Jag undrar om inte nån slags nyckel sitter i detta att man inte alltid gör klart för sig vad som är själva kunskapsobjektet? VAD är det man vill ta reda på och hur definierar man det fenomen som man vill veta något om? Om man vill veta något om vad en viss grupp människor EGETLIGEN tänker eller vill, då är det ovetenskapligt att hitta på och blanda in sig själv. Problemet är ju att om man vill veta något om något som inte är observerbart (yttre beteenden är ju inte nåt större problem att "mäta och väga" på det naturvetenkspaligt o rättså obektiva sättet) så kan man inte göra det utan att blanda in sig själv rätt mycket.
Jag tycker inte det verkar som om man alltid gör riktigt klart för sig vad det är man egentligen vill ha reda på och vad detta fenomen har för karaktär. Kan ta exemplet fallstudier och vad som brukar skrivas om sådana. Den metodbok de flesta refererar till är Merriam. Merriam säger nånstans att en kritik mot fallstudier är att man om man intervjuar en grupp människor om vad de anser om sjukvården så får man inte veta något om sjukvården. För mig förefaller detta resonemang rätt korkat. Det är klart man inte får reda på sanningen om sjukvården genom att intervjua aldrig så många om denna. Det man man får reda på är vad de ANSER om sjukvården. Syftet med fallstudier kan ju inte vara att få reda på något generellt eller något bakom. Men i många av de fallstudier jag själv tittat på ber man om ursäkt och krånglar en massa med begrepp som "validitet" och "representativitet". Om det är sånt man är ute efter ska man förstås inte göra en fallstudie! Men vill man veta vad en grupp människor anser om något så är det klart att detta kan "valideras" , dvs "det var så här de faktiskt sade" + "min tolkning av vad de menade med det de sade stämmer troligen pga …"
I mitt exempel med berättelserna var kunskapobjektet inte vad som verkligen skedde i berättelserna utan hur man kunde förstå det jag berättade om man prövade berättelserna mot de begrepp jag använde. Jag ville begreppsliggöra handlingen, dvs intentionen, i det jag berättade inte ta reda på vad det var som hände. Och då kan det jag säger prövas av läsaren genom att han/hon relaterar det jag säger till sin egen erfarenhet och till resonemangens rimlighet. Om man kan se handlingen/intentionen på ett annat och tydligare sätt som verkar rimligt så har undersökningen validitet.
Detta med handlingsperspektiv kontra ett kausalt perspektiv är som jag ser det viktigt för att man ska förstå skillnaden i synsätt. Om man utgår från att människor är förutsägbara och att mänskliga beteendemönster är statiska då är det meningsfullt att studera människor på det traditionella, naturvetenskapligt influerade sättet. Det är ett slags "bakåt-studier". Idén är ju trots allt man ska ha nytta av det man tagit reda på i framtiden, det handlar på ett eller annat sätt om att kunna utveckla en bättre handlingsberedskap. Om en stjärna förändras från ena dagen till den andra i alla avseenden har man ingen nytta av att veta hur den är just nu. Men stjärnor förändras så långsamt att vi kan betrakta dem som statiska och därför är det också meningsfullt att ta reda på hur de "är" vid ett givet tillfälle. Det finns många mänskliga beteenden som är meningsfulla att betrakta på samma sätt som stjärnor men det är inte lika lätt att göra det eftersom att den som studerar kommer att påverka människorna. Handlar det dessutom om "mening" och "innebörder" blir det ännu svårare. Att försöka förstå och beskriva strategier är bara meningsfullt om vi utgår från att människor inte är förutsägbara och att de finns i ett dynamiskt och föränderligt system som hela tiden påverkar strategierna. Om vi kan förstå ett strategiskt mönster kan vi inte generalisera det exakta innehållet i mönstret (substansen) men väl mönsterbildningen som sådan. Den kan bara beskrivas ideografiskt, dvs som något enskillt, men beskrivningen avser att visa det generaliserbara mönstret.
I någon mening måste förstås kunskapen vara generaliserbar, annars har den inget värde. Men det man tänker på när man pratar om generaliserbarhet och representativitet gäller oftast beteenden och yttre omständigheter, det är det som ställer till det om man är ute efter något annat.
