafor oavsett om man missuppfattat alltihop. Jag tycker att om man forskar "på" andra måste de man forskar på egentligen ses som medforskare och också ha möjlighet att påverka forskningen. Det har både med etik och validitet att göra men med den traditionellt positivistiska synen är det snarast tvärtom, enligt den ska den objektive och kunnige forskaren "avslöja" de naiva undersökningspersonerna. Men allt har förstås att göra med hur man definiererar det fenomen man ska undersöka och viken art frågan har. Antagligen är det naturligt och sunt att tvivla på värdet av det man gör men jag tror också att det är viktigt att i sin problematisering också ta med varför den här forskningen bör göras, vad "vinsten" med den kan vara och vad man riskerar att gå miste om om den inte görs. Ibland kan det vara svårt att veta. Man kan ha en stark intuitiv känsla att något måste göras men inte kunna precisera varför. Så var det för mig själv när jag började syssla med sånt här. På ett sätt var jag nog som mest kreativ och innovativ när jag var i den fasen men i längden håller det inte eftersom kraven på tydlighet är så stora och åtminstone i mitt fall handlar hela drivet om just tydlighet - att komma åt nåt som är viktigt att komma åt…
Kan tipsa om en annan bra bok som tar upp forskning som hantverk och retorisk aktivitet på ett klokt och lättläst vis – "The Craft of Research" (1995) WC Booth, G G Colomb & J M Williams. Chicago: The Univerity of Chicago Press.
ensam eller inte
Läste igenom vad du skrivit tidigare en gång till … Du frågade om jag var ensam om mina tankar. Jag vet inte – på ett sätt är man ju alltid ensam, ingen tänker ju precis som man själv. Men som du säger själv, kritiken och reflexiviteten försiggår i separata rum men det som sedan praktiseras rullar på av sin egen kraft. På min institution är många mycket kritiska till den ökande teoretiseringen och praktikens alltmer försvagade ställning inom till exempel lärarutbildningen och många är skeptiska mot positivsitisk vetnskapssyn, några sysslar med diskursanalys (Foucault) och annat superradikalt och postmodernistiskt o så där, men jag upplever det ändå som att de flesta är upptagna av sin egen nisch och att ta sig fram i det akademiska systemet att de inte KAN ha den här lite mer grundläggande kritiska diskussionen som jag skulle vilja ha. Men de som liksom jag själv varit verksamma utanför akademin större delen av vårt yrkesverksamma liv har förstås en mer distanserad syn på det hela än de som aldrig egentligen slutat skolan. Det finns ett förgivettagande som aldrig ifrågasätts, nämligen detta att akademin är en "kunskapsleverantör". Att vår uppgift är att producera kunskap som sedan ska "föras ut". När det gäller mitt ämne - pedagogik - tror jag det är en kontraproduktiv utgångspunkt. Det fungerar helt enkelt inte så. Just pedagogisk forskning är hårt kritiserad för att den mycket sällan kommer till användning. Akademins lösning på detta problem är att utbilda de tilltänkta avnämarna, men det finns numera rätt många ändå som vågat vända på frågan och fundera om det kanske inte snarare är så att den forskning som gjorts inte har något med den verklighet som den är tänkt att kunskapa om att göra… Från statsmakternas sida talar man nu om "praktiknära forskning" som det som måste utvecklas. Det låter bra men naturligtvis kan detta bli en ny etikett som formaliseras och blir substanslös om man inte tänker om även i själva utbildningssystemet.
Jag skulle önska att vetenskapsteori och forskningsmetodik i stället blev en folkbildningsrörelse som var fristående från poängjakt och karriärsstegar. Att ett bildningsår med filosofi och skönlitteratur, konst och som sagt vetenskapsteori och forskningsmetodik skulle vara något alla hade rätt till och ett krav för dem som ska läsa på universitet och högskola. Ett slags allmän värnplikt som skulle värna det kulturella och tankemässiga livet.
Jag skulle önska att vetenskapsteori och forskningsmetodik i stället blev en folkbildningsrörelse som var fristående från poängjakt och karriärsstegar. Att ett bildningsår med filosofi och skönlitteratur, konst och som sagt vetenskapsteori och forskningsmetodik skulle vara något alla hade rätt till och ett krav för dem som ska läsa på universitet och högskola. Ett slags allmän värnplikt som skulle värna det kulturella och tankemässiga livet.
Fann skrev: Jag undrar om du ändå inte sitter lite fast i det positivistiska tänket nu? Idén att man ska få samma resultat är ju giltig om man ska tala om hur den av oss själva oberoende och friliggande verkligheten ÄR. Det funkar något sånär när man studerar döda ting och om man gömmer sig i en buske kan man antagligen få samma resultat om man studerar fåglar och kanske även människors yttre beteenden, men vill man ha reda på sådant som inte är observerbart kan man aldrig få samma resultat två gånger. En hermeneutisk djupintervju är förstås alldeles omöjlig att få samma resultat av om studien upprepas - informanten kommer att svara olika beroende på vem som frågar och man sjäv får olika svar beroende på när man frågar. Idén att forskningsvägen ska redovisas för att andra ska kunna upprepa studien och få samma resultat fungerar inte alls i studier av innebörder och mening och sådana där interaktionen mellan forskare och "beforskade" är en viktig del. Jag tolkar i stället replikerbarhetskravet som sådant att om man redovisar tankegångar och arbetssätt så ska läsaren kunna följa processen och kunna bedöma att det som sägs är rimligt så som det beskrivs (typ OM jag skulle ha tänkt så här och gjort så här då skulle jag också ha kommit fram till samma resultat). Det är svårt att komma ifrån tankefiguren att man ska säga hur det ÄR och orsak-verkan och statistisk signifikans. Man hamnar då lätt i det du talar om - dvs nån slags relativistisk hållning. Jag ser det inte så och jag ser det inte heller som att forskning är ett sätt att föra ut sina uppfattningar - men det beror väl lite på vad man menar med uppfattning, förstås.
Jo...ställde kanske upp frågan om nån slags given observerbarhet lite klumpigt där. Min mening var främst att belysa min tanke om att vetenskap då ligger lite risigt till, på nåt sätt....hmm. Eller...det blir så hemligt allting då, det är väl det problemet och tänkandet jag fastnar i. Jag är nog ändå fast i det positivistiska tänket, som du säger. Fast inte vad gäller att jag tycker att det SKA vara så att det man forskar om ska kunna studeras två gånger...men snarare att allt ska vara lättfattligt, lättredovisat och giltigt och angeläget för en majoritet. Att forskning liksom ska ändå säga något precist....
När det börjar handla om forskningens mer abstrakta, radikala och mer forskarsubjektberoende sidor, är det nåt som tar emot i mig. Då tänker jag: då "för jag ut" dessa tankar om världen på i princip samma grundvalar som vem som helst då. Jag berättar en berättelse om något, som egentligen vem som helst skulle kunna berätta: forskningen blir en slags uppfattning bland alla andra. Men ändå! Ändå så är det ingen som inte skulle mena att berättelsen som en forskare berättar är lite viktigare.
Men det du skriver i nästa inlägg om att den är en slags missuppfattning att vetenskaplig kunskap ska "föras ut" är ju mycket vettigt. Men är det inte ändå så det är? Att den forskning som görs blir till något som ska "föras ut" (vet ej om jag tolkade dig rätt här, men du får väl utveckla/förklara om inte annat).
Fann skrev:För att det ska vara forskning måste det finnas en undersökningsfråga, något man vill ha reda på (förstå bättre). Det kan vara en undersökning av begrepp och tänkande, som tex Ramirez' avhandling som inte har någon "resultatdel" utan hela boken (alla sju böckerna) är "resultatet", resultatet är själva undersökningen.
Hermeneutiska studier är ofta ute efter att tala om hur det egentligen "är" - vad MENADE egentligen Jesus med sina liknelser? – kan vara en hermemeutisk fråga och så tittar man på Jesu' familjeförhållanden och den politiska situationen osv och så tolkar man från del till helhet o tillbaka till delen igen och så får man ett "resultat". Den idén bygger ju på att man kan ha rätt eller fel och kan vara objektiv eller subjektiv. Min uppfattning är att ett sånt sätt att se på hermeneutiska undersökningar innebär att de aldrig nånsin kan få det vetenskapliga värde som eftersträvas. Att hermeneutiker resonerar som de ofta gör beror på att de sitter fast i det positivistiska tänk som de ändå tagit avstånd från säger tex just Mats Alvesson, och jag tror han har helt rätt i detta.
Ja, alltså...jag håller med dig. Men det här måste ju handla om nån slags svårighet att "skriva ur sig" ur diskursen, som jag tolkar det. Är ej alls inlkäst på Derrida, men det är väl ungefär det han menade: att "system" (exv. vetenskapliga systemt då, antar jag) fungerar på ett särskilt sätt (med positivismen som allestädes närvarande, månne), och det är omöjligt eller mycket svårt att tänka och tala utanför detta.
Förljdfrågan blir ju då: går det då att faktiskt göra något annat? Ett svar är väl din idé om att mena att man försöker säga vad något kan vara, istället för är. För egen del kvarstår dock problemet, så länge själva praktiken ser likadan ut. Jag tycker det är svårt att bortse från att akademin ändå är en maktinstitution och att dess kunskapsprodukter är tänkta att behandlas som ändå viktigare och tyngre än andra kunskapsprodukter.
Ditt exempel med fotografering är ju mycket bra. Det gav mig faktiskt en mycket bättre bild av hur man kan diskutera king det här, och förstå sig själv och sina tankar.
Du skriver att det vetenskapliga värdet avgörs om andra kan följa resonemnag och slutsatser. Är detta en på något sätt vedertagen beskrivning av vetenskaplighet? Jag tror inte jag hört den riktigt förut...inte så liksom explicit i varje fall. Ja, förresten jag har nog aldrig hört någon beskrivning av vetenskaplighet överhuvudtaget, mest kritik av mestadels positivistiska tankar.
Men som jag ser det, måste man ju ändå försöka handskas med denna "överhet" (som jag talade om i förr-förra stycket), inte bara säga att man är medveten om den och relativisera en smula. För det blir som sagt motsägande att å ena sidan "förminska" sin egen kunskap, men ändå indirekt mena på att den faktiskt är lite viktigare. Då kanske det är lika bra att man utttryckligen säger att vetenskapens kunskapsproduktion är "viktigare" än annan? (och inte bara "annorlunda", som det heter ibland).
Fann skrev:Om man beskriver eller tolkar andra människor är det förstås också en etisk aspekt att de kan känna igen sig i det man säger. Även om det man kommer fram till kan fungera som en giltig metafor oavsett om man missuppfattat alltihop. Jag tycker att om man forskar "på" andra måste de man forskar på egentligen ses som medforskare och också ha möjlighet att påverka forskningen. Det har både med etik och validitet att göra men med den traditionellt positivistiska synen är det snarast tvärtom, enligt den ska den objektive och kunnige forskaren "avslöja" de naiva undersökningspersonerna. Men allt har förstås att göra med hur man definiererar det fenomen man ska undersöka och viken art frågan har. Antagligen är det naturligt och sunt att tvivla på värdet av det man gör men jag tror också att det är viktigt att i sin problematisering också ta med varför den här forskningen bör göras, vad "vinsten" med den kan vara och vad man riskerar att gå miste om om den inte görs. Ibland kan det vara svårt att veta. Man kan ha en stark intuitiv känsla att något måste göras men inte kunna precisera varför. Så var det för mig själv när jag började syssla med sånt här. På ett sätt var jag nog som mest kreativ och innovativ när jag var i den fasen men i längden håller det inte eftersom kraven på tydlighet är så stora och åtminstone i mitt fall handlar hela drivet om just tydlighet - att komma åt nåt som är viktigt att komma åt…
Oj...här skriver du mycket jag verkligen känner igen mig i, på många sätt. Först när du beskriver positivismen som något som ska "avslöja personerna". Det var den känsla jag försökte diskutera kring i mitt allra första inlägg. För det är precis så jag känt (om att "avslöja"). Och jag har då länge trott att detta var nån slags värdefulla intuitioner, men har nu förstått att de i själva verket var nåt helt annat.
Jag inser också när jag läser det här, att jag nog verkligen måste ta itu med var jag står nånstans. Men det krävs ju också att jag får möjlighet att diskutera såna här frågor på ett mycket uttalat sätt (vilket vi iofs gör nu).
Överhuvudtaget tycker jag att det du skriver här i sista stycket är mycket tänkvärt och viktigt. Tycker att det gör många schablonmässiga tankar mycket mer "verkliga", för mig iaf.
Tack för boktips igen!
MVH
/v
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
victor skrev:…Eller...det blir så hemligt allting då, det är väl det problemet och tänkandet jag fastnar i. Jag är nog ändå fast i det positivistiska tänket, som du säger. Fast inte vad gäller att jag tycker att det SKA vara så att det man forskar om ska kunna studeras två gånger...men snarare att allt ska vara lättfattligt, lättredovisat och giltigt och angeläget för en majoritet. Att forskning liksom ska ändå säga något precist....
jag känner igen mig i dina funderingar och har eller framförallt hade precis dina invändningar när jag tex mötte "alternativa" synsätt första gången. Jag tyckte aldrig jag fick något egentligt svar på mina frågor och mycket av den litteratur som tar upp "kvalitativ" forskning går inte alls in på de här viktiga frågorna utan stannar som jag ser det på ytan. Jag vet inte om jag är alldeles klar med det heller. Jag kan till exempel undra över om det överhuvudtaget är viktigt att det man säger om något är sant som observation betraktat, det viktiga och sant "lärande" bör ju vara de resonemang man för runt något - dvs "OM det är så här då kan det uppfattas si eller så". När du frågar hur pass vedertagna mina resonemang är så måste jag erkänna att jag vet inte. Jag tycker jag har kommit fram till dem genom att rota i de här mostägelsfullheterna men när jag testat resonemangen på dem som är mer bevandrade inom detta område än jag så har ingen haft några invändningar hitills. Att jag ändå är rätt ensam (men inte alldeles ensam) om att resonera som jag gör beror antagligen på att andra fångas av andra frågor, inte på att de har andra uppfattningar.
Detta med "observerbarhet" är t ex ett bekymmer. VAD är det som betraktas som empiri och VAD är det som ska vara observerbart. När jag använde små berättelser hämtade från min egen yrkeserfarenhet menade man att det inte gick att kontrollera om det jag sade om min verksamhet var sant. Jag kom fram till att den observerbara empirin var just berättelserna som sådana, dessa var observerbara för läsaren. Om exemplen var påhittade eller ren lögn spelade ingen roll för det jag sedan gjorde eftersom det inte var frågan om någon utvärdering utan en undersökning av hur man kunde förstå det jag berättade om. Validiteten ligger då helt i om det sätt jag har att resonera om mina exempel går att följa för läsaren och om de kan känna igen sig i det jag säger. Det är alltså inte frågan om någon godtycklighet utan tvärtom är det en strävan att vara så exakt och precis som möjligt. Men för att förstå den idén måste man till exempel utgå från ett "handlingsperspektiv", man måste uppfatta det som meningsfullt att försöka precisera och begreppsliggöra intentionalitet. Har man ett deterministiskt synsätt är sådan forskning totalt meningslös och obegriplig.
victor skrev:När det börjar handla om forskningens mer abstrakta, radikala och mer forskarsubjektberoende sidor, är det nåt som tar emot i mig. Då tänker jag: då "för jag ut" dessa tankar om världen på i princip samma grundvalar som vem som helst då. Jag berättar en berättelse om något, som egentligen vem som helst skulle kunna berätta: forskningen blir en slags uppfattning bland alla andra. Men ändå! Ändå så är det ingen som inte skulle mena att berättelsen som en forskare berättar är lite viktigare.
Jag vet inte om man måste utgå från att det som sägs inom vetenskapssamhället är viktigare än annat som sägs. Jag tror man får skilja på kunskapen som sådan och kunskapsvägen. Man kan få precis lika mycket (eller mer) kunskap av konst och skönlitteratur eller av ett vanligt samtal som av en forskningsrapport. Poängen med att ägna sig åt forskning är just att medvetandegöra kunskapsvägen och att bli utsatt för systematisk granskning. Man kan ju också se forskningsrapporter som en egen kultur, ett samtal som förs med speciella koder och som i sin tur kan påverka andra vetenskapliga samtal. Inte ska man man överdriva betydelsen av det som åstadkoms inom forskningen men för oss som är intresserade av att gå till botten med epistemologiska problem och vill prövas på det där sättet som man prövas när man tvingas till systematik och blir nagelfaren som man ju blir, ger akademin en möjlighet att utvecklas och utveckla något som KAN bli meningsfullt även för andra än oss själva. Jag har haft ett enormt motstånd mot det akademiska och forskningsraseriet och har det till viss del fortfarande. Jag har tyckt att det är spel för gallerierna och Kejsarens Nya Kläder. Det kan jag fortfarande tycka, men jag kan samtidigt se att jag lärt mig mycket och att det finns en poäng att tukta sina tankar och sitt språk i den här rätt hårda miljön.
victor skrev: Men det du skriver i nästa inlägg om att den är en slags missuppfattning att vetenskaplig kunskap ska "föras ut" är ju mycket vettigt. Men är det inte ändå så det är? Att den forskning som görs blir till något som ska "föras ut" (vet ej om jag tolkade dig rätt här, men du får väl utveckla/förklara om inte annat).
Det är klart att man ska kommunicera det man kommit fram till. Vad jag menade var att det finns nån slags idé om att den kunskap som världen behöver för att kunna utvecklas den ska produceras och uppfinnas av forskare som sedan ska föra ut den till praktikerna. Åtminstone inom pedagogik tror jag ytterst sällan det fungerar så. Ingen pedagog läser först en teori som han eller hon sedan tillämpar utan man utvecklar sin praxis genom att GÖRA något. Teorier kan hjälpa en att förstå vad det är man gör och ge andra infallsvinklar så att arbetet kan utvecklas men kunskapen finns i praktiken, inte tvärtom.
victor skrev:Ja, alltså...jag håller med dig. Men det här måste ju handla om nån slags svårighet att "skriva ur sig" ur diskursen, som jag tolkar det. Är ej alls inlkäst på Derrida, men det är väl ungefär det han menade: att "system" (exv. vetenskapliga systemt då, antar jag) fungerar på ett särskilt sätt (med positivismen som allestädes närvarande, månne), och det är omöjligt eller mycket svårt att tänka och tala utanför detta.
Förljdfrågan blir ju då: går det då att faktiskt göra något annat? Ett svar är väl din idé om att mena att man försöker säga vad något kan vara, istället för är. För egen del kvarstår dock problemet, så länge själva praktiken ser likadan ut. Jag tycker det är svårt att bortse från att akademin ändå är en maktinstitution och att dess kunskapsprodukter är tänkta att behandlas som ändå viktigare och tyngre än andra kunskapsprodukter. …
Du skriver att det vetenskapliga värdet avgörs om andra kan följa resonemnag och slutsatser. Är detta en på något sätt vedertagen beskrivning av vetenskaplighet? Jag tror inte jag hört den riktigt förut...inte så liksom explicit i varje fall. Ja, förresten jag har nog aldrig hört någon beskrivning av vetenskaplighet överhuvudtaget, mest kritik av mestadels positivistiska tankar.
Ja som sagt - jag vet inte heller om jag hört detta sägas rakt ut men konsekvensen av det som sägs om kritiskt tänkande och hur man kan resonera om det inte är kausala samband man ska ta reda på bör bli just denna, som jag ser det. Och, som sagt, ingen har hittills protesterat när jag sagt detta. Men många gör förstås tillägget att det inte räcker och de flesta utgår ändå från att det i botten handlar om att säga hur det säkert "är" och att det man säger är representativt osv. Jo Derrida o andra som talar om att vi sitter fast i detta har förstås rätt. Ramirez brukar säga att det gäller att se sin egen näsa, dvs den positivistiska näsan som vi hela tiden orienterar efter fast vi har blicken fästad nån annanstans. Det är inte lätt. Men har man börjat upptäcka konturerna av den kan man liksom inte sluta och med risk att bli vindögd är det svårt att ge sig innan man lärt sig se den ända ned till näsvingarna…
victor skrev: Men som jag ser det, måste man ju ändå försöka handskas med denna "överhet" (som jag talade om i förr-förra stycket), inte bara säga att man är medveten om den och relativisera en smula. För det blir som sagt motsägande att å ena sidan "förminska" sin egen kunskap, men ändå indirekt mena på att den faktiskt är lite viktigare. Då kanske det är lika bra att man utttryckligen säger att vetenskapens kunskapsproduktion är "viktigare" än annan? (och inte bara "annorlunda", som det heter ibland).
Jag ser som sagt inte vetenskaplig kunskap som viktigare än annan kunskap. Kunskap är kunskap oavsett hur man fått den, men vetenskapen ger som jag ser det en möjlighet att kommunicera om sådant som är viktigt att kommunicera om i den rörliga och komplicerade värld vi nu har gemensamt ansvar för. Det handlar om det som Platon kallade "välgrundad tro". Jag ser det vetenskapliga arbetet som ett förhållningssätt som man kan ha i samtal runt fikabordet likaväl som på ett universitet. Det handlar om att problematisera egna och andras förgivettaganden och att sklija mellan observation och tolkning. För mig handlar det om demokrati, dvs möjligheten att tillsammans komma överens om sånt vi måste komma överens om utan att vara hänvisade till godtycke eller fördomar. Folkrörelserna hade när de startade sådana ideal. Man lärde sig föreningsteknik och att dokumentera det man sade och de beslut man fattade just för att kunskapsvägen skulle vara "genomskinlig" och oantastlig. Man skulle redovisa skäl för de beslut som fattades. Hela den traditionen kan man nu uppfatta som stelbent och byråkratisk men bakom den låg, som jag ser det, samma ideal som dem som vetenskapstraditionen vilar på. Det man kommer fram till ska vara "pratbart". Vetenskapens grund är språket. Mot denna kunskapssyn kan man invända att konsten är mer precis och det kan jag hålla med om men konstens precision är personlig, det är bara genom språket (orden) som vi något så när kan förmedla en tanke så att den blir något så när entydig. Men fullständig korrespondens är förstås ouppnåelig.
victor skrev: Oj...här skriver du mycket jag verkligen känner igen mig i, på många sätt. Först när du beskriver positivismen som något som ska "avslöja personerna". Det var den känsla jag försökte diskutera kring i mitt allra första inlägg. För det är precis så jag känt (om att "avslöja"). Och jag har då länge trott att detta var nån slags värdefulla intuitioner, men har nu förstått att de i själva verket var nåt helt annat.
Jag har en bekant som brukar säga att man alltid ska skriva om andra så att de man skriver om skulle kunna ha sagt detta om sig själva med hedern i behåll. Om man känner att man hoppas att de man skriver om inte ska läsa ens rapport bör man tvivla på etiken i forskningen… Idén att man ska "Walraffa" och avslöja är ju ganska vanlig men själv blir jag alltid illa berörd när jag läser sådana rapporter. Hur kan forskaren som antagligen bara har ytlig kunskap om den grupp han/hon besökt ha mage att sätta sig på sina höga hästar och ge sig till att tala om hur det är "egentligen"? Men det här är svårt. Walraff gjorde ju nytta. Men jag tror ändå att man bör ifrågasätta den typen av forskning. (Jan Bärmark talar om "bonga-bonga" som han menar var/är en vanlig attityd inom antropologin) Det lär ska vara mycket vanligt att de som blir beforskade på detta sätt (som om de vore apor i bur) känner sig kränkta och missförstådda. Att det just är "vetenskap" gör dessutom att de t om misstror sig själva och sina egna reaktioner - att deras känslor beror på att de är "subjektiva" osv. Ofta gäller inte känslan detta att forskaren sagt något negativt om verksamheten eller gruppen utan att det som sägs är ytligt och trivialt och har missat det viktiga. Jag tycker det är självklart att kunskapen om hur det "är" kan bara innehas av dem som finns i det sammanhang som studeras, en forskare kan komma med utifrån-ögon och bidra med andra perspektiv så att det som är omedvetet och outtalat blir uppmärksammat med det forskaren säger måste valideras av dem som beforskas. (Om det går, det är ju omöjligt om det gäller små barn eller gravt utvecklingsstörda eller så). Men om förhållningssättet är att det man säger skulle kunna sägas av dem man studerar blir det en annan typ av forskning än om man gömmer sig i en buske för att avslöja folk…
victor skrev: Jag inser också när jag läser det här, att jag nog verkligen måste ta itu med var jag står nånstans. Men det krävs ju också att jag får möjlighet att diskutera såna här frågor på ett mycket uttalat sätt (vilket vi iofs gör nu).
MVH
/v
Himla roligt att ha dig att prova de här tankarna mot! Mycket har blivit så självklart för mig själv de senaste åren att jag glömt bort invändningarna som jag själv hade! Jag vet inte om det bara är du och jag i hela världen som är upptagna av den här sortens tankar, i så fall är det kanske fräckt att använda offentligt utrymme för vårt interna tankeutbyte men Johan kan ju säga ifrån om han tycker att det vi pratar om inte passar på detta forum. Hursomhelst pratar jag gärna offentligt om detta eftersom jag tycker att det är för lite offentliga samtal om dessa frågor. Blir vi placerade i soptunnan kan vi ju prata vi mejl istället!
Fann skrev: Jag kan till exempel undra över om det överhuvudtaget är viktigt att det man säger om något är sant som observation betraktat, det viktiga och sant "lärande" bör ju vara de resonemang man för runt något - dvs "OM det är så här då kan det uppfattas si eller så". När du frågar hur pass vedertagna mina resonemang är så måste jag erkänna att jag vet inte. Jag tycker jag har kommit fram till dem genom att rota i de här mostägelsfullheterna men när jag testat resonemangen på dem som är mer bevandrade inom detta område än jag så har ingen haft några invändningar hitills. Att jag ändå är rätt ensam (men inte alldeles ensam) om att resonera som jag gör beror antagligen på att andra fångas av andra frågor, inte på att de har andra uppfattningar.
Ja, det där du skriver om huruvida observationens "sanningsvärde" är av vikt eller ej, är ju otroligt intressant. Och där, menar jag, hamnar man lite i ett ganska dunkelt område; det jag talar om som "uppfattningar". Jag menar, hur ska vetenskaplig kunskap skilja sig från annan då? Ska den det överhuvudtaget? Vart går gränsen för vetenskap?
Om man hamnar i ganska hypotetiska resonemang kring saker och ting, då känns det intutivt i mig som om "vetenskapligheten" minskar. Men det är ju klart att detta beror på de införlivade positivistiska tankegångarna jag (tyvärr) har i mig. Och det är väl just detta som jag vill diskutera (coh som vi nu disktuerar): hur förstå den (vetenskapliga) kunskap som inte är positivistisk till sin egentliga natur?
Och visst är det nog så...att de flesta säkerligen håller med dig, men inte har intresset riktigt att fundera kring sådana frågeställningar.
Fann skrev:Detta med "observerbarhet" är t ex ett bekymmer. VAD är det som betraktas som empiri och VAD är det som ska vara observerbart. När jag använde små berättelser hämtade från min egen yrkeserfarenhet menade man att det inte gick att kontrollera om det jag sade om min verksamhet var sant. Jag kom fram till att den observerbara empirin var just berättelserna som sådana, dessa var observerbara för läsaren. Om exemplen var påhittade eller ren lögn spelade ingen roll för det jag sedan gjorde eftersom det inte var frågan om någon utvärdering utan en undersökning av hur man kunde förstå det jag berättade om. Validiteten ligger då helt i om det sätt jag har att resonera om mina exempel går att följa för läsaren och om de kan känna igen sig i det jag säger. Det är alltså inte frågan om någon godtycklighet utan tvärtom är det en strävan att vara så exakt och precis som möjligt. Men för att förstå den idén måste man till exempel utgå från ett "handlingsperspektiv", man måste uppfatta det som meningsfullt att försöka precisera och begreppsliggöra intentionalitet. Har man ett deterministiskt synsätt är sådan forskning totalt meningslös och obegriplig.
Jag hade en smula svårt att hänga med riktigt där.... De tre sista raderna förvirrade mig lite....kändes som om jag behövde lite mer information för att förstå fullt ut. Men jag tror jag greppade grunddragen i det du säger iaf.
Minns att min handledare berättade om en avhandling i etnologi som handlade om så kallade "original", i en sydsvensk mindre ort. Hon lät i avhandlingen både hennes egna privata tankar, hennes samspel med informanterna (på flera olika nivåer) och informanterna själva, träda fram så pass mycket att avhandlingen var väldigt nära att inte bli godkänd (säger man så?) vid disputation. Anledningen var just "ovetenskaplighet".
Och jag kan faktiskt till viss del förstå den negativa kritiken. Ur en viss syn på vad vetenskapen är till för iaf. Och det är ju det jag tvivlar kring, om man säger så...
För det du säger om dina berättelser som observerbart empiriskt material, låter ju fullkomligt rimligt och kanske tillochmed logiskt. Men när man börjar tala om väldigt privata tankar (från forskarens egen sida alltså), abstraktioner och svårförståeliga (exv. sociala) mekanismer bland människor, då blir det svårt med både observerbarhet och empiri, uppfattar jag det som. Ibland när jag har tagit del av viss forskning, som jag själv iofs tycker är mkt intressant och bra, så kan jag inte annat än undra: vem har man skrivit det här för? För är det hela en exkursion i forskarens inre (en lärare jag haft brukade säga att det väl bara är en tidsfråga innan det, inom etnologi, kommer en avhandling som helt och hållet handlar om forskaren själv), kan jag inte rå för att jag blir på nåt sätt lite misstänksam...eller iaf vill jag mer än gärna veta hur man tänker kring sån forskning. Som sagt, jag har verkligen inget emot sådan forskning, men har inte ännu redskap att riktigt "rättfärdiga" (dåligt val av ord kanske, men jag hittar inget annat) den. Men det är väl nåt jag måste försöka fundera fram nån slags "lösning" på...genom en sån här diskussion, företrädelsevis.
Samtidigt är jag då väldigt på det klara med att jag tycker såhär: det finns en slags "övertro" på empiri (i traditionell mening), och vetenskaplig kunskap kan vara lika giltig trots att de traditionella kraven på empirisk bekräftelse och observerbarhet inte uppfylls. Så visst tycker jag så, men vad är konsekvensen av det? Vilken syn på vetenskap följer av detta?
Fann skrev:Jag vet inte om man måste utgå från att det som sägs inom vetenskapssamhället är viktigare än annat som sägs. Jag tror man får skilja på kunskapen som sådan och kunskapsvägen. Man kan få precis lika mycket (eller mer) kunskap av konst och skönlitteratur eller av ett vanligt samtal som av en forskningsrapport. Poängen med att ägna sig åt forskning är just att medvetandegöra kunskapsvägen och att bli utsatt för systematisk granskning. Man kan ju också se forskningsrapporter som en egen kultur, ett samtal som förs med speciella koder och som i sin tur kan påverka andra vetenskapliga samtal. Inte ska man man överdriva betydelsen av det som åstadkoms inom forskningen men för oss som är intresserade av att gå till botten med epistemologiska problem och vill prövas på det där sättet som man prövas när man tvingas till systematik och blir nagelfaren som man ju blir, ger akademin en möjlighet att utvecklas och utveckla något som KAN bli meningsfullt även för andra än oss själva. Jag har haft ett enormt motstånd mot det akademiska och forskningsraseriet och har det till viss del fortfarande. Jag har tyckt att det är spel för gallerierna och Kejsarens Nya Kläder. Det kan jag fortfarande tycka, men jag kan samtidigt se att jag lärt mig mycket och att det finns en poäng att tukta sina tankar och sitt språk i den här rätt hårda miljön.
Håller återigen med dig i det du säger....jag har, sen jag började försöka fundera på dessa saker, sagt att jag tycker vetenskap framför allt har två uppgifter: dels att utgöra grunden för politiska beslut och dels att fungera som förutsättning/inspiration/grund för annan/mer/djupare forskning inom samma eller liknande ämnen. Sen tycker jag så klart att, särskilt när det gäller ett ämne som etnologi kanske, vetenskap borde kunna fungera som nån slags kunskapsspridare.
Men alla dessa tre svar på vad vetenskap bör göra, är väldigt svårhanterliga. Och det är här det finns en motsättning. Är vetenskaplig kunskap inget "viktigare" (i betydelsen att den exv. fungerar som motor i politiska beslut) kunskap än all annan kunskap, ja vad rättfärdigar då dess auktoritet, och statligt stöd?
Jag tror verkligen att vetenskaplig kunskap betraktas som just viktigare, på många olika sätt. Det är något ofrånkomligt. Visst, vetenskaplig kunskap kanske inte är "viktigare" i den bemärkelsen, men inte gör man väl anspråk nån annastans på att faktiskt säga något överlagt som rimligen bör offentliggöras? Vem, i vardaglig kunskapsdiskurs, gör anspråk på att deras åsikter kan fungera som grund för politiska beslut? Eller ja, det kanske man gör....men det är ju inte riktigt så det fungera hursomhelst. Man måste gå en viss väg för att kunskapen ska bli "riktigt riktig".
Fann skrev:Det är klart att man ska kommunicera det man kommit fram till. Vad jag menade var att det finns nån slags idé om att den kunskap som världen behöver för att kunna utvecklas den ska produceras och uppfinnas av forskare som sedan ska föra ut den till praktikerna. Åtminstone inom pedagogik tror jag ytterst sällan det fungerar så. Ingen pedagog läser först en teori som han eller hon sedan tillämpar utan man utvecklar sin praxis genom att GÖRA något. Teorier kan hjälpa en att förstå vad det är man gör och ge andra infallsvinklar så att arbetet kan utvecklas men kunskapen finns i praktiken, inte tvärtom.
Jo, vad jag menade var att det att vetenskaplig kunskap "förs ut" är att indirekt göra den till något som faktiskt är relevant kunskap för en majoritet. "Detta är viktig kunskap!", liksom....
Fann skrev:Jag ser som sagt inte vetenskaplig kunskap som viktigare än annan kunskap. Kunskap är kunskap oavsett hur man fått den, men vetenskapen ger som jag ser det en möjlighet att kommunicera om sådant som är viktigt att kommunicera om i den rörliga och komplicerade värld vi nu har gemensamt ansvar för. Det handlar om det som Platon kallade "välgrundad tro". Jag ser det vetenskapliga arbetet som ett förhållningssätt som man kan ha i samtal runt fikabordet likaväl som på ett universitet. Det handlar om att problematisera egna och andras förgivettaganden och att sklija mellan observation och tolkning. För mig handlar det om demokrati, dvs möjligheten att tillsammans komma överens om sånt vi måste komma överens om utan att vara hänvisade till godtycke eller fördomar. Folkrörelserna hade när de startade sådana ideal. Man lärde sig föreningsteknik och att dokumentera det man sade och de beslut man fattade just för att kunskapsvägen skulle vara "genomskinlig" och oantastlig. Man skulle redovisa skäl för de beslut som fattades. Hela den traditionen kan man nu uppfatta som stelbent och byråkratisk men bakom den låg, som jag ser det, samma ideal som dem som vetenskapstraditionen vilar på. Det man kommer fram till ska vara "pratbart". Vetenskapens grund är språket. Mot denna kunskapssyn kan man invända att konsten är mer precis och det kan jag hålla med om men konstens precision är personlig, det är bara genom språket (orden) som vi något så när kan förmedla en tanke så att den blir något så när entydig. Men fullständig korrespondens är förstås ouppnåelig.
Hoppas du inte missförstår mig...jag vill inte heller mena på att vetenskaplig kunskap faktiskt är viktigare än annan kunskap. Enbart att det blir problematiskt om man säger att den inte är det. Nånstans måste man ju ändå säga att den PÅ NÅGOT SÄTT är viktig. För det sägs ju hela tiden indirekt.
Bra jämförelse med folkrörelserna för övrigt....
Fann skrev:Jag har en bekant som brukar säga att man alltid ska skriva om andra så att de man skriver om skulle kunna ha sagt detta om sig själva med hedern i behåll. Om man känner att man hoppas att de man skriver om inte ska läsa ens rapport bör man tvivla på etiken i forskningen… Idén att man ska "Walraffa" och avslöja är ju ganska vanlig men själv blir jag alltid illa berörd när jag läser sådana rapporter. Hur kan forskaren som antagligen bara har ytlig kunskap om den grupp han/hon besökt ha mage att sätta sig på sina höga hästar och ge sig till att tala om hur det är "egentligen"? Men det här är svårt. Walraff gjorde ju nytta. Men jag tror ändå att man bör ifrågasätta den typen av forskning. (Jan Bärmark talar om "bonga-bonga" som han menar var/är en vanlig attityd inom antropologin) Det lär ska vara mycket vanligt att de som blir beforskade på detta sätt (som om de vore apor i bur) känner sig kränkta och missförstådda. Att det just är "vetenskap" gör dessutom att de t om misstror sig själva och sina egna reaktioner - att deras känslor beror på att de är "subjektiva" osv. Ofta gäller inte känslan detta att forskaren sagt något negativt om verksamheten eller gruppen utan att det som sägs är ytligt och trivialt och har missat det viktiga. Jag tycker det är självklart att kunskapen om hur det "är" kan bara innehas av dem som finns i det sammanhang som studeras, en forskare kan komma med utifrån-ögon och bidra med andra perspektiv så att det som är omedvetet och outtalat blir uppmärksammat med det forskaren säger måste valideras av dem som beforskas. (Om det går, det är ju omöjligt om det gäller små barn eller gravt utvecklingsstörda eller så). Men om förhållningssättet är att det man säger skulle kunna sägas av dem man studerar blir det en annan typ av forskning än om man gömmer sig i en buske för att avslöja folk…
Hmm...joo. När jag läser vad du skriver här, kommer jag framför allt att tänka på den diskussion som jag en hel del gånger både läst om, och till viss del diskuterat vid seminarier och annat; balansen mellan att romantisera och kritisera sina informanter.
Och jag har alltid haft ordet "kritik" som en sporre när jag skrivit. Men, för att kanske "lätta upp" det allvarliga i att jag velat avslöja, så har denna kritik i så fall mer handlat om att försöka tolka saker i informanternas utsagor, som de själva kanske inte tänker på. I motsats till att ta deras utsagor för bokstavliga och riktiga beskrivningar av deras verklighet. I den bemärkelsen "avslöja". Därmed inte sagt att jag måste se över den här synen, men det har jag väl ganska tydligt sagt sen första inlägget i diskussionen.....
Fann skrev:Himla roligt att ha dig att prova de här tankarna mot! Mycket har blivit så självklart för mig själv de senaste åren att jag glömt bort invändningarna som jag själv hade! Jag vet inte om det bara är du och jag i hela världen som är upptagna av den här sortens tankar, i så fall är det kanske fräckt att använda offentligt utrymme för vårt interna tankeutbyte men Johan kan ju säga ifrån om han tycker att det vi pratar om inte passar på detta forum. Hursomhelst pratar jag gärna offentligt om detta eftersom jag tycker att det är för lite offentliga samtal om dessa frågor. Blir vi placerade i soptunnan kan vi ju prata vi mejl istället!
Jag tycker också det är himla roligt! Och det är på ett sätt skönt att verkligen bli varse allt det här....jag hoppas verkligen at du orkar fortsätta skriva. Och, som du skriver, tycker Johan att vi bör göra det på något annat sätt så fortsätter vi via mail.
MVH
/v
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster