Jag är hemskt förvirrad. Det är bra.
Nu har jag spenderat morgonen med att läsa de 3-4 första sidorna i s/m-debatten i detta forum och kommit till en obekväm, obehaglig tanke.
Vad jag nu framkastar är inte kritik, utan ett försök att dela med mig av min obehagliga tanke:
När folk (vissa, jag, kanske du, det spelar ingen roll vem) argumenterar/diskuterar/konverserar på dessa forum så får jag intrycket av att ingen alls är intresserad av att ändra ståndpunkt eller förstå något över huvud taget. Jag ids inte styrka detta påstående med konkreta exempel, men det är min tolkning av inläggen. Istället för att åtminstone försöka resonera objektivt kring de olika förslag som kastas fram för att försöka komma till någon slags insikt blir utgångspunkten istället följande:
"Hur kan jag övertyga min motståndare om att det jag har att säga är sant? Hur kan jag anstränga mitt intellekt till bristningsgränsen för att slippa inse att jag faktiskt har fel här?" Ibland är det pinsamt uppenbart för den utomstående betraktaren. Hur kan jag säga så, undrar ni? Jag är ju knappast någon allvetande person som förstår allt heller. Ok, men:
Se det som att ni iaktar en person som är helt övertygad om att hammare inte kan orsaka skada eller smärta. Nu slår vi denne med en hammare hårt i huvet. Jag kan då säga med säkerhet att det gör ont för att vederbörande blev slagen i huvet med en hammare. Det är på något sätt mer än endast en subjektiv förklaring, det är i princip sant ur alla perspektiv. Men det är tydligen lögn i helvete att försöka övertyga den slagne om det! Varför ens försöka - det tycks inte finnas minsta utsikt att tala för den som blundar med öronen, och inte ens vet hur man gör annat.
Varför vill jag berätta det här? Därför att jag vill att just Du ska reflektera vad du går miste om när du likt en skördetröska spottar tillbaka vad andra erbjuder dig. Jag vill att Du ska inse att havren aldrig kan förändra tröskan, den kan på sin höjd göra den slö. Tänk vid varje inlägg efter om Du vill vara en tröska, eller äta av andras havre. Med tanke på hur många avvikande uppfattningar det finns är det större sannolikhet att du vet ytterst lite än att du vet mycket.
Jag kände mig först äcklad av allt detta, och även av mig själv för att bete mig på samma sätt, men jag mår bättre nu och är glad att jag insåg detta idag.
Till något helt annat: Jag övervägar starkt att prova på något nytt för att utveckla mitt sinne. Psykedeliska droger och smärta är intressanta alternativ. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig en örfil given i kärlek i just detta ögonblick. Se där - nu gav jag mig en själv, men det hjälpte bara lite. Är det förresten någon som provat salvia? Jag har läst mycket om det på nätet, och det är ju lagligt idag åtminstone. Berätta om era erfarenheter, även om det bara är en utsago att man likt en ryttare "kan ramla av och slå sig fördärvad". Jag är även intresserad av sticklingar, frön eller liknande för privat odling. Information om var man köpa pålitliga färdiga preparat är också av intresse.
Usch! (och salvia, m.m.)
Moderator: Moderatorgruppen
Guilty as charged.
Men ofta låter det nog värre än det är, Hovnarr.
Jag vet med mig att jag uppfattas väldigt dogmatisk i mina ståndpunkter, vilket enligt mig själv inte stämmer. Att jag är dvs. Men att pröva sitt argument till det yttersta är ofta det som gör att man kan stå för "starka" åsikter.
Skulle tro att lite salvia skulle sitta fint för dom flesta. Men var bara medveten om att det är ganska kraftiga hallucinationer som folk brukar tala om i samband med Salvia, har själv inte prövat. Min rekomendation är att du beställer ett growing kit med "magic mushrooms". Kommer nog ge dig perspektiv så det heter duga om du inte upplevt liknande förut. Sen kanske det blir dags för Salvian.
Fast å andra sidan så är det bara i huvet, så inget finns att frukta.
Men ofta låter det nog värre än det är, Hovnarr.
Jag vet med mig att jag uppfattas väldigt dogmatisk i mina ståndpunkter, vilket enligt mig själv inte stämmer. Att jag är dvs. Men att pröva sitt argument till det yttersta är ofta det som gör att man kan stå för "starka" åsikter.
Skulle tro att lite salvia skulle sitta fint för dom flesta. Men var bara medveten om att det är ganska kraftiga hallucinationer som folk brukar tala om i samband med Salvia, har själv inte prövat. Min rekomendation är att du beställer ett growing kit med "magic mushrooms". Kommer nog ge dig perspektiv så det heter duga om du inte upplevt liknande förut. Sen kanske det blir dags för Salvian.
Fast å andra sidan så är det bara i huvet, så inget finns att frukta.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Tack för ditt svar, J R Auk.
Min erfarenhet av tvivelaktiga substanser sträcker sig till en god cigarr någon gång i månaden. Jag är alltså helt ny på plan. Vilka svampar talar du om och var införskaffar man ett sådant growing kit? Var kan man läsa om deras hälsoeffekter?
Anledningen till att jag finner salvia så attraktivt är att man tydligen kan reglera rusets styrka beroende på sättet man intar det på, samt att substansen i sig inte funnits ha allvarliga hälsoeffekter, ens på lång sikt. Att röka salvia skulle till exempel inte vara något för mig, eftersom jag inte vill öka mitt rökande till någon skadlig mängd. Men jag skulle nog kunna slänga ihop en smarrig kola med lite övning. (Är ju kemist, kan ju det här med extraktion).
Om någon har konkreta erbjudanden men av någon anledning inte vill lägga upp dem här går det bra att kontakta mig på:
hovnarr@hotmail.com
Tack på förhand.
/Stefan
Min erfarenhet av tvivelaktiga substanser sträcker sig till en god cigarr någon gång i månaden. Jag är alltså helt ny på plan. Vilka svampar talar du om och var införskaffar man ett sådant growing kit? Var kan man läsa om deras hälsoeffekter?
Anledningen till att jag finner salvia så attraktivt är att man tydligen kan reglera rusets styrka beroende på sättet man intar det på, samt att substansen i sig inte funnits ha allvarliga hälsoeffekter, ens på lång sikt. Att röka salvia skulle till exempel inte vara något för mig, eftersom jag inte vill öka mitt rökande till någon skadlig mängd. Men jag skulle nog kunna slänga ihop en smarrig kola med lite övning. (Är ju kemist, kan ju det här med extraktion).
Om någon har konkreta erbjudanden men av någon anledning inte vill lägga upp dem här går det bra att kontakta mig på:
hovnarr@hotmail.com
Tack på förhand.
/Stefan
P.S. Om det blir affär av det här kan jag även tänka mig att framställa färdiga preparat åt andra här på forumet. Jag kan tänka mig att många just här är intresserade av att utforska sitt eget sinne på detta sätt. Vad sägs om det, en filosofiforum.com's egen sockerpappa. Mamma skulle vara stolt. D.S.
-
laotzu
-
TheStudent
- Inlägg: 39
- Blev medlem: 20 jul 2004 23:36
- Ort: Vännäs
- Kontakt:
Gå in på www.naturdroger.nu/se... där kan man fixa "lagliga" droger
TheStudent skrev:Gå in på www.naturdroger.nu/se... där kan man fixa "lagliga" droger
www.naturensdroger.nu är rätt adress :]
Nothing is right, but I might be wrong
Laotzu: Tack! Den komplimangen har jag levt hela förmiddagen på. 
Jag besökte naturensdroger.nu. Jag har tidigare sett en dokumentär om hemsidans upphovsman (Lars Bergkvist, tror jag, om det nu är hans riktiga namn). Dokumentären förbättrade inte mitt förtroende för hemsidan. Vidare fann jag att de inte tillhandahöll plantor eller fertila frön av S. divinorum, och att de extrakt de erbjöd var hutlöst dyra. Jag mailade dem dock för att fråga om de kunde skaffa fram plantor/frön, men jag är tveksam till om jag alls kommer att få något svar.
Det känns också olustigt att beställa en "laglig drog" över nätet. Hur vet jag att det inte är torkade rhododendronblad jag får? Ska jag klaga hos ARN om det inte ger någon effekt? Min köptrygghet som konsument känns i stort sett helt bortspolad. Således tar jag emot fler bud. Jag tror att själv är bäste dräng och är framförallt intresserad av att få kontakt med en privat odlare (eller kommersiell dito med besökslokal) som kan tillhandahålla skott, sticklingar eller fertila frön (mot ersättning, givetvis).
Fler tips? Någon botaniskt intresserad kanske vet om det finns någon institution i Sthlm, likt botaniska trädgården, som har "pliktexemplar" av frön m.m. ungefär som kgl. biblioteket har av böcker. Bara en tanke.
Jag besökte naturensdroger.nu. Jag har tidigare sett en dokumentär om hemsidans upphovsman (Lars Bergkvist, tror jag, om det nu är hans riktiga namn). Dokumentären förbättrade inte mitt förtroende för hemsidan. Vidare fann jag att de inte tillhandahöll plantor eller fertila frön av S. divinorum, och att de extrakt de erbjöd var hutlöst dyra. Jag mailade dem dock för att fråga om de kunde skaffa fram plantor/frön, men jag är tveksam till om jag alls kommer att få något svar.
Det känns också olustigt att beställa en "laglig drog" över nätet. Hur vet jag att det inte är torkade rhododendronblad jag får? Ska jag klaga hos ARN om det inte ger någon effekt? Min köptrygghet som konsument känns i stort sett helt bortspolad. Således tar jag emot fler bud. Jag tror att själv är bäste dräng och är framförallt intresserad av att få kontakt med en privat odlare (eller kommersiell dito med besökslokal) som kan tillhandahålla skott, sticklingar eller fertila frön (mot ersättning, givetvis).
Fler tips? Någon botaniskt intresserad kanske vet om det finns någon institution i Sthlm, likt botaniska trädgården, som har "pliktexemplar" av frön m.m. ungefär som kgl. biblioteket har av böcker. Bara en tanke.
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Käre sockerpappa.... Har själv ofta undrat över de frågor du ställer dig. Har enbart testat lättare droger och knappt någon askes, meditation mm. Skulle vara sköjj att fördjupa erfarenheten. Vad gäller droger så intar jag en otroligt försiktig ställning. Vill inte sabba skallen för mycket. Kan ta risker, men vill ha tillgång till ordentligt med info så att jag vet vilka risker jag tar. De substanser som fanns på den föreslagna hemsidan har jag noll koll på.
Skulle vara intressant att höra från de av er som upplevt olika upplevelser vid användning av droger eller mystiska riter. Dela gärna med er av information av olika slag.
anders-84@telia.com
En relativt ofarlig men intressant upplevelse fick jag insperation till härom dagen. David Blane gjorde en grej där han skulle stå helt still i en viss tid. Skulle vara intressant att se hur det påverkar tidsuppfattning och tankar. Tänkte testa ett dygn vid lämpligt tillfälle. Det mesta som avviker tillräckligt mycket från vardagen kan ge intressanta upplevelser. Fjällvandra, tysthetsretreat, klättring, meditation, trummor, fasta, askes mm.
Frid/DD
Skulle vara intressant att höra från de av er som upplevt olika upplevelser vid användning av droger eller mystiska riter. Dela gärna med er av information av olika slag.
anders-84@telia.com
En relativt ofarlig men intressant upplevelse fick jag insperation till härom dagen. David Blane gjorde en grej där han skulle stå helt still i en viss tid. Skulle vara intressant att se hur det påverkar tidsuppfattning och tankar. Tänkte testa ett dygn vid lämpligt tillfälle. Det mesta som avviker tillräckligt mycket från vardagen kan ge intressanta upplevelser. Fjällvandra, tysthetsretreat, klättring, meditation, trummor, fasta, askes mm.
Frid/DD
Min hållning till droger, även lagliga, är samma som din DD. Vad gäller avvikande upplevelser av verkligheten så har jag uträttat stordåd de senaste dagarna. I enlighet med min restriktiva drogpolitik tänkte jag att jag ska se hur långt jag kan utveckla mitt sinne utan droger först. Dock fortfarande mycket intresserad av levande exemplar av Salvia om någon har något tips. Fick svar (!) från naturens droger som sade att de inte kunda fixa fram det...
Häromdagen mötte jag min inre guide för första gången. Vi har mötts några gånger därefter, när jag haft möjlighet och lust. Jag kan berätta mer om detta under en annan tråd om någon är intresserad av mina upplevelser, men det lär sticka i ögonen på skeptiker.
En annan avvikande upplevelse var när jag häromdagen cyklade (ensam) till Norra begravningsplatsen (på väg mot Solna) och tillbringade en knapp timme med att vandra omkring i midnattsmörkret där. Det var inte en käft ute och jag var jävligt skraj först. Men jag kom över det och hade faktiskt min andra session med min inre guide vid en helt gigantisk grav där. Ett nattligt besök på en stor, icke upplyst kyrkogård i all ensamhet kan verkligen rekommenderas för den som vill bygga karaktär.
Häromdagen mötte jag min inre guide för första gången. Vi har mötts några gånger därefter, när jag haft möjlighet och lust. Jag kan berätta mer om detta under en annan tråd om någon är intresserad av mina upplevelser, men det lär sticka i ögonen på skeptiker.
En annan avvikande upplevelse var när jag häromdagen cyklade (ensam) till Norra begravningsplatsen (på väg mot Solna) och tillbringade en knapp timme med att vandra omkring i midnattsmörkret där. Det var inte en käft ute och jag var jävligt skraj först. Men jag kom över det och hade faktiskt min andra session med min inre guide vid en helt gigantisk grav där. Ett nattligt besök på en stor, icke upplyst kyrkogård i all ensamhet kan verkligen rekommenderas för den som vill bygga karaktär.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Brukar posta den här artikeln då och då:
---
Den förhöjda livskänslan
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.
En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.
Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.
Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.
Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?
Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.
Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.
Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.
En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.
"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.
"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.
Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.
Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.
Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.
Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.
Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!
Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.
Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.
Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.
I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig.
Att uttrycka förändringen och söka förklara de psykologiska mekanismerna bakom den är syftet med detta collage. Jag är skeptisk mot all mysticism.
En existentiell upptrappning
"Icke tingen är det som glädja eller förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen." Epiktetos. Fredmans epistel nr 38. "Det dagas inte än med det dagas likväl under tiden." Omkväde ur en medeltidsballad
Jag tror att det är korrekt om jag karakteriserar förändringen som en upptrappning i autenticitet. (En definition: autentisk är en handling i den utsträckning den skulle förbli oförändrad, om jag utförde den i full vetskap om att jag kanske är död i morgon.)
Vi satt en dag hos en självmördare. Vi hade köpt mat: en stekt kyckling, ost och bröd, en rökt forell, mimosasallad och två stora Amstel mellanöl. Dessa läckerheter hade vi utvalt med en hungrig saklighet. Självmördaren ville ingenting ha. Han drack bara försiktigt av ölet. Han tycktes gå tillbaka från sin död lika slött och likgiltigt som han gått emot den. Hans självmordsförsök var inte allvarligt, snarare ett budskap. Han var en av dessa människor som ibland brukar släppa sitt liv och hoppas att någon ska komma och sätta ihop bitarna åt honom.
Jag satt och betraktade skymningen, som sakta suddade ut schatteringarna på brandgaveln mittemot. Jag tänkte att jag förlorat kontakten med förtvivlans villkor. Självmordsförsöket föreföll mig bara absurt. Både i glädje och förtvivlan är man ensam, eftersom känslorna är oberoende av den faktiska verkligheten. Av min livskänsla gick ingenting att vidarebefordra. Likväl tycktes det bara vara en fråga om perspektiv: en svag förskjutning, kanske av självkänslan, och så är nästan allt förändrat.
Detta ögonblick kunde ha inträffat i somras, och allting skulle ha varit likadant: smaken av ölet, osten och brödet, skymningen, flickan som var med mig och min kontakt med henne, som inte heller har förändrats, fast den är starkare nu. Ögonblicket var sig likt. Skillnaden var bara att nu levde jag i det. Jag ifrågasatte inte denna bit av livet, tänkte inte på att förändra någonting, ville inte byta ut upplevelsen mot någon annan.
Det är som om en ton, som alltid gått genom mitt liv - en ton av leda, en känsla av brist - med ens har försvunnit. Nu när den är borta, har jag nästan glömt känslan. Jag hoppas att jag upptäcker den i tid, om den kommer tillbaka. Jag är samma människa, med samma spärrar och konflikter. Jag kan se några, men jag upplever dem bara som tekniska, och jag iakttar dem utan att det gör mig någonting.
Jag sover lugnare och vaknar med en diffus känsla av förväntan: jag vill ha dagen. Mitt sätt att tänka har förändrats, det är känsligare, inte så abstrakt. Upplevelser av ting är starkare. Jag känner höstens syrliga smak och plockar upp kastanjer från gatan. Jag har vaknat ur en leda som gjorde nästan allting likgiltigt; nu är tvärtom skitsaker av vikt. (Till exempel, jag byter nu vattnet i glaset bredvid mig, eftersom det har stått någon timme och jag njuter av att ha det alldeles kristallklart.) Saker jag gör, som var till hälften gester, genomsyrade av tvivel, har börjat fyllas ut inifrån av en svårbeskrivbar säkerhet: det är en annan bärighet i upplevelserna. Min tidskänsla har förändrats; beroende på att dagarna är mer förtätade av intryck, verkar de längre, så att jag går omkring med en känsla av att ha gott om tid. Det är inte så att jag har blivit passivare; snarare tvärtom. Men jag tänker inte lika mycket på vad jag ska göra i morgon eller vad jag gjorde igår. Jag upplever människor på samma sätt och gör samma iakttagelser, men jag är inte lika tveksam när jag gör det. Jag förändrades hastigt; höstens början är något som inträffade för längesen. Jag upplever ett oberoende av människor, men detta oberoende ger mig en stark kontaktkänsla.
Inte alla som tar LSD får transcendentala upplevelser. Några fastnar i overklighetskänslor, som kan vara helvetiska. I synnerhet hos psykiskt störda, labila och starkt censurerade människor kan uppluckringen av försvarsmekanismerna ge upphov till allvarliga konsekvenser: paranoida föreställningar, panik, depressiva reaktioner, självmordsförsök, schizofrena utbrott av växlande varaktighet.
Detta händer sällan vid sakkunnigt, psykiatriskt bruk. Men det har inträffat gång på gång vid de privata "psychedelic trips" som de sista åren spritt sig bland beatniks och intellektuella i USA. Många av dessa personer har utan tvekan förutsättningar att dra slutsatser av erfarenheten och utvecklas. Det är lika säkert att alla inte har det. Risken att få en negativ upplevelse ökas med vederbörandes okunnighet (om sig själv, om drogens verkningar). Likaså risken att få en "tom" upplevelse, en eskapistisk "kick", där man aldrig på allvar brottas med sig själv, och som därför inte skapar några varaktiga psykologiska förändringar. Det kan ge upphov till en försämrad verklighetskontakt, i stället för tvärtom.
LSD-sockerbitar har börjat dyka upp i Stockholm. Om ingenting görs för att förhindra det, kommer de psykiatriska klinikerna snart att få ta emot sina första "freakouts" (snedtändningar). Men det torde inte gå att stoppa utvecklingen enbart genom förbud. För att skapa valmöjligheter, bör en särskild klinik inrättas, där den psykedeliska upplevelsen kan ges av psykiatriker och psykologer, med noggranna förberedelse och efter kontroll att inga kontraindikationer föreligger.
"Sprickan i universum"
"Bo såg de mötande: En tjockmagad major, en ung fru med barnvagn, en korrekt ämbetsman med portfölj, en busspojke, en elegant fröken, en fattigt klädd, oroande mager gumma med en torgkasse i handen. Hade någon av dem...?
Hade någon av dem, mitt under vardagens bestyr, mitt i ett gräl om hälsningsplikten, eller under blöjbytet, eller vid koketterandet framför spegeln, eller på väg in till föredragning för generaldirektören, eller vid diskningen efter en alltför torftig måltid - plötsligt känt det oerhörda i livssituationen. Ångestfullt hade de kanske ryggat tillbaka: Nej, nej, nej! De hade huggit hårdare tag i verkligheten: stå inte och sov när en överordnad kommer! Avföringen är mörk. Var god och stig längre fram i vagnen." Olle Hedberg: Bo Stensson Svenningsson
Vid en järnvägsbom, stående grensle över sin blå cykel, berättade min bror en gåta: "Större än det största, mindre än det minsta. De döda äta det, men om de levande äta det, så dör de." Svaret var: ingenting. Jag minns inte hur gammal jag var, men det var sannolikt mitt första ögonblick av overklighet. Evigheten snuddade vid mig och jag nästan kände smaken av jord i munnen.
Det var denna gåta jag kom att tänka på vid det paprikaröda bordet. Jag igenkände svindeln. Något av självklarhetsupplevelsen kände jag också igen - fragmentariskt har jag haft liknande upplevelser i ögonblick av förhöjd livskänsla. Dessa båda igenkännanden kan bilda utgångspunkten för ett tolkningsförsök.
I nyckelpartiet i Olle Hedbergs romansvit om Bo Stensson Svenningsson, varur mottot är hämtat, förekommer uttrycket "en spricka i universum". Det är en förtätad bild av overklighetskänslan.
Men det är karakteristiskt att citatet handlar mer om verklighet än om overklighet. Verkligheten är detsamma som rollerna, majorens, den koketterande frökens, den magra gummans - masker, bundna till tid eller rum. Overklighetskänslan uppkommer i det ögonblick rollerna spricker, då grälet om hälsningsplikten plötsligt avtecknar sig mot bakgrund av "det oerhörda i livssituationen".
I overklighetsupplevelsen betraktar jaget sig själv. Förutom detta iakttagande - eller snarare sammankopplad med det - uppträder en förskjutning av tidsperspektivet. Det utvidgas, så att nuet, det förflutna och framtiden förefaller samtidigt närvarande. Ögonblicket sprängs, dubbelexponeras med minnesfragment.
Det är inte så att tiden rör sig. Det är i själva verket bara mitt medvetande, min uppmärksamhets fokus, som rör sig utefter tidsaxeln. Jag själv har en given utsträckning i tid. Det betyder att alla ögonblick i själva verket existerar samtidigt, på samma sätt som platser i rummet gör det, fast jag inte kan uppehålla mig på två ställen på samma gång. Mitt födelseögonblick, gårdagskvällen när jag förtärde en öl och en pyttipanna på Operabaren, detta nu, när jag sitter och utväljer ord, lyssnande till regnet utanför, och ögonblicket för min död - är i verkligheten alla samtidigt närvarande.
Alla dessa ögonblick existerar nu, utskurna, determinerade. Men som iakttagare kan jag bara uppleva ett ögonblick i sänder, bunden av en tidsuppfattning som är praktisk, men vetenskapligt felaktig.
Jag kan se mig själv, min rörelse i tiden. Jag tänker: detta är jag. Men det förutsätter existensen av ett annat "jag", iakttagande det första. Upptäckten av det andra "jaget" kan bara göras av ett tredje. Jag kan iaktta att jag iakttar mig själv, och iaktta att jag iakttar att jag iakttar mig själv, och så vidare, ad infinitum. Så upplever jag mig själv som kinesiska askar - i vilken av dem döljer sig jagkänslans centrum, tyngdpunkten? Kanske i den nästan osynliga asken längst in, som bara är en outtryckbar tanke, eller ett svagt ljud av en ensam flöjt?
Nu kan vi gå tillbaka till den tjockmagade majoren. Gående över kaserngården drabbas han kanske för ett ögonblick av en svag utvidgning av sin uppmärksamhets fokus. Han ser sig själv och grips av svindel inför den dunkla känslan av sitt jags kinesiska askar, inför upplevelsen av kontrast mellan den snäva roll i vilken den så kallade verklighetens krav tvingat in honom, och alla andra tänkbara roller och verkligheter, inför upptäckten av att han har fötts och skall dö. Han känner att hans svett har en smak av salt. Och han ropar: Stå inte och sov när en överordnad kommer!
Olle Hedberg sätter likhetstecken mellan overkligheten, sprickan i universum, och "jagmedvetandet". Med utgångspunkt från detta kan vi urskilja tre trappsteg av jagkänsla, av autencitet.
Det första är "verklighetens". Här finns ingen upplevelse av sprickan. Vederbörande är inne i sin roll, bär mask utan att känna det, ifrågasätter ingenting, varken spelets iscensättning eller replikerna. Nästan alla människor genomlever väl större delen av sitt liv på detta trappsteg, som också är sömngångarens. Den avskärmade människan gör det alltid. Hon blundar. Det kallas för verklighetsförankring.
Glädjen existerar, liksom förtvivlan, men de är bundna av "fakta". Betrakta några av verklighetsförankringens lyckliga ögonblick - det är karakteristiskt att de skapas av upplevelser som stärker självkänslan: "när någon visar mig uppskattning", "när jag sätter på mig en dräkt jag själv har gjort", "den första flickan, förstås, det var ju ett lyckligt ögonblick." Mer levande är den "nyenkla" lyckan i att älska, eller i ett samtal över en flaska vin och lite mackor. Men inte heller denna lycka spränger några gränser.
Om majoren inte hade huggit hårdare tag om verkligheten, skulle han ha förflyttats upp på andra trappsteget. Han skulle ha känt en stark overklighet. För ett ögonblick skulle han ha känt sig som en outsider, för detta är outsiderupplevelsens utgångspunkt: en upplevelse av sprickan som är så stark att den inte går att skärma av. En outsider förklarade: Overklighet - det är en känsla av att allting är möjligt.
Andra trappstsgets overklighetskänsla är negativ. Det är en känsla av tomhet. Ett ögonblick faller ur sitt sammanhang. Jagkänslans beröringspunkter med "verkligheten" saknas. Det är så långt mellan jaget och rollen (som man mekaniskt uppträder i, likt en av fin-de-siècle-diktningens marionetter) att man börjar ifrågasätta spelets iscensättning: varför är jag just här, just med denna människa, varför är jag "jag" och inte någon annan? Orden känns främmande och urholkade. Känslor har ingen tyngd. Ansiktet fryser fast i sitt uttryck. Man sjunker, som en flicka uttryckte det. Diktare har uttryckt upplevelsen gång på gång.
Denna känsla är ett tecken på splittring och konflikter. Det går inte att blunda för sprickan i universum, men inte heller att leva med den. Extrempunkten av denna overklighet är depersonaliseringen, som ibland är det första symptomet vid ett schizofrent utbrott. Men upplevelsen av sprickan kan också skapa en förhöjd livskänsla. Detta är det tredje trappsteget.
Det går att hitta den förhöjda livskänslan i skönhetsupplevelser, i skapande, i kärlek - i alla ögonblick av genombrott. Om livet är absurt i dessa ögonblick är absurditeten inte mardrömmens utan lekens. Det innebär en frihet. Om livet är absurt är "verklighetens" krav ingenting att ta på allvar och massor av gränser - för liv, för kontakt, för utveckling - artificiella: skapade av en roll, som det går att bryta sig ut ur.
I dessa ögonblick känner man sig som "gäst hos verkligheten". Man iakttar sitt liv och ser att man inte är bunden vid denna speciella verklighet (denna stad, denna människa, dessa förklädnader); uppbrottet är alltid möjligt. Det är en luffarkänsla. Alla roller och förankringar är provisoriska, men i obundenheten finns en säkerhet.
Trots att dessa "trappsteg" i själva verket bara är olika bitar av en glidande skala - vi kan tänka oss dem ungefär som oktaver - tror jag det går gränser mellan dem, som inte är gradskillnader. En perspektivlöshet utmärker det nedersta trappsteget, splittringen går igen i alla overklighetsupplevelser, och den förhöjda livskänslan har alltid en syntetiserande karaktär. Nästan alla aspekter av verkligheten förändrar karaktär mellan trappstegen. Förhållningssätten till sprickan i universum är systematiska och visar sig i tre olika livsmönster (approximativt uttryckt).
Censurmänniskan (majoren) blundar för sprickan och brukar förneka att hon upplever overklighet. Hon är en människa som lever bland "fakta", utan kontakt med sig själv - alienerad. Utmärkande för avskärmade människor är att de sällan kommer ihåg några drömmar.
Det andra trappsteget har sin parallell i outsiderupplevelsen med dess känslor av främlingskap och splittring. Hur lever outsiders?
Främlingskapet bottnar i en osäkerhet. Utpräglade outsiders känner sig osympatiska, abnorma. Djupast sett känner de sig snarast förtappade. De lever i självförsvar. De har inte gjort om sig själva för att passa andra personers (föräldrarnas) förväntningar, men i stället är de sysselsatta med att samla ursäkter för att de inte gör det. Alla surare är inte outsiders, men nästan alla utpräglade outsiders är surare. De söker självförverkligande, men uppskjuter det: i morgon, nästa år, ska jag förverkliga mig själv.
Det kan betraktas som ett faktum att livet är absurt (se någon dagstidning) men outsiderns häftiga känsla av det bottnar i stor utsträckning i hans surande. Overklighetskänslorna är bland annat ett försvar. I stället för att avskärma, har outsiders frusit ner sina känslor och börjat leva utanför sitt liv, som betraktare. Deras ögonblick av genombrott är därför nästan uteslutande betraktarupplevelser (en intellektuell autencitet).
Outsidern är en bluff. Vad som skiljer honom från majoren är att han vet om det. Det skapar en osäkerhet, som gör alla interaktioner med människor hotande, i synnerhet kärlek. Utpräglade outsiders lever som råttor i en labyrint, inspärrade i en utdragen närmande-undvikande-konflikt mellan en kontakt som känns tryckande (beroende på att den som bluffar binder sig själv vid sin mask) och ett oberoende som bara skapar tomhet (eftersom de lever som iakttagare). De har förankrat jagkänslan i overkligheten och utnyttjar själva bluffandet för att skapa en skenbar frihet: osynlighetsmantelns.
Outsiders väljer olika metoder i interaktionen med människor. Jävligast är det för dem som utnyttjar sympatiskhetens taktik, den skenbara mjukheten, att leva på andras villkor. De bluffar så utpräglat och det gör deras ensamhet så stark. År efter år driver de djupare och djupare in i ödsligheten. Sannolikt upptäcker de att ögonblicken av genombrott - denna frihet som var vad de från början försvarade - med åren blir allt sällsyntare.
Nu har de ett val mellan tre handlingssätt: att låta leden djupna, att gå in schizofreni, och att förändras. Om de kunde kasta en blick på hur verkligheten ser ut på andra sidan om deras försvarsmekanismer, skulle de inte känna sig så tveksamma.
Psykologen Abraham Maslow har gjort en klarsynt analys av den förhöjda livskänslan i vad han kallar peak experiences. Det mest frapperande i hans karakteristik, förutom den idiosynkratiska verklighetsuppelevelsen (istigkeit), är att dualismen upphävs. Motsatser försvinner - till exempel mellan kontakt och ensamhet, mellan "den korta och den långa viljan", mellan verklighet och overklighet. Tanke och känsla visar sig som två aspekter av en viljeakt. Det visade sig att skapande, självförverkligande människor hade dessa upplevelser oftare än "normala" personer.
Genombrottet uppkommer sannolikt i ögonblick av autencitet - ögonblick när det går att se sig själv och alla perspektiv av verkligheten utan att drabbas av konflikter eller självförakt.
Den självförverkligande människan lever som före syndafallet: sakligt. Det kan också uttryckas så att hon existerar i nuet (som ett djur) och iakttar sin existens i nuet (till skillnad från ett djur).
Då förvandlas livets absurditet till en opersonlig upplevelse: det är inte mitt liv som är absurt. Jag vet vem jag är, och jag har valt en roll som för ögonblicket är den bästa approximationen av mig själv. Jag gömmer mig inte, och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet att jag bara uttrycker ett fragment av mig själv, men jag tar det på allvar, om det är allvarligt. I morgon, om ett år, är jag kanske död.
Frihetens ögonblick visar hur livet kan uppfattas. Skillnaden är vidsträckt. Mystiker och filosofer har gång på gång försökt förklara att verkligheten är vad vi upplever den som - "vilja och föreställning". De är ingenting opsykologiskt i detta. Vi har bara inte lyssnat och undersökt saken.
Karl XII:s anteckningar
"Må de okunniga lägga på minnet, att de i haschisch inte kommer att finna något mirakulöst, absolut ingenting annat än det naturliga i övermått. Haschischen speglar bara intryck och tankar som individen redan är förtrogna med; den är en spegel, som visserligen förstorar, men aldrig förvanskar." Charles Baudelaire: De artificiella paradisen
Trots skillnader i olika drogers verkningssätt, är likheten i de upplevelser de skapar frapperande. LSD framställs syntetiskt, men det har naturliga motsvarigheter, kända bland aztekerna sedan urminnes tider: kaktusen peyotl, teonanacatln ("den heliga svampen"), ololiuhqui. Farmakologen Louis Lewin hänförde till samma grupp av naturdroger, som han kallade "phantastica", också bolmört och spikklubba. Den mest utbredda av dessa droger torde vara haschisch.
Haschisch är starkt nog för att framkalla snart sagt alla karakteristiska förändringar i verklighetsupplevelsen - jag har själv bland annat sett en kvinna uppleva förintelsekänslan under haschisch - men det är inte så starkt att det rubbar förutsättningarna att göra systematiska iakttagelser. Av detta skäl kan det utnyttjas för introspektiva undersökningar av den förhöjda livskänslans psykologi.
Sakliga skildringar av haschischruset är tyvärr sällsynta. Med en uppmaning att betrakta dem skeptiskt vill jag emellertid citera nedanstående anteckningar, författade av en haschischrökare - låt oss kalla honom Karl XII.
Om Karl XII lär vi oss att han var en karaktärsfast man som steg upp klockan sex varje morgon och livnärde sig så gott som uteslutande av årsgammalt bröd och uppvärmda kanonkulor, förutom en eller annan knapp, som han i distraktion slet loss ur uniformsrocken på någon av sina bussar och sedan eftertänksamt bet i.
Denna bild tycks vara ofullständig, eller också har konungen efter sin död genomgått en utveckling, att döma av dessa anteckningar.
"Som soldat samlade jag på strapatser. De sprängde gränser. Hungern, utmattningen, bristen på sömn gav alla upplevelser en våldsam genomslagskraft. Gång på gång upplevde jag det. Jag red i sporrsträck och upptäckte att det fanns en gräns där blåsten i öronen suddade ut alla ljud, så att det uppstod en tystnad; i denna tystnad hörde jag sällsamma röster. Höstnätterna vid elden gav samma känsla. Vilande med huvudet mot en sten var jag innesluten i en glasklocka av ensamhet och på samma gång med alla sinnen i kontakt med verkligheten. Mina krig var lika många förevändningar för glädje. Kristallklara dagar när snön gnistrade hade fältropen och muskötsalvorna hårda, genomträngande ekon. Snöiga dagar var de mjukare, liksom luddiga. En sådan dag var det jag somnade i en löpgrav. Jag låg med öppna ögon och såg snöflingorna dala ner i ansiktet, lyssnade till dessa luddiga ekon. Ingenting existerade bortom detta ögonblick. Jag kände att jag var vid gränsen mot evigheten, och så somnade jag.
Likväl var det först efter döden som jag började röka haschisch. Min syster, Ulrika, gav mig det. Upphettat har haschisch en stark lukt. Den har samma blandning av unkenhet och torkad friskhet som ett lusthus, som stått tomt några år och som man kommer tillbaka till för att söka efter en förlorad sommar. I haschisch hittade jag samma upptrappning mot evigheten som strapatserna gav mig.
Efter en pipa kände jag ingenting, kanske för att jag ännu inte lärt mig tekniken att dra in luft med varje bloss. Vid andra pipan började jag känna ett djupt lugn sakta berda ut sig i kroppen. Jag talade sakta, vilande på orden i en känsla av att de dolde oupptäckta perspektiv. Efter den tredje borrade sig musiken rakt igenom mig med en bländande klarhet: luddiga flöjter, klarinetterna dallrande som vattenspeglingar, trumpeterna försilvrade mot en botten av tystnad.
Haschischruset är en ö av förhäxad tid. Det är i verkligheten både mycket vardagligare än alla skildringar av det, och mycket skönare. Glasklockan är kanske en god bild, särskilt om man tänker sig den upplyst, svävande i ett skyddande mörker. Jag har alltid fantiserat om osynlighetsmantlar.
Inne i ruset - och det går en skarp gräns mot verkligheten - har alla upplevelser en ofattbar självklarhet. Det går inte att skildra detta. Innan jag hade rökt, trodde jag att rus gav pseudoupplevelser. Det är inte så. Själva genombrottets ögonblick, vita av sammanpressad glädje, har kanske försvunnit nästa morgon, men inte upptäckterna efteråt, gjorda i denna klarhet utanför tiden.
Jag känner en torr, behaglig svalka i huden. Kroppen känns som om den till hälften svävade, upplyft av en jättelik magnet. Huvudet är liksom utvidgat; skallen känns som en gotisk katedral, brusande nu av barockmusiken.
I tankarna sysselsatt med iakttagelsen att synestesi är genombrytande av abstraktionsbarriärerna dricker jag ett glas vatten och äter en smörgås med sallad, köttbullar, en tomatklyfta, några skivor saltgurka och gelé. Det är inte bara det, att det är gott. Det är att känna hur vattnet sakta sprider sig inom mig med sin svalka, att urskilja de subtila smakblandningarna, att upptäcka att denna smörgås i själva verket är en symfoni som inkarnerar alla smaker jag upplevt i mitt liv.
Så är det med allting i haschisch. Ljud blandar sig inte heller. Därför går det alltid att lyssna till tystnaden bakom dem. I denna klarhet lyssnar man ut alla ljud, eftersom de inte är störande, i stället för att klippa av dem med abstraktioner. Man betraktar alla bilder, alla upplevelser, på brännviddens avstånd. Det är därför bilderna får liv, och det är därför man gör så förbluffande upptäckter om sig själv. Jag söker inte tankar, jag dras in i dem.
Musiken skapar förtätade bilder och branta liknelser. Den skjuter mig ut i minnen, känslor jag inte har vetat om. Jag ser mitt förflutna, lukterna, rädslan, de trasiga tennsoldaterna. Och jag tolkar dessa känslor med en alldeles ocensurerad självklarhet.
Uppgift: Tänk på ett ord. Hämta papper och penna och börja skriva upp alla associationer ni får till det. Gör det utförligt. Nu börjar ordet få perspektiv. Fortsätt tills ni skrivit tre sidor. Nu är detta från början likgiltiga ord laddat, dräktigt av alla sina betydelser. Så är det med saker i haschisch.
Om kvällarna sitter jag så med alla bitar av mitt liv i händerna, leker med dem och ser hur de passar ihop. Om morgnarna vaknar jag och har förändrats. Ur rusets perspektiv förefaller verkligheten som sedd i dimma, viktlös på något sätt, djupt likgiltig, okänslig. Så är det emellertid inte när jag vaknar upp i den. Ingenting kan vara mer fjärran från vansinnet än detta.
Likväl är det varken skönhetsupplevelserna eller de introspektiva upptäckterna som är det mest fascinerande, utan känslan av att vara utanför tiden. Jag gick i Gamla Stan, förbi S:t Göran och draken. Nu kände jag osynlighetsmanteln starkt. Jag betraktade människorna och tänkte: De är marionetter. Jag är själv marionett, men jag vet det. Detta upplevde jag med en djup glädje. Jag tänkte: I själva verket är inga upplevelser negativa. Klockorna ringer, det är höstens gräns mot vintern, jag kan känna doften av den ännu ofallna snön. Här ligger en hundskit.
Jag började sparka hundskiten framför mig, medan jag fortsatte på min tankegång. Denna hundskit, tänkte jag, upptar nu ett ögonblick av mitt liv med oinskränkt självklarhet. Jag kan föreställa mig att den alltid har legat så, förtöjd vid denna tidpunkt, och väntat på att jag skulle leva mig fram till den. Lyckligtvis är det kallt, så att den är hård och behaglig att sparka.
Flickan som bar ett bröd i handen såg ut som om hon frös. Mina händer är kalla, själv fryser jag inte. Varför? Sannolikt har det något att göra med det faktum att jag lever som gäst i ögonblicket. Det är ingen tvekan om det. Jag gästar min kropp, som nu visar mig natten i Gamla Stan, dessa människor, och en hundskit. Men det är bara ett fragment av mig som har dessa upplevelser. Min tyngdpunkt har jag någon annanstans - i dessa tankar, bland annat. Det är detta som är friheten.
Men så är det, logiskt sett, alltid, fast jag inte känner det. Jag är ensam, självfallet, eftersom jag i ett givet ögonblick bara lever som ett fragment av mig själv - kroppen, några tankar, några känslor - och bara kan ge ut några fragment av dessa fragment. Ensamhet är ett faktum: vid den häftar ingen känsla. Hur förklarar jag att denna ensamhet också skapar en stark kontakt med människor?
Självfallet är jag "psykiskt beroende" av haschisch. Till skillnad från mitt beroende av människor och av ting, men i likhet med mitt beroende av böcker, har detta beroende aldrig försatt mig i någon konflikt. Jag tycker om haschisch. Jag har personligen inte heller "tänt snett" som det heter.
Emellertid har jag några gånger iakttagit en känsla av tomhet. Den har uppträtt när ruset går tillbaka, eller på upplevelseplanet: i brytningen mellan två verkligheter, vilka står i samma förhållande till varandra som jag själv och Per Kraffts porträtt av mig. Känslan kan karakteriseras som självklarheten uppochnedvänd. I stället för att allting är kristallklart, är all nu osäkert. Jag ifrågasätter alla tankar, men särskilt känslor. Vad är kontakt, gemenskap, kärlek? Detta kan jag nu inte urskilja, beroende på att jag inte har några känslor. Jag är bara någonting som iakttar sig självt, men i brist på upplevelser har jag ingenting att iaktta. Det är då jag börjar iaktta själva mitt iakttagande. Snart ifrågasätter jag min utveckling: lockar mig denna overklighet sakta in i vansinnet? Eller är det tvärtom bara så att jag betraktar min splittring med en särskild klarsynthet? Ovissheten om detta är frustrerande.
Jag tror emellertid att tomhetskänslan bottnar i någon konflikt, vars utseende jag för ögonblicket inte vill uttala mig om."
Konungen betonar att han vill ha sina anteckningar uppfattade som vad de är: självbiografiska fragment. Han har inte önskat uttala sig om haschisch ur farmakologiska, metafysiska, psykiatriska, psykologiska, socialmedicinska, kriminologiska eller estetiska synvinklar. Inte heller vill han ge uttryck åt någon uppfattning om drogens skadlighet. Detta kan bero på att han betraktar denna aspekt som förhållandevis likgiltig. Det kan emellertid också bottna i att han i en så känslig sak inte vill binda sig vid approximativa uttalanden.
Själv är jag sedan en tid tillbaka sysselsatt med att samla fakta och iakttagelser i saken. Jag tror att i synnerhet introspektiva människor med haschisch kan utbilda sig själva i den förhöjda livskänslans teknik.
Den förändrade uppmärksamheten
I själva verket gränsar lyckan till det pornografiska. Människor sänker rösten när de talar om saken, skamsna och till hälften ironiska. För att få tala på allvar om lycka måste man vara en död filosof. Ens ord kan då betraktas inte som beskrivningar av en erfarenhet utan som sentenser, det vill säga ord som man inte utnyttjar för att leva.
En vetenskapsman tar självfallet aldrig ordet lycka i sin mun. Psykiatrikerna har bytt ordet lycka mot "eufori". Psykoanalytikerna kringgår det skamfyllda i lyckan genom att i stället tala om "regressionen in the service of the ego." Fritt översatt betyder det ungefär jagutvecklande naivitet. Det är ett skönt uttryck, tungt och segervisst som Livgrenadjärregementets marsch. Det innefattar också nästan allt som är skönt: lek och kärlek, skapande, humor, skönhetsupplevelser och drömmar.
Det råder inga djupa skiljaktigheter i människors uppfattning om dessa ting: de betraktas som goda. Alla vill ha dessa upplevelser - pingstvänner, konstkritiker, narkotikapoliser, mods och gamla fröknar. Vad de har olika uppfattningar om är bara tekniken för att uppnå dem - lyckans villkor. Mot bakgrund av att vetenskapen har blundat för problematiken, är denna okunnighet inte särskilt förvånande.
"Regressionen in the service of the ego" är en syntes - mellan lustkraven och verkligheten, mellan känsla och vilja, mellan abstrakt tänkande och idiosynkratiskt iakttagande, mellan trycket av människors förväntningar på mig och den minsta gemensamma nämnaren för alla mina roller, som är jag själv. Det kan också uttryckas som en balansgång mellan verklighet och overklighet.
Det är denna syntes som ger den förhöjda livskänslan. Dessa ögonblick när evigheten slår ner som en fräsande blixt och lyser upp ens liv, uppstår ibland naturligt. Men de kan också skapas - till hälften framtvingas - av de "psykedeliska", eller som jag själv vill kalla dem, de uppmärksamhetsförändrande drogerna.
När mitt uppmärksamhetsspann trycks ihop, kan jag inte låta bli att leva i ögonblicket. Nu när jag sitter och skriver, liknar min uppmärksamhet ett vidvinkelobjektiv. I dess fokus har jag uppgiften att utvälja ord, men det finns alltid en marginal. Jag kan uppfatta skrivmaskinsknattret, blandat med ljudet av röster från gränden utanför. Som alltid när jag skriver har jag en osäkerhetskänsla vid tanken på hur mina ord skall uppfattas; den är jag tvungen att tysta ner ibland, innan den blir för stark. Jag vet utan att tänka efter att det är söndag och att jag inte har något att göra i kväll; ibland dras mina tankar till detta. Med dessa bitar av mig själv lever jag utanför ögonblicket.
Under inverkan av de uppmärksamhetsförändrande drogerna faller marginalen bort. I gengäld förstärks upplevelser i centrum. Vidvinkelobjektivet byts ut mot ett teleobjektiv: detta skär ut en bit av verkligheten och visar den förstorad. Betrakta en mygga som suger blod ur en hand: bakkroppen mörknar blodstinn, vingarna skimrar av kristall och purpur.
Om jag nu hade tagit LSD skulle jag upphöra att tänka på vad jag skulle göra i kväll. Jag skulle känna mig som en skeppsbruten vid mitt skrivbord, uppspolad på stranden av en annan tid, där i kväll inträffar om hundra år (eller kanske redan har inträffat?). Frikopplad från min kropp, skulle jag inte ha en tanke på att jag ens kan flytta på mig i rummet, men till min glädje skulle jag jag upptäcka att jag har kaffe, vatten och cigaretter inom räckhåll. Jag skulle förlora mig i tankar, gång på gång glömma bort var jag är och varför jag sitter med en skrivmaskin framför mig. Kanske jag skulle börja leka med den. Jag tvingades att vara passiv. Men i gengäld skulle jag uppleva någonting med våldsamheten hos ett öppet medvetande, som låter livet rinna igenom sig.
Om uppmärksamheten sammanpressas starkt nog, skulle jag sannolikt uppleva förintelsen. Jagkänslan bottnar i att minnet skapar en sammanflätning av upplevelser; den är beroende av att det föregående ögonblicket finns kvar som ett svagt eko - av uppmärksamhetsmarginalen, med andra ord - annars vet jag inte vem jag är. Har jag bara ett ögonblick i huvudet och detta upptas av betraktandet av ett paragraftecken - § - kanske jag känner mig som en paragraf.
Om jag börjar tänka på att jag är ensam, kan min ensamhet förstoras, uttänjas så att det känns som om jag aldrig skulle se en människa igen. Det är en av vansinneskänslans utgångspunkter. En annan är konflikter. Det går inte att gå utanför dem, göra dem overkliga.
Om jag upptäcker något pinsamt hos mig själv, kan jag inte glömma bort det igen, för tanken uppfyller min uppmärksamhet så att det inte blir något bit kvar som kan censurera, som kan utropa sitt: Stopp! Tänk på något annat! (Om jag försöker, kommer drabbningen mellan det försvagade jaget och de undertryckta känslorna att utmynna i mardrömslika bilder. Genomskådar jag mig själv, kan jag uppleva dem som tankar i stället, varvid jag kan gå igenom dem och ut på andra sidan.) Utan abstraktioner, intvingad i den hoptryckta uppmärksamhetens förtätade ögonblick, skulle jag inte kunna göra något urval av upplevelser.
Detta urval gör vi annars alltid. Verklighetsiakttagelsen är selektiv, likaså tänkandet. I själva verket står jag i alla ögonblick, utan att tänka på det, likt Herkules mellan skiljevägar. Jag har abstraktioner: det är skyltar i vägskälen. Med dessa abstraktioner gör jag urvalet. Jag censurerar, jag tar in bara några bitar av en verklighet, de som stärker självkänslan, de som passar in i förväntningar, de som kan utnyttjas i något syfte. En människas karaktär är ett system av försvarsmekanismer, och det är självförstärkande: jag har formulerat mig negativa förväntningar, som med tiden utvecklats till lika många självuppfyllande profetior.
När urvalsmekanismerna bryter ihop, upptäcker jag att massor av dessa förväntningar var felaktiga. Jag går in i upplevelserna, och då ser jag vilka som bär och vilka som inte gör det. Jag upptäcker att den här skylten har någon annan satt dit; för mig har den ingen giltighet. Den här paranoida skylten har jag själv satt upp, men det var tio år sen och det bottnade i osäkerhet. Här är en som jag måste ha satt dit bara för att jag missuppfattade upplevelsen. Här står det: verklighet förbjuden! - vad i helvete är detta för rostiga gamla känslor.
Jag har betraktat mig som likgiltig för musik. Nu bara lyssnade jag. Jag upptäckte att musiken gav mig upplevelser, som var sköna. Efteråt var det bara att utnyttja denna upptäckt. Så är det i princip med allting.
Ruset har sin teknik. Lita inte på abstraktionerna. Försök inte byta ut verkligheten. Relax. Float downstream. Gå in i upplevelserna och känn om de är sköna eller inte; om de inte är sköna så bryt, om det går, men glöm inte att iaktta varför upplevelsen var negativ.
Men den förhöjda livskänslans teknik är i princip likartad utanför ruset som innanför det. Ruset är bara en bit liv, genomströvad sakta och med tiodubbelt starkare känslor. Jag kom ut ur det förändrad, eftersom människor förändras av upplevelser. Efteråt har jag kvar något av samma passivitet. Urvalsmekanismerna för liv har förbättrats.
Jag ser att jag fortfarande inte har beskrivit upptäckten av alltings självklarhet. Den har tyvärr kvar något av mysticism. Men denna artikel är ett utkast, en början. Själva upplevelsen var kristallklar och saklig som ett glas vatten. Det är kanske så att friheten är att veta att jag i varje ögonblick bara lever som ett fragment av mig själv. Kalla det satori eller eufori eller vad ni vill. Det var livsförändrande och det kan uppnås genom att förändra uppmärksamheten.
Jag upptäcker att jag i själva verket gång på gång har vänt om förhastat. Jag ser att jag har massor av förutsättningar för liv, och att jag har vanskött dem.
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
---
Den förhöjda livskänslan
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.
En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.
Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.
Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.
Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?
Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.
Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.
Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.
En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.
"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.
"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.
Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.
Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.
Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.
Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.
Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!
Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.
Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.
Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.
I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig.
Att uttrycka förändringen och söka förklara de psykologiska mekanismerna bakom den är syftet med detta collage. Jag är skeptisk mot all mysticism.
En existentiell upptrappning
"Icke tingen är det som glädja eller förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen." Epiktetos. Fredmans epistel nr 38. "Det dagas inte än med det dagas likväl under tiden." Omkväde ur en medeltidsballad
Jag tror att det är korrekt om jag karakteriserar förändringen som en upptrappning i autenticitet. (En definition: autentisk är en handling i den utsträckning den skulle förbli oförändrad, om jag utförde den i full vetskap om att jag kanske är död i morgon.)
Vi satt en dag hos en självmördare. Vi hade köpt mat: en stekt kyckling, ost och bröd, en rökt forell, mimosasallad och två stora Amstel mellanöl. Dessa läckerheter hade vi utvalt med en hungrig saklighet. Självmördaren ville ingenting ha. Han drack bara försiktigt av ölet. Han tycktes gå tillbaka från sin död lika slött och likgiltigt som han gått emot den. Hans självmordsförsök var inte allvarligt, snarare ett budskap. Han var en av dessa människor som ibland brukar släppa sitt liv och hoppas att någon ska komma och sätta ihop bitarna åt honom.
Jag satt och betraktade skymningen, som sakta suddade ut schatteringarna på brandgaveln mittemot. Jag tänkte att jag förlorat kontakten med förtvivlans villkor. Självmordsförsöket föreföll mig bara absurt. Både i glädje och förtvivlan är man ensam, eftersom känslorna är oberoende av den faktiska verkligheten. Av min livskänsla gick ingenting att vidarebefordra. Likväl tycktes det bara vara en fråga om perspektiv: en svag förskjutning, kanske av självkänslan, och så är nästan allt förändrat.
Detta ögonblick kunde ha inträffat i somras, och allting skulle ha varit likadant: smaken av ölet, osten och brödet, skymningen, flickan som var med mig och min kontakt med henne, som inte heller har förändrats, fast den är starkare nu. Ögonblicket var sig likt. Skillnaden var bara att nu levde jag i det. Jag ifrågasatte inte denna bit av livet, tänkte inte på att förändra någonting, ville inte byta ut upplevelsen mot någon annan.
Det är som om en ton, som alltid gått genom mitt liv - en ton av leda, en känsla av brist - med ens har försvunnit. Nu när den är borta, har jag nästan glömt känslan. Jag hoppas att jag upptäcker den i tid, om den kommer tillbaka. Jag är samma människa, med samma spärrar och konflikter. Jag kan se några, men jag upplever dem bara som tekniska, och jag iakttar dem utan att det gör mig någonting.
Jag sover lugnare och vaknar med en diffus känsla av förväntan: jag vill ha dagen. Mitt sätt att tänka har förändrats, det är känsligare, inte så abstrakt. Upplevelser av ting är starkare. Jag känner höstens syrliga smak och plockar upp kastanjer från gatan. Jag har vaknat ur en leda som gjorde nästan allting likgiltigt; nu är tvärtom skitsaker av vikt. (Till exempel, jag byter nu vattnet i glaset bredvid mig, eftersom det har stått någon timme och jag njuter av att ha det alldeles kristallklart.) Saker jag gör, som var till hälften gester, genomsyrade av tvivel, har börjat fyllas ut inifrån av en svårbeskrivbar säkerhet: det är en annan bärighet i upplevelserna. Min tidskänsla har förändrats; beroende på att dagarna är mer förtätade av intryck, verkar de längre, så att jag går omkring med en känsla av att ha gott om tid. Det är inte så att jag har blivit passivare; snarare tvärtom. Men jag tänker inte lika mycket på vad jag ska göra i morgon eller vad jag gjorde igår. Jag upplever människor på samma sätt och gör samma iakttagelser, men jag är inte lika tveksam när jag gör det. Jag förändrades hastigt; höstens början är något som inträffade för längesen. Jag upplever ett oberoende av människor, men detta oberoende ger mig en stark kontaktkänsla.
Inte alla som tar LSD får transcendentala upplevelser. Några fastnar i overklighetskänslor, som kan vara helvetiska. I synnerhet hos psykiskt störda, labila och starkt censurerade människor kan uppluckringen av försvarsmekanismerna ge upphov till allvarliga konsekvenser: paranoida föreställningar, panik, depressiva reaktioner, självmordsförsök, schizofrena utbrott av växlande varaktighet.
Detta händer sällan vid sakkunnigt, psykiatriskt bruk. Men det har inträffat gång på gång vid de privata "psychedelic trips" som de sista åren spritt sig bland beatniks och intellektuella i USA. Många av dessa personer har utan tvekan förutsättningar att dra slutsatser av erfarenheten och utvecklas. Det är lika säkert att alla inte har det. Risken att få en negativ upplevelse ökas med vederbörandes okunnighet (om sig själv, om drogens verkningar). Likaså risken att få en "tom" upplevelse, en eskapistisk "kick", där man aldrig på allvar brottas med sig själv, och som därför inte skapar några varaktiga psykologiska förändringar. Det kan ge upphov till en försämrad verklighetskontakt, i stället för tvärtom.
LSD-sockerbitar har börjat dyka upp i Stockholm. Om ingenting görs för att förhindra det, kommer de psykiatriska klinikerna snart att få ta emot sina första "freakouts" (snedtändningar). Men det torde inte gå att stoppa utvecklingen enbart genom förbud. För att skapa valmöjligheter, bör en särskild klinik inrättas, där den psykedeliska upplevelsen kan ges av psykiatriker och psykologer, med noggranna förberedelse och efter kontroll att inga kontraindikationer föreligger.
"Sprickan i universum"
"Bo såg de mötande: En tjockmagad major, en ung fru med barnvagn, en korrekt ämbetsman med portfölj, en busspojke, en elegant fröken, en fattigt klädd, oroande mager gumma med en torgkasse i handen. Hade någon av dem...?
Hade någon av dem, mitt under vardagens bestyr, mitt i ett gräl om hälsningsplikten, eller under blöjbytet, eller vid koketterandet framför spegeln, eller på väg in till föredragning för generaldirektören, eller vid diskningen efter en alltför torftig måltid - plötsligt känt det oerhörda i livssituationen. Ångestfullt hade de kanske ryggat tillbaka: Nej, nej, nej! De hade huggit hårdare tag i verkligheten: stå inte och sov när en överordnad kommer! Avföringen är mörk. Var god och stig längre fram i vagnen." Olle Hedberg: Bo Stensson Svenningsson
Vid en järnvägsbom, stående grensle över sin blå cykel, berättade min bror en gåta: "Större än det största, mindre än det minsta. De döda äta det, men om de levande äta det, så dör de." Svaret var: ingenting. Jag minns inte hur gammal jag var, men det var sannolikt mitt första ögonblick av overklighet. Evigheten snuddade vid mig och jag nästan kände smaken av jord i munnen.
Det var denna gåta jag kom att tänka på vid det paprikaröda bordet. Jag igenkände svindeln. Något av självklarhetsupplevelsen kände jag också igen - fragmentariskt har jag haft liknande upplevelser i ögonblick av förhöjd livskänsla. Dessa båda igenkännanden kan bilda utgångspunkten för ett tolkningsförsök.
I nyckelpartiet i Olle Hedbergs romansvit om Bo Stensson Svenningsson, varur mottot är hämtat, förekommer uttrycket "en spricka i universum". Det är en förtätad bild av overklighetskänslan.
Men det är karakteristiskt att citatet handlar mer om verklighet än om overklighet. Verkligheten är detsamma som rollerna, majorens, den koketterande frökens, den magra gummans - masker, bundna till tid eller rum. Overklighetskänslan uppkommer i det ögonblick rollerna spricker, då grälet om hälsningsplikten plötsligt avtecknar sig mot bakgrund av "det oerhörda i livssituationen".
I overklighetsupplevelsen betraktar jaget sig själv. Förutom detta iakttagande - eller snarare sammankopplad med det - uppträder en förskjutning av tidsperspektivet. Det utvidgas, så att nuet, det förflutna och framtiden förefaller samtidigt närvarande. Ögonblicket sprängs, dubbelexponeras med minnesfragment.
Det är inte så att tiden rör sig. Det är i själva verket bara mitt medvetande, min uppmärksamhets fokus, som rör sig utefter tidsaxeln. Jag själv har en given utsträckning i tid. Det betyder att alla ögonblick i själva verket existerar samtidigt, på samma sätt som platser i rummet gör det, fast jag inte kan uppehålla mig på två ställen på samma gång. Mitt födelseögonblick, gårdagskvällen när jag förtärde en öl och en pyttipanna på Operabaren, detta nu, när jag sitter och utväljer ord, lyssnande till regnet utanför, och ögonblicket för min död - är i verkligheten alla samtidigt närvarande.
Alla dessa ögonblick existerar nu, utskurna, determinerade. Men som iakttagare kan jag bara uppleva ett ögonblick i sänder, bunden av en tidsuppfattning som är praktisk, men vetenskapligt felaktig.
Jag kan se mig själv, min rörelse i tiden. Jag tänker: detta är jag. Men det förutsätter existensen av ett annat "jag", iakttagande det första. Upptäckten av det andra "jaget" kan bara göras av ett tredje. Jag kan iaktta att jag iakttar mig själv, och iaktta att jag iakttar att jag iakttar mig själv, och så vidare, ad infinitum. Så upplever jag mig själv som kinesiska askar - i vilken av dem döljer sig jagkänslans centrum, tyngdpunkten? Kanske i den nästan osynliga asken längst in, som bara är en outtryckbar tanke, eller ett svagt ljud av en ensam flöjt?
Nu kan vi gå tillbaka till den tjockmagade majoren. Gående över kaserngården drabbas han kanske för ett ögonblick av en svag utvidgning av sin uppmärksamhets fokus. Han ser sig själv och grips av svindel inför den dunkla känslan av sitt jags kinesiska askar, inför upplevelsen av kontrast mellan den snäva roll i vilken den så kallade verklighetens krav tvingat in honom, och alla andra tänkbara roller och verkligheter, inför upptäckten av att han har fötts och skall dö. Han känner att hans svett har en smak av salt. Och han ropar: Stå inte och sov när en överordnad kommer!
Olle Hedberg sätter likhetstecken mellan overkligheten, sprickan i universum, och "jagmedvetandet". Med utgångspunkt från detta kan vi urskilja tre trappsteg av jagkänsla, av autencitet.
Det första är "verklighetens". Här finns ingen upplevelse av sprickan. Vederbörande är inne i sin roll, bär mask utan att känna det, ifrågasätter ingenting, varken spelets iscensättning eller replikerna. Nästan alla människor genomlever väl större delen av sitt liv på detta trappsteg, som också är sömngångarens. Den avskärmade människan gör det alltid. Hon blundar. Det kallas för verklighetsförankring.
Glädjen existerar, liksom förtvivlan, men de är bundna av "fakta". Betrakta några av verklighetsförankringens lyckliga ögonblick - det är karakteristiskt att de skapas av upplevelser som stärker självkänslan: "när någon visar mig uppskattning", "när jag sätter på mig en dräkt jag själv har gjort", "den första flickan, förstås, det var ju ett lyckligt ögonblick." Mer levande är den "nyenkla" lyckan i att älska, eller i ett samtal över en flaska vin och lite mackor. Men inte heller denna lycka spränger några gränser.
Om majoren inte hade huggit hårdare tag om verkligheten, skulle han ha förflyttats upp på andra trappsteget. Han skulle ha känt en stark overklighet. För ett ögonblick skulle han ha känt sig som en outsider, för detta är outsiderupplevelsens utgångspunkt: en upplevelse av sprickan som är så stark att den inte går att skärma av. En outsider förklarade: Overklighet - det är en känsla av att allting är möjligt.
Andra trappstsgets overklighetskänsla är negativ. Det är en känsla av tomhet. Ett ögonblick faller ur sitt sammanhang. Jagkänslans beröringspunkter med "verkligheten" saknas. Det är så långt mellan jaget och rollen (som man mekaniskt uppträder i, likt en av fin-de-siècle-diktningens marionetter) att man börjar ifrågasätta spelets iscensättning: varför är jag just här, just med denna människa, varför är jag "jag" och inte någon annan? Orden känns främmande och urholkade. Känslor har ingen tyngd. Ansiktet fryser fast i sitt uttryck. Man sjunker, som en flicka uttryckte det. Diktare har uttryckt upplevelsen gång på gång.
Denna känsla är ett tecken på splittring och konflikter. Det går inte att blunda för sprickan i universum, men inte heller att leva med den. Extrempunkten av denna overklighet är depersonaliseringen, som ibland är det första symptomet vid ett schizofrent utbrott. Men upplevelsen av sprickan kan också skapa en förhöjd livskänsla. Detta är det tredje trappsteget.
Det går att hitta den förhöjda livskänslan i skönhetsupplevelser, i skapande, i kärlek - i alla ögonblick av genombrott. Om livet är absurt i dessa ögonblick är absurditeten inte mardrömmens utan lekens. Det innebär en frihet. Om livet är absurt är "verklighetens" krav ingenting att ta på allvar och massor av gränser - för liv, för kontakt, för utveckling - artificiella: skapade av en roll, som det går att bryta sig ut ur.
I dessa ögonblick känner man sig som "gäst hos verkligheten". Man iakttar sitt liv och ser att man inte är bunden vid denna speciella verklighet (denna stad, denna människa, dessa förklädnader); uppbrottet är alltid möjligt. Det är en luffarkänsla. Alla roller och förankringar är provisoriska, men i obundenheten finns en säkerhet.
Trots att dessa "trappsteg" i själva verket bara är olika bitar av en glidande skala - vi kan tänka oss dem ungefär som oktaver - tror jag det går gränser mellan dem, som inte är gradskillnader. En perspektivlöshet utmärker det nedersta trappsteget, splittringen går igen i alla overklighetsupplevelser, och den förhöjda livskänslan har alltid en syntetiserande karaktär. Nästan alla aspekter av verkligheten förändrar karaktär mellan trappstegen. Förhållningssätten till sprickan i universum är systematiska och visar sig i tre olika livsmönster (approximativt uttryckt).
Censurmänniskan (majoren) blundar för sprickan och brukar förneka att hon upplever overklighet. Hon är en människa som lever bland "fakta", utan kontakt med sig själv - alienerad. Utmärkande för avskärmade människor är att de sällan kommer ihåg några drömmar.
Det andra trappsteget har sin parallell i outsiderupplevelsen med dess känslor av främlingskap och splittring. Hur lever outsiders?
Främlingskapet bottnar i en osäkerhet. Utpräglade outsiders känner sig osympatiska, abnorma. Djupast sett känner de sig snarast förtappade. De lever i självförsvar. De har inte gjort om sig själva för att passa andra personers (föräldrarnas) förväntningar, men i stället är de sysselsatta med att samla ursäkter för att de inte gör det. Alla surare är inte outsiders, men nästan alla utpräglade outsiders är surare. De söker självförverkligande, men uppskjuter det: i morgon, nästa år, ska jag förverkliga mig själv.
Det kan betraktas som ett faktum att livet är absurt (se någon dagstidning) men outsiderns häftiga känsla av det bottnar i stor utsträckning i hans surande. Overklighetskänslorna är bland annat ett försvar. I stället för att avskärma, har outsiders frusit ner sina känslor och börjat leva utanför sitt liv, som betraktare. Deras ögonblick av genombrott är därför nästan uteslutande betraktarupplevelser (en intellektuell autencitet).
Outsidern är en bluff. Vad som skiljer honom från majoren är att han vet om det. Det skapar en osäkerhet, som gör alla interaktioner med människor hotande, i synnerhet kärlek. Utpräglade outsiders lever som råttor i en labyrint, inspärrade i en utdragen närmande-undvikande-konflikt mellan en kontakt som känns tryckande (beroende på att den som bluffar binder sig själv vid sin mask) och ett oberoende som bara skapar tomhet (eftersom de lever som iakttagare). De har förankrat jagkänslan i overkligheten och utnyttjar själva bluffandet för att skapa en skenbar frihet: osynlighetsmantelns.
Outsiders väljer olika metoder i interaktionen med människor. Jävligast är det för dem som utnyttjar sympatiskhetens taktik, den skenbara mjukheten, att leva på andras villkor. De bluffar så utpräglat och det gör deras ensamhet så stark. År efter år driver de djupare och djupare in i ödsligheten. Sannolikt upptäcker de att ögonblicken av genombrott - denna frihet som var vad de från början försvarade - med åren blir allt sällsyntare.
Nu har de ett val mellan tre handlingssätt: att låta leden djupna, att gå in schizofreni, och att förändras. Om de kunde kasta en blick på hur verkligheten ser ut på andra sidan om deras försvarsmekanismer, skulle de inte känna sig så tveksamma.
Psykologen Abraham Maslow har gjort en klarsynt analys av den förhöjda livskänslan i vad han kallar peak experiences. Det mest frapperande i hans karakteristik, förutom den idiosynkratiska verklighetsuppelevelsen (istigkeit), är att dualismen upphävs. Motsatser försvinner - till exempel mellan kontakt och ensamhet, mellan "den korta och den långa viljan", mellan verklighet och overklighet. Tanke och känsla visar sig som två aspekter av en viljeakt. Det visade sig att skapande, självförverkligande människor hade dessa upplevelser oftare än "normala" personer.
Genombrottet uppkommer sannolikt i ögonblick av autencitet - ögonblick när det går att se sig själv och alla perspektiv av verkligheten utan att drabbas av konflikter eller självförakt.
Den självförverkligande människan lever som före syndafallet: sakligt. Det kan också uttryckas så att hon existerar i nuet (som ett djur) och iakttar sin existens i nuet (till skillnad från ett djur).
Då förvandlas livets absurditet till en opersonlig upplevelse: det är inte mitt liv som är absurt. Jag vet vem jag är, och jag har valt en roll som för ögonblicket är den bästa approximationen av mig själv. Jag gömmer mig inte, och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet att jag bara uttrycker ett fragment av mig själv, men jag tar det på allvar, om det är allvarligt. I morgon, om ett år, är jag kanske död.
Frihetens ögonblick visar hur livet kan uppfattas. Skillnaden är vidsträckt. Mystiker och filosofer har gång på gång försökt förklara att verkligheten är vad vi upplever den som - "vilja och föreställning". De är ingenting opsykologiskt i detta. Vi har bara inte lyssnat och undersökt saken.
Karl XII:s anteckningar
"Må de okunniga lägga på minnet, att de i haschisch inte kommer att finna något mirakulöst, absolut ingenting annat än det naturliga i övermått. Haschischen speglar bara intryck och tankar som individen redan är förtrogna med; den är en spegel, som visserligen förstorar, men aldrig förvanskar." Charles Baudelaire: De artificiella paradisen
Trots skillnader i olika drogers verkningssätt, är likheten i de upplevelser de skapar frapperande. LSD framställs syntetiskt, men det har naturliga motsvarigheter, kända bland aztekerna sedan urminnes tider: kaktusen peyotl, teonanacatln ("den heliga svampen"), ololiuhqui. Farmakologen Louis Lewin hänförde till samma grupp av naturdroger, som han kallade "phantastica", också bolmört och spikklubba. Den mest utbredda av dessa droger torde vara haschisch.
Haschisch är starkt nog för att framkalla snart sagt alla karakteristiska förändringar i verklighetsupplevelsen - jag har själv bland annat sett en kvinna uppleva förintelsekänslan under haschisch - men det är inte så starkt att det rubbar förutsättningarna att göra systematiska iakttagelser. Av detta skäl kan det utnyttjas för introspektiva undersökningar av den förhöjda livskänslans psykologi.
Sakliga skildringar av haschischruset är tyvärr sällsynta. Med en uppmaning att betrakta dem skeptiskt vill jag emellertid citera nedanstående anteckningar, författade av en haschischrökare - låt oss kalla honom Karl XII.
Om Karl XII lär vi oss att han var en karaktärsfast man som steg upp klockan sex varje morgon och livnärde sig så gott som uteslutande av årsgammalt bröd och uppvärmda kanonkulor, förutom en eller annan knapp, som han i distraktion slet loss ur uniformsrocken på någon av sina bussar och sedan eftertänksamt bet i.
Denna bild tycks vara ofullständig, eller också har konungen efter sin död genomgått en utveckling, att döma av dessa anteckningar.
"Som soldat samlade jag på strapatser. De sprängde gränser. Hungern, utmattningen, bristen på sömn gav alla upplevelser en våldsam genomslagskraft. Gång på gång upplevde jag det. Jag red i sporrsträck och upptäckte att det fanns en gräns där blåsten i öronen suddade ut alla ljud, så att det uppstod en tystnad; i denna tystnad hörde jag sällsamma röster. Höstnätterna vid elden gav samma känsla. Vilande med huvudet mot en sten var jag innesluten i en glasklocka av ensamhet och på samma gång med alla sinnen i kontakt med verkligheten. Mina krig var lika många förevändningar för glädje. Kristallklara dagar när snön gnistrade hade fältropen och muskötsalvorna hårda, genomträngande ekon. Snöiga dagar var de mjukare, liksom luddiga. En sådan dag var det jag somnade i en löpgrav. Jag låg med öppna ögon och såg snöflingorna dala ner i ansiktet, lyssnade till dessa luddiga ekon. Ingenting existerade bortom detta ögonblick. Jag kände att jag var vid gränsen mot evigheten, och så somnade jag.
Likväl var det först efter döden som jag började röka haschisch. Min syster, Ulrika, gav mig det. Upphettat har haschisch en stark lukt. Den har samma blandning av unkenhet och torkad friskhet som ett lusthus, som stått tomt några år och som man kommer tillbaka till för att söka efter en förlorad sommar. I haschisch hittade jag samma upptrappning mot evigheten som strapatserna gav mig.
Efter en pipa kände jag ingenting, kanske för att jag ännu inte lärt mig tekniken att dra in luft med varje bloss. Vid andra pipan började jag känna ett djupt lugn sakta berda ut sig i kroppen. Jag talade sakta, vilande på orden i en känsla av att de dolde oupptäckta perspektiv. Efter den tredje borrade sig musiken rakt igenom mig med en bländande klarhet: luddiga flöjter, klarinetterna dallrande som vattenspeglingar, trumpeterna försilvrade mot en botten av tystnad.
Haschischruset är en ö av förhäxad tid. Det är i verkligheten både mycket vardagligare än alla skildringar av det, och mycket skönare. Glasklockan är kanske en god bild, särskilt om man tänker sig den upplyst, svävande i ett skyddande mörker. Jag har alltid fantiserat om osynlighetsmantlar.
Inne i ruset - och det går en skarp gräns mot verkligheten - har alla upplevelser en ofattbar självklarhet. Det går inte att skildra detta. Innan jag hade rökt, trodde jag att rus gav pseudoupplevelser. Det är inte så. Själva genombrottets ögonblick, vita av sammanpressad glädje, har kanske försvunnit nästa morgon, men inte upptäckterna efteråt, gjorda i denna klarhet utanför tiden.
Jag känner en torr, behaglig svalka i huden. Kroppen känns som om den till hälften svävade, upplyft av en jättelik magnet. Huvudet är liksom utvidgat; skallen känns som en gotisk katedral, brusande nu av barockmusiken.
I tankarna sysselsatt med iakttagelsen att synestesi är genombrytande av abstraktionsbarriärerna dricker jag ett glas vatten och äter en smörgås med sallad, köttbullar, en tomatklyfta, några skivor saltgurka och gelé. Det är inte bara det, att det är gott. Det är att känna hur vattnet sakta sprider sig inom mig med sin svalka, att urskilja de subtila smakblandningarna, att upptäcka att denna smörgås i själva verket är en symfoni som inkarnerar alla smaker jag upplevt i mitt liv.
Så är det med allting i haschisch. Ljud blandar sig inte heller. Därför går det alltid att lyssna till tystnaden bakom dem. I denna klarhet lyssnar man ut alla ljud, eftersom de inte är störande, i stället för att klippa av dem med abstraktioner. Man betraktar alla bilder, alla upplevelser, på brännviddens avstånd. Det är därför bilderna får liv, och det är därför man gör så förbluffande upptäckter om sig själv. Jag söker inte tankar, jag dras in i dem.
Musiken skapar förtätade bilder och branta liknelser. Den skjuter mig ut i minnen, känslor jag inte har vetat om. Jag ser mitt förflutna, lukterna, rädslan, de trasiga tennsoldaterna. Och jag tolkar dessa känslor med en alldeles ocensurerad självklarhet.
Uppgift: Tänk på ett ord. Hämta papper och penna och börja skriva upp alla associationer ni får till det. Gör det utförligt. Nu börjar ordet få perspektiv. Fortsätt tills ni skrivit tre sidor. Nu är detta från början likgiltiga ord laddat, dräktigt av alla sina betydelser. Så är det med saker i haschisch.
Om kvällarna sitter jag så med alla bitar av mitt liv i händerna, leker med dem och ser hur de passar ihop. Om morgnarna vaknar jag och har förändrats. Ur rusets perspektiv förefaller verkligheten som sedd i dimma, viktlös på något sätt, djupt likgiltig, okänslig. Så är det emellertid inte när jag vaknar upp i den. Ingenting kan vara mer fjärran från vansinnet än detta.
Likväl är det varken skönhetsupplevelserna eller de introspektiva upptäckterna som är det mest fascinerande, utan känslan av att vara utanför tiden. Jag gick i Gamla Stan, förbi S:t Göran och draken. Nu kände jag osynlighetsmanteln starkt. Jag betraktade människorna och tänkte: De är marionetter. Jag är själv marionett, men jag vet det. Detta upplevde jag med en djup glädje. Jag tänkte: I själva verket är inga upplevelser negativa. Klockorna ringer, det är höstens gräns mot vintern, jag kan känna doften av den ännu ofallna snön. Här ligger en hundskit.
Jag började sparka hundskiten framför mig, medan jag fortsatte på min tankegång. Denna hundskit, tänkte jag, upptar nu ett ögonblick av mitt liv med oinskränkt självklarhet. Jag kan föreställa mig att den alltid har legat så, förtöjd vid denna tidpunkt, och väntat på att jag skulle leva mig fram till den. Lyckligtvis är det kallt, så att den är hård och behaglig att sparka.
Flickan som bar ett bröd i handen såg ut som om hon frös. Mina händer är kalla, själv fryser jag inte. Varför? Sannolikt har det något att göra med det faktum att jag lever som gäst i ögonblicket. Det är ingen tvekan om det. Jag gästar min kropp, som nu visar mig natten i Gamla Stan, dessa människor, och en hundskit. Men det är bara ett fragment av mig som har dessa upplevelser. Min tyngdpunkt har jag någon annanstans - i dessa tankar, bland annat. Det är detta som är friheten.
Men så är det, logiskt sett, alltid, fast jag inte känner det. Jag är ensam, självfallet, eftersom jag i ett givet ögonblick bara lever som ett fragment av mig själv - kroppen, några tankar, några känslor - och bara kan ge ut några fragment av dessa fragment. Ensamhet är ett faktum: vid den häftar ingen känsla. Hur förklarar jag att denna ensamhet också skapar en stark kontakt med människor?
Självfallet är jag "psykiskt beroende" av haschisch. Till skillnad från mitt beroende av människor och av ting, men i likhet med mitt beroende av böcker, har detta beroende aldrig försatt mig i någon konflikt. Jag tycker om haschisch. Jag har personligen inte heller "tänt snett" som det heter.
Emellertid har jag några gånger iakttagit en känsla av tomhet. Den har uppträtt när ruset går tillbaka, eller på upplevelseplanet: i brytningen mellan två verkligheter, vilka står i samma förhållande till varandra som jag själv och Per Kraffts porträtt av mig. Känslan kan karakteriseras som självklarheten uppochnedvänd. I stället för att allting är kristallklart, är all nu osäkert. Jag ifrågasätter alla tankar, men särskilt känslor. Vad är kontakt, gemenskap, kärlek? Detta kan jag nu inte urskilja, beroende på att jag inte har några känslor. Jag är bara någonting som iakttar sig självt, men i brist på upplevelser har jag ingenting att iaktta. Det är då jag börjar iaktta själva mitt iakttagande. Snart ifrågasätter jag min utveckling: lockar mig denna overklighet sakta in i vansinnet? Eller är det tvärtom bara så att jag betraktar min splittring med en särskild klarsynthet? Ovissheten om detta är frustrerande.
Jag tror emellertid att tomhetskänslan bottnar i någon konflikt, vars utseende jag för ögonblicket inte vill uttala mig om."
Konungen betonar att han vill ha sina anteckningar uppfattade som vad de är: självbiografiska fragment. Han har inte önskat uttala sig om haschisch ur farmakologiska, metafysiska, psykiatriska, psykologiska, socialmedicinska, kriminologiska eller estetiska synvinklar. Inte heller vill han ge uttryck åt någon uppfattning om drogens skadlighet. Detta kan bero på att han betraktar denna aspekt som förhållandevis likgiltig. Det kan emellertid också bottna i att han i en så känslig sak inte vill binda sig vid approximativa uttalanden.
Själv är jag sedan en tid tillbaka sysselsatt med att samla fakta och iakttagelser i saken. Jag tror att i synnerhet introspektiva människor med haschisch kan utbilda sig själva i den förhöjda livskänslans teknik.
Den förändrade uppmärksamheten
I själva verket gränsar lyckan till det pornografiska. Människor sänker rösten när de talar om saken, skamsna och till hälften ironiska. För att få tala på allvar om lycka måste man vara en död filosof. Ens ord kan då betraktas inte som beskrivningar av en erfarenhet utan som sentenser, det vill säga ord som man inte utnyttjar för att leva.
En vetenskapsman tar självfallet aldrig ordet lycka i sin mun. Psykiatrikerna har bytt ordet lycka mot "eufori". Psykoanalytikerna kringgår det skamfyllda i lyckan genom att i stället tala om "regressionen in the service of the ego." Fritt översatt betyder det ungefär jagutvecklande naivitet. Det är ett skönt uttryck, tungt och segervisst som Livgrenadjärregementets marsch. Det innefattar också nästan allt som är skönt: lek och kärlek, skapande, humor, skönhetsupplevelser och drömmar.
Det råder inga djupa skiljaktigheter i människors uppfattning om dessa ting: de betraktas som goda. Alla vill ha dessa upplevelser - pingstvänner, konstkritiker, narkotikapoliser, mods och gamla fröknar. Vad de har olika uppfattningar om är bara tekniken för att uppnå dem - lyckans villkor. Mot bakgrund av att vetenskapen har blundat för problematiken, är denna okunnighet inte särskilt förvånande.
"Regressionen in the service of the ego" är en syntes - mellan lustkraven och verkligheten, mellan känsla och vilja, mellan abstrakt tänkande och idiosynkratiskt iakttagande, mellan trycket av människors förväntningar på mig och den minsta gemensamma nämnaren för alla mina roller, som är jag själv. Det kan också uttryckas som en balansgång mellan verklighet och overklighet.
Det är denna syntes som ger den förhöjda livskänslan. Dessa ögonblick när evigheten slår ner som en fräsande blixt och lyser upp ens liv, uppstår ibland naturligt. Men de kan också skapas - till hälften framtvingas - av de "psykedeliska", eller som jag själv vill kalla dem, de uppmärksamhetsförändrande drogerna.
När mitt uppmärksamhetsspann trycks ihop, kan jag inte låta bli att leva i ögonblicket. Nu när jag sitter och skriver, liknar min uppmärksamhet ett vidvinkelobjektiv. I dess fokus har jag uppgiften att utvälja ord, men det finns alltid en marginal. Jag kan uppfatta skrivmaskinsknattret, blandat med ljudet av röster från gränden utanför. Som alltid när jag skriver har jag en osäkerhetskänsla vid tanken på hur mina ord skall uppfattas; den är jag tvungen att tysta ner ibland, innan den blir för stark. Jag vet utan att tänka efter att det är söndag och att jag inte har något att göra i kväll; ibland dras mina tankar till detta. Med dessa bitar av mig själv lever jag utanför ögonblicket.
Under inverkan av de uppmärksamhetsförändrande drogerna faller marginalen bort. I gengäld förstärks upplevelser i centrum. Vidvinkelobjektivet byts ut mot ett teleobjektiv: detta skär ut en bit av verkligheten och visar den förstorad. Betrakta en mygga som suger blod ur en hand: bakkroppen mörknar blodstinn, vingarna skimrar av kristall och purpur.
Om jag nu hade tagit LSD skulle jag upphöra att tänka på vad jag skulle göra i kväll. Jag skulle känna mig som en skeppsbruten vid mitt skrivbord, uppspolad på stranden av en annan tid, där i kväll inträffar om hundra år (eller kanske redan har inträffat?). Frikopplad från min kropp, skulle jag inte ha en tanke på att jag ens kan flytta på mig i rummet, men till min glädje skulle jag jag upptäcka att jag har kaffe, vatten och cigaretter inom räckhåll. Jag skulle förlora mig i tankar, gång på gång glömma bort var jag är och varför jag sitter med en skrivmaskin framför mig. Kanske jag skulle börja leka med den. Jag tvingades att vara passiv. Men i gengäld skulle jag uppleva någonting med våldsamheten hos ett öppet medvetande, som låter livet rinna igenom sig.
Om uppmärksamheten sammanpressas starkt nog, skulle jag sannolikt uppleva förintelsen. Jagkänslan bottnar i att minnet skapar en sammanflätning av upplevelser; den är beroende av att det föregående ögonblicket finns kvar som ett svagt eko - av uppmärksamhetsmarginalen, med andra ord - annars vet jag inte vem jag är. Har jag bara ett ögonblick i huvudet och detta upptas av betraktandet av ett paragraftecken - § - kanske jag känner mig som en paragraf.
Om jag börjar tänka på att jag är ensam, kan min ensamhet förstoras, uttänjas så att det känns som om jag aldrig skulle se en människa igen. Det är en av vansinneskänslans utgångspunkter. En annan är konflikter. Det går inte att gå utanför dem, göra dem overkliga.
Om jag upptäcker något pinsamt hos mig själv, kan jag inte glömma bort det igen, för tanken uppfyller min uppmärksamhet så att det inte blir något bit kvar som kan censurera, som kan utropa sitt: Stopp! Tänk på något annat! (Om jag försöker, kommer drabbningen mellan det försvagade jaget och de undertryckta känslorna att utmynna i mardrömslika bilder. Genomskådar jag mig själv, kan jag uppleva dem som tankar i stället, varvid jag kan gå igenom dem och ut på andra sidan.) Utan abstraktioner, intvingad i den hoptryckta uppmärksamhetens förtätade ögonblick, skulle jag inte kunna göra något urval av upplevelser.
Detta urval gör vi annars alltid. Verklighetsiakttagelsen är selektiv, likaså tänkandet. I själva verket står jag i alla ögonblick, utan att tänka på det, likt Herkules mellan skiljevägar. Jag har abstraktioner: det är skyltar i vägskälen. Med dessa abstraktioner gör jag urvalet. Jag censurerar, jag tar in bara några bitar av en verklighet, de som stärker självkänslan, de som passar in i förväntningar, de som kan utnyttjas i något syfte. En människas karaktär är ett system av försvarsmekanismer, och det är självförstärkande: jag har formulerat mig negativa förväntningar, som med tiden utvecklats till lika många självuppfyllande profetior.
När urvalsmekanismerna bryter ihop, upptäcker jag att massor av dessa förväntningar var felaktiga. Jag går in i upplevelserna, och då ser jag vilka som bär och vilka som inte gör det. Jag upptäcker att den här skylten har någon annan satt dit; för mig har den ingen giltighet. Den här paranoida skylten har jag själv satt upp, men det var tio år sen och det bottnade i osäkerhet. Här är en som jag måste ha satt dit bara för att jag missuppfattade upplevelsen. Här står det: verklighet förbjuden! - vad i helvete är detta för rostiga gamla känslor.
Jag har betraktat mig som likgiltig för musik. Nu bara lyssnade jag. Jag upptäckte att musiken gav mig upplevelser, som var sköna. Efteråt var det bara att utnyttja denna upptäckt. Så är det i princip med allting.
Ruset har sin teknik. Lita inte på abstraktionerna. Försök inte byta ut verkligheten. Relax. Float downstream. Gå in i upplevelserna och känn om de är sköna eller inte; om de inte är sköna så bryt, om det går, men glöm inte att iaktta varför upplevelsen var negativ.
Men den förhöjda livskänslans teknik är i princip likartad utanför ruset som innanför det. Ruset är bara en bit liv, genomströvad sakta och med tiodubbelt starkare känslor. Jag kom ut ur det förändrad, eftersom människor förändras av upplevelser. Efteråt har jag kvar något av samma passivitet. Urvalsmekanismerna för liv har förbättrats.
Jag ser att jag fortfarande inte har beskrivit upptäckten av alltings självklarhet. Den har tyvärr kvar något av mysticism. Men denna artikel är ett utkast, en början. Själva upplevelsen var kristallklar och saklig som ett glas vatten. Det är kanske så att friheten är att veta att jag i varje ögonblick bara lever som ett fragment av mig själv. Kalla det satori eller eufori eller vad ni vill. Det var livsförändrande och det kan uppnås genom att förändra uppmärksamheten.
Jag upptäcker att jag i själva verket gång på gång har vänt om förhastat. Jag ser att jag har massor av förutsättningar för liv, och att jag har vanskött dem.
av Claes Janssen
Ord & Bild nr 1 1967
Tack för artikeln Johan. Jag läste den med lika stort intresse som uppföljaren till den, som du lade upp under 'sadomasochism' för en tid sedan. Jag känner igen mig i mycket som Janssen skriver.
Det mest frapperande är denna känsla av en svag ton av leda eller intighet. När jag ser på min värld omkring mig, så ser jag en ung man som haft tur och lever ett gott liv. Jag har en omtänksam familj och flickvän, trevliga vänner som jag kan föra alla sorts samtal med, ett bra jobb, en bostad jag trivs med osv. Jag har allt jag kan önska mig.
Men på sista tiden har det där 'kan önska mig' legat och gnagit. Otacksamt och lite skamset frågar jag försiktigt livet: "Är detta allt? Skall jag vara nöjd med bergens frihet och en kvinnas omfamning och sedan dö?"
Jag har nu börjat tro att en stor del av återstoden av upptäckterna i mitt liv står att finna i min inre värld, om vi kan kalla den för det. Bortom semantik, definitioner och renodlat förnuft. I samtal med min inre guide har jag förstått att min upplevelse av min inre värld är knuten till min uppfattning av den yttre världen här omkring mig. Om jag kunde göra mig kvitt dessa föreställningar och fördomar, upptäcka alltings självklarhet som Janssen skriver, så tror jag att jag skulle kunna uppleva den annorlunda.
Jag överväger därför hallucinogena droger, men är ute efter något mindre skadligt/riskfyllt (och lagligare) än LSD. Jag är även intresserad av andra sätt att "få jaget att rämna" så att säga. Det är denna nedbrytning jag verkligen är intresserad av.
Det mest frapperande är denna känsla av en svag ton av leda eller intighet. När jag ser på min värld omkring mig, så ser jag en ung man som haft tur och lever ett gott liv. Jag har en omtänksam familj och flickvän, trevliga vänner som jag kan föra alla sorts samtal med, ett bra jobb, en bostad jag trivs med osv. Jag har allt jag kan önska mig.
Men på sista tiden har det där 'kan önska mig' legat och gnagit. Otacksamt och lite skamset frågar jag försiktigt livet: "Är detta allt? Skall jag vara nöjd med bergens frihet och en kvinnas omfamning och sedan dö?"
Jag har nu börjat tro att en stor del av återstoden av upptäckterna i mitt liv står att finna i min inre värld, om vi kan kalla den för det. Bortom semantik, definitioner och renodlat förnuft. I samtal med min inre guide har jag förstått att min upplevelse av min inre värld är knuten till min uppfattning av den yttre världen här omkring mig. Om jag kunde göra mig kvitt dessa föreställningar och fördomar, upptäcka alltings självklarhet som Janssen skriver, så tror jag att jag skulle kunna uppleva den annorlunda.
Jag överväger därför hallucinogena droger, men är ute efter något mindre skadligt/riskfyllt (och lagligare) än LSD. Jag är även intresserad av andra sätt att "få jaget att rämna" så att säga. Det är denna nedbrytning jag verkligen är intresserad av.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
hovnarr,
risken med att man söker lagliga alternativ är att man provar Salvia eller någon research-chemical (Eller så kokar man ihop någon häxbrygd från naturens droger och blir förgiftad
). LSD och psilocybin är visserligen olagliga men är en betydligt säkrare; en mer dokumenterad och pålitligare väg. Men vi ska naturligtvis inte handla olagligt heller. Du skulla ha kommit på tanken för 10 år sedan då psilocybinhaltiga svampar var lagliga. Kanske det här kan vara något: http://www.holotropic.com/ Jag kan inte säga att det är rätt för vissa människor att ta olagliga droger när jag samtidigt anser att det inte kan upphöjas till allmän lag. Den kunskap som behövs för att legalisera psykedeliska droger saknas idag.
Johan
risken med att man söker lagliga alternativ är att man provar Salvia eller någon research-chemical (Eller så kokar man ihop någon häxbrygd från naturens droger och blir förgiftad
). LSD och psilocybin är visserligen olagliga men är en betydligt säkrare; en mer dokumenterad och pålitligare väg. Men vi ska naturligtvis inte handla olagligt heller. Du skulla ha kommit på tanken för 10 år sedan då psilocybinhaltiga svampar var lagliga. Kanske det här kan vara något: http://www.holotropic.com/ Jag kan inte säga att det är rätt för vissa människor att ta olagliga droger när jag samtidigt anser att det inte kan upphöjas till allmän lag. Den kunskap som behövs för att legalisera psykedeliska droger saknas idag.
Johan
Jansson: Roligt att intresse finns. Då ska jag göra det. Håll utkik på Mötesplatsen inom kort.
Johan: Tack för ett varningens ord. Jag skulle vara mycket intresserad av alla källor (gärna nätbaserade, det är så bekvämt) där salvians negativa effekter förs fram. Jag har läst i stort sett alla dokument på
http://www.sagewisdom.org/ (en omfattande sida)
och inte funnit någon allvarlig biverkning med salvia. Redan av sidans namn att döma så förstår man ju att den är lite "pro", men jag tycker ändå att de hållit en saklig och någorlunda objektiv nivå. Vad får dig att göra en annan bedömning av salvia? Någon research-chemical skulle aldrig bli aktuellt för mig, och salvia har ju ändå en del "anor" att luta sig tillbaka på.
Jag spanande in holotropic - den typen av metoder kan också vara av intresse. Jag har gått reiki 1 tidigare (tänkte kanske ta tvåan snart) och ska undersöka möjligheterna kring att bryta ner jagets begränsningar med hjälp av den energin också. Om det är möjligt.
P.S. Vad gäller salvias hälsoeffekter så talar jag alltid om doser som kan uppnås genom själva örten, aldrig isolerat rent Salvinorin A. Den senare substansen är i ren form starkare än LSD eller faktiskt någon annan känd hallucinogen. D.S.
Johan: Tack för ett varningens ord. Jag skulle vara mycket intresserad av alla källor (gärna nätbaserade, det är så bekvämt) där salvians negativa effekter förs fram. Jag har läst i stort sett alla dokument på
http://www.sagewisdom.org/ (en omfattande sida)
och inte funnit någon allvarlig biverkning med salvia. Redan av sidans namn att döma så förstår man ju att den är lite "pro", men jag tycker ändå att de hållit en saklig och någorlunda objektiv nivå. Vad får dig att göra en annan bedömning av salvia? Någon research-chemical skulle aldrig bli aktuellt för mig, och salvia har ju ändå en del "anor" att luta sig tillbaka på.
Jag spanande in holotropic - den typen av metoder kan också vara av intresse. Jag har gått reiki 1 tidigare (tänkte kanske ta tvåan snart) och ska undersöka möjligheterna kring att bryta ner jagets begränsningar med hjälp av den energin också. Om det är möjligt.
P.S. Vad gäller salvias hälsoeffekter så talar jag alltid om doser som kan uppnås genom själva örten, aldrig isolerat rent Salvinorin A. Den senare substansen är i ren form starkare än LSD eller faktiskt någon annan känd hallucinogen. D.S.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster