tanken + bitterheten = sant?

[Seth]

Nu talar jag självklart utifrån egna erfarenheter, då jag säger att "tänkare" i stor grad blir deprimerade.

Det förefaller väl sig kanske inte så onaturligt att vi, folk med intresset för hur vi egentligen fungerar och som söker grunden för vårat tänkande, blir besvikna. För ju mer, och nu blir det personligt igen, vi söker desto mer elända och destruktivitet ser vi. I människans tänkande, i alteregot, i girigheten och i förstörelsen av modern, av världen.

Kan det föreligga så att mindre tänkande rent utav underlättar förståelsen över världen? Eller är det våran indivduella varsblivning som e svart, för att hårdra pessimist/optimist.
Eller är det så basalt att de personer som lagt sin energi på att förstå perceptionen, upptäckt omvärlden och klivit ur för att åskåda den. Och inte föräns då släppt taget om dem subjektiva vågorna man bara flytit med i tidigare, och sett det självklara; vi förstör oss själva.

Jag mår dåligt för att jag inte kan glädjas över det vackra här i livet, fastän jag ser det och kan ta del av det. Jag hoppas några utav er känner igen er så jag kan få lite konkreta tips för att förändra ett abstrakt område.. Tack på förhand!

[PopJimmy]

Nej men jag tror det är en viktig poäng du för fram. Att tänkandet eller mer specifikt jämförelsen skapar bitterheten.

Det är alltså när vi börjar jämföra (kvalitativt positiva) upplevelser (speciellt mellan oss själva och andras yttre förhållanden) som vi blir bittra.

Sökandet efter de (kvalitativt positiva) upplevelserna skapar bitterhet.

Människor som är (för att använda ordet) korkade, har ofta stor chans att bli bittra även de.



Jag tror att om man verkligen vill börja tänka på prolbem, måste backas upp med personlig emotionell förståelse, och en kollektiv/empatisk/religiös insikt.

Har man ingen kontakt med sitt egna känsloliv är det lätt att bli bitter ju mer av världen man ser, jämför och förstår.

Sen tror jag även att det hänger ihop endel med uppfattningar om människor, och speciellt uppfattningar man får i barndomen. Har man haft en svårt uppväxt, dvs föräldrar som inte gett en kärlek så bildar man sig en negativ människosyn, och den negativa människosynen i kombination med ett högt utvecklat intellekt är en giftig kombination. Räkna då med nihilism och cynism som produkt.

Men denna känslomässiga distans och negativa människosyn kan man dock om man har den, komma ur, men då krävs det ofta att man själv råkar ut i väldiga problem och att snälla människor samtidigt inser det och erbjuder en hjälpande hand. Detta kan få en att inse att alla människor inte är ute efter att utnyttja andra.


Men den ultimata friheten från bitterheten kommer som sagt genom en transpersonell/kollektiv/empatisk/religös insikt. Att vi i grunden inte är separerade utan att vi är samma kött och blod och att du lika gärna kunde varit jag (eller ännu djupare, att du och jag är ett).

Det var några spekulativa tankar från mig.

[Seth]

Och dem tackar jag för.

Jag vill helst inte se mig som en produkt, som en individ utpräglad utav mina minnen och erfarenheter, då dessa har varit, och jag citerar; svår. Men motvilligt måste jag inse det, samtidigt som jag förstår att min motvilja starkt grundar sig i jag (i mina determinerade tankebanor) även det.

Jag försöker att inte vara den som skriver på forum, letar svaret hos freud, Jung eller Lama. Jag försöker bryta mig fri ifrån indoktineringen, och förstår samtidigt det paradoxala dilemmat i mitt "sökande". Att det är just fenomenet sökande som försummar mitt väsen, åt det oväsentliga. Jag accepterar mig själv i den mån att det inte spelar någon roll om jag är en cynisk idiot eller en högtravande kärleksspridare. Den tröskeln tog ett tag att komma över, men nu e jag här.

Och jag vill inte springa igenom livet, igenom tiden, tankarna och bilderna. Med vetskapen om att min innerliga önskan att befrias från alla de ovan nämda fenomen faktiskt är möjlig.

Men utan sökande efter nya nyanser, influenser och perspektiv. Kan jag då verkligen revolutionera mitt egna tankesätt? Jag söker i hopp om någon dag snubbla över just de där influenserna JAG behövde för att kunna inse jagets överflödiga existens i min kropp...

(Är ledsen om jag fortfarande håller det på en mkt personlig nivå, men vill bara öka eran kunskap om mig, så eran förståelse ökar)

[Serene]

Jaa.. jag förstår vad du menar, och jag upplever det så också. Det blir så lätt så. Ju mer man ifrågasätter och funderar över saker.. ja.. det man kommer fram till är ju knappast alltid sånt man blir glad för. Jag har dock lovat mig själv att verkligen se det positiva också, och ändå försöka hålla en bra attityd, trots att jag kan överväldigas av mig själv och min omvärld ibland. Jag tror inte att man nödvändigtvis måste vara optimistisk, men jag tror att man behöver veta att det ändå finns sånt, och det är bra att du kan se det bra också. För även om man själv mest ser det mörka, måste man veta att det måste finnas ljus för att det ska finnas mörker. Och jag tror att det är ungefär så som man hanterar det som gör en illa att veta. Då man stött på något man inte gillar, så får man ifrågasätta det ännu mer och antingen hitta det positiva i det och hålla fast vid det, eller hitta något helt annat som man gillar, för att se att det finns sånt också; att leta efter en balans, det är väl det som är viktigast.

Sen så.. ja.. jag kommer också alltid fram till att jag aldrig skulle byta ut mina tankar mot glädje.. kunskap är alltför viktigt för mig, det har ett egenvärde.

[stradde]

" då jag säger att "tänkare" i stor grad blir deprimerade. "

Ja och nej. Är du medveten om hur många + och - tankar du tänker? Och vad är det du tänker - och + om.

Cirkelgångar som kan infinna sig kan ofta vara farliga, eftersom att de inte kommer ur kroppen ur går på repeat i all evighet. Exempel så har jag svårt att göra klart skolgrejer och det kan uppfylla flera timmars negativtet, och det gör att jag inte kommer igång. Slutsatsen blir att mindre tänkande är ibland bättre än för mycket. dvs. sätta sig på en buss och ta sig till plats X för att kunna arbeta 1 timmer eller 2 .

Men vad tänker du på? Skriver du ner tankar, bearbetar du dem på något sätt. Genom konst, musik?

Visst , det är lätt att fastna i tankebanor. En viktig sak är ju att lära sig att koppla om, alltså att tänka ur flera synvinklar och inte vara så endimensionell. Att acceptea världen som den är, det goda och det onda, inte negligera utan att lära sig att i smärtan så finns glädje och i glädje så finns smärta. Varken eller , utan både och.

Jag tror mycket på konstens och musikens terapeftiska funktion, och ex. när Pop jimmy skriver långa tankekedjor om allt möjligt , så är det ett sätt för honom att räta ut tankegångarna och få feedback. Mening blir till och istället för att fastna i tankegångar så går man ut ifrån sitt egna medvetande för att med andra spegla sig själv och finna djupare kunskaper hos andra. Även finna tröst och i kollektivet , subgruppen skapa meningar.

Handla - så blir du glad. Man är glad för att man handlar..