Jag är också rätt skeptiskt till en hel del hermeneutisk forskning, den gör inte sällan anspråk på att ändå säga hur det "är" i allmänhet eller "egentligen" men det blir väldigt vagt och flytande och luddigt när man blandar in alla de där stegen i den hermeneutiska cirkeln. Jag tror att det blir så här eftersom man inte gått till botten med det jag talat om ovan. (Och, som sagt, ändå utgår från det positivistiska tänkesättet).
När jag säger att vetenskap är "beslutsunderlag" så är det ett lite provokativt uttalande, det jag menar är försrås inte BARA att vetenskapliga resultat kan ligga till grund för politiska beslut eller åtgärder inom arbetslivet utan att kunskapen inte finns i produkten (texten/undersökningen) som sådan. Kunskapen blir till i huvudet på den som tar del av det jag skrivit. Att kalla vetensap för "beslutsunderlag" är ett sätt att lyfta fram att vetenskaplig kunskap kännetecknas (bör kännetecknas) av så stor genomskinlighet som möjligt, allt ska finnas där för att den som (med de förkunskaper som man tänker sig att läsaren måste ha) ska kunna "ta ställning" (och med "ta ställning" menar jag helt enkelt ta till sig kunskapen på något sätt, inte säga "bra eller dåligt" eller så, utan helt enkelt göra något med det man läst så att det BLIR något i det egna huvudet.) Alla texter är på det sättet "beslutsunderlag" men vetenskapliga undersökningar har som kriterium att de eftersträvar entydighet och tydlighet i själva tillkomstprocessen. I läsningen av den vetenskapliga rapporten ska man kunna vandra tillsammans med forskaren och i så stor utsträckning som möjligt se samma som han/hon sett. (Denna bild har jag snott från Ramirez, liksom det mesta andra av det jag säger fö…)
Tvivlet på värdet av vetenskap är väl bra! Det finns verkligen anledning att ifrågasätta det meningsfulla i att människor tvingas ägna åratal åt sådant som ingen annan än andra akademiker kommer att ta del av. Men man får väl se det som en utbildning. Samtidigt ser jag ingen annan möjlighet i detta komplicerade och rörliga samhälle än att alltfler utvecklar större medvetenhet och skicklighet i att kommunicera på det där "genomskinliga" sättet och utvecklar den sortens kritiska tänkande som innebär att man eftersträvar att inte ta något för givet och att vända o vrida på allt… Vi kan liksom inte skruva klockan tillbaka. Men det vi måste se upp med är om vi låter vetenskapssamhället bli frågan om ren formailitetsskolning och något alldeles internt. Det finns rätt stor risk för det. Inte minst för att systemet som sådant uppmuntrar till en sådan utveckling (ekonomi, klassning av kvalitet etc). Man kan naurligtvis välja att ställa sig utanför detta system och många som tänker ungefär som jag gör ju det. För min del tycker jag just nu att det är intressant att undersöka gränserna inom detta system och också försöka påverka på den plätt där jag själv finns. Eftersom jag inte stött på någon hittills som sagt att jag haft fel så känns det ändå som att det är möjligt att påverka. Åtminstone lite.
vetenskap och psykiskt tillstånd
Moderator: Moderatorgruppen
Sanning och konsekvens
Mer… Alltså detta med SANNING och kunskapens förhållande till denna är ju förstås den springande punkten. Det finns en sammanblandning mellan "vetenskaplig kunskap" och "sanning" som är missvisande och kränkande. Idén med vetenskap är förstås att komma åt någon slags sanning (oavsett om man med sanning menar något absolut och entydigt eller snararare sannolikheter eller kanske tom rimligheter). Att säga att något inte är "vetenskapligt" är detsamma som att säga att något inte är sant osv.
Då blir det väldigt konstigt, och som sagt kränkande, eftersom alla har egen erfarenhet av att veta sådant som inte går att belägga vetenskapligt eller som vetenskapen överhuvudtaget inte betraktar som forskningsbart. Men då blandar man ihop kunskap med kunskapsväg, som jag ser det.
Poängen med den vetenskapliga kunskapsvägen är alltså att den ska vara möjlig att följa för andra (idealt "alla" men det fungerar inte eftersom en hel del vetenskap förutsätter förkunskaper för att man ska kunna förstå den som process). Det är därför man pratar om att empirin måste vara tillgänglig för andra osv. Och poängen med detta är i sin tur förstås att man ska kunna bedöma "sanningsvärdet" i det som sägs. Det fungerar enklast i naturvetenskap för då handlar det om att säga hur den observerbara verkligheten är och hur olika mekaniska förhållanden hänger ihop.
Det som gör uttalanden om verkligheten vetenskapliga är alltså inte hur väl de överensstämmer med verkligheten utan hur väl man kan ta ställning till slutsatsen att de överensstämmer med verkligheten. Jag tror att detta är viktigt att påminna sig om eftersom man väldigt ofta tycks blanda ihop vetenskap med "sanning" som sådan.
Inom humanvetenskap verkar det inte som man alltid är klar över om det är så att man ska tala om hur det egentligen förhåller sig (vad MENAR folk egentligen) eller om man bättre vill förstå hur det KAN vara. Om man vill tala om hur det är egentligen är det förstås mycket olyckligt om man pratar om sig själv istället för om dem som man tänker sig att man ska säga något "sant" om. Jag tror det är svårt att säga något sant om andra utan att aktivt blanda in de personer man försöker förstå. I varje fall om man vill säga något annat om dem än deras än yttre betenden.
Då blir det väldigt konstigt, och som sagt kränkande, eftersom alla har egen erfarenhet av att veta sådant som inte går att belägga vetenskapligt eller som vetenskapen överhuvudtaget inte betraktar som forskningsbart. Men då blandar man ihop kunskap med kunskapsväg, som jag ser det.
Poängen med den vetenskapliga kunskapsvägen är alltså att den ska vara möjlig att följa för andra (idealt "alla" men det fungerar inte eftersom en hel del vetenskap förutsätter förkunskaper för att man ska kunna förstå den som process). Det är därför man pratar om att empirin måste vara tillgänglig för andra osv. Och poängen med detta är i sin tur förstås att man ska kunna bedöma "sanningsvärdet" i det som sägs. Det fungerar enklast i naturvetenskap för då handlar det om att säga hur den observerbara verkligheten är och hur olika mekaniska förhållanden hänger ihop.
Det som gör uttalanden om verkligheten vetenskapliga är alltså inte hur väl de överensstämmer med verkligheten utan hur väl man kan ta ställning till slutsatsen att de överensstämmer med verkligheten. Jag tror att detta är viktigt att påminna sig om eftersom man väldigt ofta tycks blanda ihop vetenskap med "sanning" som sådan.
Inom humanvetenskap verkar det inte som man alltid är klar över om det är så att man ska tala om hur det egentligen förhåller sig (vad MENAR folk egentligen) eller om man bättre vill förstå hur det KAN vara. Om man vill tala om hur det är egentligen är det förstås mycket olyckligt om man pratar om sig själv istället för om dem som man tänker sig att man ska säga något "sant" om. Jag tror det är svårt att säga något sant om andra utan att aktivt blanda in de personer man försöker förstå. I varje fall om man vill säga något annat om dem än deras än yttre betenden.
hej Fann!
ååh, ursäkta att jag verkat kylig och inte svarat.....läste dina två inlägg när du först postade de, men kände bara, "nä, jag måste smälta det här". så jag försökte smälta och smälta....men det var en tjock is. för mitt tänkande att smälta alltså.
sen lät jag bli att tänka alls på allt som hade med vetenskap att göra och pysslade lite med musik och en del annat istället.
ska läsa dina inlägg igen och begrunda...och kanske svara.
tack för all respons hursomhelst. den är ovärderlig. och jag ser mer än gärna att vi fortsätter vår dialog.
vänligen,
/v
ååh, ursäkta att jag verkat kylig och inte svarat.....läste dina två inlägg när du först postade de, men kände bara, "nä, jag måste smälta det här". så jag försökte smälta och smälta....men det var en tjock is. för mitt tänkande att smälta alltså.
sen lät jag bli att tänka alls på allt som hade med vetenskap att göra och pysslade lite med musik och en del annat istället.
ska läsa dina inlägg igen och begrunda...och kanske svara.
tack för all respons hursomhelst. den är ovärderlig. och jag ser mer än gärna att vi fortsätter vår dialog.
vänligen,
/v
"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig; men det gör jag, tror jag."
Hårdsmält
Hej Victor!
Jag misstänkte att jag tog i lite för mycket och att det blev lite hårdsmält… Har tänkt mer på det jag skrev om att "kan vara"-vetenskap kan gälla vilka fenomen som helst men jag undrar om det stämmer när jag tänkt närmare på saken. Dessutom har jag via andra dialoger förstått att "kan vara" kan missförstås och tolkas som om det var frågan om en hypotes. Det är det ju inte alls. Om man vet något om något enskilt vet man ju att i just detta fall är det precis så här. Man skulle ju kunna tänka sig att man via induktion drog slutsatsen att så som det är i den enskilda fallen så är det i allmänhet men det är inte alls det som är poängen som jag ser det. Tvärtom. Genom att få djup kunskap om något enskilt inser man tillvarons komplexitet och att alla andra enskilda fall kan vara på oändligt många andra sätt än just detta. Och då är det ju sådana fenomen som är sammansatta och systemiska och som har med vilja och föreställningar att göra som är meningsfulla att undersöka på detta sätt. Det generaliserbara som man kan lära sig genom en sådan undersökning är själva mönstret i hur föreställningar och handlingar (intentioner) utvecklas men en beskrivning av det abstrakta mönstret är i sig inte tillräckligt för att skapa den förståelse man är ute efter utan mönstret måste visa sig genom något konkret, som i en berättelse om en enskild människas tankevärld och handlingar. Om man ska beskriva sakförhållanden av mer materiell karaktär på det viset så skulle jag tro att det snarare blir poesi av det. Om man beskriver en alldeles enskild sten in i detalj vet man nog mer om stenar i gemen än om man lite svepande beskriver stenar i största allmänhet, men framförallt vet man något om hur en människa kan uppfatta en sten.
Vet inte om jag gjorde det jag sade förut mer lättsmält genom detta men jag tänker vidare…
Jag misstänkte att jag tog i lite för mycket och att det blev lite hårdsmält… Har tänkt mer på det jag skrev om att "kan vara"-vetenskap kan gälla vilka fenomen som helst men jag undrar om det stämmer när jag tänkt närmare på saken. Dessutom har jag via andra dialoger förstått att "kan vara" kan missförstås och tolkas som om det var frågan om en hypotes. Det är det ju inte alls. Om man vet något om något enskilt vet man ju att i just detta fall är det precis så här. Man skulle ju kunna tänka sig att man via induktion drog slutsatsen att så som det är i den enskilda fallen så är det i allmänhet men det är inte alls det som är poängen som jag ser det. Tvärtom. Genom att få djup kunskap om något enskilt inser man tillvarons komplexitet och att alla andra enskilda fall kan vara på oändligt många andra sätt än just detta. Och då är det ju sådana fenomen som är sammansatta och systemiska och som har med vilja och föreställningar att göra som är meningsfulla att undersöka på detta sätt. Det generaliserbara som man kan lära sig genom en sådan undersökning är själva mönstret i hur föreställningar och handlingar (intentioner) utvecklas men en beskrivning av det abstrakta mönstret är i sig inte tillräckligt för att skapa den förståelse man är ute efter utan mönstret måste visa sig genom något konkret, som i en berättelse om en enskild människas tankevärld och handlingar. Om man ska beskriva sakförhållanden av mer materiell karaktär på det viset så skulle jag tro att det snarare blir poesi av det. Om man beskriver en alldeles enskild sten in i detalj vet man nog mer om stenar i gemen än om man lite svepande beskriver stenar i största allmänhet, men framförallt vet man något om hur en människa kan uppfatta en sten.
Vet inte om jag gjorde det jag sade förut mer lättsmält genom detta men jag tänker vidare…
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster